Dåligt pastoralt omdöme på twitter, Limhamns kyrka!

På olika nivåer i Svenska kyrkan twittras det flitigt. Inte sällan är den bakomliggande meningen med denna aktivitet svår att greppa, undantaget möjligen att det verkar bottna i en allmän uppfattning om att det är ”bra att synas”. Anspråken på legitimitet bakom olika twitterkonton kan också vara förvirrande. Ett exempel på det senare utgörs av de kommunikatörer på kyrkokansliet hos ärkebiskopen i Uppsala, som twittrar en blandning av banaliteter och bibeltexter, i Svenska kyrkans namn. En twitterläsande allmänhet kan få uppfattningen att det är Karin, Lotta och Fredrik på kyrkokansliet som har att uttala sig å Svenska kyrkans vägnar. I regel är det hela dock harmlöst, om än ibland generande. (Man kan undra hur biskoparna uppfattar twittren om tron som en resväska eller strumpbyxor.)

Önskan om att synas, i kombination med en otydlig uppfattning om syfte och uppdrag –samt den redan påtalade banaliteten – må vara besvärande, men detta utgör inte pastorala problem. Det gör dock nedanstående twitter från Limhamns kyrka:

170804 Limhamns kyrka

 

Här används en enskild, namngiven och utpekad person för att synliggöra ett ”erbjudande” från Limhamns kyrka. Limhamns kyrka menar alltså att personen i fråga –som i skrivande stund är föremål för rubriker i samtliga större svenska medier – behöver samtalshjälp.

Twittret kan, om man är välvillig, tolkas som att Limhamns kyrka – vem som nu talar å deras vägnar – tycker synd om personen i fråga, och vill erbjuda sin hjälp. Men då är verkligen inte twitter den lämpliga kontaktvägen. Om Limhamns kyrka hyser oro för en enskild person och vill erbjuda stöd är det rimliga istället att vända sig direkt till denna person, inte att gå via ett offentligt twitterkonto.

Det finns roliga poänger att göra av offentliga skandaler, naturligtvis. Politiker, idrottare, ateister, näringslivstoppar, USA:s president – twittret från Limhamns kyrka kan återanvändas gång på gång. Erbjudande om stöd rymmer också en maktdimension. Någon behöver stöd och någon anser att denna person behöver stöd och borde använda sig av den möjligheten. Tänk exempelvis att någon offentligt skriver: ”Du som ansvarar för Limhamns kyrkas twitterkonto; akutpsykiatrin finns till också för dig.” Detta kan givetvis vara en helt riktig iakttagelse, men det pekar ut en person som i varande i behov av hjälp. Detta sätt att måla ut någon som hjälpbehövande kan vara roligt, och Limhamns kyrka avsåg säkert också att vara lustiga. Men det är ett stort avsteg från kyrkans själavårdstradition och vittnar om dåligt pastoralt omdöme.

Själavård är ett erbjudande, inte ett offentligt utpekande. Den strikta tystnadsplikten ska garantera integritet och anonymitet. Som ung präst lärde jag mig att aldrig anteckna namn i min kalender på personer som kom för själavård. Jag skulle inte bekräfta att samtal överhuvudtaget ägt rum, om någon frågade. Möter jag en konfident på stan hälsar jag naturligtvis inte, om inte den personen hälsar först. Det hela ska vara en sak strikt mellan Gud, konfident och präst.

Om det hela kan följande reflektioner göras: Varför skulle någon i känsligt läge vända sig till Limhamns kyrka för ”samtalsstöd”? Varför lita till att en församling, som pekar ut enskilda personer som hjälpbehövande, skulle kunna bevara djupa förtroenden och vägleda i känsliga situationer? Limhamns kyrka förefaller använda pastorala erbjudanden för att göra en lustig och politisk poäng. Annorlunda uttryckt: Limhamns kyrka gör politik av en pastoral situation. Om församlingar hanterar människor i svåra livssituationer så här, kommer tilliten till Svenska kyrkan att urholkas snabbt. Om församlingar offentligt börjar namnge personer de menar är i behov av samtalsstöd, inträder en ny era i Svenska kyrkans själavårdstradition.

Limhamns kyrka borde avsätta en arbetsdag, eller många, till att ha en rejäl diskussion om människosyn, omdöme och integritet på nätet. Snarast. Jag hoppas att biskopen i fråga också funderar över sitt episkopala ansvar i denna situation.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Annonser

Om Luthereffekten och okunniga tyskor

Mitt blygsamma inlägg om Lutherutställningen i Berlin ledde till en intressant diskussion på Facebook. I denna diskussion kan två linjer urskiljas. Den ena linjen säger att Svenska kyrkan inte alls medverkat till att påverka bilden av Svenska kyrkan, sådan den framställs vid utställningen. Den andra linjen, som inte haft någon offentlig företrädare, driver rimligen uppfattningen att Svenska kyrkan i Berlin tvärtom framställs på precis ett sådant sätt som man från Svenska kyrkan officiellt önskar.

Låt oss pröva dessa två argumentationslinjer.

Linje 1. Deutsches Historisches Museum har utan kontakter med Svenska kyrkan, eller med bristfälliga sådana, själva tagit sig före att presentera en bild av Svenska kyrkan av idag. Denna linje förfäktas bland annat av en journalist, Marie Starck, som i ett inlägg på Facebook hävdar följande angående vem som haft ett avgörande inflytande över utformningen av utställningen:

varför utgår ni från att SvK är involverad i utställningen? Det var i alla fall ingenting som utställningscuratorn nämnde när jag träffade henne på pressträffen i våras. Jag kan ha många invändningar mot utställningens svenska del men jag fick snarare uppfattningen att det är en tyska som varit bosatt i Sverige och inte har så bra koll på svenska teologer och på Svenska kyrkan.

Här antyds alltså att en icke namngiven ”tyska” med bristfälliga kunskaper i sakfrågan utformat den bild av Svenska kyrkan som framställs vid Lutherutställningen. Om det förhåller sig på detta sätt bör det föranleda en kraftfull protest från Svenska kyrkans kommunikationsavdelning. Enskilda personer, dessutom utan ”bra koll”, ska naturligtvis inte kunna forma bilden av Svenska kyrkan i ett så viktigt sammanhang. Starck uppger vidare:

Det är ingen i Sverige som varit ansvarig för utställningen.

Att Svenska kyrkan skulle fått ansvara för utställningen är kanske mycket begärt. Deutsches Historisches Museum har rimligtvis sina egna krav och rutiner när de sätter ihop utställningar. Om en enskild person utan ”bra koll” ges ett sådant förtroende har museet ifråga härmed hos mig ådragit sig ett ordentligt trovärdighetsproblem, som tyvärr återverkar på fler utställningar än de som berör kyrkliga frågor.

Det blir värre. Starck skriver att hon själv är kritisk mot utställningen och framhåller att den har tagits fram utan kontakt med Svenska kyrkan:

Jag har självklart inte varit involverad i arbetet med utställningen men vet en hel del eftersom jag skrivit två artiklar om den och hade ett ganska ingående samtal med curatorn i samband med pressträffen i våras. Just för att jag faktiskt själv är starkt kritisk till den svenska delen. Hon nämnde dock ingenting om kontakter i Svenska kyrkan, däremot kontakten med museer. Finns heller inga svenska namn nämnda i den tegelstenstunga katalogen där alla inblandades namn står uppradade. Att man lånar ut bilder är inte samma sak som att man har något inflytande i urvalet.

Att det inte skulle förekommit några kontakter med Svenska kyrkan verkar märkligt. Om inte annat kan man undra hur Deutsches Historisches Museum kommit i kontakt med de intervjuade anställda i Svenska kyrkan som presenteras vid utställningen? Troligen har inte heller bilden och citatet av ärkebiskop Jackelén tillkommit helt utan kontakt med Svenska kyrkan? Den är knappast hämtad från något museum.  (En ledtråd: Enligt utställningskatalogen har Svenska kyrkan bidragit med bildmaterial.) Men, som sagt, kanske läge för en protest om en okunnig enskild person tillåtits utforma bilden av Svenska kyrkan vid utställningen.

Linje 2. Om en okunnig tyska utan kunskap eller närmare kontakter med Svenska kyrkan satt samman utställningen kan man ändå reflektera över hur nära hon har lyckats komma den bild som Svenska kyrkan centralt vill kommunicera. Här finns den problematiska historien angående försyndelser mot samerna, det omnämns att Gud är större och att Gud är större, alla människors lika värde framhålls, HBTQ lyfts fram liksom vad som kan uppfattas vara allmänreligiöst och allmänetiskt tankegods. Möjligen saknas de i svenskyrkliga sammanhang så vanliga och till Palestinastöd maskerade angreppen på Israel. Det kan ha att göra med det land i vilket utställningen äger rum.

Ärkebiskop Antje Jackelén har dessutom twittrat om utställningen den 26 maj 2017. Hon skriver:

Så har man då hamnat på museum i Berlin! I utställningen: Der #Luthereffekt, 500 Jahre Protetantismus in der Welt

Om det innebär att hon sett hela utställningen framgår inte. Men vad som framgår är att Jackelén inte, i alla fall inte i detta sammanhang, protesterade mot hur Svenska kyrkan framställs i denna utställning.

Johanna Andersson

Johanna KO

Luthereffekten – allmänetiska plattityder?

Förra veckan besökte maken och jag den stora Lutherutställningen i Martin-Gropius-Bau i Berlin: Der Luthereffekt. 500 Jahre Protestantismus in der Welt.

Sverige upptar ett visst utrymme i denna utställning. Bland annat handlar det om Gustav II Adolf och dennes insatser för protestantismen. Denna del av utställningen kallas Luthers lejon. Livrustkammaren har lånat ut en ”jacka” som kungen burit vid slaget i Dirschau. Han överlevde, om än svårt skadad, och tolkade detta som att Gud höll en skyddande hand över honom och hans protestantiska tro.

För några länder beskrev utställningen även hur det lutherska arvet ser ut idag. Dit hörde, vid sidan av Sydkorea, USA och Tanzania, också Sverige. Uppenbarligen måste denna del av utställningen tagits fram i samverkan med Svenska kyrkan. Maken och jag inträdde i detta utställningsrum med viss förväntan. En kvart senare gick vi till museibaren för att inhämta något stärkande. Detta intogs under dyster tystnad.

I utställningens svenska rum kunde vi, på därför avsedda hängande tygstycken, ta del av en rad olika personers uppfattningar om Svenska kyrkan i korta textfragment. En same talade om kyrkans övergrepp mot ursprungsbefolkningen. Jonas Gardell, i behagfull pose och exponerad överkropp, talade om profeters hårda ord. Ingmar Bergman skildrade barndomens förnedring under prästfaderns våld. Några för mig okända lekmän talade om alla människors lika värde och vikten av att inte döma (en av dem hade kommit till tro hos kristna i Tanzania, inte i Svenska kyrkan). En säger, citat:

Jag är inte djupt troende och går inte i kyrkan. Trots det är jag lycklig och glad att få tillhöra den här församlingen.

Selma Lagerlöf förstod inte predikningarna, kan vi läsa på ett ställe. Ytterligare några personers uppfattningar presenteras i rummet. Naturligtvis intog ärkebiskop Antje Jackelén en central plats. Hon lyckades få sagt att ”Gud är större” två gånger, vilket är beundransvärt i en text som omfattar några knappa rader. Så här citerades Jackelén (också på tyska och engelska):

”Gud är större” är en läkande störning av alla totalitära anspråk. Insikten att Gud är större sporrar till samarbete och ett frimodigt sanningssökande.

Var säger ärkebiskopen här egentligen? Är det djupsinnigt eller uttryck för en total och banal relativism? Kanske kan man vänta att en ärkebiskop har om inte totalitära så i alla fall någon slags sanningsanspråk? Och kunde hon inte citerat Luther denna gång och inte bara sig själv?

Utställning Luther Jackelén

Jesus Kristus? Nja, vi såg inte hans namn uttryckt i det svenska utställningsrummet. Vi såg inte den Helige Ande åkallad heller. Det lutherska arvet, som det uppvisades förvaltat i Svenska kyrkan idag, var kort sagt en ganska beklämmande blandning av allmänetiska plattityder och historiskt betingat skuldmedvetande.

(Tyvärr fick man inte fotografera utställningen, vilket jag fick erfara när jag försökte dokumentera det ”svenska rummet”. Antagligen berodde detta på att utställningen rymde en rad historiska dokument. Och Cranach-målningar, förstås. De senare gör att ”Der Luthereffekt” är väl värd ett besök.)

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Jag lämnade Svenska kyrkan för att jag är kristen

En vän var bekymrad. ”- Hur ska det gå med min begravning nu när du inte längre är med i Svenska kyrkan Johanna. Vem ska begrava mig?” Sedan visade det sig att vännen talat med en (annan) präst i bekantskapskretsen om problemet. Denne präst hade sagt något trösterikt om att han kunde ju ta de ”kristna” delarna av begravningen och överlåta de andra till mig. Detta gjorde mig naturligtvis rasande. Varför blev jag rasande? Jo, för att jag INTE lämnat Svenska kyrkan för att jag inte längre är kristen. Jag har lämnat för att jag är kristen.

Med kännedom om den tröstande prästen, som ville handha det kristna och överlåta de övriga begravningsbestyren till mig, gör jag följande enkla reflektioner: Jag har hört denne prästs lagiska förkunnelse om vilket ansvar vi som individer har för att agera i frågor om klimat, skapelse, integration, rasism och HBTQ. Viktiga frågor. Men mer lag än evangelium, om vi säger så. Mitt förslag angående vännens begravning blir därför istället följande: Jag tar de kristna delarna. Så kan han ta resten.

Johanna Andersson

Johanna KO

Johanna Andersson: Därför lämnade jag Svenska kyrkan.

Den yttersta ytligheten

”Därför kan högerkristna bli abortmotståndare, trots att det inte finns ett enda bibelord om abort.” Så skriver Stockholms biskop Eva Brunne i ett debattinlägg till Jenny Sonesson, med anledning av ”Juluppropet”. Det handlar om olika sätt att se på kristnas uppdrag i världen.

Jag blev faktiskt chockad över att en biskop i Svenska kyrkan förenklar en så komplex fråga som aborter till att handla om höger eller vänster i politiken. Att man kan se en ofödd människa och hennes värde på olika sätt, under en viss tid, är redan reglerat i Sverige. Det råder, såvitt jag förstår, en stor politisk konsensus kring detta och de satta tidsgränserna.

Men är det inte lite mer komplicerat än höger-vänsterskalan med aborter? Hur är det med alla selektiva aborter av flickfoster? Borde enbart högerkristna uppröras över dessa? Och när fosterdiagnostiken lett till att inga fler människor med Downs syndrom föds, vad händer då? Hur går den fortsatta selektionen vidare? Anlag för depression, missbruk – är dessa frågor verkligen något som kan avfärdas som bekymmer för högerkristna? Som kvinna, och mor till två döttrar, är jag väl medveten om abortfrågans frihetspotential och komplexitet. Men att den viftas bort av en biskop som en fråga för högerkristna upprör mig. Att det dessutom kombineras med en ytlig bibelsyn gör det inte bättre.

Det är många samtida företeelser det inte finns ett enda bibelord om. Jag är den sista att förespråka förenklade och fundamentalistiska bibeltolkningar. Men om Brunne har rätt: det står inget i bibeln om det omoraliska i långa flygresor eller bilfärder. Inte heller om olovligt innehav av sprängmedel eller beskådande av olämpligheter rörande nakna barn på nätet. Vi måste tolka. Det är häpnadsväckande att Brunne just i abortfrågan är fundamentalist och släpper alla anspråk på tolkning.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/hur-skulle-jag-som-kristen-kunna-sta-utanfoer-30615

Johanna Andersson

Johanna KO

Härskartekniker del 2: Tekniska finter

Wanja Lundby Wedin (S)* vill inte kännas vid några härskartekniker och har kommenterat mitt förra blogginlägg på Facebook. Hon skriver:

”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra det. I samma stund redogjorde utskottets föredragande för att han just fått information om detta, vilket gjorde att jag avstod från att upprepa det. Så enkel är förklaringen – härskartekniker handlade det inte om. Kanske vore snyggt med en ursäkt efter en sådan fullkomlig utskåpning?”

Angående detta kan man reflektera över att Lundby Wedin tydligen inte läst utskottets betänkande innan debatten i plenum: ”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra detta”. Betänkandet är daterat till den 29 september, så det torde ha handlat mer om motivationsbrist än tidsbrist för Lundby Wedin. Man kan också notera att utskottets föredragande ”just fått information om detta”. Varför så sent? Behövde kyrkans hus flera veckor på sig för att informera utskottet om att de skrivit sitt betänkande baserat på felaktig information?

I en replik till Dag Sandahl sade sedan utskottets föredragande:

”Då kan jag ju ge ett konkret svar på frågan om det här förslaget då. Det står på sidan två i betänkandet här att ärendet behandlades av kyrkostyrelsen den 14 juni 2016 som återremitterade det till arbetsutskottet för vidare beredning. Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen så du kommer att få möta det på nytt igen när du kommer på möte med kyrkostyrelsen och då kan du ju lägga fram önskemål och synpunkter. Men jag tror att det här som kommer fram blir då en kanske en förkortning lite grand av det som ju lades fram när du träffade kyrkostyrelsen tidigare här i år.”

Av detta inlägg framgår inte att det står fel i betänkandet. Intressant är också följande passage: ”Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen…”. Kontakter idag! Utskottets föredragande hade alltså samma dag som ärendet varit uppe i plenum fått nya uppgifter från kyrkans hus. Varför så sent när betänkandet varit klart länge? Och hur tolka formuleringen att ”den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen”? Det var knappast ett svar på min motion. Knappast heller en redogörelse för att frågan om en policy för förtroendevalda trots allt är aktuell och att yttrandefrihetsfrågan för förtroendevalda fortsatt är hotad.

Jag ser i detta mest tekniska finter och hade önskat att ett ja kunde vara ett ja. Och ett nej ett nej.* Att Lundby Wedin har en rad lojala supportrar på Facebook som ironiserar över oss som vågar oss på kritik är kanske inte ägnat att förvåna.

Det hela kan följas här: https://www.facebook.com/groups/239957022707/10154793524077708/?comment_id=10154794182792708&notif_t=like&notif_id=1480613247529285

Johanna Andersson

Johanna KO

*Wanja Lundby Wedin är Kyrkostyrelsens förste vice ordförande *Matteusevangeliet 5:37

Härskartekniker på ny nivå

En av de härskartekniker den norska socialpsykologen Berit Ås identifierade på 1970-talet kom att kallas ”undanhållande av information”. Genom att inte delge personer den information de behövde för att kunna fatta informerade beslut kunde den som satt inne med informationen manipulera och driva ärenden i önskad riktning. Jag har stött på en del sådant genom åren, men insåg här om dagen att jag hittills bara mött amatörer. I kyrkomötesdebatten såg jag så ett verkligt proffs i full aktion: Wanja Lundby Wedin (S), Kyrkostyrelsens förste vice ordförande. Hon skulle kunna hålla fördjupningskurser i denna genre!

Bakgrunden var frågan om att införa en policy för hur förtroendevalda inom Svenska kyrkan ska agera på sociala medier. I en motion om saken, skrev jag så här:

”Istället för att uppställa krångliga regler för förtroendevalda, vilket kan komma i konflikt med yttrandefriheten i Sverige, bör Svenska kyrkan ställa rimliga krav på de skribenter man avlönar eller på andra sätt stödjer ekonomiskt för att uttrycka åsikter. Förtroendevaldas övertramp bör överlämnas till nomineringsgrupperna att hantera, när listorna på valbara kandidater tas fram i samband med kyrkoval. Till sist är detta en sak för kyrkans medlemmar i fria val.”

Utskottet föreslog avslag på motionen, bland annat med följande motivering:

”Vidare konstaterar utskottet att frågan om Policy för förtroendevalda och den debatten inte längre är aktuell och föreslår därför avslag på motionens samtliga punkter.”

Så långt var allt väl. I debatten i plenum talade Roland Johansson för utskottet och beskrev att det inte längre var aktuellt att ta fram en sådan policy. Dag Sandahl ifrågasatte detta, men fick upprepat höra att frågan inte var aktuell. Så hände det märkliga: Lundby Wedin begärde ordet, men gick aldrig upp i talarstolen. Det blev ingen särskild debatt.

I stället valde Lundby Wedin att i en intervju för Kyrkans tidning säga att det stod fel i utskottets betänkande och att en sådan policy visst var aktuell! Varför gick hon inte upp i plenum och redde ut hur det förhöll sig? Hur kunde hon se Roland Johansson stå där i talarstolen och vara lurad att framföra felaktigheter? Finns det ingen respekt för kyrkomötesledamöternas tid och engagemang? Vad kostar det att nästan 300 personer ska läsa betänkanden som bygger på felaktiga sakuppgifter och sedan dessutom lägga tid på att lyssna på en fullständig pseudodebatt? Och hur är det med respekten för utskottens arbete och tid?

Lundby Wedins agerande, eller rättare sagt brist på agerande, är skandalöst. Går det att ha förtroende för en person som undanhåller viktig information från kyrkomötet? Härskartekniker som sagt, på en ny nivå.

Kanske kan du, Wanja Lundby Wedin, ändå nu i efterhand kan berätta hur det kom sig att du inte berättade hur det förhöll sig. Du var ju på väg upp i talarstolen, men ändrade dig. Varför?

Motioner och annat finns här: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Kapad advent

Säga vad man vill, Kairos Palestine-gänget levererar! Adventstiden har de utsett till sin speciella kampanjtid, med hänvisning till att en Jesus föddes i Betlehem (och för att den palestinske prästen och aktivisten Mitri Raheb lever där och nu leder församling i Betlehem). Sedan några år tillbaka produceras därför ett adventskampanjmaterial som tar sin utgångspunkt i Betlehem. Materialet är för Palestina, men framför allt är det mot Israel. Detta material har systematiskt spridits av Svenska kyrkan under flera år i adventstid. Det blir ingen julstämning utan Israelkritik! Ännu är Christmas Alert 2016 inte utlagt på Svenska kyrkans hemsida, men det torde vara en tidsfråga innan så sker. Den otålige läsaren finner årets upplaga här:

http://www.kairospalestine.ps/index.php/kairos-palestine-blog/205-kairos-christmas-alert-2016

I de kommenterande texterna i Christmas Alert 2016 dröjer det två (2) meningar innan det hela börjar handla om Israels militära ockupation och orättfärdiga politik. I mening fyra (4) kommer texten fram till Israels kränkningar av palestinier, främst palestinska barn. Sida upp och sida ner är det sedan berättelser, varvade med böner, bibeltexter och bilder på taggtrådar och pojkar, som alla handlar om Israels övergrepp mot palestinska barn. Här är ett exempel på bildillustration:

bild-ko

Här är ett exempel på text:

”Palestinian children living in the occupied Palestinian territory have constant feelings of insecurity. When heavily armed Israeli troops invade Palestinian villages in the middle of the night, children’s feelings of safety and security are replaced with a sense of fear and isolation. This traumatic experience betrays the guiding principle of acting in the child’s best interests as stated in the UN Convention on the Rights of the Child.”

De negativt förstärkande orden är många i detta textavsnitt. Det hela avslutas med:

”From Bethlehem where peace was announced, I wish you all a Merry Christmas.”

I dokumentet får man 123 träffar på ”Israel”, det är genomgående i negativa sammanhang. På ”Palestin” (jag förkortar för att inte utesluta olika former av samma ord) får man 155 träffar, då ofta i sammanhang som inrymmer ordet ”child”, exempelvis: ”Israeli violations of Palestinians and of Palestinian children’s rights”. Överraskande nog fick jag också två träffar på ”Israeli child”. En visade sig handla om ”Israeli child registration policies”. I det andra fallet beskrivs de israeliska barnens priviligierade livsvillkor (givetvis i en bosättning):

”Unlike the Israeli children who grow up in the settlement opposite the village, Palestinian children do not have access to basic infrastructure such as water and electricity networks, or health and education services.”

Knivattacker, raketbeskjutningar, civilia israeler som legitima mål för terrorister – detta är inte något som problematiseras i årets kampanjmaterial. Heller. 2014 års Christmas Alert fick dras tillbaka från Svenska kyrkans hemsida då texten varnade för en ”judisk lobby”, vilket var för uppenbart antisemitiskt för att vara politiskt korrekt till och med i en mycket Israel-kritisk svenskkyrklig kontext. Årets kampanjmaterial lär inte göra någon i det lägret besviken!

Läs min motion om borttagandet av Christmas Alert 2014 här: motion-2015_091-ta-bort-dokumentet-christmas-alert-2014-fran-svenska-kyrkans-hemsida-2

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Om det bruna

En gång i mitt liv har jag anmält en präst till domkapitlet. Händelsen ligger några år tillbaka i tiden. Det handlade om en präst som menade att en annan präst rörde sig nära det ”bruna” i samband med en teologisk debatt. Det hela uttrycktes på Facebook. Jag prövade anklagelsen om att var nära det bruna på några sekulära vänner. De blev chockade över nazistanspelningen. Idag, när ”avliva-bruna-råttor-retorik” släpps igenom på en stor dagstidning, ter sig prästens nazistanklagelser naturligtvis som närmast oförargliga.

Men, så var det inte för några år sedan. Så jag skrev en anmälan och hade i min naivitet en förhoppning om att Uppsala domkapitel skulle säga något vägledande i detta ärende. Kanske påtala det olämpliga i att kleta grova epitet på meningsmotståndare, kanske till och med utfärda någon slags varning till den präst som gjorde så. Argumentera gärna i sak men spara på invektiven, dra inte långtgående historiska paralleller lättvindigt, tänk ett varv till innan du jämför med historiens värsta förbrytelse mot människor. Någon i den stilen hoppades jag att domkapitlet skulle svara. Men, förgäves.

Nu när det gått några år kan jag inte låta bli att fundera över hur utvecklingen i det svenskkyrkliga debattklimatet påverkades av det där domkapitelsbeslutet. Det var som om alla hämningar släppte efteråt. Kan man antyda – eller rakt ut påstå – att meningsmotståndare är nazister utan att det renderar en varning, då är allt möjligt. Och det är väl den utvecklingen vi har sett. Så, med facit i hand, ångrar jag den där anmälan djupt. Det hade varit bättre att leva i tron att det finns en yttersta gräns för hur man kan uttala sig om en annan människa, med prästkragen i behåll. Nu vet vi att det inte gör det, och debatten har blivit därefter. Det har i sin tur lett till tystnad och ängslighet. De som uttalar sig är antingen de som åtnjuter ledningens förtroende och kan formulera sina inlägg på betald arbetstid. Eller så är det vi som inte har så mycket att förlora längre i de svenskkyrkliga sammanhangen.

Socialdemokraternas kampanj för att värva kyrkopolitiker är ett tydligt exempel på vad som har hänt i den kyrkliga debatten. Visserligen bytte de snabbt omslagsbild och tog bort bilden på kvinnan som protesterade mot en nazistdemonstration. Men vi är tillräckligt många som hann se den och förstå associationen till de kyrkopolitiska och teologiskt misshagliga. Internet never forgets. Och S pekar sedan i kampanjmaterialet uttryckligen ut kvinnoprästmotståndare och homofober som det stora hotet mot Svenska kyrkans uppdrag och människosyn. Egentligen är jag mest förvånad över att jag fortfarande blir förvånad.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Replikskifte med ärkebiskopen

Jag fick svar från Antje Jackelén på mitt öppna brev och svarar henne nedan.

Från: Ärkebiskopen

Till: Johanna Andersson

Sänt: 26 september kl 22.28

Hej Johanna,

Tack för ditt brev. Låt mig inleda med att säga att jag beklagar att du valt att lämna Svenska kyrkan.

Du ställer frågor med anledning av intervjun i Expressen i söndags. I samtalet med Annika Borg och Marcus Birro i SVT Opinion (25/8) redogjorde jag för min syn på #mittkors och jag har inte ändrat åsikt. Jag är alltså inte kritisk till facebookgruppen, tvärtom tror jag att det finns ett behov av att få dela personliga berättelser om korset och kristen tro. Jag välkomnar alla goda initiativ att lyfta fram korset och att visa solidaritet med kristna och andra som lider för sin tros skull. Detta har jag sagt i alla sammanhang där jag kommenterat #mittkors.

I intervjun för Expressen diskuterar jag reaktionerna efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel. Bland reaktionerna såg vi sorg och berättigad vrede över denna fasansfulla handling. Men vi såg också många som ville göra detta till ett muslimskt angrepp på hela den kristna världen. Dådet instrumentaliserades – och inte minst den mördade prästen själv, som ju var djupt engagerad i religionsdialog – till att måla upp en kultur- eller civilisationskamp mellan den kristna världen och den muslimska världen. I TV-samtalet illustrerade jag det med en av många liknande tweets som jag har fått ta emot: ”Vi har köpt ett fint kors till, som nu hänger i vindrutan i bilen. Islam dra åt helvete”. En sådan ”korstågsretorik” ser vi tyvärr exempel på inte bara i Sverige. Det är en förödande utveckling.

Låt oss bära korset som en ödmjuk påminnelse om Guds kärlek och försoning i Jesus Kristus och i tro på livets seger över döden!

Med vänlig hälsning
+Antje

SVAR:

Från: Johanna Andersson

Till: Ärkebiskopen

Till ärkebiskop Antje Jackelén

Tack för ditt mail och den vänliga hälsningen! Tyvärr måste jag konstatera att du inte svarat på någon av mina frågor. Oklarheten om vilken som är din hållning till Mitt Kors är om möjligt ännu större nu.

Dels skriver du: ”Jag är alltså inte kritisk till facebookgruppen” Mitt Kors. Men sedan för du ett resonemang om twitter och antimuslimska stämningar. Någon har i ett twitter skrivit till dig: ”Vi har köpt ett fint kors till, som nu hänger i vindrutan i bilen. Islam dra åt helvete”. Detta är naturligtvis mycket obehagligt men jag förstår inte vad det har med Mitt Kors att göra. Kan du förklara varför detta twitter läggs oss till last? Det är ingen av oss som bildat gruppen som skrivit det.

Jag tycker det är olyckligt att du för samman Mitt Kors med denna typ av uttryck. Du riskerar att bidra till att vi blir ”guilt by association” när du gång på gång tar upp kulturkamp och korståg i samma sammanhang som du uttalar dig om Mitt Kors. Att du samtidigt säger att du inte är ”kritisk” till gruppen gör det hela än mer förvirrat. Ett tydligt ställningstagande, för eller emot, hade varit en bättre utgångspunkt för en diskussion.

Hälsningar
Johanna Andersson

Johanna KO