Dödshjälp ett sluttande plan

Sverige och Europa förändras just nu i grunden. Nyhetsflödet domineras av ständiga rapporter om enorma ekonomiska och kulturella utmaningar. Att debatten om aktiv dödshjälp blossat upp just nu är därför inte förvånande. Det är däremot djupt oroande.

När resurserna är ändliga och sinande måste jakten på prioriteringar inledas, det är ofrånkomligt. Grupp ställs mot grupp. Behov värderas mot behov. Sådan är den tillämpade politikens natur. Lika ofrånkomligt är att de som protesterar minst drabbas hårdast.

Inga är så tysta och svaga som äldre och sjuka. De som har lärt sig att snällt vänta på sin tur, de som inte vill ligga samhället till lags eller de som helt enkelt är för sjuka, för svaga och för upptagna med att försöka överleva för att vara till besvär kan inte hävda sin rätt när de ställs mot andra grupper.

Måhända är det en ren tillfällighet, men samtidigt som landets äldre prioriteras allt lägre och situationen inom sjukvården är så allvarlig att patientsäkerheten inte kan garanteras, så höjs röster för ”rätten till en värdig död” på debattplats i DN  .

Det låter vackert, och vem kan säga emot? Visst vill jag, som den moderna och myndiga människa jag är, få avsluta mitt liv värdigt och smärtfritt, omgiven av mina närmaste? Ingen av oss vill väl dö i plågor och ångest, vilket framställs som det enda alternativet för den obotligt sjuke?

Men visst finns det alternativ. Läkaren Johan Frostegård har tagit ställning mot aktiv dödshjälp och menar i en replik i DN att fokus istället borde ligga på att garantera sjuka och äldre den hjälp som finns och som vi alla har rätt till – och som garanterar den svårt sjuke att få dö utan ångest och smärta.

Men hjälpen vi har laglig rätt att få kostar – och det är förmodligen just där skon klämmer. När statsapparaten jagar kronor och ören är det helt enkelt billigare för samhället om icke produktiva medborgare begär att få dö, än att om de begär att få leva goda liv. Dödshjälpsförespråkarna skriver mycket riktigt även att ”Sverige har en åldrande befolkning och vi lever allt längre. Dödshjälpsfrågan kommer oundvikligen att bli alltmer brännande.”

Ja. Frågan kommer att bli alltmer brännande – förutsatt att människor reduceras till närande eller tärande element i samhällsbygget.

Anmärkningsvärt ur ett kristet perspektiv är, att den icke troende läkaren tagit ställning mot aktiv dödshjälp medan den före detta biskopen i Härnösands stift, Tuulikki Koivunen Bylund, hör till debattörerna som vill se ett införande av eutanasi i Sverige. Att en tidigare biskop har övergett tanken på livets okränkbara värde och officiellt menar sig kunna propagera för något så främmande för kristna värderingar som aktiv dödshjälp, visar på en förändring i människosyn och människors värde som vi varit förskonade från under många år.

Kyrkan överger sin grundvärdering om livets okränkbara värde från dess början till dess slut och kapitulerar för den individualistiskt och kundorienterade medborgarens önskan att styra såväl över sitt liv som över sin död.

Förutom den religiöst motiverade kritiken mot eutanasi, nämns ofta faran för det sluttande planet, det vill säga att de hårda krav som inledningsvis finns för att beviljas dödshjälp med tiden riskerar att urholkas och att dödshjälp sakta men säkert kan komma att beviljas på allt mer godtyckliga grunder. Dödshjälpsförespråkarna hävdar i sin text att en sådan rädsla är obefogad. Tyvärr har de fel.

I Holland beviljades exempelvis dödshjälp vid lagens införande år 2002 endast till obotligt fysiskt sjuka men mentalt friska vuxna. För att beviljas dödshjälp var personen därför tvungen att vara bevisligen döende, men samtidigt tillräckligt klar i huvudet för att förstå de fulla konsekvenserna av sin begäran att få dö. Men så svårt sjuka patienter är oftast tungt medicinerade och snart stod det klart att många döende förvägrades dödshjälp med hänvisning till att de inte ansågs tillräkneliga.

Reglerna förändrades – och idag beviljas eutanasi i fall som hade varit otänkbara vid lagens införande.

Holland och Belgien tillåter exempelvis sedan 2014 aktiv dödshjälp även för barn, där sjuka barn så unga som tolv år kan ansöka om att få dö. Upp till 16 års ålder krävs dock samtycke från föräldrarna.

Aktiv dödshjälp beviljas nu även på psykiatriska grunder, vilket i klartext innebär att deprimerade personer kan beviljas hjälp att begå självmord.

Det utreds nu om dödshjälp även ska kunna ges små barn med allvarliga fysiska defekter, barn med förlossningsskador och barn med utvecklingsstörningar. Rent filosofiskt rättfärdigas detta med resonemanget att de små barnen saknar medvetande (tankegångar som i många år funnits hos filosofer som Peter Singer och Torbjörn Tännsjö) och därför kan dödas, eftersom deras liv har en negativ påverkan på föräldrarnas livskvalitet och samhällets ekonomi.

Kan då en tolvåring besluta över sin egen död? Ska en deprimerad sjuttonåring kunna dö med samhällets hjälp – och det utan föräldrarnas vetskap? Ska en tvååring som skadats svårt i en trafikolycka ges en dödlig injektion? Holländsk och Belgisk lag svarar ja på de två första frågorna och utreder den tredje.

Biskopen emerita och övriga eutanasiförespråkare lyfter fram det faktum att allt fler länder nu tillåter aktiv dödshjälp som ett argument för att Sverige borde inleda processen för att legalisera dödshjälp. Men att ”alla” gör något, behöver inte betyda att det är rätt. Att just det argumentet används borde dock få varningsklockorna att ringa, särskilt när det framförs med hänvisning till ekonomi och icke-produktiva delar av befolkningen. Om ”alla” anser att mitt liv inte är värt att levas, vem är då jag att hävda motsatsen?

Frågeställningen som vi inte får ducka för är nämligen denna: När övergår rätten att dö i plikten att dö?

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan och skribent.

Helena

Annonser

Okristligt hyckleri svika Mellanösterns kristna

Hyckleri, rädsla och ovilja att stå upp för andra kristna är förmodligen de egenskaper som rimmar allra sämst med den kristna tron. Men frågan är ändå, om inte hyckleriet de senaste dagarna nått hittills okända höjder.

Det är bara några dagar sedan Förintelsens minnesdag, en minnesdag som i all sin ofattbara tragik är viktigare än någonsin att uppmärksamma. Även om såväl världsliga som kyrkliga ledare har stämt in i det obligatoriska ”aldrig mer!”, så är det ett faktum att det pågår ett folkmord just nu. Ett folkmord vars djävulska sadism och omänskliga ondska för tankarna till det totala mörker som rådde i Europa för 70 år sedan – men idag är det inte Europas judar som ska utrotas, utan Mellanösterns kristna. De judiska minoriteterna som fanns i muslimska länder har förföljts där och fördrivits därifrån för länge sedan.

Den tredje februari kommer Europaparlamentet att rösta om den pågående slakten ska betraktas som ett folkmord. Utgången borde vara självklar. Men den ordväxling mellan Nuri Kino (A Demand for Action) och Svenska kyrkans internationella chef Gunilla Hallonsten, som vi sett utspelas i tidningen Dagen den senaste veckan, har visat en märklig ovilja att tala klarspråk hos en av parterna.

Svenska kyrkan talar om att ”bevara en religiös mosaik”, om ”alla människors lika värde” och om religionsfrihet. Men vilken slags religionsfrihet inträder när alla oliktänkande är döda? Innebär allas lika värde verkligen att slaktaren bör tillskrivas samma värde som offret?

Det som behövs just nu är inte vackra visioner och fromma formuleringar. Alla goda krafter måste enas för att fysiskt stoppa slakten. De som just nu fruktar för sina liv behöver dessutom få känna att världens kristna ser deras lidande och kämpar för dem.

Att slå knut på sig själv för att undvika begreppet folkmord, förändrar ingenting. Det som pågår är ett systematiskt mördande i syfte att utradera de kristna från de områden de bebott sedan kristendomens födelse, och med dem den kristna tron och allt som påminner om den.

Det är sant att ondskan drabbar fler än de kristna. Alla som inte delar Daesh perverterade ideologi löper stor risk att fördrivas, dödas eller förslavas. Det måste uppmärksammas och bekämpas. Men. Som kristna har vi ett särskilt ansvar att skydda våra kristna syskon när de förföljs.

Bibelns texter är tydliga med detta. I samma ögonblick som någon blir kristen, upphör alla faktorer som skiljer oss åt att gälla. Kön, etnicitet, språk, ålder, ja allt annat blir sekundärt. Det primära är att vi blir en del av en kristen, världsvid familj. För den kristne är detta centralt. Det går inte att vara kristen och samtidigt separera sig från denna unika enhet.

Ja, vi är till och med så nära förbundna med varandra, att den kristna gemenskapen liknas vid en enda kropp: ”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. (—) Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” (1 Kor 12)

Att vara en del av en familj innebär ett ansvar för övriga familjemedlemmar, ett ansvar som är större än det vi har för andra. Kallar man sig kristen bör man ta detta på största allvar. Det är därför fullständigt obegripligt att den pågående utrotningen av våra syskon kan gå så spårlöst förbi.

Det är för sent att rädda människor som redan är döda. Men låt inte deras död ha varit förgäves. De som ännu lever, kan vi nämligen rädda. Men tiden går. För varje minut, släcks fler liv. Snart är det för sent. För alltid för sent. Det enda som då kommer att leva, är domen över oss som visste, men inget gjorde.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan och skribent

Helena

Några reflektioner efter avslutat kyrkomöte

När jag gick mot centralen i Uppsala idag för att åka hem stod två polispiketer utanför kongresshuset där kyrkomötet hållits! Direktsända Säpo-presskonferenser och extrainsatta nyhetsprogram med anledning av den förhöjda hotbilden mot Sverige medförde att Stockholms centralstation inte kändes som den mest trygga platsen att vistas på. Inte tåget mot Göteborg heller. Det är en märklig tid nu.

Hemma och väl nedsjunken i laminofåtöljen inställer sig några reflektioner. En handlar om stämningen på kyrkomötet. Ledamoten Jerker Schmidts utmärkta protester under tisdagen mot ”applådmobbning” tydliggjorde en del av problematiken. (Applådmobbare är de personer, i regel själva helt passiva under kyrkomötena, som mobbar i grupp genom att applådera när en meningsfrände i talarstolen levererar en elakhet mot en meningsmotståndare.) Applåderna under den sena debatten på kyrkomötet igår syftade till att polarisera och användes på ett sätt som var direkt stötande. Nästa steg är att bua och kasta tomater.

En andra reflektion handlar om respekten för demokratiska spelregler. Idag röstades om bl a de motioner jag skrivit. Naturligtvis vill man veta vilka individer och grupperingar som stödjer ens motioner, särskilt om man är i en minoritetsposition och har stora partipolitiska grupper emot sig. Har man skrivit några motioner innebär det att man kan komma att begära votering och rösträkning flera gånger. Jag begärde således votering och rösträkning tre gånger idag, vilket föranledde suckar och sura kommentarer. (Dock inte från någon som satt i min omedelbara närhet. ”Suckarna” satt på betryggande avstånd.) Att ett demokratiskt valt kyrkomöte, där orden öppenhet, mångfald och respekt upprepas på gränsen till det utmattande, har så svårt att respektera att demokratiska spelregler och rättigheter tas i anspråk är besvärande.

Till sist något om det oväntat roliga i det allvarliga. Onsdagens morgonandakt i kyrkomötet var mycket god och genomtänkt. Andaktshållande ledamot talade om kyrkoårets tema ”vaksamhet och väntan” och knöt detta till den aktuella situationen i Sverige idag, på ett utmärkt sätt. (Senare på dagen kom som sagt den nationella osäkerheten att höjas till en ny och högre nivå.) Att jag ändå fick ett anfall av opåkallad munterhet berodde därför inte på andakten utan på egen olämplig fantasi. Det hela handlade alltså om den anledning till andlig och världslig vaksamhet vi alla på goda grunder bör känna idag. Ledamoten som höll andakten gav flera aktuella exempel. Ett av dessa uttrycktes ungefär så här: ”rädslan kan sprida sig och omfatta allt fler situationer. När jag gick i hotellkorridoren under eftermiddagen idag såg jag att det hängde en skylt på en av de andra dörrarna. Det stod ”stör ej”. Och jag blev orolig och undrade vad som pågick innanför dessa dörrar, vad är det som händer där?” Och där fick jag alternativa, eller i alla fall komplementära, associationer till en vålds-och terroristdiskurs.

Johanna Andersson

Johanna KO

Reservationen som inte behövdes

KRISTEN OPINION kommenterar kyrkomötet, andra sessionen.

Jag är tydligen onödigt pessimistiskt lagd! Efter gårdagens debatt i plenum om motion 2015:23 Tobacco Endgame – Rökfritt Sverige 2025, författade jag under viss förstämning nedanstående reservation. Men se, idag röstades motionen ner! Vad det hela handlade om kan kanske denna onödiga reservation ge en liten vink om:

Svenska kyrkan har inte ansvar för att hindra människor från att börja röka. Svenska kyrkan har istället ansvar för att erbjuda rökfria miljöer för sina medlemmar och medarbetare. I förekommande fall ska Svenska kyrkan, inom ramen för ett arbetsgivaransvar, erbjuda rökande medarbetare hjälp att sluta röka. Ska Svenska kyrkan ta ansvar för människors bruk av tobak finns också andra riskområden som är lika angelägna att beakta: det är till exempel ohälsosamt att dricka läsk, att äta chips, godis, kaffebröd och kakor. Övervikt och diabetes är stora folkhälsoproblem och traditionen med kyrkkaffe och tillhörande kolhydrat/fett-tillbehör kan bidra till att legitimera ett skadligt beteende. Men mer faror finns för kyrkan att organisera sig mot: att äta kött, att köra bil istället för att cykla, att sitta still i kyrkbänken eller framför tv/radio-gudstjänster, att inte motionera, flygresor, överexponering för solljus, ljudnivån vid rockkonserter osv. För att inte tala om skadeeffekterna av alkohol! Kanske ska kyrkan reflektera över var gränserna för uppdraget går och var gränserna för den kristna människans frihet och ansvar för sitt eget liv börjar.

Risken är dock stor att den reservation mot motionen om vigseltvång för blivande präster kommer att behövas redan i morgon.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Selektivt twitterflöde

Svenska kyrkan håller sig med ett officiellt twitterkonto där ett antal redaktörer på kyrkokansliet twittrar och retwittrar olika inlägg. Trots att vi på Kristen Opinion i åratal skrivit mängder av texter både här på bloggen och i olika riksmedia har vi inte lyckats prestera något som redaktörerna på #svenskakyrkan funnit värt att dela. En snabb genomläsning av det aktuella twitterflödet visar att biskoparna är rikligt företrädda, samt att det retwittras en del annat om företeelser som nallepräster, ljusutdelning och vädret på Kanarieöarna. Debatt, grankning och kritik verkar inte vara huvudinriktningen på #svenskakyrkan, för att uttrycka sig försiktigt.

Detta är naturligtvis helt i sin ordning, om än en smula smalspårigt. Men något slags etiskt dilemma uppstår när man nu i en replikväxling i Expressen mellan mig och kyrkoherde Anders Ekhem i Malmö väljer att retwittra enbart Ekhem. Man delar alltså hans replik men inte min ursprungsartikel eller mitt svar på Ekhems replik. Om inte annat vore det väl en tjänst att erbjuda de läsare som följer twitterflödet i fråga att kunna följa diskussionen? Är det inte ett väl tydligt ställningstagande att bara återge vad ena sidan i ett meningsutbyte säger? Hur är det med att inte göra skillnad på människor?

http://www.expressen.se/debatt/kyrkan-sprider-en-misstro-mot-polisen/

http://www.expressen.se/debatt/vi-ar-inte-pa-plats-i-lagret-for-att-protestera/

http://www.expressen.se/debatt/kyrkoherden-borde-adressera-aktivisterna/

https://twitter.com/svenskakyrkan

Uppdatering: Efter upprepade påpekanden valde Svenska kyrkans konto att sprida även den ursprungliga debattartikeln.

Johanna Andersson

Johanna KO

Kära läsare

Vi kommer att ha kvar bloggen KRISTEN OPINION, men vi skriver numera regelbundet i olika andra medier.

Arkivet från när KRISTEN OPINION låg på passagen ger inga träffar, men vi ska se hur vi så småningom kan lösa det.

Annika Borg kan ni följa på twitter för att få länkar till texter av hennes eller Johanna Anderssons penna.

Bästa hälsningar,

Annika Borg och Johanna Andersson

Livstecken

Kära läsare!

Under en längre tid har vi inte varit aktiva på bloggen, utan ni har kunnat läsa oss i GP, Barometern, Smålandsposten, Kyrkans tidning, Dagen, Svenska Dagbladet m fl medier. Här på bloggen finns dock mycket att ta del av vad gäller bl a kyrklig debatt och vår tidigare sajt http://blogg.passagen.se/kristenopinion/ är ett slags arkiv med texter att läsa om kyrkliga nätverk, teologiska frågor, kyrkopolitisering och det fria ordet.

Vi kommer att återkomma här längre fram.

Bästa hälsningar, Johanna och Annika

Lästips

KRISTEN OPINION TIPSAR:

Martin Tunström i Barometern: http://www.barometern.se/ledare/vem-ar-kallad-till-vaxjo-stift(4365206).gm

Sofia Lilly Jönsson i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nya-biskopen-bor-lyssna-pa-kyrkans-kritiker_3741012.svd

Dag Sandahl på Bloggardag: http://bloggardag.blogspot.se/2014/07/detta-visste-jag-inte-om.html

Ann Heberlein i Sydsvenskan http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/vi–de-andra-kristna/ Marcus Birros svar i Världen idag: http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/heberleins-vaderkvarnar/