De kyrkliga 68:orna i motvind

Bild logga rätt

68-kyrkan och dess efterföljare tycker inte om att förlora tolkningsföreträdet. Det har sommarens debatter visat, skriver jag. Och vad har tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, biskop Eva Brunne och tidigare ordförande i Tro och Solidaritet Peter Weiderud gemensamt? Jo, Kyrkornas världsråd, World Council of Churches (WCC). En politisk verksamhet under kyrklig täckmantel att hålla ögonen på. Och vad WCC brukar hålla ögonen på? Israel. Så klart.

Ett och ett halvt år efter att docent Johan Sundeens forskningsinsats om 68-kyrkan publicerades, har ett antal personer som är obekväma med forskningsresultaten tagit till orda. Man kan fundera på varför det tagit så lång tid för dem att reagera. En enkel förklaring är Bommersviksstrategin: Tig ihjäl dem som synar maktutövningen/ideologin, och när inte det går, förneka och går inte det heller, så misskreditera avsändaren. Sommarens debatter har visat prov på den strategin.

En av dem som representerar det kyrkopolitiska tolkningsföreträde som varit förhärskande, men som mer och mer löses upp, är tidigare ärkebiskop Anders Wejryd. I en stort uppslagen artikel i DN i juli ansåg han att hans personliga upplevelser av 68-kyrkan bevisade att det inte funnits en av 68-marxismen influerad vänster, som såg kyrkorna som lukrativa och nyttiga plattformar för den politiska omformningen av samhället.

I den tidigare facktidskriften för präster, Svensk Kyrkotidning (jag var själv redaktionsmedlem under 1990-talet, när tidskriften hade en sådan inriktning) – en tidning med mer oklar ambition idag – skriver Wejryd på samma tema i det senaste numret.

Jag noterar att den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora*, som Svenska kyrkan finansierat, fortfarande annonserar i SKT.

SKT:Seglora bild

Det enda Wejryd lyckas med i artikeln är att leverera exempel på det som forskningen om 68-kyrkan visat: Hur ett nätverk, en krets, en generationselit, blinda för sitt eget tolkningsföreträde, sätter likhetstecken mellan sig själva och Svenska kyrkan.

Att Wejryd inte tycks begripa något idéhistoriskt om marxismen och dess förgreningar är besvärande. Att han visar upp den bristen såväl i Dagens Nyheter som i Svensk Kyrkotidning är informationsbärande. Om det är ett uttryck för Wejryds blindhet för det egna tolkningsföreträdet, ren okunskap eller maktarrogans, eller en kombination av denna treenighet, låter jag vara osagt.

Några nyckelcitat ur Wejryds artikel i SKT:

Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala sommaren 1968 öppnade kyrkan för samhället och för många i samhället öppnade den ögonen för kyrkan. Så här femtio år efteråt finns försök att sprida en bild att mötet stängde kyrkan för många, i och med att ”marxisterna” skulle ha tagit över och liksom kidnappat kyrkan.

 Unga människor, påverkade av sextiotalets frihetlighet, kom påfallande snabbt att kliva in på de kyrkliga arenorna. För det fanns många skäl. Dels att de faktiskt hade idéer som de ville förverkliga, dels att många av dem (oss) fostrats i ett (utgående) folkrörelsesverige. Vi kunde skriva motioner, göra propositionsordningar och var vana vid tröga sammanträden. Dessutom var det, åtminstone i Svenska kyrkan, ett stort generationsskifte bland prästerna med många lediga tjänster. 

 Det är lättare att göra nyheter av politik och uppenbarligen också lättare att skriva modern historia utifrån ställningstaganden mot rasism, stöd till befrielserörelser, ifrågasättande av ekonomiska ordningar eller överförsiktighet mot Sovjet, vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid.

Wejryd ägnar sig, fortfarande, åt den historierevisionism och eufemism om kommunistiska diktaturer som var signifikant i 68-rörelsen. Så här skriver han om Sovjet: ”vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid”. 1968 och tiden som följde skulle alltså inte Sovjets aggressioner, Gulag, Stalin och Berlinmuren vara kända verkligheter?

Intressant är att Wejryd i sin artikel förfäktar att kampen mot ersättningsteologin, det vill säga den teologi där judendomen ses som upphävd av kristendomen, fanns som en viktig punkt på agendan vid Kyrkornas världsrådsmöte i Uppsala 68. Det speglar snarare 68-kyrkans anhängares önskan att förknippa sin politiska uppfattning med allt gott och riktigt. Wejryd försöker med manövern bemöta den samtida kritiken mot Svenska kyrkans lednings flathet inför att att avstånd från allersättningsteologin, även den som palestinska kristna förkunnar. Frågan om Israel och Palestina var och är central för 68-kyrkan, men då ur ett politiskt perspektiv.

Professor emeritus och prästen Carl-Henric Grenholm, tongivande i 68-rörelsen, speglar i boken Palestinafrågan och den kristna opinionen(1972) generationselitens uppfattning: den judiska staten Israel är ett uttryck för imperialistisk kolonialism. Nu intog Grenholm en extrem position och menade att palestiniers politiska kamp för att utplåna Israel borde stödjas. Men han var dock inte ensam om den synen. Precis som Wejryd ser Grenholm tillbaka på 68-tiden som djupt formande. Så här uttryckte Grenholm det i tidningen Dagen 2016:

– Jag tänker på de frågor som diskuterades vid Uppsala 68 varje dag. Det har präglat hela mitt liv, säger Carl-Henric Grenholm, präst och professor emeritus i etik vid Uppsala universitet.

Tidigare biskopen Martin Lind, som i likhet med biskop Eva Brunne och tidigare ärkebiskop KG Hammar (som uttalat sig på liknande sätt om inflytandet från 68) är anhängare av Ship to Gaza, beskrev formandet under 68-rörelsen på liknande sätt i samma artikel:

– Hela mitt liv fick ett nytt förtecken, som jag fortfarande bär. Det har gjort mitt liv rikare, mer spännande och definitivt närmare livets källåder, säger Martin Lind med syfte på vad 68-rörelsen har betytt för honom.

– Men jag skulle inte säga att dagens kyrka uppfyller våra drömmar, fortsätter han.

– Även om Svenska kyrkan och en rad andra kyrkor i vårt land har radikaliserats, ja till och med nuvarande påven får inkluderas bland de radikala så återstår mycket att förändra.

Wejryd skriver också om det radikala engagemanget. Analysen av, diskussionen om och kritiken av 68-kyrkan betecknar Anders Wejryd som ”aggressivitet mot Svenska kyrkan”. Tydligare än så här kan det inte uttryckas att han uppfattar det som att hans och 68-generations påverkan och deras tolkningsföreträde utgör och är Svenska kyrkan:

När det nu väckts en aggressivitet mot Svenska kyrkans utveckling av olika, sinsemellan oförenliga, anledningar, så funderar jag på vad som skulle varit annorlunda utan förändringarna som började på sextiotalet.

Anders Wejryd lyfter fram Kyrkornas världsråd möte i Uppsala 68. World Council of Churches (WCC), med säte i Genève, bildades 1948 och är en stor ekumenisk organisation med i huvudsak protestantiska och ortodoxa kyrkor som medlemmar. Det rör sig om över trehundra medlemskyrkor från fler än hundra länder. För Svenska kyrkan är Kyrkornas världsråd en viktig aktör. Kyrkornas världsråd bedriver påverkansarbete och särskilt tydligt har det varit och är det i frågan om Israel och Palestina.

Kyrkornas världsråd grundade följeslagarprogrammet (EAPPI) efter den andra intifadan i början av 2000-talet. EAPPI sänder volontärer för att bevaka Israels agerande. I själva verket är EAPPI en pro-palestinsk politisk rörelse under kyrklig täckmantel, som samarbetar med organisationer som företräder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS.

PIEF (Palestine Israel Ecumenical Forum) är en annan del av Kyrkornas världsråds förgrenigar. PIEF har bland annat varit aktiva i publiceringen av det så kallade Kairosdokumentet, som är produkt från BDS-nätverket.

Anders Wejryd blev 2013 Kyrkornas världsråds president i Europa, efter att ha haft en position i exekutivkommittén. Samma år, 2013, valdes biskop Eva Brunne in i Kyrkornas världsråds centralkommitté.

Peter Weiderud, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet/Broderskap och utrikeschef i Svenska kyrkan, blev direkt efter tiden som utrikeschef i Svenska kyrkan chef för Kyrkornas världsråds internationella avdelning (2002-2006). Hans intresse då var att bedriva påverkansarbete för ekonomiska bojkotter mot Israel.

Kyrkornas världsråds nuvarande generalsekreterare Olav Fykse Tveit fullföljer linjen och det har hänt att Kyrkornas världsråds representanter inte släpps in i Israel då de anklagas för att stödja BDS.

Kyrkornas världsråds fixering vid Israel går långt tillbaka i tiden. I en omfattande rapport beskrivs hur Kyrkornas världsråd, likt FN, har långtgående kritiskt fokus på Israel. Politik spelar en central roll i världsrådets agerande och aktiviteter. De arabiska kristna fick världsrådet att tona ned sitt stöd för staten Israels bildande. De rysk-ortodoxa medlemmarna fick Kyrkornas världsråd att avstå från att fördöma Sovjets invasion i Afghanistan. Kyrkornas världsråd har haft en överslätande hållning i förhållande till PLO:s och PFPL:s våld. Problemet med terrorn var enligt Kyrkornas världsråd att det kunde försämra palestiniernas sak.

Rapporten är en skakande läsning om Kyrkornas världsråd fixering vid Israel och överseende med totalitära regimer. Kyrkornas världsråd, WCC, är en organisation, en plattform, en infrastruktur, med en politisk agenda under en kyrklig täckmantel – och med sedvanlig retorik om fred och rättvisa.

Det här är första avsnittet på Kristen Opinion om Kyrkornas världsråd.

Mer om sommarens 68-debatter: Johan Sundeen DN. och Kristen Opinion.  Annika Borg/Johanna Andersson Kyrkans tidning, HÄR och HÄR.  Mer om kyrkliga 68:or och Kyrkornas världsråds möte 68 Smedjan/Timbro.

Annika Borg 

Annika KO

*I en krönika av prästen Anna Karin Hammar på sajten Dagens Seglora 2014 uppmanades kyrkorna till BDS.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Fokus på Peter Weiderud

Bild logga rätt

#fredagsbloggen idag består av ett miniporträtt av Peter Weiderud, politiker (S), tidigare ordförande för Broderskap, Tro och Solidaritet. Att han som ordförande för Broderskap, sedermera Tro och Solidaritet, drev på för legitimering av islamister och gav efter för dessa muslimers icke-erkännande av homosexuellas rättigheter är känt. Hans politiska karriär som parhäst med Carin Jämtin (S) är även den välkänd. Mindre känt är hur han har varit en nyckelspelare för fusionen mellan Svenska kyrkans maktskikt och den socialdemokrati, läs Broderskapsrörelsen, han representerar.

Som utrikeschef i Svenska kyrkan 1999-2002 drev han exempelvis på för bojkotter mot Israel, tillsammans med dåvarande biskopen i Västerås Claes-Bertil Ytterberg.

Ur texten ”Bojkotta varor från Israel” i DN (2002)

”Men de enskilda medborgarna kan också agera genom att inleda en bojkott mot israeliska varor från ockuperade områden. Om inte våldspolitiken ändras är nästa steg att en generell bojkott mot Israel övervägs. Sverige bör verka för att handelsavtalet mellan EU och Israel avbryts, kräver 34 publicister, akademiker och kulturarbetare.”

Det kan vara intressant att ta del av vilka som i övrigt undertecknade.

Dn Weiderud

En titt på Weideruds CV på sajten ”kristen vänster” är belysande.

Weiderud

Ett annat engagemang Weiderud haft är att tillsammans med Carin Jämtin legitimera Hamas. Till det ska läggas att Svenska kyrkans ärkebiskop 2014, Anders Wejryd, besökte Hamasledaren Ismail Haniyeh. I ett textstycke nedan beskriver Weiderud hur han i sin egenskap som chef för Kyrkornas världsråd var fri att föra dialog med Hamas. Så kontakterna mellan (S)venska kyrkans företrädare och Hamas har upparbetats.

”Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen med en bakgrund på UD och som utrikeschef för Kyrkornas världsråd, var mycket kritisk till omvärldens, inte minst EU:s, beslut att bojkotta Hamasregeringen efter valet.”

Citatet speglar uppfattning han även driver i sin roll som ordförande i MR-rådet. Förutom Hamas, vill han legitimera islamistiska Muslimska brödraskapet även i dess andra former. I textstycket nedan beskriver han det, som ordförande i MR-fonden.

”Det palestinska valet 2006 vanns av det islamistiska Hamas. Trots att valet var fritt och rättvist vägrade först Israel och USA, sedan också grannländerna och EU, däribland Sverige, att erkänna valresultatet och att kom isolera både den valda regeringen och senare även den samlingsregering som den palestinske presidenten försökte rädda situationen med.

De flesta som agerade för en isolering av Hamas hade egna skäl. Ett besegrat Fatah ville försöka hänga sig kvar vid makten. Israel hade maktpolitiska skäl att försvaga sin politiska motståndare. Jordanien och Egypten fruktade framväxande islamister i sina egna länder och USA sökte sortera in aktörer i det krig mot terrorism man inlett efter 11 september 2001.

Endast EU, och däribland den svenska regeringen, gick emot sina egna demokratiska principer utan egna intressen.

Jag arbetade som utrikespolitisk chef för Kyrkornas Världsråd vid denna tid och stod fri att ha dialog med företrädare för Hamas. Det var då en mycket brokig och omogen samling, en del extremister, men också många välvilliga pragmatiker, om än oerfarna.

Min bedömning var att om Europa valt att följa sina egna demokratiska principer, och inlett dialog och samarbete, så hade de demokratiska krafterna kunnat växa till och marginalisera extremisterna.

 Men då är det ett Hamas utan någon som helst demokratisk legitimitet och utvecklingspotential som erkänns. Och i mellantiden har vi haft 7 år av krig, splittring och isolering.

Det enda positiva är att erfarenheten har fått omvärlden att agera med större eftertänksamhet efter det muslimska brödraskapets valseger i Egypten.

Vi som tror på demokrati behöver lära oss att ta folkviljan på allvar och vara beredda på dialog även med dem som tycker annorlunda och stå upp för mänskliga rättigheter i den dialogen. Där ingår den Allmänna förklaringens Artikel 21 om varje människas rätt att vara delaktig i sitt lands regering.

Vi måste också inse att islamismen rymmer allt från extrema individer, som behöver bli föremål för polisiära och rättsliga åtgärder, till pragmatiska demokrater som närmast måste beskrivas som muslimska länders motsvarighet till Europas kristdemokrater.

Vi är många, som inspirerade av vår tro, vill engagera oss politiskt. De flesta av oss föredrar att göra det i ett sekulärt parti, snarare än ett parti som har en specifik religion som utgångspunkt, intressebas och begränsning. Men precis som vi i Europa kommit att acceptera och uppskatta den kristdemokratiska traditionen i vårt demokratiska samtal, bör vi söka ett fungerande förhållningssätt till islamismen. Brott från individer måste beivras, men vi måste vara varsamma med att terroriststämpla rörelser med brett folkligt stöd.” (Min fetstil)

Att skapa en falsk parallell genom att jämföra islamism med Kristdemokraterna, är en konstruktion även de apologetiska islamologerna Mattias Gardell och Jan Hjärpe*  brukar ägna sig åt. Under vetenskaplig täckmantel. Det är ett sätt att lägga ut dimridåer för de anti-demokratiska fundament islamismen i alla dess former har.

 2005-2015 var Weiderud ordförande för Broderskap/Tro och Solidaritet.

”Peter Weiderud var tidigare Svenska kyrkans utrikeschef på Kyrkans Hus i Uppsala innan han utnämndes till chef för den utrikespolitiska avdelningen vid Kyrkornas världsråd i Geneve, Schweiz, våren 2002. Uppdraget innebär bland annat att arbeta som utrikespolitiskt ansvarig för Kyrkornas världsråd och företräda kyrkorna gentemot regeringar och FN-organ.

 Anna Berger-Kettner har suttit i sex år och gjort stora insatser för förbundet samtidigt som hon haft andra krävande uppdrag som i princip innebär mer än heltid”, skriver valberedningen. Förbundssekreterare Olle Burell (tills nyligen gruppledare för S i kyrkomötet, min kommentar) lämnade sitt uppdrag förra hösten, efter fyra år, och Samuel Stengård utsågs till förbundssekreterare fram till kongressen.”

Ordförande för Broderskaparna, Peter Weiderud i en text från januari 2011:

”Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – har i 15 år fört dialog och samarbete med muslimska organisationer i syfte att förstå deras perspektiv och skapa intresse för ett seriöst politiskt engagemang bland praktiserande muslimer.

Inspiration för arbetet var det manifest för en kristen vänster som Broderskapsrörelsen antog vid kongressen 2009. Det är naturligt, eftersom många frågor är gemensamma. Samtidigt finns en del olika betoningar, vilket gör att dokumenten skiljer sig åt på några punkter. En sådan punkt, som de senaste dagarna vållat en del debatt, är att rörelsens normalt starka skrivningar om att inte diskrimineras på grund av sexuell läggning saknas i Manifest för muslimska socialdemokrater.

Skälet att HBT-rättigheterna inte lyftes fram är inte att muslimer i Broderskap har en annan hållning. Man har medvetet sökt sig till en rörelse som genom åren har varit drivande i alla rättighetsfrågor, och inte minst dessa, såväl i relation till det politiska som till det religiösa Sverige.

Däremot har muslimer som grupp inte haft samma möjligheter att arbeta med frågan. Sverige ligger i världens framkant vad gäller lagstiftning och HBT-rättigheter. Det har varit en lång kamp, som ännu inte är färdig. I Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras. Det innebär att nya svenskar – både kristna och muslimer – på kort tid behöver processa denna och många andra frågor.

 Självklart måste det finnas gränser för de gamla svenskarnas tålamod. Människor som söker sig till Sverige har ett eget intresse att förstå det svenska sammanhanget. Men det måste också finnas gränser för den etnocentriska arrogansens otålighet, annars riskerar Sverige att hamna i liknande bekymmer som Danmark, Holland och några ytterligare av våra Europiska grannar som kämpar med ännu större spänningar i integrationspolitiken.

 Mitt eget samfund, Svenska kyrkan, är förmodligen den kyrka – eller religiösa organisation – i världen som kommit längst vad gäller likabehandling oavsett sexuell läggning. Jag är stolt över detta och har genom åren varit drivande för den hållning som häromåret blev kyrkomötets.

Samtidigt missade Svenska kyrkan att kommunicera en teologisk reflektion och det ideologiska resonemanget bakom kursförändringen till en förundrad omvärld, framför allt de ortodoxa kyrkorna, som i några fall blev skarpt kritiska och även övervägde bryta relationen med Svenska kyrkan.

Globalisering och det mångkulturella samhället har fört in världen i Sverige, vilket är enormt rikt. Men det kräver en viss känslighet för andras erfarenheter, om vi fullt ut ska kunna njuta denna rikedom.”

Judars minoritetssituation och Svenska kyrkan utnyttjas i texterna som murbräcka för att legitimera en islamisk grupps religiösa krav.

Vad Weiderud har för agenda genom och i den roll han erhöll av den rödgröna regeringen 2015 vid Svenska Institutet i Alexandria, behöver utrönas.

Svenska kyrkans lednings utrikespolitiska hållning mot Israel, samarbete med islamister och legitimering av desamma är en fusion, politiskt och genom personkopplingar, med socialdemokraternas Tro och Soldaritet (Broderskap). Och det går långt tillbaka i tiden. Peter Weiderud och Svenska kyrkans roll i Kyrkornas världsråd är ett stort tema som jag återkommer till.

*Jan Hjärpe översatte Kairos-dokumentet, ett dokument som är är en del av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS´nätverk. Om dokumentet och kretsen runt det skrev jag på denna sajt HÄR. Har även skrivit om nätverket i bl.a. DN , SvD och Kyrkans tidning.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Blir även nästa biskop i Stockholm en 68:a?

Bild logga rätt

Nästa år är det biskopsval i Stockholms stift, Sveriges yngsta stift. Det finns anledning att redan nu börja reflektera över vilka tänkbara kandidater som kommer att föreslås och drivas fram av kyrkliga nomineringsgrupper. Efter 2017-års kyrkoval ökade de politiska partierna, med S i spetsen, sin representation i och därmed sin makt över Svenska kyrkan. Men alla nomineringsgrupper är på olika sätt indragna i det partipolitiska spelet om Svenska kyrkan. Kommer även nästa biskop i Stockholm att väljas ur dagens 68-nätverk? Sök i Seglora smedjas krets, skriver jag. 

Det har redan börjat surra om kandidater till nästa års biskopsval i Stockholm. Många känner sig kallade, men få blir utvalda. Allt är med andra ord som det brukar. I Stockholms stift är över hälften av prästerna kvinnor och stiftet fick genom valet av Eva Brunne sin andra kvinnliga biskop 2009. Brunnes tre föregångare, Caroline Krook, Krister Stendahl och Henrik Svenungsson drev inte i den aktivistiska linje som Brunne fört.

Sedan Eva Brunnes tid som ordförande i den kristna studentrörelsen KRISS på 1980-talet, har hon haft samma programförklaring: Kyrkan är politisk (läs mer HÄR). För Brunne och hennes krets, sprungna ur 68-rörelsen, är kyrkans existensberättigande att vara politisk och aktivistisk.

Det har stormat en del kring Eva Brunne under hennes tid som biskop och flera gånger har hon anmälts till biskoparnas ansvarsnämnd. I samband med riksdagens öppnande 2010 talade hon från predikstolen på ett sätt som fick Sverigedemokraterna att tåga ut ur Storkyrkan. Många tyckte Brunne gjorde rätt som markerade mot rasism och för alla människors lika värde i predikstolen. Och i sak är det naturligtvis helt i sin människosynsmässiga ordning. Men problemet var att hon hänvisade till en manifestation, som ägde rum på den politiska vänsterytterkanten, för att underbygga sina argument.

Debatten om Brunnes predikan kom därmed att handla om, och bli en del av, den dagspolitiska polariseringen, istället för ett resonemang om den teologiska kvaliteten på hennes predikan eller hur hon hanterat den pastorala omsorgen från predikstolen.

När Brunne under ett möte med Sjömanskyrkan i Stockholm föreslog att man skulle kunna ta bort kors och andra kristna symboler ur deras kapell och märka ut vädersträcket för Mecka, för att det skulle kunna användas av muslimska trosbekännare, skapade det debatt. Och som en del debatter började denna leva sitt eget liv, med rubriker som att Svenska kyrkan tog bort kors ur kyrkan. Just det skedde inte, men förslaget om Sjömanskyrkan levererade hon dock.

Palestina-frågan är, som för andra i den politiska generation hon representerar, en central politisk fråga för Brunne och hon har exempelvis deltagit i upprop för Ship to Gaza. Brunne har även en lång och gedigen erfarenhet som församlingspräst, det ska påpekas.

Det som under flera år i början på 2010-talet skapade splittring i Stockholms stift och Svenska kyrkan, var den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora smedja. Under Eva Brunnes ledning av stiftet, fick Seglora såväl ekonomisk som moralisk uppbackning. Smedjan och nättidningen – man hade för avsikt att konkurrera med Kyrkans tidning om läsare – Dagens Seglora erhöll medel från Stockholms stift och Lunds stift. Stiftet och Svenska kyrkan understödde Seglora genom att involvera tankesmedjan i olika uppdrag, genom legitimering, moraliskt stöd och ekonomiska medel. Att kollekt togs upp varje år till den vänsterpolitiska Segloras aktiviteter, gav upphov till återkommande kritik.

Seglora smedja är i rakt nedstigande led arvtagare till KRISS. De tongivande cheferna för smedjan, som Helle Klein och pastorn Arne Carlsson, var KRISS:are. Den uppfattning Arne Carlsson hade under 1970-talet, att kyrkans uppdrag var att förkunna budskapet om Jesus Kristus i byggandet av det socialistiska framtidssamhället, visar flera hans texter på Seglora smedja att han bevarat.

I Segloras spalter dök alltfler 68:or upp, som tidigare biskopen Jonas Jonson. Likaså fanns de representerade i styrelsen för Seglora, här fanns exempelvis prästen Ann-Catrin Jarl. Om KRISS och om Arne Carlsson, Jonas Jonson och Ann-Catrin Jarl m.fl kan man läsa i docent Johan Sundeens bok ”68-kyrkan”.

Seglora smedja återuppväckte KRISS´programförklaring ”I kritisk solidaritet med kyrkan”. Bland texterna på sajten fanns teman som kampen mot kapitalismen (och USA) och om att den konsumistiska diktaturen enbart kan bekämpas genom revolution. Teologiska och politiska motståndare stämplades regelmässigt med epitet som började med SD och sedan fortsatte ut till ”extremist” och ”Behring Breivik”. Smedjan såg sig som en politisk ”watchdog” och sprang lös och härjade i Svenska kyrkan under flera år.

Sedan hände något och Helle Klein hoppade av. Så småningom ordnades en kyrkligt finansierad snabbdoktorandtjänst vid Åbo akademi åt Kleins parhäst på Seglora smedja, prästen Ewa Lindqvist Hotz. Seglora smedjas verksamhet och angrepp på dem som tänkte och tyckte annorlunda klingade av.

Det är i Seglora smedjas krets, som man bör hålla utkik efter den biskopskandidat som grupper kan tänkas mobilisera som kandidat för att ta över efter Eva Brunne.

Blir Helle Klein nästa biskop i Stockholm? Är det så hon tänkt göra comeback i kyrkan efter att projektet Seglora smedja havererade? Eller Ewa Lindqvist Hotz? Prästen Helena Myrstener från Lund stift? Prästen Kent Wisti, mångårig medarbetare på sajten Seglora?

Är professor Bengt Kristensson Uggla, som satt i Segloras styrelse och är ansvarig för snabbdoktorandutbildningen i Åbo, en biskopskandidat? Förvisso är inte Kristensson Uggla präst och han har frikyrklig bakgrund, men det är inte omöjligt att han kan komma att lanseras.

Under decennier har många haft med sig en frikyrklig bakgrund in i Svenska kyrkan och de har nått ledande positioner. Reformert teologi och politisk aktivism gifter sig bra. Flera av förklaringarna till kyrkans teologiska förändring från evangelisk-luthersk kyrka till en alltmer reformert (calvinsk), finns i de parallella spåren 68-ideologi och reformert teologi.

Så här skrev Kristensson Uggla, Ann-Catrin Jarl m.fl. 2013, efter en våg av kritik mot Seglora smedja:

Vi som styrelse är stolta över Ewa Lindqvist Hotz, Helle Kleins och Mattias Irvings idoga arbete mot främlingsfientlighet och för en teologi för människors värdighet.

Många av 68:orna och generationen närmast efter dem är för gamla för att greppa biskopsstaven och ikläda sig mitra idag, men avnämarna till dem är det inte. Seglora smedja är den kyrkliga vänsterpolitiska plattform de formade och där de samlades under ett antal intensiva år. Alldeles nyss.

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Historien är inte ”fake news”

Bild logga rätt

Vi lever i uppgörelsernas tid. Det är 50 år sedan 1968 och Sverige är i internationell jämförelse sent ute med att göra upp med vurmen för kommunistiska diktaturer och idéer. Uppgörelsen med nazismen är inte heller den ett avslutat kapitel. Få känner till att det på Kungliga biblioteket i Stockholm finns kapslar med tyskkritiska publikationer, som censurerades i Sverige under nazitiden. En propagandafilm från SD om Socialdemokraternas historia har väckt frågor i samhällsdebatten om det kollektiva minnet – och om glömskan.

Nyligen publicerade SD-kretsen en film om Socialdemokraterna och Sverige, med en rubrik som är tänkt att väcka precis de associationer den skapar: ”Ett land, ett folk”. Filmen är drygt en timme och fyrtio minuter lång och fick snabbt spridning. Filmen lades ut via sajten Youtube, men något dygn senare avpublicerades den av sajten. Det kan man finna anmärkningsvärt och händelsen har redan gett SD-kretsen ytterligare grogrund för etablissemangskritik och konspirationsteorier. (Även om Youtube efter en tid lät publicera filmen igen, har grogrunden fått näring.)

Filmen tillhör genren politisk propagandafilm och har som syfte att visa på Socialdemokraternas historia. Det propagandistiska syftet upphäver dock inte det faktum att det i filmen finns kända uppgifter om mörka kapitel i Socialdemokraternas och Sveriges historia.

Grundtesen i filmen är att generationer av Sveriges befolkning inte känner till att neutraliteten under andra världskriget är ifrågasatt inom forskningen, att Sverige var först med ett rasbiologiskt institut, att de socialdemokratiska regeringarna drev steriliseringskampanjer och att paret Myrdahls elitiska och rasistiska sociala ingenjörskonst var en del av folkhemmet.

Idéerna om ”rasproblem” och ”raselement”, som såväl det regeringsbärande partiet som andra uttryckte, hade utvecklats under lång tid och fått fäste. Sverige var naturligtvis inget undantag vad gäller denna människosyn (eller brist på människosyn). Forskarna Mattias Tydén och Gunnar Broberg behandlar detta mörka kapitel av vår historia i boken ”Oönskade i folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige” och ger en idéhistorisk fond till föreställningsvärlden. Boken gavs ut 1991 och var den första studie som avslöjade den svenska steriliseringspolitiken från 1930-talet fram till så sent som 1970-talet (den trycktes igen 2005).

Tyden sterilisering

Så här skriver Tydén och Broberg i en artikel i DN 1997, då Socialdemokraterna och steriliseringarna diskuterades livligt i samhällsdebatten :

Steriliseringslagarnas idémässiga bakgrund var den rashygieniska rörelsen under 1900-talets början, vilken i sin tur var ett försök att praktiskt tillämpa 1800-talets och det tidiga 1900-talets rasistiskt präglade rasvetenskap. (Och med rasistisk avser vi föreställningen att mänskligheten består av olika ”raser”, att dessa går att rangordna efter ”kvalitets”-kriterier, och att ”rastillhörighet” förklarar en individs psykiska och fysiska egenskaper.

I artikeln faktagranskar de (föredömligt) överdrifter och bortförklaringar i debatten, så här skriver de:

”Steriliseringarna hade ingenting med rasism att göra”Även denna åsikt, som reflexmässigt framförts av några socialdemokratiska debattörer de senaste veckorna, är en grov förenkling. Steriliseringarna var sprungna ur en rasistisk diskurs, även om 30-talets förespråkare oftast drevs av ett annat tänkande. Och i debatten – även den politiska – var de rasistiska argumenten mera seglivade än bland de forskare och byråkrater som var involverade i steriliseringsprogrammet.

Det var bland annat en artikelserie om de tvångssteriliseringar som utfördes i ”reformeugenikens” namn, som i folkhemmet beskrevs som en icke-rasistisk befolkningspolitik, av journalisten Maciej Zaremba i slutet av 1990-talet som fick fart på debatten. Syftet med steriliseringarna var att minska antalet människor som skulle ligga samhället till last genom att ”de olönsamma skars bort” med resultatet att färre människor med ärftliga sjukdomar föddes. Det är enligt forskningen falskt att tolka den svenska rashygienen som väsensskild från den nazistiska.

Även Tydén och Broberg har lyft den samhällsekonomiska aspekten:

Sterilisering motiverades inte av ambitionen att ”förbättra rasen” utan av att i ett specifikt fall förhindra graviditet, då eventuella barn kunde förväntas få en genetiskt överförbar sjukdom eller ett handikapp. Här gick man hand i hand med sociala myndigheter och ekonomiskt kalkylerande politiker som hoppades att steriliseringar skulle minska barnomhändertagande och anstaltsvård. (Artikeln 1997, länk ovan.)

Forskningen och den grävande journalistiken har således utforskat denna del av historien under lång tid, men också påpekat att dessa ämnesområden inte har varit okomplicerade att diskutera i Sverige (vilket debatten under slutet av 1990-talet tydligt visade).

Universitetens tredje uppgift, det vill säga att pedagogiskt förmedla forskningsresultat och bidra till det offentliga samtalet, är viktig och tyvärr eftersatt. Ifall en uppfattning om att Socialdemokraternas och Sveriges 1900-tals historia aldrig berättats kan spridas och komma att få fäste, är det en väckarklocka för att forskningens tredje uppgift måste uppvärderas inom akademierna. Man behöver bli bättre, både innehållsligt och rent kommunikativt, på att förmedla forskningsresultat, fakta samt analyser och bidra i det offentliga idésamtalet. Och det utan någon politisk hänsyn.  

En annan aspekt är att propagandafilmens kritiker menar att i stort sett allt som påstås i filmen är lögn, ”fake news”. Men så är det inte, filmen innehåller historiska och kända fakta ur arkiv och andra källor. Historien är inte ”fake news”. Det behövs dock generellt sett mer kunskap om hur politisk propaganda av detta slag fungerar, att den använder sanningen för egna syften. Mixar, trixar och serverar historien som politiskt slagträ.

Även andra delar av det offentliga Sverige behöver bli bättre på att presentera fakta om de mörka kapitlen i Sveriges samtids- och nutidshistoria. På riksarkivets hemsida kan man läsa om det faktum att Sverige 1941 införde en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen, paragraf 3:9. Känsliga och kritiska uppfattningar om andra länder kunde därmed censureras. På hemsidan finns även ett brev från 1942, i vilket Svenska Norgehjälpen skriver att de avstår från att uttala sig mot den terrorvåg som pågår mot norska judar i Norge. Det skulle försvåra deras arbete, menar det. Diskussionsfrågan som ställs av Riksarkivet är om det var ”smart eller fegt” att agera som Norgehjälpen gjorde. Givet den brutala verklighet brevet speglar studsar man över frågans formulering.

Tittar man på en annan av riksarkivets sidor, beskrivs vårt lands agerande under andra världskriget så här:

För att lyckas med att hålla Sverige utanför kriget, tvingades den svenska regeringen att begränsa enskilda människors rätt och möjlighet att uttrycka sina åsikter. Man ville förhindra att information som kunde skada Sverige kom fram till fienden. Eftersom det var svårt att veta vem som var fiende och inte, innebar detta att man behövde vara mycket försiktig med vad man sa till vem. Det var också viktigt att Sverige inte visade sig ta ställning för någon annan makt, utan att man hela tiden höll sig neutral.

Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm finns en samling med de skrifter som censurerades under andra världskriget, i enlighet med den lag som införts. Skälet var att de var tyskkritiska. Det handlade om att förhindra att uppgifter om nazisternas mord och härjande spreds, men också om politiska texter som man fann ”känsliga”. En bok som censurerades var läkaren, antifascisten och politikern Israel Holmgrens ”Nazisthelvetet”. Holmgren dömdes till fängelse.

Bild bok Nazisthelvetet

Israel Holmgren gav sedan ut boken igen under titeln ”Nazistparadiset” och den tycks då ha passerat censuren. I en fotnot till boken ska Holmgren, enligt arkivarien på KB, ha skrivit:

Stommen i denna skrift är ungefär densamma som i en förut av mig utgiven, betitlad ‘Nazisthelvetet’. Då emellertid Svea hovrätt funnit denna titel smädlig mot nazismen och dess koryféer och förty brottslig, har jag ändrat den till ‘Nazistparadiset’, i förhoppning att däri ha funnit en form, tillbörligt anpassad efter de nazistiska makthavandes smakorgan.

Skriften ”… om detta må ni berätta …”, från 1998, var en stor och viktig folkbildande kampanj för att öka kunskapen om nazismens och Förintelsens fasor. Initiativet var Göran Perssons (S) 1997 och myndigheten Forum för levande historia bildades 2003. Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.

Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.

Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

I beskrivningen av dem som i Sverige kämpade mot nazismen underlåter man således att beskriva censur, påtryckningar och till vilket pris dessa personer förde kampen. Bilderna man förmedlar i ”… om detta må ni berätta …” behöver ses över och kompletteras.

I år är det 50 år sedan 1968 och den svenska uppgörelsen med kommunismen och hur 68:s idéer påverkade samhället har påbörjats, men kommit sent. Uppgörelsen pågår och kommer att göra så under lång tid framöver. De svenska arkiven är dock inte öppnade, något historikern Birgitta Almgren, som skrivit om Sverige och Stasi, fått erfara.

I offentligt material, varav jag här bara har gjort några nedslag, speglas den ambivalens som finns angående Sveriges roll under andra världskriget. Bara genom några nedslag finner jag en upputsad bild av Sverige. Uppgörelsen med nazismen är inte heller den färdig.

Sverige och -ismerna är ett område som kommer fortsätta vara högaktuellt.

  • Kunskapen finns.
  • Historien är inte ”fake news”.
  • Historielösheten är en av mänsklighetens största (och farligaste) fiender.

Annika Borg

Annika KO

Några olika lästips (förutom de länkade i texten):

Henrik Bachner, ”Judefrågan : Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige”

Henrik Bachner, ”Återkomsten: antisemitism i Sverige efter 1945″

Elin Bommenel ”Sockerförsöket: kariesexperiment 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa”

Annika Borg: Nazikvinnornas historia gör om med myten om kvinnlig godhet, Dagens samhälle

Kjell Espmark, ”Glömskans tid”

Karin Johannesson, ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-du-siècle”

Karin Johannesson, ”Den sårade divan”

Björn Lindahl Minnesmärket som glömdes bort, SvD

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Kyrkans politiska dubbelspel om Israel

Bild logga rätt

Kyrkoledningen stödjer anti-judiska intressen och agerar med en cynism och ett dubbelspel som förbluffar: Med ena handen stöttas nätverk som vill svälta ut Israel och det judiska folket, med den andra medarrangeras seminarium mot antisemitism i Almedalen. År efter år sponsrar stift i Svenska kyrkan, tillsammans med islamister, folkhögskolor och representanter för S, propagandakonferenser mot Israel. Svenska kyrkan är medspelare i regeringens aktivistiska Mellanösternpolitik. (Missa inte uppdateringen från 29/7 längst ned)

Under årets Almedalsvecka var Svenska kyrkan medarrangör till ett seminarium om ny och gammal antisemitism (sammanfattat av Gabriel Ehrling HÄR). Medverkade gjorde Aron Verständig, ordförande för Judiska Centralrådet och Judiska församlingen i Stockholm, Ingrid Lomfors, överintendent för Forum för levande historia, forskaren Christer Mattson, föreståndare för Segerstedtinstitutet – och ärkebiskop Antje Jackelén.

Den optimistiskt lagda kunde nu få för sig att detta var tidpunkten då Svenska kyrkans ledning äntligen skulle stå upp mot all anti-judiskhet och antisemitism genom att i ord och handling ta avstånd från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS* och kapa kontakterna med deras viktiga infrastruktur, Kairos Palestina-nätverketMen icke. Ärkebiskopen vidgick inte under seminariet att Svenska kyrkan legitimerar anti-judiskhet och modern antisemitism. Svenska kyrkans arbete mot nazism är naturligtvis oerhört viktigt, men att kyrkoledningen inte tar ansvar för den egna legitimeringen av den antisemitism som kommer från andra grupper är oacceptabelt. Men detta försök till ”whitewashing” i Almedalen i år kommer dock inte att vara framgångsrik. För: Verkligheten bjuder motstånd, fakta talar sitt tidiga språk och får alltid sista ordet.

Förra året arrangerade Svenska kyrkan seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och den svenskkyrkliga präst, som suttit i Svenska kyrkans läronämnd och nu sitter i Svenska kyrkans högsta verkställande beslutande organ kyrkostyrelsen och i kyrkomötet för S, Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda med antisemitiska bilder som framställer judar som hundar som tagit sin husses säng (sådana bilder sprider jag inte här). Att som ärkebiskopen året efter sitter i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.

Kyrkoledningen försöker blanda bort korten. Hur ser då kyrkoledningens metod ut för att bemöta den allt allvarligare kritiken av den svenskyrkliga ledningens och tjänstemännens Israelfientlighet? Man kan säga att det är en fyrstegsmanöver för att blanda bort korten. En manöver som när allvarliga frågor och fakta om kyrkans agerande kommer på tal, har följande ingredienser:

1. Kyrkoledningen lyfter fram det 13 sidor långa och arton år gamla dokumentet Guds vägar, ett samtalsdokument om förhållandet mellan judendom och kristendom. Det är i huvudsak ett teologiskt dokument som tar avstånd från antisemitism i historien och resonerar om så kallad ersättningsteologi (en syn där man ser judendomen som upphävd när kristendomen gjorde sitt intåg på den historiska scenen). Dokumentet har antagits av kyrkomötet 2001, men hamnade i pappkartonger och har aldrig implementerats, spridits eller fått något genomslag. Det skakas bara fram när Svenska kyrkans Israelfientlighet och legitimering av anti-judiskhet och antisemitism avslöjas och diskuteras. Guds vägar fungerar således som en brasklapp som slängs in. Och den börjar bli sliten nu. År 2014, efter diskussioner i medierna om vad som hänt med detta dokument, motionerade biskop Åke Bonnier i kyrkomötet om saken. Motionen hade den talande rubriken rubriken: Vart tog Guds vägar vägen?  Kyrkomötets beslut det året var att dokumentet nu skulle användas och att det skulle tas fram mer material. Men vad har hänt sedan? Ingenting. Intresset ljuger aldrig. Ändå slänger ärkebiskopen fram alibit Guds vägar som argument under seminariet i Almedalen i år.

2. Det dokument som istället har spridits och vars uppmaningar antagits av kyrkomötet 2012 , är det så kallade Kairos-dokumentet. Det är ett grunddokument för den antisemitiska BDS-rörelsen. Det legitimerar terrorism, använder modern antisemitisk retorik, är ersättningsteologiskt och uppmanar till totalbojkotter av Israel. Dokumentet, tillsammans med andra material från Kairos Palestina-nätverket, har spridits med frenesi på Svenska kyrkans hemsida, det har idkats studiecirklar, författats andaktsmaterial baserat på nätverkets propaganda, hållits seminarier och föredrag, utformats bojkottpaket för den som vill påverka sin lokala varubutik och en tjänsteman på kyrkokansliet i Uppsala hade (enligt hans egna och hans dåvarande chefs utsagor) till uppgift att sprida materialet från nätverket. Att ärkebiskopen dribblar med orden, fakta till trots, och menar att det inte är ”antaget” när inget annat dokument eller nätverk har alstrat lika mycket kyrklig aktivitet, och trots besluten i kyrkomötet 2012, är så nära en lögn man kan komma.

3. När frågorna om det faktiska agerandet med och legitimeringen av såväl BDS som Kairosdokumentet blir för initierade, vecklar kyrkoledningen in sig i resonemang om de ”policydokument” som utformats. Snåriga argumentationer, där man inte är för BDS, men heller inte tar avstånd, utan bara vill ha vissa bojkotter. Detta ordvrängande har obehagliga drag ,som ger associationer till auktoritära system: Ord på ett papper är mer verklighet än den faktiska verkligheten och agerandet. Står det i ett papper att himlen är grön, så är den det även om ögat otvetydigt säger att den är blå. Kairosdokumentet och annat material från Kairos Palestina-nätverket är i själva verket Svenska kyrkans mest spridda och mest legitimerade dokument och samarbetspartner. Intresset ljuger aldrig.

4. För att legitimera och stötta extrema röster som Anna Karin Hammar, heter det numera att ”i Svenska kyrkan hörs många röster om Israel”. Ärkebiskopen har exempelvis använt mig som ett exempel på en sådan röst. Hon vill således normalisera Hammars, och andras, extrema ståndpunkter genom att konstruera en bild av att jag, och andra, utgör den motsatta (extrema) polen. Det är intellektuellt ohederligt och falskt. En personlig kommentar i sammanhanget: Ärkebiskopen är ingen vän av olika röster. Jag har själv blivit uppkallad på samtal till henne, där hon lät påskina att jag genom mitt skrivande är illojal mot kyrkan och mina prästlöften. Jag hade en person med mig under samtalet, som lyssnade. Jag har plattformar och har under decennier varit verksam som fri skribent. Men används dessa metoder mot personer som är unga och unga i ämbetet, vilket jag har anledning att tro, tänker de sig säkert för innan de låter sina röster höras överhuvudtaget. Till dem vill jag säga: Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh 14:27).

Alla fyra ”strategier” användes under seminariet om antisemitism i år i Almedalen.

Kyrkliga BDS-konferenser med appeller varje år. Någon vecka innan Almedalsseminariet arrangerade Kairos Palestina-nätverket sitt årliga möte i Sverige. Svenska kyrkan är medarrangör. Konferensens uttalanden om bojkotter av Israel sändes ut till delar av den judiska kommuniteten i Sverige.

Ofta sker konferensen/mötet på Sjöviks folkhögskola, med bidrag av Västerås stift, men har även ägt rum i Skåne, då medfinansierat av Lunds och Uppsala stift. Medarrangör är även Kista folkhögskola, som har en islamistisk inriktning. Som alla år fanns här inbjudna gäster från Palestina, i år bland annat Nasser Nawaja, som bland annat varit anklagad för att rapportera de palestinier som vill sälja mark till judar till den palestinska myndigheten. En annan medverkande, Fariza Bsaisso från Civitas Institute Gaza, som finansieras av Anna Lindh Foundation, hade några dagar tidigare hållit ett inledningsanförande på Tro och Solidaritets förbundsstämma i Jönköping. Utrikesminister Margot Wallströms (S) politiskt sakkunnige Magnus Nilsson medverkade, jag har sökt honom för en kommentar. Deltog gjorde även Marita Ulvskog (S). Som alla år var bojkotter i fokus.

Sjövik program

Som framgår finansieras konferensen, förutom av kursavgifterna, av Svenska kyrkans medlemmar och med statliga bidrag till folkhögskolor och föreningar.

Konferensen resulterade således i ett uttalande, som lades ut på den officiella, internationella sidan för Kairos Palestine-nätverket. I uttalandet, som är gemensamt för deltagarna och arrangörerna kan man bland annat läsa:

Israel is responsible for the undoing of Palestinian national self determination, responsible for a vicious system of oppression, of breaking international law and committing crimes against humanity.

 our compassion with the people of Gaza who has suffered the killings by snipers during mostly peaceful demonstrations for their Human Rights and their right to return.

our understanding of the position taken by many organizations to support Boycott, Divestment and Sanctions in the context of occupation, separation and siege.

 our plea to the European countries not to participate in the European Song Contest planned for Israel 2019. While Israel is expanding its colonial drive which also includes expulsion of Palestinians from their homes, from their land and from the country, the great majority of Israelis live as everything is normal. Having the European Song Contest in Israel is strengthening this line of wilful ignorance. Therefore the 2019 European Song Contest should not take place in Israel.

Uttalandet spreds, som jag nämnde ovan, även via mejl till bland annat den judiska kommuniteten i Sverige. Mejlavsändare var Ship to Gaza-aktivisten Stefan Garnér och Anna Karin Hammar.

Mejl, Sjövik

2016 arrangerades Kairos Palestina-nätverkets BDS konferens i Lunds stift, medarrangör var även Uppsala stift. Medverkade gjorde biskopen i Lund, Johan Tyrberg och temat var bojkotter. Det året sändes appeller ut från stiftskansliet i Lund till församlingarna, som uppmanade till totala bojkotter av Israel.

Brevet 2016 Kairos

Biskopen uttryckte, enligt källor jag har, att han inte ännu hade tagit ställning för eller emot de totalbojkotter BDS propagerar för: ”Jag har inte tagit ställning varken för eller emot denna bojkott. Det var första gången jag var med och lyssnade på aspekter av det som kallas BDS. Det jag framförde var att man kan se lite olika på frågan om huruvida man ska bojkotta varor från ockuperade områden eller hela staten.” I ett brev, senare, skrev han att uppmaningarna som sänts ut från stiftskansliet inte var på hans initiativ.

Flera frågor av olika art inställer sig. Förra året deltog Margot Wallströms kabinettsekreterare Annika Söder i det av det kyrkliga Kairos Palestina-nätverket och Tro och Solidaritet arrangerade Almedalsseminariet med, om och för BDS. (Jag närvarade själv.) I år är Wallströms sakkunnige med i programmet för BDS-konferensen. Är det så att UD vill driva på för totalbojkotter av Israel? Och hur rimmar det med det tydliga ställningstagande för Mellanösterns enda demokrati, som statsminister Stefan Löfven (S) gjorde i det tal han höll i Berwaldhallen i april i samband med firandet av Israels sjuttionde självständighetsdag? (Jag närvarade själv.)

Klart är att Svenska kyrkans medlemsavgifter och våra skattemedel går till att understödja extrema nätverk. Kyrkoledningen och regeringens politiska aktivister sitter i samma båt, tillsammans med islamister. Kairos Palestina-nätverket är en extrem politisk rörelse under kyrklig täckmantel. Intresset ljuger aldrig.

Annika Borg (missa inte uppdateringen nedan!)

Annika KO

*BDS (Boycott, Divestments and Sanctions) uppmanar och bedriver lobbying för ekonomiska, kulturella, sociala och akademiska bojkotter av Israel. Landet ska svältas ut. Förbundskansler Angela Merkel har definierat rörelsen som antisemitisk och den är förbjuden på flera håll i världen. Den tyska kyrkan EKD har liknat bojkotterna vid den nazistiska bojkotten och våldet ”Kauft nicht bei Juden”.

 *Svenska kyrkan finansierar årligen stipendier för politiska propagandakurser för journalister på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Inledningsanförandet på kurserna beskriver att detta handlar om att följa Kairos Palestina-nätverkets uppmaning ”Kom och se”. Parlamentariker inbjuds också, kurser finns givetvis för kyrkligt anställda. Studieförbund som Sensus och Bilda är involverade och det innebär att statsbidrag – skattemedel – går till denna Israelfientliga infrastruktur.

*Den som vill engagera sig i ett nätverk som motverkar kyrkans flirt med, understödjande och legitimering av extrema röster och rörelser: Kom med förslag, hör av er, starta ett upprop, skriv, påverka!

UPPDATERING 29/7 2018

Anna Karin Hammar, Margareta Winberg (som är ateist, men sitter för S i kyrkomöte och kyrkostyrelse) m.fl. har till årets kyrkomöte motionerat om 3 miljoner, initialt sedan fler, från Svenska kyrkan till en folkhögskola i Gaza, i samarbete med Sjöviks folkhögskola, Kista folkhögskola och Fariza Bsaissos organisation Civitas Gaza (Anna Lindh Foundation) och Palmecentret (på bl.a. Hammars initiativ gavs Palmepriset till den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb.) Lena Lönnqvist på Sjöviks folkhögskola, som ska vara kontaktperson, är en av Sveriges mest aktiva BDS-aktivister. Kvinnofrågor låter fint, men med dessa aktörerna finns ingen anledning att betvivla vad det här är för politisk aktivitet.

Motion Gaza.jpg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Johan Sundeen: Wejryds kamp mot väderkvarnar

Bild Johans bok

För några veckor publicerade Dagens nyheters kultursida en helsidestext av tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, där han svepande kritiserade forskningen om 68-kyrkan. I en replik till Wejryd konstaterade docent Johan Sundeen att ärkebiskopens påståenden om 68-kyrkan vilseleder. I sin replik  till Sundeen både backar Wejryd från och framhärdar i sina påstående. Då Dagens nyheters kultursida redan har satt streck i debatten, publicerar istället Kristen Opinion docent Johan Sundeens andra genmäle till den tidigare ärkebiskopen:

Wejryds kamp mot väderkvarnar

Anders Wejryd är i sitt andra inlägg om kyrkan och 68-rörelsen glädjande nog mera saklig än i sin ursprungsartikel, vars vilseledande påståenden jag nödgades ägna en replik åt (16/7). Emellertid fortsätter Wejryd att slåss mot väderkvarnar.

Den som läser hans text utan att ha studerat min bok ”68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989” kan få intrycket att jag har skrivit Svenska kyrkans historia efter 1968. Jag studerar emellertid endast en inom stats- och frikyrklighet verksam generationselit.

Det som Wejryd beskriver ”som ett ensidigt fokus på marxism” är med forskningsterminologi en välavgränsad problemformulering. Bokens syfte anges till ”att kartlägga och analysera yttringar av kristen vänster i Sverige fram till 1989”.

De yttringar som jag enligt Wejryd döljer finns i min bok representerade i form av kritiker av den kristna 68-rörelsen. I ett kommande antologibidrag går jag närmare in på den saken.

Det pågår för närvarande ett försök att genom polemik mot min bok skriva ut Karl Marx ur kyrkans och teologins historia under 1960-, 70- och 80-talen. Den som är bekant med källmaterialet inser det orimliga i detta förfarande. I Kristet Forum, huvudorgan för den kristna 68-vänstern, redovisas 1974 ”vad kristna som med sig själva och andra diskuterat kristendom och marxism har kommit fram till, en slags presentation av synteser”.

Att det har gjorts ideologiska läsningar av min bok har Wejryd rätt i. Jag uppfattar emellertid att mittfåran bland de kyrkokritiker som har skrivit om boken ger uttryck för en önskan om ett fokus på evangelium och andlighet, parat med motstånd mot politisering av kyrkan och aktivism.

Johan Sundeen, Docent i idé- och lärdomshistoria

Johan Sundeen

#kristenopinion #gästskribent

 

Judar förnekas mänskliga rättigheter

Bild logga rätt

Tystnaden vad gäller antisemitismen med rötter i Mellanöstern och bristen på uppmärksamhet på och fördömanden av den terror Israels civilbefolkning drabbas av är talande.

Nazismen är idag inte det största hotet mot judar, utan det farligaste hotet utgörs av det till antalet betydligt större grupper som är marinerade i Mellanösterns och arabvärldens antisemitism och sprider den. Inte heller den antisemitismen är ny.

Vikten av att nazistiska och andra extrema politiska gruppers antisemitism uppmärksammas kan inte nog understrykas. Det krävs av oss alla, och av dem som har beslutsmakten i det öppna, demokratiska samhället, att uppmärksamma och bekämpa denna styggelse (om det har jag skrivit bl.a. HÄR). Men när det största hotet mot judar i Sverige och i världen inte adresseras och tas på samma allvar och bekämpas lika hårt, finns det anledning till djup oro för de värderingar en sådan assymetrisk syn baseras på.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden. Den som inte förstått det tidigare borde ha fått detta glasklart uppenbarat för sig under årets Almedalsvecka. Vänskapförbundet Sverige-Israels tält, mitt emot Aftonbladets scen, och de som bemannade det blev fysiskt attackerade av nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen, NMR, och upprepat verbalt attackerade av personer med ursprung i Mellanöstern. Det sistnämnda var jag själv vittne till. Uppmärksamheten kring just det hatet var dock minimal i medierna. (Man kan också notera, vilket jag gjorde, att DN-skribenten Niklas Orrenius i sin krönika om NMR:s vedervärdigheter i Almedalen underlät att ta upp attackerna mot Vänskapsförbundet Sverige-Israel.)

Förra veckan påtalade en representant för den judiska kommuniteten i Sverige på debattsajten SVT Opinion det faktum att de avsevärt flesta och allvarligaste hot de möter kommer från personer och grupperingar med rötter i Mellanöstern, inte nazister, och att fokus på denna hotbild måste öka. Säkerhetssituationen har i decennier varit allvarlig för judar i Sverige, skälet är antisemitismen med rötter i Mellanöstern. Det dröjde dock inte länge förrän SVT Opinion avpublicerade texten (något som är mycket ovanligt). Orsaken var hot mot skribenten. Ingen uppföljning har skett (jag talade idag med redaktionen för att få kronologi och fakta helt klarlagda för mig).

SVT

Det som hänt är således följande: En judisk person beskriver hur verkligheten och hotbilden mot judar ser ut i Sverige. Att de nazistiska hoten får mer fokus, fast hoten i huvudsak kommer från andra grupper. Personen mottar då hot som gör att texten försvinner från public service sajt. Jag förstår hur public service har resonerat. Men det som, förutom själva hotet/hoten, är djupt upprörande och som borde ha toppat nyheter och gett upphov till studiosamtal, rubriker och debattet är att en judisk person inte kan utöva sin i regeringsformen garanterade och skyddade mänskliga rättighet till yttrandefrihet och åsiktsfrihet, utan begränsas av hot från att delta i det offentliga samtalet. I Sverige. Utan att P1-morgon, Aktuellt, DO och en rad andra säger ett ord.

Ingen uppföljning har alltså skett. Inga rubriker. Inga demonstrationer. Och ingen klockringning från kyrktornen heller för den delen. I det svenska samhället ska vi således inte riktigt låtsas om antisemitismen när den kommer från de grupper som utgör det största hotet. Mellanösterns antisemitism liknar på flera sätt den nazistiska retoriken och speglar dess världsbild. En mycket störande parallell är exempelvis nazismens (NSDAP) användning av kristendomen: De rensade ut allt judiskt, Jesus blev arier inte jude. Bland dagens palestinska kristna finns en liknande retorik: Jesus är palestinier, inte jude. Obehagligt nog traderas den även bland västerländska kristna.

Det finns en tolerans mot det judehat som använder ”kritik” mot staten Israel som täckmantel. Det här sker inte i ett vakuum, utan genom den bild av Israels agerande som pumpas ut. Fullständigt förbluffande är att svenska medier generellt sett inte ens kan rapportera kronologin vad gäller våldets skeenden rätt. Israels försvar mot raketattacker från Gaza – verkligheten kan se ut så här: 200 attacker under en dag, 90 på 15 timmar – rubriceras regelmässigt med att Israel attackerar Gaza. Inte att Israel svarar på angrepp från raketer och mörsare (en sorts kanon). Exemplen på vilseledande rapportering kan mångfaldigas (jag undersökte det, läs HÄR. Systematiken i den vinklade rapporteringen i medierna väcker allvarliga frågor.)

För några dagar sedan ”drömde” en politiker från Feministiskt initiativ om att rensa Israel från judar. ”Feministiskt perspektiv ” publicerade intervjun (delar av den borttagen nu) och varken journalisten eller redaktören tycks ha reagerat. Det är skrämmande, men symptomatiskt för innötningen av Israel som den onda ockupationsmakten, som bär skulden för hela regionens bottenlösa våld och problem. Den som lånar sig till detta narrativ stärker och legitimerar hatet mot judar. Genom att staten Israel delegitimeras, frånerkänns judar den mänskliga rättigheten att ha en tillhörighet.

Aftonbladets Somar Al Naher, som åtminstone tidigare skrivit om antisemitism i Mellnöstern, ville skynda till den så kallade antirasismens hjälp (när den just visat prov på dess totala motsats) och skriver på Twitter: ”En riksdagskandidat från Fi drömmer om att driva bort judar från Israel. Repatriering hör inte hemma bland antirasister”

Naher

Repatriering? Judar är således något främmande i Mellanöstern för Somar Al Naher. Hon manifesterar det synsätt som även finns inom kyrkorna: Att ta avstånd från antisemitism, men samtidigt se judar i Mellanöstern som en anomali, en del, ett land – Israel – att demonisera, skära av. Det narrativ hon förmedlar blir tydligt i texter där hon använder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS retorik om Israel som en apartheidstat.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden.

Samtidigt som den svenska regeringen och Europa hyllar relationerna med mördarregimen och terrormaskineriet Iran, så ökar de i huvudsak av Iran finansierade terrorattackerna mot Israels civilbefolkning. Omfattningen gav jag en inblick i ovan. En synagoga attackerades från Gaza under bönen förra fredagen. Och lekplatser. Alarmen i Israel ljuder hela tiden. Och ”arson terrorism” (eldterrorism) förstör och föröder när terroristerna sänder drakar och annat material som brinner för att orsaka största möjliga skada, nu även levande falkar (djurplågeriet är fasansfullt). Israel brinner. Miljöförstöring och förstöring av grödor, naturområden och djurliv är katastrofala.

Och var är världssamfundet? Var är den fria världens fördömanden och rubriker? Var är EU:s fördömanden? FN:s krismöten? Var är alla NGO:s som talar sig varma för fred och säger sig bedriva fredsarbete? Var är kyrkorna? Var är Kyrkornas världsråd (WCC) som alltid uttalar sig om Israel? Var är alla de som kallat terroristerna ”demonstranter” och det som sker vid gränsen för ”fredliga demonstrationer”? Inget hörs. Det är tyst. Och den tystnaden har ingenting med verklighet, med fakta eller med rationella överväganden att göra. Tystnaden vittnar om att för judar och för staten Israel gäller inte samma mänskliga rättigheter som för andra: Rätten att försvara sitt land och sin civilbefolkning. Att slippa terror från sina grannar. Att våldet och terrorn som utövas mot Israels civilbefolkning och mot staten Israel erkänns och fördöms av världssamfundet. Och under det frånerkännandet av judars mänskliga rättigheter ligger ett synsätt som är så motbjudande och så skrämmande att vi alla måste hjälpas åt att uppmärksamma det och bekämpa det. Jag känner igen det. Vi är många som känner igen det. 

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

 

Babblande dvärgar, sa ärkebiskopen från predikstolen

Bild logga rätt

Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är behandlingen av den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Svenska kyrkan har de senaste åren blivit mer och mer uppmärksammad i den allmänna samhällsdebatten. Det är givetvis av stor vikt att en så stor samhällsinstitution, sett till ekonomi, antalet arbetsplatser, personal och medlemmar samt, inte minst, som varande ett av kulturarvets fundament, granskas och analyseras i det offentliga samtalet.

Det är dock angeläget att komma ihåg att mycket av kritiken av exempelvis (sak)politiseringen inom Svenska kyrkan i sin kärna är teologisk och trosmässig (om det skrev jag t ex HÄR). De inomkyrkliga diskussionerna, debatterna och samtalen är många.

Det är således viktigt att vara medveten om de inomkyrkliga, teologiska och trosmässiga debatterna och utgångspunkterna för kritiken. Diskussionen om kyrkan handlar inte om en snäv höger-vänsterskala (det är som bekant bara för vänstern allt är politik). 

En av de riktigt omfattande diskussionerna inom kyrkan på senare år har varit den om den nya svenska kyrkohandboken, som togs i bruk denna pingsthelg, efter år av konflikter och kvalificerad kritik av såväl arbetet med handboken som av det musikaliska och teologiska innehållet. Diskussionen har även sträckt sig utanför kyrkan, men har i huvudsak böljat inom den och har alstrat kyrklig splittring. Handboken skapar ramarna för Svenska kyrkans gudstjänster, så här rör vi oss i själva hjärtat av kyrkan: Gudstjänsten. Och i själva den kristna trons själ: Vad vi uttrycker om Jesus Kristus, kyrkans Herre, om Gud och om den Heliga Anden. (Det är mycket skrivet i kyrkohandboksdebatten, så googla på Kyrkans tidning, Svenska Dagbladet, Dagens nyheter. Här finns allt från svidande kritik och expertutlåtanden till mörkade utredningar.)

Nu var det ju inte alls meningen att det överhuvudtaget skulle bli en ny kyrkohandbok. Det som beslutades i Svenska kyrkan var att en varsam översyn av 1986-års kyrkohandbok (den senaste) skulle göras. Det har ju bland annat kommit en ny bibelöversättning av Gamla testamentet (den hebreiska bibeln) vid millennieskiftet och det fanns andra språkliga aspekter som behövde överses. Men det i kyrkans ordning fattade beslutet, havererades genom att en grupp tjänstemän vid Kyrkokansliet i Uppsala och andra intressenter gav sig själva ett självpåtaget uppdrag att inom sitt nätverk skapa en ny kyrkohandbok. Så gick det som det gick. Experter på kyrkomusik drog i nödbroms, handbroms och fotbroms. Hela den på området kunniga musikaliska expertisen i Sverige (och utanför) lade in sina veton. Akademier och Akademier. Teologer drog i sina bromsar och undrade vad det var för teologi, eller snarare brist på luthersk och istället kalvinistisk, som gudstjänsten post 2018 skulle förmedla. Och vad var det för styrgrupp för kyrkohandboken med enbart kvinnor som var kompisar från förr? Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Det finns ett talande, övertydligt, exempel. Det är den predikan ärkebiskop Antje Jackelén höll på pingstdagen när den nya, sönderkritiserade och splittrande, kyrkohandboken tas i bruk. Socialdemokraterna i kyrkomötet ville ha den. Kyrkoledningen ville ha den. Kyrkokansliets tjänstemän ville mer än ha den. Så, vad behöver pingstdagens predikan göra? Fjärma kritikerna, uppenbarligen. Kalla dem babblande dvärgar. Ni tror att jag skämtar? Ni tror inte att kritiker, experter och alldeles vanliga undrande präster, musiker, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare och församlingsbor kan utpekas som ”babblande dvärgar” i en predikan från predikstolen i Uppsala domkyrka på pingstdagen 2018? Att den typen av (makt)missbruk av predikstol och fördunkling av prästlöftena att förkunna Ordet rent och klart tillhör svunna tider? Nej då, att värna människovärdet kan för kyrkoledningen stundtals vara på mycket långt avstånd och inte gälla dem på närmare håll.

HÄR kan ärkebiskop Antje Jackeléns, utlagd på Svenska kyrkans officiella hemsida läsas. Jag vill kommentera några saker.

Pingstens texter är såväl Babels torn med språkförbistringar som Apostlagärningarnas beskrivningar om hur människor med olika språk och sammanhang förstår varandra (i Jesus Kristus). Ärkebiskopen vill likna pingstundret, då de Heliga Anden utgjuts och människorna förstår varandra, med samsynen kring handboken. De som analyserat, varit oroliga för att det är en uppluckring av kulturarv och gudstjänstgemenskap, avfärdas som om de inte är på Jesu och Apostlarnas sida. Hon kallar det ”svekdebatt” och tycks sätta sig i Jesu ställe, som blev sviken av sina närmaste. Hennes kritiker är ”felfinnare”, de som alltid hittar hårstrået i soppan. Bland de egna, de som är med henne och Jesus och Apostlarna, ska inte finnas sådana. De ska inte tillhöra den egna gruppen, men ”felfinnarna” kan finnas i den egna gruppen. Men de hör inte hemma där. Vi och dem.

ÄB: ”Men även pingstundret skapar förvåning och förvirring: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en frimodig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan? (min fetstil)

Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”

Så används en predikan för att med ärkebiskopsämbetets status från domkyrkan i landets ärkebiskopssäte tala om vilka som är utanför. Att de som är utanför inte har Jesus och apostlarna på sin sida. Men det stannar inte där. Nej, det stannar inte där.

ÄB: ”Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det är djärva drömmar om en värld där barriärer faller och rättvis fred byggs – i Jerusalem och överallt i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans så att barn och vuxna kan blomstra. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots (min fetstil), ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.”

Den nya kyrkohandboken tas emot i Uppsala domkyrka med en predikan som pekar ut, förlöjligar och splittrar. Är du med eller mot? Innanför eller utanför? Budskapet är: Kyrkan är ett ”vi”, har du synpunkter, expertinvändningar, kritik, ingår du inte i detta ”vi”.

Att utmåla sina kritiker eller människor med annan uppfattning än den egna som ”babblande dvärgar” är självfallet en människosyn få skriver under på. Men, vad värre är, här används en grupp som har en funktionsvariation i förhållande till längd, en grupp som hånats och ställts ut genom historien, för att beskriva den som  är utanför och/eller värd förakt. Det säger mycket. Och det säger väldigt mycket om maktutövning i en institution vars ledning kallar sig öppen och tolerant.

ÄB:” Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest – och visst är du med?”

Annika Borg

Annika KO

Fotnot 1: Ärkebiskopens och de andra biskoparnas uppdrag i den kristna kyrkan är att vara enhetens tecken.

Fotnot 2: Pingstpredikan spreds flitigt på Svenska kyrkans officiella twitterkonton.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

Nazism är inget skämt och kyrkklockor ska ringa till gudstjänst

Bild logga rätt

Två ämnen för dagens #fredagsbloggen.

1: Nazismen, Almedalen och samhällsdebatten.

2: Jag kommenterar domprosten i Visbys försök att tysta det fria ordet ur ett kyrkligt och prästerligt perspektiv.

1. För några år sedan skrev jag en text med den dramatiska rubriken ”Vi driver fram odjuret”. Upprinnelsen till den ganska dystopiska texten var att jag hade ägnat mig åt att skaffa en överblick över skilda publikationer och rörelser inom nazistiska och fascistiska miljöer i Sverige. Jag skrev texten i ett samtalsklimat anno 2015, som jag tror de flesta av oss minns. Då brunstämplar sedan flera år ven besinningslöst och orättfärdigt drabbade oss grundmurade demokrater och frihetligt sinnade på ett sätt som det för många av oss har tagit tid att läka ihop efter. Jag skrev om att samtalsklimatet måste bli friskare och klara av att urskilja vän från fiende:

”Det har länge varit min vilja att försöka värna det där området i mitten. Ibland har jag till och med trott att detta utrymme skulle gå att utvidga. Just nu är ett sådant ”ibland”. För om vi inte lyckas med det, och nu kommer min realistiska dystopi, om vi inte klarar det, så kommer polariseringen att öka ännu mer. I den polen som är långt högerut kommer grupper som idag är splittrade, och som får Sverigedemokraterna att verka välkammade, att växa. Det här förstår man, om man inte gjort det förut, genom att skaffa sig en bild av de olika grupper och tidningar – nu talar jag inte om den i jämförelse med detta milda sajten Avpixlat (nu Samnytt, min kursiv) – som finns. Många små sammanhang som av ett eller annat skäl knoppat av sig i nya grupper och nya tidningar.”

(Om vi nu bortser från att nationalsocialism också behöver placeras in på en annan plats på skalan än höger. Jag skrev det här 2015, utrymmet för just den diskussionen var noll.)

Tyvärr besannades min dystopi: I Almedalen hatar och hotar nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Och för bara något år sedan bildades Nordisk alternativhöger, med bland annat avhoppare från Sverigedemokraterna. Det är Nordisk alternativhöger som konstruerat de så kallade Finspång-memes. Jag återkommer till dem och till Finspång.

Den 11 juni släppte Segerstedtsinstitutet vid Göteborgs universitet en rapport med titeln Nordiska motståndsrörelsens ideologi, propaganda och livsåskådning. Det är forskaren Christer Mattson vid institutet som färdigställt rapporten, som gjorts på uppdrag av Svenska kyrkan i Västerås stift. I stiftet har diskussioner förts om NMR i relation till den egna organisationen och kyrkan vill ha mer kunskap. Rapporten är inte ny forskning, utan utgör en sammanställning av relevant kunskap om NMR och ger en lägesbild.

Av rapporten kan man dra slutsatsen att det funnits ett intresse från Svenska kyrkan att se om NMR har ett intresse av att använda kristendomen för sina syften. Under nazitidens 1930- och 1940-tal blev kyrkan (inte alla kristna) ett lydigt redskap i nazisternas vidriga ideologi och praktik. Men först efter att man rensat ut det judiska. Jesus var inte längre jude, utan arier. Gamla och Nya testamentets skulle separeras från varandra. Den slutgiltiga lösningen gällde såväl judar som judendomen.

Att det inom en kristen kyrka idag väcks tanken på om det kristna budskapet än en gång skulle gå att inkorporera med en bestialisk våldsideologi är därför, dessvärre, inte en orimlig undran. Rapporten konstaterar att NMR ser kristendomen som en av de falska och fientliga läror (demokrati är en annan) som – i enlighet med deras antisemitiska världsbild om en judisk världskonspiration – judar sprider för att manipulera.

NMR avser att med våld avskaffa demokratin, underkasta folket en essentialistisk, biologisk uppfattning om vilka som hör till och inte, deportera de människor som inte uppfattas som vita samt fängsla och mörda dem som samarbetat med den påstådda judiska ockupationen, det vill säga alla som förespråkar demokratiska och frihetliga värden. Att utplåna, förinta, världens judar är då som nu målet, drivkraften, hatet, fixeringen.

Homosexuella är en annan grupp NMR riktar sitt starka och dödliga hat mot. Den underliggande syn, som resulterar i uppmaning till förföljelse och mord på homosexuella, handlar om den nazistiska uppfattningen om manligt och kvinnligt. Kvinnans uppgift är att föda barn för att föra det ariska släktet vidare och till seger över alla de som besudlar det ariska blodet. Homosexualitet förstör könsrollerna och de som introducerat dessa liberala sätt att se på sexualitet är enligt den nazistiska ideologin – judarna.

I Almedalen attackerade NMR människor som bar eller symptiserade med regnbågsflaggor och med Israels flagga. Det är den nazistiska ideologins vidriga praktik. Det är djupgående hatiska drivkrafter som härbärgeras av medlemmar med starka våldskapital.

En del av de diskussioner som förts under den senaste tiden har mot denna bakgrund gjort mig ytterligt bekymrad. Det historierevisionistiska giftet har på allvar börjat sippra in i samhället när medier får för sig att under rubriken ”Faktakollen” undersöka om Zyklon B användes i Auschwitz. Det är fler än Svenska kyrkan som behöver ha insikt om att det är nödvändigt med mer kunskap samt lära sig analysera retoriken.

För några veckor sedan utbröt en debatt om de så kallade Finspång-memes. Finspång 2022 är benämningen på ett nazistisk narrativ om läger för och massavrättningar av politiska motståndare och lands- och rasförrädare (inte min terminologi). Det sprids i sociala medier med bilder, hashtags och filmer. Detta narrativ manifesteras bland annat i en videofilm om Finspång på drygt fem minuter, som fått stor spridning. (Man finner filmen med två knapptryckningar, jag tänker inte länka till den här.) Nordisk alternativhöger är upphovet till filmen och andra extrema grupper har spridit den och memes, exempelvis NMR.

Nordisk alternativhögers syfte är att påverka samhällsdebatten genom att få budskapen att uppfattas som satir. Rörelsen, som anser att nationalsocialister har hållit den vita nationalismen vid liv, vill förändra vårt sätt att se på världen, påverka språket och internetkulturen.

Videofilmen handlar om våld och är ett uttryck för en nazistisk ideologi. Till synes vardagliga situationer, som reklam för ett repslageri eller rullande grävmaskiner, åtföljs av en speakerröst som berättar om hur lätt det är hänga sina motståndare och gräva massgravar. En sekvens visar en blond och blåögd familj som bor i ett ombonat hus med rabatter. I närheten av lägret, säger speakerrösten. Precis som skedde under Förintelsen, då det bara var en promenad som skilde de överordnade nazisternas familjeliv i hus med trädgårdar från dödskamrarna. I Finspång finns duschar med både vatten och gas, fortsätter rösten, experiment utförs på levande personer som försökt förråda sitt eget folk. I Finspång finns aktiva dödsläger och arbete ger frihet. Här ser vi en negroid straffarbetare, säger rösten. Och runt omkring finns 1488 sjöar där det är lätt att ha ihjäl folk genom massdränkningar. Tradition är viktigt i Finspång, här tillverkas giljotinblad, fortsätter speakern.

Börjar dessa nazistiska budskap uppfattas och traderas som satir eller skämt i samhällsdebatten – vilket alltså har skett -, när det i själva verket är en medveten strategi av nazistiska rörelser för att påverka oss, luckra upp vår världsbild, våra värderingar och förvränga historien, då finns det anledning att vara djupt djupt bekymrad. 

Domkyrkan  2. Avslutningsvis, denna djupt allvarliga fredagsblogg, ska jag kommentera Svenska kyrkans klockringning mot den fria åsiktsbildningen, som skedde i Almedalen i onsdags. Domprosten Mats Hermanssons anti-demokratiska tilltag mot företagaren och debattören Thomas Gürs seminarium ter sig än mer absurt mot bakgrund av de verkliga, på riktigt, autentiska problem vi har med hat och hot i Almedalen – och i samhället.

Mycket klokt och skarpt har redan sagts. Först ut var PJ Anders Linder på Axess blogg, som liksom jag var närvarande. Läsvärda är också Martin Tunström på Barometern och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet, med flera.

Jag vill här kommentera försöket att tysta andra människor ur ett prästerligt och kyrkligt perspektiv. Kyrkklockor ringer människor samman till gudstjänst. Även den som inte har möjlighet, eller vilja, att vara med kan höra klockornas klang och veta att nu sker snart bön och sakrament. Nu döps ett barn. Nu knäfaller konfirmanderna vid altarrunden och tar emot välsignelsen. Nu ger två människor varandra trohetslöften. Nu lyses frid över den som gått till den sista vilan. Och i orostider kan människor lita på att kyrkan vakar och kyrkklockorna varnar.

Genom sitt tilltag skymmer Mats Hermansson Kristus och gör Kyrkan till sin egen mänskliga domän och till sitt eget fögderi. Det är motsatsen till prästens uppdrag, som är att rent förkunna ordet, rätt förvalta sakramenten och att föra människor till Kristus. Djupast sett har Hermansson skadat förtroendet för institutionen Svenska kyrkan. Det är mycket allvarligt. I vår tid behöver vi en kyrka vi kan lita på. Det får inte tas ifrån oss av självsvåldiga aktivister som inte begriper sin uppgift och inte förstår vad kyrkan djupast sett förvaltar och är.

Dessutom har Svenska kyrkans Överklagandenämnd (Högsta domstol, om man så vill) redan 2007 klarlagt att en kyrkoherde (en domprost är kyrkoherde i en domkyrka) inte får använda kyrkklockorna om det inte är i samband med gudstjänst:

”Enligt vad som redogjorts för ovan kan kyrkoherdens beslut även tolkas så att det kan anses innefatta ett förbud mot klockningar som inte sker i direkt anslutning till huvudgudstjänsten. Enligt Överklagandenämndens mening kan sådana klockringningar däremot inte anses ha ett sådant omedelbart samband med huvudgudstjänsten att de kan anses vara en del därav. Det ingår därmed inte i kyrkoherdens befogenheter att fatta beslut därom utan skall bestämmas av kyrkorådet inom ramen för det i 2 kap. 5 § kyrkoordningen angivna kompetensområdet.”

Mats Hermansson får således överhuvudtaget inte använda Visby domkyrkas klockor för att markera sina sakpolitiska uppfattningar.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog