Jag lämnade Svenska kyrkan för att jag är kristen

En vän var bekymrad. ”- Hur ska det gå med min begravning nu när du inte längre är med i Svenska kyrkan Johanna. Vem ska begrava mig?” Sedan visade det sig att vännen talat med en (annan) präst i bekantskapskretsen om problemet. Denne präst hade sagt något trösterikt om att han kunde ju ta de ”kristna” delarna av begravningen och överlåta de andra till mig. Detta gjorde mig naturligtvis rasande. Varför blev jag rasande? Jo, för att jag INTE lämnat Svenska kyrkan för att jag inte längre är kristen. Jag har lämnat för att jag är kristen.

Med kännedom om den tröstande prästen, som ville handha det kristna och överlåta de övriga begravningsbestyren till mig, gör jag följande enkla reflektioner: Jag har hört denne prästs lagiska förkunnelse om vilket ansvar vi som individer har för att agera i frågor om klimat, skapelse, integration, rasism och HBTQ. Viktiga frågor. Men mer lag än evangelium, om vi säger så. Mitt förslag angående vännens begravning blir därför istället följande: Jag tar de kristna delarna. Så kan han ta resten.

Johanna Andersson

Johanna KO

Johanna Andersson: Därför lämnade jag Svenska kyrkan.

Den yttersta ytligheten

”Därför kan högerkristna bli abortmotståndare, trots att det inte finns ett enda bibelord om abort.” Så skriver Stockholms biskop Eva Brunne i ett debattinlägg till Jenny Sonesson, med anledning av ”Juluppropet”. Det handlar om olika sätt att se på kristnas uppdrag i världen.

Jag blev faktiskt chockad över att en biskop i Svenska kyrkan förenklar en så komplex fråga som aborter till att handla om höger eller vänster i politiken. Att man kan se en ofödd människa och hennes värde på olika sätt, under en viss tid, är redan reglerat i Sverige. Det råder, såvitt jag förstår, en stor politisk konsensus kring detta och de satta tidsgränserna.

Men är det inte lite mer komplicerat än höger-vänsterskalan med aborter? Hur är det med alla selektiva aborter av flickfoster? Borde enbart högerkristna uppröras över dessa? Och när fosterdiagnostiken lett till att inga fler människor med Downs syndrom föds, vad händer då? Hur går den fortsatta selektionen vidare? Anlag för depression, missbruk – är dessa frågor verkligen något som kan avfärdas som bekymmer för högerkristna? Som kvinna, och mor till två döttrar, är jag väl medveten om abortfrågans frihetspotential och komplexitet. Men att den viftas bort av en biskop som en fråga för högerkristna upprör mig. Att det dessutom kombineras med en ytlig bibelsyn gör det inte bättre.

Det är många samtida företeelser det inte finns ett enda bibelord om. Jag är den sista att förespråka förenklade och fundamentalistiska bibeltolkningar. Men om Brunne har rätt: det står inget i bibeln om det omoraliska i långa flygresor eller bilfärder. Inte heller om olovligt innehav av sprängmedel eller beskådande av olämpligheter rörande nakna barn på nätet. Vi måste tolka. Det är häpnadsväckande att Brunne just i abortfrågan är fundamentalist och släpper alla anspråk på tolkning.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/hur-skulle-jag-som-kristen-kunna-sta-utanfoer-30615

Johanna Andersson

Johanna KO

Härskartekniker del 2: Tekniska finter

Wanja Lundby Wedin (S)* vill inte kännas vid några härskartekniker och har kommenterat mitt förra blogginlägg på Facebook. Hon skriver:

”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra det. I samma stund redogjorde utskottets föredragande för att han just fått information om detta, vilket gjorde att jag avstod från att upprepa det. Så enkel är förklaringen – härskartekniker handlade det inte om. Kanske vore snyggt med en ursäkt efter en sådan fullkomlig utskåpning?”

Angående detta kan man reflektera över att Lundby Wedin tydligen inte läst utskottets betänkande innan debatten i plenum: ”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra detta”. Betänkandet är daterat till den 29 september, så det torde ha handlat mer om motivationsbrist än tidsbrist för Lundby Wedin. Man kan också notera att utskottets föredragande ”just fått information om detta”. Varför så sent? Behövde kyrkans hus flera veckor på sig för att informera utskottet om att de skrivit sitt betänkande baserat på felaktig information?

I en replik till Dag Sandahl sade sedan utskottets föredragande:

”Då kan jag ju ge ett konkret svar på frågan om det här förslaget då. Det står på sidan två i betänkandet här att ärendet behandlades av kyrkostyrelsen den 14 juni 2016 som återremitterade det till arbetsutskottet för vidare beredning. Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen så du kommer att få möta det på nytt igen när du kommer på möte med kyrkostyrelsen och då kan du ju lägga fram önskemål och synpunkter. Men jag tror att det här som kommer fram blir då en kanske en förkortning lite grand av det som ju lades fram när du träffade kyrkostyrelsen tidigare här i år.”

Av detta inlägg framgår inte att det står fel i betänkandet. Intressant är också följande passage: ”Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen…”. Kontakter idag! Utskottets föredragande hade alltså samma dag som ärendet varit uppe i plenum fått nya uppgifter från kyrkans hus. Varför så sent när betänkandet varit klart länge? Och hur tolka formuleringen att ”den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen”? Det var knappast ett svar på min motion. Knappast heller en redogörelse för att frågan om en policy för förtroendevalda trots allt är aktuell och att yttrandefrihetsfrågan för förtroendevalda fortsatt är hotad.

Jag ser i detta mest tekniska finter och hade önskat att ett ja kunde vara ett ja. Och ett nej ett nej.* Att Lundby Wedin har en rad lojala supportrar på Facebook som ironiserar över oss som vågar oss på kritik är kanske inte ägnat att förvåna.

Det hela kan följas här: https://www.facebook.com/groups/239957022707/10154793524077708/?comment_id=10154794182792708&notif_t=like&notif_id=1480613247529285

Johanna Andersson

Johanna KO

*Wanja Lundby Wedin är Kyrkostyrelsens förste vice ordförande *Matteusevangeliet 5:37

Härskartekniker på ny nivå

En av de härskartekniker den norska socialpsykologen Berit Ås identifierade på 1970-talet kom att kallas ”undanhållande av information”. Genom att inte delge personer den information de behövde för att kunna fatta informerade beslut kunde den som satt inne med informationen manipulera och driva ärenden i önskad riktning. Jag har stött på en del sådant genom åren, men insåg här om dagen att jag hittills bara mött amatörer. I kyrkomötesdebatten såg jag så ett verkligt proffs i full aktion: Wanja Lundby Wedin (S), Kyrkostyrelsens förste vice ordförande. Hon skulle kunna hålla fördjupningskurser i denna genre!

Bakgrunden var frågan om att införa en policy för hur förtroendevalda inom Svenska kyrkan ska agera på sociala medier. I en motion om saken, skrev jag så här:

”Istället för att uppställa krångliga regler för förtroendevalda, vilket kan komma i konflikt med yttrandefriheten i Sverige, bör Svenska kyrkan ställa rimliga krav på de skribenter man avlönar eller på andra sätt stödjer ekonomiskt för att uttrycka åsikter. Förtroendevaldas övertramp bör överlämnas till nomineringsgrupperna att hantera, när listorna på valbara kandidater tas fram i samband med kyrkoval. Till sist är detta en sak för kyrkans medlemmar i fria val.”

Utskottet föreslog avslag på motionen, bland annat med följande motivering:

”Vidare konstaterar utskottet att frågan om Policy för förtroendevalda och den debatten inte längre är aktuell och föreslår därför avslag på motionens samtliga punkter.”

Så långt var allt väl. I debatten i plenum talade Roland Johansson för utskottet och beskrev att det inte längre var aktuellt att ta fram en sådan policy. Dag Sandahl ifrågasatte detta, men fick upprepat höra att frågan inte var aktuell. Så hände det märkliga: Lundby Wedin begärde ordet, men gick aldrig upp i talarstolen. Det blev ingen särskild debatt.

I stället valde Lundby Wedin att i en intervju för Kyrkans tidning säga att det stod fel i utskottets betänkande och att en sådan policy visst var aktuell! Varför gick hon inte upp i plenum och redde ut hur det förhöll sig? Hur kunde hon se Roland Johansson stå där i talarstolen och vara lurad att framföra felaktigheter? Finns det ingen respekt för kyrkomötesledamöternas tid och engagemang? Vad kostar det att nästan 300 personer ska läsa betänkanden som bygger på felaktiga sakuppgifter och sedan dessutom lägga tid på att lyssna på en fullständig pseudodebatt? Och hur är det med respekten för utskottens arbete och tid?

Lundby Wedins agerande, eller rättare sagt brist på agerande, är skandalöst. Går det att ha förtroende för en person som undanhåller viktig information från kyrkomötet? Härskartekniker som sagt, på en ny nivå.

Kanske kan du, Wanja Lundby Wedin, ändå nu i efterhand kan berätta hur det kom sig att du inte berättade hur det förhöll sig. Du var ju på väg upp i talarstolen, men ändrade dig. Varför?

Motioner och annat finns här: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Kapad advent

Säga vad man vill, Kairos Palestine-gänget levererar! Adventstiden har de utsett till sin speciella kampanjtid, med hänvisning till att en Jesus föddes i Betlehem (och för att den palestinske prästen och aktivisten Mitri Raheb lever där och nu leder församling i Betlehem). Sedan några år tillbaka produceras därför ett adventskampanjmaterial som tar sin utgångspunkt i Betlehem. Materialet är för Palestina, men framför allt är det mot Israel. Detta material har systematiskt spridits av Svenska kyrkan under flera år i adventstid. Det blir ingen julstämning utan Israelkritik! Ännu är Christmas Alert 2016 inte utlagt på Svenska kyrkans hemsida, men det torde vara en tidsfråga innan så sker. Den otålige läsaren finner årets upplaga här:

http://www.kairospalestine.ps/index.php/kairos-palestine-blog/205-kairos-christmas-alert-2016

I de kommenterande texterna i Christmas Alert 2016 dröjer det två (2) meningar innan det hela börjar handla om Israels militära ockupation och orättfärdiga politik. I mening fyra (4) kommer texten fram till Israels kränkningar av palestinier, främst palestinska barn. Sida upp och sida ner är det sedan berättelser, varvade med böner, bibeltexter och bilder på taggtrådar och pojkar, som alla handlar om Israels övergrepp mot palestinska barn. Här är ett exempel på bildillustration:

bild-ko

Här är ett exempel på text:

”Palestinian children living in the occupied Palestinian territory have constant feelings of insecurity. When heavily armed Israeli troops invade Palestinian villages in the middle of the night, children’s feelings of safety and security are replaced with a sense of fear and isolation. This traumatic experience betrays the guiding principle of acting in the child’s best interests as stated in the UN Convention on the Rights of the Child.”

De negativt förstärkande orden är många i detta textavsnitt. Det hela avslutas med:

”From Bethlehem where peace was announced, I wish you all a Merry Christmas.”

I dokumentet får man 123 träffar på ”Israel”, det är genomgående i negativa sammanhang. På ”Palestin” (jag förkortar för att inte utesluta olika former av samma ord) får man 155 träffar, då ofta i sammanhang som inrymmer ordet ”child”, exempelvis: ”Israeli violations of Palestinians and of Palestinian children’s rights”. Överraskande nog fick jag också två träffar på ”Israeli child”. En visade sig handla om ”Israeli child registration policies”. I det andra fallet beskrivs de israeliska barnens priviligierade livsvillkor (givetvis i en bosättning):

”Unlike the Israeli children who grow up in the settlement opposite the village, Palestinian children do not have access to basic infrastructure such as water and electricity networks, or health and education services.”

Knivattacker, raketbeskjutningar, civilia israeler som legitima mål för terrorister – detta är inte något som problematiseras i årets kampanjmaterial. Heller. 2014 års Christmas Alert fick dras tillbaka från Svenska kyrkans hemsida då texten varnade för en ”judisk lobby”, vilket var för uppenbart antisemitiskt för att vara politiskt korrekt till och med i en mycket Israel-kritisk svenskkyrklig kontext. Årets kampanjmaterial lär inte göra någon i det lägret besviken!

Läs min motion om borttagandet av Christmas Alert 2014 här: motion-2015_091-ta-bort-dokumentet-christmas-alert-2014-fran-svenska-kyrkans-hemsida-2

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Om det bruna

En gång i mitt liv har jag anmält en präst till domkapitlet. Händelsen ligger några år tillbaka i tiden. Det handlade om en präst som menade att en annan präst rörde sig nära det ”bruna” i samband med en teologisk debatt. Det hela uttrycktes på Facebook. Jag prövade anklagelsen om att var nära det bruna på några sekulära vänner. De blev chockade över nazistanspelningen. Idag, när ”avliva-bruna-råttor-retorik” släpps igenom på en stor dagstidning, ter sig prästens nazistanklagelser naturligtvis som närmast oförargliga.

Men, så var det inte för några år sedan. Så jag skrev en anmälan och hade i min naivitet en förhoppning om att Uppsala domkapitel skulle säga något vägledande i detta ärende. Kanske påtala det olämpliga i att kleta grova epitet på meningsmotståndare, kanske till och med utfärda någon slags varning till den präst som gjorde så. Argumentera gärna i sak men spara på invektiven, dra inte långtgående historiska paralleller lättvindigt, tänk ett varv till innan du jämför med historiens värsta förbrytelse mot människor. Någon i den stilen hoppades jag att domkapitlet skulle svara. Men, förgäves.

Nu när det gått några år kan jag inte låta bli att fundera över hur utvecklingen i det svenskkyrkliga debattklimatet påverkades av det där domkapitelsbeslutet. Det var som om alla hämningar släppte efteråt. Kan man antyda – eller rakt ut påstå – att meningsmotståndare är nazister utan att det renderar en varning, då är allt möjligt. Och det är väl den utvecklingen vi har sett. Så, med facit i hand, ångrar jag den där anmälan djupt. Det hade varit bättre att leva i tron att det finns en yttersta gräns för hur man kan uttala sig om en annan människa, med prästkragen i behåll. Nu vet vi att det inte gör det, och debatten har blivit därefter. Det har i sin tur lett till tystnad och ängslighet. De som uttalar sig är antingen de som åtnjuter ledningens förtroende och kan formulera sina inlägg på betald arbetstid. Eller så är det vi som inte har så mycket att förlora längre i de svenskkyrkliga sammanhangen.

Socialdemokraternas kampanj för att värva kyrkopolitiker är ett tydligt exempel på vad som har hänt i den kyrkliga debatten. Visserligen bytte de snabbt omslagsbild och tog bort bilden på kvinnan som protesterade mot en nazistdemonstration. Men vi är tillräckligt många som hann se den och förstå associationen till de kyrkopolitiska och teologiskt misshagliga. Internet never forgets. Och S pekar sedan i kampanjmaterialet uttryckligen ut kvinnoprästmotståndare och homofober som det stora hotet mot Svenska kyrkans uppdrag och människosyn. Egentligen är jag mest förvånad över att jag fortfarande blir förvånad.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Replikskifte med ärkebiskopen

Jag fick svar från Antje Jackelén på mitt öppna brev och svarar henne nedan.

Från: Ärkebiskopen

Till: Johanna Andersson

Sänt: 26 september kl 22.28

Hej Johanna,

Tack för ditt brev. Låt mig inleda med att säga att jag beklagar att du valt att lämna Svenska kyrkan.

Du ställer frågor med anledning av intervjun i Expressen i söndags. I samtalet med Annika Borg och Marcus Birro i SVT Opinion (25/8) redogjorde jag för min syn på #mittkors och jag har inte ändrat åsikt. Jag är alltså inte kritisk till facebookgruppen, tvärtom tror jag att det finns ett behov av att få dela personliga berättelser om korset och kristen tro. Jag välkomnar alla goda initiativ att lyfta fram korset och att visa solidaritet med kristna och andra som lider för sin tros skull. Detta har jag sagt i alla sammanhang där jag kommenterat #mittkors.

I intervjun för Expressen diskuterar jag reaktionerna efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel. Bland reaktionerna såg vi sorg och berättigad vrede över denna fasansfulla handling. Men vi såg också många som ville göra detta till ett muslimskt angrepp på hela den kristna världen. Dådet instrumentaliserades – och inte minst den mördade prästen själv, som ju var djupt engagerad i religionsdialog – till att måla upp en kultur- eller civilisationskamp mellan den kristna världen och den muslimska världen. I TV-samtalet illustrerade jag det med en av många liknande tweets som jag har fått ta emot: ”Vi har köpt ett fint kors till, som nu hänger i vindrutan i bilen. Islam dra åt helvete”. En sådan ”korstågsretorik” ser vi tyvärr exempel på inte bara i Sverige. Det är en förödande utveckling.

Låt oss bära korset som en ödmjuk påminnelse om Guds kärlek och försoning i Jesus Kristus och i tro på livets seger över döden!

Med vänlig hälsning
+Antje

SVAR:

Från: Johanna Andersson

Till: Ärkebiskopen

Till ärkebiskop Antje Jackelén

Tack för ditt mail och den vänliga hälsningen! Tyvärr måste jag konstatera att du inte svarat på någon av mina frågor. Oklarheten om vilken som är din hållning till Mitt Kors är om möjligt ännu större nu.

Dels skriver du: ”Jag är alltså inte kritisk till facebookgruppen” Mitt Kors. Men sedan för du ett resonemang om twitter och antimuslimska stämningar. Någon har i ett twitter skrivit till dig: ”Vi har köpt ett fint kors till, som nu hänger i vindrutan i bilen. Islam dra åt helvete”. Detta är naturligtvis mycket obehagligt men jag förstår inte vad det har med Mitt Kors att göra. Kan du förklara varför detta twitter läggs oss till last? Det är ingen av oss som bildat gruppen som skrivit det.

Jag tycker det är olyckligt att du för samman Mitt Kors med denna typ av uttryck. Du riskerar att bidra till att vi blir ”guilt by association” när du gång på gång tar upp kulturkamp och korståg i samma sammanhang som du uttalar dig om Mitt Kors. Att du samtidigt säger att du inte är ”kritisk” till gruppen gör det hela än mer förvirrat. Ett tydligt ställningstagande, för eller emot, hade varit en bättre utgångspunkt för en diskussion.

Hälsningar
Johanna Andersson

Johanna KO

Öppet brev till ärkebiskop Antje Jackelén

Från: Johanna Andersson

Till: archbishop@churchofsweden.org

Sänt: 2016-09-25 kl 20.38

Jag har med stor förvåning tagit del av en intervju med dig i Expressen (25/9). I intervjun omtalas gruppen Mitt Kors vid flera tillfällen. Jag uppfattar att du gör flera insinuationer om gruppens grundare och våra syften.

Låt mig ge några exempel. Journalisten Karin Sörbring frågar:

Apropå ”mitt kors”-debatten hamnade du i blåsväder för att du inte omedelbart personligen fördömde mordet på den franske prästen Jacques Hamel. Vad tänker du om att det blev så starka reaktioner?

Efter att ha beskrivit att man inte brytt sig om att kräva fördömanden vid andra tillfällen när kristna dödats säger du: ”Mycket tyder på att det var något annat man var ute efter.” Vilka är ”man”? Menar du att Mitt Kors inte handlar om att visa solidaritet med förföljda kristna utan har andra syften? Eller är det någon annan grupp du avser här? Om det inte är Mitt Kors du talar om, kan du då förtydliga vilka det är som enligt din uppfattning utnyttjar mordet på fader Jacques Hamel? Och vad är det där andra ”man var ute efter”?

Du gör sedan följande reflektion: ”Man gör också skillnad om gärningsmännen kan sägas vara muslimer eller inte.” ”Man” kan i sammanhanget uppfattas vara grundarna av Mitt kors, även om det bara antyds av dig. Är det oss du avser? På vilka grunder i så fall?

Frågan om den dolda agendan återkommer senare i intervjun, på tal om kritiken mot Svenska kyrkans bristande insatser för förföljda kristna: ”Och det finns nog en annan agenda bakom det än att vilja skildra det så som det verkligen är.” Vad är det för en agenda? På vilka grunder misstänkliggör du människors engagemang för förföljda kristna?

Efter att ha läst intervjun framstår det som att du misstänkliggör Mitt Kors och fullständigt grundlöst kopplar samman oss med dolda agendor. Det står dig naturligtvis fritt att vara kritisk till Mitt Kors och motarbeta oss på de sätt som står till ditt förfogande. Men det skulle möjliggöra en ärlig och hederlig debatt om du kunde stå för en rak kritik och inte i en stor kvällstidning insinuera att vi drivs av andra motiv än dem vi uppgett.

Mitt Kors idag utgör idag en virtuell katedral som rymmer tusentals bilder och berättelser. Du har aldrig uttryckt något positivt om detta. Det kan jag bara beklaga.

Hälsningar, Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Johanna Andersson: Jag har begärt utträde ur Svenska kyrkan

Till sist har jag fått nog. Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor har länge utgjort en källa till djup besvikelse. Också de ständiga utfallen mot Israel från kyrkans ledning har varit en prövning. Men till sist blev det oviljan att uttrycka stöd för förföljda kristna som blev det avgörande. Jag har sett kyrkliga solidaritetsuttryck i form av färger på kläder, sockar, knappar och sjalar samt klockringningar och paradmedverkan för och emot en rad olika grupper. Men något så enkelt som en uppmaning att bära ett kors i solidaritet med förföljda kristna har lett till upprepade misstänkliggöranden och kampanjer!

Kyrkoledningen har i flera veckor drivit just en kampanj mot oss som startade gruppen ”Mitt Kors”. I denna kampanj har jag misstänkliggjorts, kallats ”tvivelaktig”, ”solkig”, ”uppviglare”, ”okristlig” och tillskrivits främlingsfientliga dolda agendor. Det började med kommunikationschefen och prästen Gunnar Sjöberg och stiftsadjunkten och prästen Anna-Karin Hammar, sedan har det fortsatt med ytterligare kyrklig personal i en rad olika sammanhang. Dit hör inte minst ärkebiskopens obehagliga insinuationer om en ”kulturkamp”. Jag har jämförts med IS, förklarats stå nära SD, hetsa mot muslimer och önska ett religionskrig. En del av dessa kommentarer är av sådan art att jag ska diskutera dem med en advokat. På ett känslomässigt plan är det mest smärtsamma att jag inte uppfattas vara värdig att bära mitt kors runt halsen.

Som enskild person har jag naturligtvis varken möjlighet eller lust längre att bemöta påhopp. Semestern är slut och jag har ett heltidsarbete att sköta. Eller enklare uttryckt: mobbning i flock är mig motbjudande, särskilt när den utövas professionellt av avlönad personal i en organisation som påstår sig rymma mångfald och särskild dialogkompetens. Jag har därför begärt utträde ur Svenska kyrkan. Jag vill inte längre bidra med mitt engagemang eller mina pengar för att stödja Svenska kyrkan under nuvarande ledning. Nu går jag.

Mitt utträde innebär att jag lämnar mina förtroendeuppdrag för POSK i församling och kyrkomöte. Gruppledaren är informerad. Jag vill här tacka er som visade mig förtroende att representera er. Jag har också informerat biskopen i Göteborgs stift om mitt utträde och förklarat att jag är medveten om dess konsekvenser för mig som präst. Rent konkret innebär ett utträde att jag inte längre kan tjänstgöra som präst, naturligtvis. Kragen åker av. Är man inte medlem i Svenska kyrkan kan man inte vara präst i Svenska kyrkan.

Känslan av tomhet är just nu större än känslan av frihet. Det var med tunga steg maken och jag gick till pastorsexpeditionen i Haga med våra utträdesblanketter. Vi vet inte i vilken församling vi kommer att fira gudstjänst nu.

Uppmaningen att bära kors har problematiserats och svärtats ner av ledande kyrkliga företrädare för att det är just vi, jag, som uppmanar. De har påstått att det kan tolkas som ”mot” och inte ”för”, leda till polarisering och ställa ett ”vi” mot ett ”de”. Jag vill betona att detta handlar om rena spekulationer, inga konkreta exempel har hittills anförts. Den som går in i Facebook-gruppen ”Mitt Kors” kommer istället att mötas av vackra bilder och många personliga berättelser om tron på Jesus Kristus. Gå gärna in och se! Gruppen har i skrivande stund över 5500 medlemmar. Jag är tacksam över att alla försök att misstänkliggöra bl. a. mig inte skrämt människor från att gå in och dela och delta.

Jag skulle önska att åtminstone präster som fortsatt angriper ”Mitt Kors” visar något mått av pastoral omsorg om gruppens många medlemmar.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

Vad sysslar Centrum för religionsdialog med?

Könssegregerande religiösa praktiker brukar uppfattas som problematiska, inte minst inom protestantisk kristenhet. Ämbetsfrågan, enkönade manliga maktgrupperingar och ojämställdheten i biskopskollegiet hör till exemplen. En del kvinno – respektive mansfrukostar och samtalsgrupper förekommer i Svenska kyrkan, men i begränsad omfattning. Förvånande är därför att Centrum för religionsdialog i Svenska kyrkan ofta ordnar könssegregerade tillställningar. För några år sedan hade de en samling kring kvinnor och mat, liknande tillfällen har också hållits för kvinnor angående andra religiösa frågor.

Nu har detta hänt igen. Denna gång har en grupp kvinnor samlats för att reflektera kring helighet och uttrycka sina erfarenheter i form av pappaskar. I askarna skyddas på ett symboliskt sätt, enligt det senaste nyhetsbrevet, dessa upplevelser av helighet. Om män med intresse av saken hade beretts möjlighet till dispens för att få delta framgår inte av texten i nyhetsbrevet.

Saken är problematisk ur fler synpunkter än könssegregeringen. Ett problem utgörs av att en deltagande person uttrycker sig på ett sätt som är ägnat att normalisera islamism:

”-Undervisning är en ny viktig funktion i moskén, därför tycker Brödraskapet* att det är viktigt att kvinnor går dit, så att de får kunskap och kan undervisa barnen. Även salafismen uppfordrar kvinnorna att gå till moskén.”

Så sade Lena Larsen, som presenteras som norsk teolog och praktiserande muslim. Att det inom islamistiska grupperingar finns varierande och mycket problematiska uppfattningar om flickors och kvinnors rätt till och behov av utbildning är ingen hemlighet. Att då oemotsagt sprida bilden av Muslimska Brödraskapet* och salafister som värnare av kvinnors rätt till utbildning är verkligen märkligt.

I nyhetsbrevet finns också följande beskrivning: ”-Att få gå runt Kaba hand i hand med min man, där alla var sida vid sida och alla kategorier nedbrutna, det var ett tillstånd av helighet, berättade Lena Larsen.” Något motsägelsefullt att lovorda nedbrutna kategorier på ett seminarium som just upprätthåller en av de mest kraftfullt särskiljande kategorierna: den om kön.

Andra märkligheter centrat levererat på sistone är på samma tema. I ett panelsamtal under ett socialdemokratiskt (vad annars) Almedalsarrangemang om religion och feminism sa centrats Helene Egnell så här: ”om jag inte hade träffat Yasri Khan och Mehmet Kaplan så hade jag kanske gått på kritiken mot dem.” Vem är det som har ”gått på” vad? Egnell gör här en annan bedömning av konflikten mellan islamism och jämställdhet än vad – i detta fall ett politiskt parti – gjort. Också detta inlägg kan verka legitimerande på en särskiljande diskurs där religiös praktik överordnas jämställdhet. Ett annat problem här är Egnells privata anspråk: kan endast den som personligen träffat någon ha en uppfattning om åsikter som den personen officiellt uttryckt?

Ett sista exempel kan sättas upp på nöjeskontot. En bild centralt spridit för att göra reklam för ett evenemang är så könsstereotypt att det är svårt att inte le:

KO bild

De uppmärksamt lyssnande kvinnorna får sig uppenbarligen viktiga sanningar till livs av den bredbent sittande mannen. (Tyvärr verkar bilden vara borttagen från Facebooksidan sedan några dagar.)

En sista reflektion: Är det så den religionsdialogiska vardagspraktiken, diapraxis, ser ut är kanske centrats förkärlek för separata kvinnomöten helt förståelig.

https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/seminariium-sokte-svaret-pa-fragan-vad-ar-heligt-for-dig

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Arbetarrorelsen/trosolidaritet/Media/Nyhetsarkiv/Almedalen-2016-Vara-seminarier-sammanfattningar/

Johanna Andersson

Johanna KO

*Muslimska Brödraskapet, om dem har bl a terroristforskaren Magnus Norell skrivit här: http://ledarsidorna.se/2016/07/magnus-norell-muslimska-brodraskapet/ och här http://www.svd.se/muslimska-brodraskapet-en-del-av-problemet