Blir även nästa biskop i Stockholm en 68:a?

Bild logga rätt

Nästa år är det biskopsval i Stockholms stift, Sveriges yngsta stift. Det finns anledning att redan nu börja reflektera över vilka tänkbara kandidater som kommer att föreslås och drivas fram av kyrkliga nomineringsgrupper. Efter 2017-års kyrkoval ökade de politiska partierna, med S i spetsen, sin representation i och därmed sin makt över Svenska kyrkan. Men alla nomineringsgrupper är på olika sätt indragna i det partipolitiska spelet om Svenska kyrkan. Kommer även nästa biskop i Stockholm att väljas ur dagens 68-nätverk? Sök i Seglora smedjas krets, skriver jag. 

Det har redan börjat surra om kandidater till nästa års biskopsval i Stockholm. Många känner sig kallade, men få blir utvalda. Allt är med andra ord som det brukar. I Stockholms stift är över hälften av prästerna kvinnor och stiftet fick genom valet av Eva Brunne sin andra kvinnliga biskop 2009. Brunnes tre föregångare, Caroline Krook, Krister Stendahl och Henrik Svenungsson drev inte i den aktivistiska linje som Brunne fört.

Sedan Eva Brunnes tid som ordförande i den kristna studentrörelsen KRISS på 1980-talet, har hon haft samma programförklaring: Kyrkan är politisk (läs mer HÄR). För Brunne och hennes krets, sprungna ur 68-rörelsen, är kyrkans existensberättigande att vara politisk och aktivistisk.

Det har stormat en del kring Eva Brunne under hennes tid som biskop och flera gånger har hon anmälts till biskoparnas ansvarsnämnd. I samband med riksdagens öppnande 2010 talade hon från predikstolen på ett sätt som fick Sverigedemokraterna att tåga ut ur Storkyrkan. Många tyckte Brunne gjorde rätt som markerade mot rasism och för alla människors lika värde i predikstolen. Och i sak är det naturligtvis helt i sin människosynsmässiga ordning. Men problemet var att hon hänvisade till en manifestation, som ägde rum på den politiska vänsterytterkanten, för att underbygga sina argument.

Debatten om Brunnes predikan kom därmed att handla om, och bli en del av, den dagspolitiska polariseringen, istället för ett resonemang om den teologiska kvaliteten på hennes predikan eller hur hon hanterat den pastorala omsorgen från predikstolen.

När Brunne under ett möte med Sjömanskyrkan i Stockholm föreslog att man skulle kunna ta bort kors och andra kristna symboler ur deras kapell och märka ut vädersträcket för Mecka, för att det skulle kunna användas av muslimska trosbekännare, skapade det debatt. Och som en del debatter började denna leva sitt eget liv, med rubriker som att Svenska kyrkan tog bort kors ur kyrkan. Just det skedde inte, men förslaget om Sjömanskyrkan levererade hon dock.

Palestina-frågan är, som för andra i den politiska generation hon representerar, en central politisk fråga för Brunne och hon har exempelvis deltagit i upprop för Ship to Gaza. Brunne har även en lång och gedigen erfarenhet som församlingspräst, det ska påpekas.

Det som under flera år i början på 2010-talet skapade splittring i Stockholms stift och Svenska kyrkan, var den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora smedja. Under Eva Brunnes ledning av stiftet, fick Seglora såväl ekonomisk som moralisk uppbackning. Smedjan och nättidningen – man hade för avsikt att konkurrera med Kyrkans tidning om läsare – Dagens Seglora erhöll medel från Stockholms stift och Lunds stift. Stiftet och Svenska kyrkan understödde Seglora genom att involvera tankesmedjan i olika uppdrag, genom legitimering, moraliskt stöd och ekonomiska medel. Att kollekt togs upp varje år till den vänsterpolitiska Segloras aktiviteter, gav upphov till återkommande kritik.

Seglora smedja är i rakt nedstigande led arvtagare till KRISS. De tongivande cheferna för smedjan, som Helle Klein och pastorn Arne Carlsson, var KRISS:are. Den uppfattning Arne Carlsson hade under 1970-talet, att kyrkans uppdrag var att förkunna budskapet om Jesus Kristus i byggandet av det socialistiska framtidssamhället, visar flera hans texter på Seglora smedja att han bevarat.

I Segloras spalter dök alltfler 68:or upp, som tidigare biskopen Jonas Jonson. Likaså fanns de representerade i styrelsen för Seglora, här fanns exempelvis prästen Ann-Catrin Jarl. Om KRISS och om Arne Carlsson, Jonas Jonson och Ann-Catrin Jarl m.fl kan man läsa i docent Johan Sundeens bok ”68-kyrkan”.

Seglora smedja återuppväckte KRISS´programförklaring ”I kritisk solidaritet med kyrkan”. Bland texterna på sajten fanns teman som kampen mot kapitalismen (och USA) och om att den konsumistiska diktaturen enbart kan bekämpas genom revolution. Teologiska och politiska motståndare stämplades regelmässigt med epitet som började med SD och sedan fortsatte ut till ”extremist” och ”Behring Breivik”. Smedjan såg sig som en politisk ”watchdog” och sprang lös och härjade i Svenska kyrkan under flera år.

Sedan hände något och Helle Klein hoppade av. Så småningom ordnades en kyrkligt finansierad snabbdoktorandtjänst vid Åbo akademi åt Kleins parhäst på Seglora smedja, prästen Ewa Lindqvist Hotz. Seglora smedjas verksamhet och angrepp på dem som tänkte och tyckte annorlunda klingade av.

Det är i Seglora smedjas krets, som man bör hålla utkik efter den biskopskandidat som grupper kan tänkas mobilisera som kandidat för att ta över efter Eva Brunne.

Blir Helle Klein nästa biskop i Stockholm? Är det så hon tänkt göra comeback i kyrkan efter att projektet Seglora smedja havererade? Eller Ewa Lindqvist Hotz? Prästen Helena Myrstener från Lund stift? Prästen Kent Wisti, mångårig medarbetare på sajten Seglora?

Är professor Bengt Kristensson Uggla, som satt i Segloras styrelse och är ansvarig för snabbdoktorandutbildningen i Åbo, en biskopskandidat? Förvisso är inte Kristensson Uggla präst och han har frikyrklig bakgrund, men det är inte omöjligt att han kan komma att lanseras.

Under decennier har många haft med sig en frikyrklig bakgrund in i Svenska kyrkan och de har nått ledande positioner. Reformert teologi och politisk aktivism gifter sig bra. Flera av förklaringarna till kyrkans teologiska förändring från evangelisk-luthersk kyrka till en alltmer reformert (calvinsk), finns i de parallella spåren 68-ideologi och reformert teologi.

Så här skrev Kristensson Uggla, Ann-Catrin Jarl m.fl. 2013, efter en våg av kritik mot Seglora smedja:

Vi som styrelse är stolta över Ewa Lindqvist Hotz, Helle Kleins och Mattias Irvings idoga arbete mot främlingsfientlighet och för en teologi för människors värdighet.

Många av 68:orna och generationen närmast efter dem är för gamla för att greppa biskopsstaven och ikläda sig mitra idag, men avnämarna till dem är det inte. Seglora smedja är den kyrkliga vänsterpolitiska plattform de formade och där de samlades under ett antal intensiva år. Alldeles nyss.

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Annonser

Historien är inte ”fake news”

Bild logga rätt

Vi lever i uppgörelsernas tid. Det är 50 år sedan 1968 och Sverige är i internationell jämförelse sent ute med att göra upp med vurmen för kommunistiska diktaturer och idéer. Uppgörelsen med nazismen är inte heller den ett avslutat kapitel. Få känner till att det på Kungliga biblioteket i Stockholm finns kapslar med tyskkritiska publikationer, som censurerades i Sverige under nazitiden. En propagandafilm från SD om Socialdemokraternas historia har väckt frågor i samhällsdebatten om det kollektiva minnet – och om glömskan.

Nyligen publicerade SD-kretsen en film om Socialdemokraterna och Sverige, med en rubrik som är tänkt att väcka precis de associationer den skapar: ”Ett land, ett folk”. Filmen är drygt en timme och fyrtio minuter lång och fick snabbt spridning. Filmen lades ut via sajten Youtube, men något dygn senare avpublicerades den av sajten. Det kan man finna anmärkningsvärt och händelsen har redan gett SD-kretsen ytterligare grogrund för etablissemangskritik och konspirationsteorier. (Även om Youtube efter en tid lät publicera filmen igen, har grogrunden fått näring.)

Filmen tillhör genren politisk propagandafilm och har som syfte att visa på Socialdemokraternas historia. Det propagandistiska syftet upphäver dock inte det faktum att det i filmen finns kända uppgifter om mörka kapitel i Socialdemokraternas och Sveriges historia.

Grundtesen i filmen är att generationer av Sveriges befolkning inte känner till att neutraliteten under andra världskriget är ifrågasatt inom forskningen, att Sverige var först med ett rasbiologiskt institut, att de socialdemokratiska regeringarna drev steriliseringskampanjer och att paret Myrdahls elitiska och rasistiska sociala ingenjörskonst var en del av folkhemmet.

Idéerna om ”rasproblem” och ”raselement”, som såväl det regeringsbärande partiet som andra uttryckte, hade utvecklats under lång tid och fått fäste. Sverige var naturligtvis inget undantag vad gäller denna människosyn (eller brist på människosyn). Forskarna Mattias Tydén och Gunnar Broberg behandlar detta mörka kapitel av vår historia i boken ”Oönskade i folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige” och ger en idéhistorisk fond till föreställningsvärlden. Boken gavs ut 1991 och var den första studie som avslöjade den svenska steriliseringspolitiken från 1930-talet fram till så sent som 1970-talet (den trycktes igen 2005).

Tyden sterilisering

Så här skriver Tydén och Broberg i en artikel i DN 1997, då Socialdemokraterna och steriliseringarna diskuterades livligt i samhällsdebatten :

Steriliseringslagarnas idémässiga bakgrund var den rashygieniska rörelsen under 1900-talets början, vilken i sin tur var ett försök att praktiskt tillämpa 1800-talets och det tidiga 1900-talets rasistiskt präglade rasvetenskap. (Och med rasistisk avser vi föreställningen att mänskligheten består av olika ”raser”, att dessa går att rangordna efter ”kvalitets”-kriterier, och att ”rastillhörighet” förklarar en individs psykiska och fysiska egenskaper.

I artikeln faktagranskar de (föredömligt) överdrifter och bortförklaringar i debatten, så här skriver de:

”Steriliseringarna hade ingenting med rasism att göra”Även denna åsikt, som reflexmässigt framförts av några socialdemokratiska debattörer de senaste veckorna, är en grov förenkling. Steriliseringarna var sprungna ur en rasistisk diskurs, även om 30-talets förespråkare oftast drevs av ett annat tänkande. Och i debatten – även den politiska – var de rasistiska argumenten mera seglivade än bland de forskare och byråkrater som var involverade i steriliseringsprogrammet.

Det var bland annat en artikelserie om de tvångssteriliseringar som utfördes i ”reformeugenikens” namn, som i folkhemmet beskrevs som en icke-rasistisk befolkningspolitik, av journalisten Maciej Zaremba i slutet av 1990-talet som fick fart på debatten. Syftet med steriliseringarna var att minska antalet människor som skulle ligga samhället till last genom att ”de olönsamma skars bort” med resultatet att färre människor med ärftliga sjukdomar föddes. Det är enligt forskningen falskt att tolka den svenska rashygienen som väsensskild från den nazistiska.

Även Tydén och Broberg har lyft den samhällsekonomiska aspekten:

Sterilisering motiverades inte av ambitionen att ”förbättra rasen” utan av att i ett specifikt fall förhindra graviditet, då eventuella barn kunde förväntas få en genetiskt överförbar sjukdom eller ett handikapp. Här gick man hand i hand med sociala myndigheter och ekonomiskt kalkylerande politiker som hoppades att steriliseringar skulle minska barnomhändertagande och anstaltsvård. (Artikeln 1997, länk ovan.)

Forskningen och den grävande journalistiken har således utforskat denna del av historien under lång tid, men också påpekat att dessa ämnesområden inte har varit okomplicerade att diskutera i Sverige (vilket debatten under slutet av 1990-talet tydligt visade).

Universitetens tredje uppgift, det vill säga att pedagogiskt förmedla forskningsresultat och bidra till det offentliga samtalet, är viktig och tyvärr eftersatt. Ifall en uppfattning om att Socialdemokraternas och Sveriges 1900-tals historia aldrig berättats kan spridas och komma att få fäste, är det en väckarklocka för att forskningens tredje uppgift måste uppvärderas inom akademierna. Man behöver bli bättre, både innehållsligt och rent kommunikativt, på att förmedla forskningsresultat, fakta samt analyser och bidra i det offentliga idésamtalet. Och det utan någon politisk hänsyn.  

En annan aspekt är att propagandafilmens kritiker menar att i stort sett allt som påstås i filmen är lögn, ”fake news”. Men så är det inte, filmen innehåller historiska och kända fakta ur arkiv och andra källor. Historien är inte ”fake news”. Det behövs dock generellt sett mer kunskap om hur politisk propaganda av detta slag fungerar, att den använder sanningen för egna syften. Mixar, trixar och serverar historien som politiskt slagträ.

Även andra delar av det offentliga Sverige behöver bli bättre på att presentera fakta om de mörka kapitlen i Sveriges samtids- och nutidshistoria. På riksarkivets hemsida kan man läsa om det faktum att Sverige 1941 införde en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen, paragraf 3:9. Känsliga och kritiska uppfattningar om andra länder kunde därmed censureras. På hemsidan finns även ett brev från 1942, i vilket Svenska Norgehjälpen skriver att de avstår från att uttala sig mot den terrorvåg som pågår mot norska judar i Norge. Det skulle försvåra deras arbete, menar det. Diskussionsfrågan som ställs av Riksarkivet är om det var ”smart eller fegt” att agera som Norgehjälpen gjorde. Givet den brutala verklighet brevet speglar studsar man över frågans formulering.

Tittar man på en annan av riksarkivets sidor, beskrivs vårt lands agerande under andra världskriget så här:

För att lyckas med att hålla Sverige utanför kriget, tvingades den svenska regeringen att begränsa enskilda människors rätt och möjlighet att uttrycka sina åsikter. Man ville förhindra att information som kunde skada Sverige kom fram till fienden. Eftersom det var svårt att veta vem som var fiende och inte, innebar detta att man behövde vara mycket försiktig med vad man sa till vem. Det var också viktigt att Sverige inte visade sig ta ställning för någon annan makt, utan att man hela tiden höll sig neutral.

Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm finns en samling med de skrifter som censurerades under andra världskriget, i enlighet med den lag som införts. Skälet var att de var tyskkritiska. Det handlade om att förhindra att uppgifter om nazisternas mord och härjande spreds, men också om politiska texter som man fann ”känsliga”. En bok som censurerades var läkaren, antifascisten och politikern Israel Holmgrens ”Nazisthelvetet”. Holmgren dömdes till fängelse.

Bild bok Nazisthelvetet

Israel Holmgren gav sedan ut boken igen under titeln ”Nazistparadiset” och den tycks då ha passerat censuren. I en fotnot till boken ska Holmgren, enligt arkivarien på KB, ha skrivit:

Stommen i denna skrift är ungefär densamma som i en förut av mig utgiven, betitlad ‘Nazisthelvetet’. Då emellertid Svea hovrätt funnit denna titel smädlig mot nazismen och dess koryféer och förty brottslig, har jag ändrat den till ‘Nazistparadiset’, i förhoppning att däri ha funnit en form, tillbörligt anpassad efter de nazistiska makthavandes smakorgan.

Skriften ”… om detta må ni berätta …”, från 1998, var en stor och viktig folkbildande kampanj för att öka kunskapen om nazismens och Förintelsens fasor. Initiativet var Göran Perssons (S) 1997 och myndigheten Forum för levande historia bildades 2003. Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.

Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.

Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

I beskrivningen av dem som i Sverige kämpade mot nazismen underlåter man således att beskriva censur, påtryckningar och till vilket pris dessa personer förde kampen. Bilderna man förmedlar i ”… om detta må ni berätta …” behöver ses över och kompletteras.

I år är det 50 år sedan 1968 och den svenska uppgörelsen med kommunismen och hur 68:s idéer påverkade samhället har påbörjats, men kommit sent. Uppgörelsen pågår och kommer att göra så under lång tid framöver. De svenska arkiven är dock inte öppnade, något historikern Birgitta Almgren, som skrivit om Sverige och Stasi, fått erfara.

I offentligt material, varav jag här bara har gjort några nedslag, speglas den ambivalens som finns angående Sveriges roll under andra världskriget. Bara genom några nedslag finner jag en upputsad bild av Sverige. Uppgörelsen med nazismen är inte heller den färdig.

Sverige och -ismerna är ett område som kommer fortsätta vara högaktuellt.

  • Kunskapen finns.
  • Historien är inte ”fake news”.
  • Historielösheten är en av mänsklighetens största (och farligaste) fiender.

Annika Borg

Annika KO

Några olika lästips (förutom de länkade i texten):

Henrik Bachner, ”Judefrågan : Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige”

Henrik Bachner, ”Återkomsten: antisemitism i Sverige efter 1945″

Elin Bommenel ”Sockerförsöket: kariesexperiment 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa”

Annika Borg: Nazikvinnornas historia gör om med myten om kvinnlig godhet, Dagens samhälle

Kjell Espmark, ”Glömskans tid”

Karin Johannesson, ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-du-siècle”

Karin Johannesson, ”Den sårade divan”

Björn Lindahl Minnesmärket som glömdes bort, SvD

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight