Forum för levande historia bjuder in svenskkyrklig Palestinaaktivist

Fredagsbloggen bild

Forum för levande historia behöver granskas och Svenska kyrkans Palestinaaktivism går som vanlig på högvarv, skriver jag i dagens #fredagsbloggen.

Myndigheten Forum för levande historia skapades 2003. Några år tidigare hade dåvarande statsminister Göran Persson (S) tagit initiativet till framtagandet av skriften ”…om detta må ni berätta…” för att öka kunskapen om nazismen och Förintelsens fasor. Initiativets stora vikt kan inte överskattas och myndigheten har en ytterst angelägen funktion och uppgift.

Men det finns frågetecken om hur väl Forum för levande historia förvaltar  sitt uppdrag. Ett av dessa frågetecken skrev jag om i augusti. I skriften ”…om detta må ni berätta…” förmedlas nämligen en falsk och förmildrande bild av vårt land under nazitiden.

Så här skrev jag i texten ”Historien är inte ‘fake news'” på denna blogg i augusti:

Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

’Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.’ 

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

 ’Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.’

 Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

Ytterligare frågetecken uppkommer om man läser i Forum för levande historias kalendarium för hösten. Den 24 oktober har myndigheten bjudit in bland andra den svenskkyrkliga Palestinaaktivisten Anna Hjälm för att tala om mod. Det är såväl uppseendeväckande som tondövt. Hjälm har varit en av Svenska kyrkans många utsända i Israel och Palestina och därifrån spridit den Palestinaaktivistiska propagandan. Hennes ockupationsretorik och legitimering av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Divestment and Sanctions) centrala gestalter, som den palestinske prästen Mitri Raheb, kan man ta del av på den blogg som finns på Svenska kyrkans officiella hemsida  HÄR (och HÄR publicerar hon en annan aktivist).

Kairos Palestina-nätverket, som Raheb har en ledande roll i, är en del av BDS:s infrastruktur. I den infrastrukturen ingår även Svenska kyrkans ledning och internationella avdelning, med olika förgreningar ut i församlingarna, samt Kyrkornas världsråd, något jag bland annat skrivit om på denna blogg under sommaren.

Hjälm går exempelvis, precis som andra av dessa aktivister, till  angrepp mot legitimering av Jerusalem som Israels huvudstad genom flytten av USA:s ambassad dit. Oavsett vilken position man intar i den frågan borde det vara fullständigt otänkbart för Forum för levande historia, vars uppdrag handlar om att verka mot antisemitism, att bjuda in aktörer som förstår så lite av Jerusalems betydelse för judar och av landet Israels konkreta och symboliska roll som hemvist för det judiska folket efter Förintelsen.

Svenska kyrkans Palestinaaktivister har inget i Forum för levande historias paneler att göra överhuvudtaget. Det är dags att myndigheten granskas av nästa regeringen. Verksamhet, fokus och publikationer behöver nagelfaras. I det uppdraget ska även ingå att göra en ny version av ”…om detta må ni berätta…”, som inte ger en tillrättalagd bild av socialdemokraternas Sverige under nazitiden.

Vad gäller Svenska kyrkan, så är Hjälm bara en i raden av utsända som bedriver systematisk anti-israelisk och bitvis anti-judisk verksamhet. En annan svenskkyrklig utsänd på plats är Jessica Lindberg Dik , som inte ens kunde avhålla sig från att på twitter sprida uppmaningar till bojkotter och kampanjer emot att melodifestivalen, som Israel vann, går av stapeln i Israel.

Dik Israel Mello

Det är BDS och dess kulturella bojkotter som talar genom dessa svenskkyrkliga språkrör. Talet om fred eller mod ändrar inte det faktum att dessa aktivister bedriver aggressiva kampanjer mot Israel, med Svenska kyrkan som plattform.

Det sänker Forum för levande historias trovärdighet att figuera i ett sådant politiskt sällskap och det strider mot myndighetens uppdrag. Uppdraget – att informera om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten – är alltför viktigt, och blir bara mer och mer angeläget, för att dessa frågetecken ska behöva resas. 

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Annonser

Kyrkans politiska dubbelspel om Israel

Bild logga rätt

Kyrkoledningen stödjer anti-judiska intressen och agerar med en cynism och ett dubbelspel som förbluffar: Med ena handen stöttas nätverk som vill svälta ut Israel och det judiska folket, med den andra medarrangeras seminarium mot antisemitism i Almedalen. År efter år sponsrar stift i Svenska kyrkan, tillsammans med islamister, folkhögskolor och representanter för S, propagandakonferenser mot Israel. Svenska kyrkan är medspelare i regeringens aktivistiska Mellanösternpolitik. (Missa inte uppdateringen från 29/7 längst ned)

Under årets Almedalsvecka var Svenska kyrkan medarrangör till ett seminarium om ny och gammal antisemitism (sammanfattat av Gabriel Ehrling HÄR). Medverkade gjorde Aron Verständig, ordförande för Judiska Centralrådet och Judiska församlingen i Stockholm, Ingrid Lomfors, överintendent för Forum för levande historia, forskaren Christer Mattson, föreståndare för Segerstedtinstitutet – och ärkebiskop Antje Jackelén.

Den optimistiskt lagda kunde nu få för sig att detta var tidpunkten då Svenska kyrkans ledning äntligen skulle stå upp mot all anti-judiskhet och antisemitism genom att i ord och handling ta avstånd från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS* och kapa kontakterna med deras viktiga infrastruktur, Kairos Palestina-nätverketMen icke. Ärkebiskopen vidgick inte under seminariet att Svenska kyrkan legitimerar anti-judiskhet och modern antisemitism. Svenska kyrkans arbete mot nazism är naturligtvis oerhört viktigt, men att kyrkoledningen inte tar ansvar för den egna legitimeringen av den antisemitism som kommer från andra grupper är oacceptabelt. Men detta försök till ”whitewashing” i Almedalen i år kommer dock inte att vara framgångsrik. För: Verkligheten bjuder motstånd, fakta talar sitt tidiga språk och får alltid sista ordet.

Förra året arrangerade Svenska kyrkan seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och den svenskkyrkliga präst, som suttit i Svenska kyrkans läronämnd och nu sitter i Svenska kyrkans högsta verkställande beslutande organ kyrkostyrelsen och i kyrkomötet för S, Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda med antisemitiska bilder som framställer judar som hundar som tagit sin husses säng (sådana bilder sprider jag inte här). Att som ärkebiskopen året efter sitter i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.

Kyrkoledningen försöker blanda bort korten. Hur ser då kyrkoledningens metod ut för att bemöta den allt allvarligare kritiken av den svenskyrkliga ledningens och tjänstemännens Israelfientlighet? Man kan säga att det är en fyrstegsmanöver för att blanda bort korten. En manöver som när allvarliga frågor och fakta om kyrkans agerande kommer på tal, har följande ingredienser:

1. Kyrkoledningen lyfter fram det 13 sidor långa och arton år gamla dokumentet Guds vägar, ett samtalsdokument om förhållandet mellan judendom och kristendom. Det är i huvudsak ett teologiskt dokument som tar avstånd från antisemitism i historien och resonerar om så kallad ersättningsteologi (en syn där man ser judendomen som upphävd när kristendomen gjorde sitt intåg på den historiska scenen). Dokumentet har antagits av kyrkomötet 2001, men hamnade i pappkartonger och har aldrig implementerats, spridits eller fått något genomslag. Det skakas bara fram när Svenska kyrkans Israelfientlighet och legitimering av anti-judiskhet och antisemitism avslöjas och diskuteras. Guds vägar fungerar således som en brasklapp som slängs in. Och den börjar bli sliten nu. År 2014, efter diskussioner i medierna om vad som hänt med detta dokument, motionerade biskop Åke Bonnier i kyrkomötet om saken. Motionen hade den talande rubriken rubriken: Vart tog Guds vägar vägen?  Kyrkomötets beslut det året var att dokumentet nu skulle användas och att det skulle tas fram mer material. Men vad har hänt sedan? Ingenting. Intresset ljuger aldrig. Ändå slänger ärkebiskopen fram alibit Guds vägar som argument under seminariet i Almedalen i år.

2. Det dokument som istället har spridits och vars uppmaningar antagits av kyrkomötet 2012 , är det så kallade Kairos-dokumentet. Det är ett grunddokument för den antisemitiska BDS-rörelsen. Det legitimerar terrorism, använder modern antisemitisk retorik, är ersättningsteologiskt och uppmanar till totalbojkotter av Israel. Dokumentet, tillsammans med andra material från Kairos Palestina-nätverket, har spridits med frenesi på Svenska kyrkans hemsida, det har idkats studiecirklar, författats andaktsmaterial baserat på nätverkets propaganda, hållits seminarier och föredrag, utformats bojkottpaket för den som vill påverka sin lokala varubutik och en tjänsteman på kyrkokansliet i Uppsala hade (enligt hans egna och hans dåvarande chefs utsagor) till uppgift att sprida materialet från nätverket. Att ärkebiskopen dribblar med orden, fakta till trots, och menar att det inte är ”antaget” när inget annat dokument eller nätverk har alstrat lika mycket kyrklig aktivitet, och trots besluten i kyrkomötet 2012, är så nära en lögn man kan komma.

3. När frågorna om det faktiska agerandet med och legitimeringen av såväl BDS som Kairosdokumentet blir för initierade, vecklar kyrkoledningen in sig i resonemang om de ”policydokument” som utformats. Snåriga argumentationer, där man inte är för BDS, men heller inte tar avstånd, utan bara vill ha vissa bojkotter. Detta ordvrängande har obehagliga drag ,som ger associationer till auktoritära system: Ord på ett papper är mer verklighet än den faktiska verkligheten och agerandet. Står det i ett papper att himlen är grön, så är den det även om ögat otvetydigt säger att den är blå. Kairosdokumentet och annat material från Kairos Palestina-nätverket är i själva verket Svenska kyrkans mest spridda och mest legitimerade dokument och samarbetspartner. Intresset ljuger aldrig.

4. För att legitimera och stötta extrema röster som Anna Karin Hammar, heter det numera att ”i Svenska kyrkan hörs många röster om Israel”. Ärkebiskopen har exempelvis använt mig som ett exempel på en sådan röst. Hon vill således normalisera Hammars, och andras, extrema ståndpunkter genom att konstruera en bild av att jag, och andra, utgör den motsatta (extrema) polen. Det är intellektuellt ohederligt och falskt. En personlig kommentar i sammanhanget: Ärkebiskopen är ingen vän av olika röster. Jag har själv blivit uppkallad på samtal till henne, där hon lät påskina att jag genom mitt skrivande är illojal mot kyrkan och mina prästlöften. Jag hade en person med mig under samtalet, som lyssnade. Jag har plattformar och har under decennier varit verksam som fri skribent. Men används dessa metoder mot personer som är unga och unga i ämbetet, vilket jag har anledning att tro, tänker de sig säkert för innan de låter sina röster höras överhuvudtaget. Till dem vill jag säga: Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh 14:27).

Alla fyra ”strategier” användes under seminariet om antisemitism i år i Almedalen.

Kyrkliga BDS-konferenser med appeller varje år. Någon vecka innan Almedalsseminariet arrangerade Kairos Palestina-nätverket sitt årliga möte i Sverige. Svenska kyrkan är medarrangör. Konferensens uttalanden om bojkotter av Israel sändes ut till delar av den judiska kommuniteten i Sverige.

Ofta sker konferensen/mötet på Sjöviks folkhögskola, med bidrag av Västerås stift, men har även ägt rum i Skåne, då medfinansierat av Lunds och Uppsala stift. Medarrangör är även Kista folkhögskola, som har en islamistisk inriktning. Som alla år fanns här inbjudna gäster från Palestina, i år bland annat Nasser Nawaja, som bland annat varit anklagad för att rapportera de palestinier som vill sälja mark till judar till den palestinska myndigheten. En annan medverkande, Fariza Bsaisso från Civitas Institute Gaza, som finansieras av Anna Lindh Foundation, hade några dagar tidigare hållit ett inledningsanförande på Tro och Solidaritets förbundsstämma i Jönköping. Utrikesminister Margot Wallströms (S) politiskt sakkunnige Magnus Nilsson medverkade, jag har sökt honom för en kommentar. Deltog gjorde även Marita Ulvskog (S). Som alla år var bojkotter i fokus.

Sjövik program

Som framgår finansieras konferensen, förutom av kursavgifterna, av Svenska kyrkans medlemmar och med statliga bidrag till folkhögskolor och föreningar.

Konferensen resulterade således i ett uttalande, som lades ut på den officiella, internationella sidan för Kairos Palestine-nätverket. I uttalandet, som är gemensamt för deltagarna och arrangörerna kan man bland annat läsa:

Israel is responsible for the undoing of Palestinian national self determination, responsible for a vicious system of oppression, of breaking international law and committing crimes against humanity.

 our compassion with the people of Gaza who has suffered the killings by snipers during mostly peaceful demonstrations for their Human Rights and their right to return.

our understanding of the position taken by many organizations to support Boycott, Divestment and Sanctions in the context of occupation, separation and siege.

 our plea to the European countries not to participate in the European Song Contest planned for Israel 2019. While Israel is expanding its colonial drive which also includes expulsion of Palestinians from their homes, from their land and from the country, the great majority of Israelis live as everything is normal. Having the European Song Contest in Israel is strengthening this line of wilful ignorance. Therefore the 2019 European Song Contest should not take place in Israel.

Uttalandet spreds, som jag nämnde ovan, även via mejl till bland annat den judiska kommuniteten i Sverige. Mejlavsändare var Ship to Gaza-aktivisten Stefan Garnér och Anna Karin Hammar.

Mejl, Sjövik

2016 arrangerades Kairos Palestina-nätverkets BDS konferens i Lunds stift, medarrangör var även Uppsala stift. Medverkade gjorde biskopen i Lund, Johan Tyrberg och temat var bojkotter. Det året sändes appeller ut från stiftskansliet i Lund till församlingarna, som uppmanade till totala bojkotter av Israel.

Brevet 2016 Kairos

Biskopen uttryckte, enligt källor jag har, att han inte ännu hade tagit ställning för eller emot de totalbojkotter BDS propagerar för: ”Jag har inte tagit ställning varken för eller emot denna bojkott. Det var första gången jag var med och lyssnade på aspekter av det som kallas BDS. Det jag framförde var att man kan se lite olika på frågan om huruvida man ska bojkotta varor från ockuperade områden eller hela staten.” I ett brev, senare, skrev han att uppmaningarna som sänts ut från stiftskansliet inte var på hans initiativ.

Flera frågor av olika art inställer sig. Förra året deltog Margot Wallströms kabinettsekreterare Annika Söder i det av det kyrkliga Kairos Palestina-nätverket och Tro och Solidaritet arrangerade Almedalsseminariet med, om och för BDS. (Jag närvarade själv.) I år är Wallströms sakkunnige med i programmet för BDS-konferensen. Är det så att UD vill driva på för totalbojkotter av Israel? Och hur rimmar det med det tydliga ställningstagande för Mellanösterns enda demokrati, som statsminister Stefan Löfven (S) gjorde i det tal han höll i Berwaldhallen i april i samband med firandet av Israels sjuttionde självständighetsdag? (Jag närvarade själv.)

Klart är att Svenska kyrkans medlemsavgifter och våra skattemedel går till att understödja extrema nätverk. Kyrkoledningen och regeringens politiska aktivister sitter i samma båt, tillsammans med islamister. Kairos Palestina-nätverket är en extrem politisk rörelse under kyrklig täckmantel. Intresset ljuger aldrig.

Annika Borg (missa inte uppdateringen nedan!)

Annika KO

*BDS (Boycott, Divestments and Sanctions) uppmanar och bedriver lobbying för ekonomiska, kulturella, sociala och akademiska bojkotter av Israel. Landet ska svältas ut. Förbundskansler Angela Merkel har definierat rörelsen som antisemitisk och den är förbjuden på flera håll i världen. Den tyska kyrkan EKD har liknat bojkotterna vid den nazistiska bojkotten och våldet ”Kauft nicht bei Juden”.

 *Svenska kyrkan finansierar årligen stipendier för politiska propagandakurser för journalister på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Inledningsanförandet på kurserna beskriver att detta handlar om att följa Kairos Palestina-nätverkets uppmaning ”Kom och se”. Parlamentariker inbjuds också, kurser finns givetvis för kyrkligt anställda. Studieförbund som Sensus och Bilda är involverade och det innebär att statsbidrag – skattemedel – går till denna Israelfientliga infrastruktur.

*Den som vill engagera sig i ett nätverk som motverkar kyrkans flirt med, understödjande och legitimering av extrema röster och rörelser: Kom med förslag, hör av er, starta ett upprop, skriv, påverka!

UPPDATERING 29/7 2018

Anna Karin Hammar, Margareta Winberg (som är ateist, men sitter för S i kyrkomöte och kyrkostyrelse) m.fl. har till årets kyrkomöte motionerat om 3 miljoner, initialt sedan fler, från Svenska kyrkan till en folkhögskola i Gaza, i samarbete med Sjöviks folkhögskola, Kista folkhögskola och Fariza Bsaissos organisation Civitas Gaza (Anna Lindh Foundation) och Palmecentret (på bl.a. Hammars initiativ gavs Palmepriset till den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb.) Lena Lönnqvist på Sjöviks folkhögskola, som ska vara kontaktperson, är en av Sveriges mest aktiva BDS-aktivister. Kvinnofrågor låter fint, men med dessa aktörerna finns ingen anledning att betvivla vad det här är för politisk aktivitet.

Motion Gaza.jpg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Judar förnekas mänskliga rättigheter

Bild logga rätt

Tystnaden vad gäller antisemitismen med rötter i Mellanöstern och bristen på uppmärksamhet på och fördömanden av den terror Israels civilbefolkning drabbas av är talande.

Nazismen är idag inte det största hotet mot judar, utan det farligaste hotet utgörs av det till antalet betydligt större grupper som är marinerade i Mellanösterns och arabvärldens antisemitism och sprider den. Inte heller den antisemitismen är ny.

Vikten av att nazistiska och andra extrema politiska gruppers antisemitism uppmärksammas kan inte nog understrykas. Det krävs av oss alla, och av dem som har beslutsmakten i det öppna, demokratiska samhället, att uppmärksamma och bekämpa denna styggelse (om det har jag skrivit bl.a. HÄR). Men när det största hotet mot judar i Sverige och i världen inte adresseras och tas på samma allvar och bekämpas lika hårt, finns det anledning till djup oro för de värderingar en sådan assymetrisk syn baseras på.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden. Den som inte förstått det tidigare borde ha fått detta glasklart uppenbarat för sig under årets Almedalsvecka. Vänskapförbundet Sverige-Israels tält, mitt emot Aftonbladets scen, och de som bemannade det blev fysiskt attackerade av nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen, NMR, och upprepat verbalt attackerade av personer med ursprung i Mellanöstern. Det sistnämnda var jag själv vittne till. Uppmärksamheten kring just det hatet var dock minimal i medierna. (Man kan också notera, vilket jag gjorde, att DN-skribenten Niklas Orrenius i sin krönika om NMR:s vedervärdigheter i Almedalen underlät att ta upp attackerna mot Vänskapsförbundet Sverige-Israel.)

Förra veckan påtalade en representant för den judiska kommuniteten i Sverige på debattsajten SVT Opinion det faktum att de avsevärt flesta och allvarligaste hot de möter kommer från personer och grupperingar med rötter i Mellanöstern, inte nazister, och att fokus på denna hotbild måste öka. Säkerhetssituationen har i decennier varit allvarlig för judar i Sverige, skälet är antisemitismen med rötter i Mellanöstern. Det dröjde dock inte länge förrän SVT Opinion avpublicerade texten (något som är mycket ovanligt). Orsaken var hot mot skribenten. Ingen uppföljning har skett (jag talade idag med redaktionen för att få kronologi och fakta helt klarlagda för mig).

SVT

Det som hänt är således följande: En judisk person beskriver hur verkligheten och hotbilden mot judar ser ut i Sverige. Att de nazistiska hoten får mer fokus, fast hoten i huvudsak kommer från andra grupper. Personen mottar då hot som gör att texten försvinner från public service sajt. Jag förstår hur public service har resonerat. Men det som, förutom själva hotet/hoten, är djupt upprörande och som borde ha toppat nyheter och gett upphov till studiosamtal, rubriker och debattet är att en judisk person inte kan utöva sin i regeringsformen garanterade och skyddade mänskliga rättighet till yttrandefrihet och åsiktsfrihet, utan begränsas av hot från att delta i det offentliga samtalet. I Sverige. Utan att P1-morgon, Aktuellt, DO och en rad andra säger ett ord.

Ingen uppföljning har alltså skett. Inga rubriker. Inga demonstrationer. Och ingen klockringning från kyrktornen heller för den delen. I det svenska samhället ska vi således inte riktigt låtsas om antisemitismen när den kommer från de grupper som utgör det största hotet. Mellanösterns antisemitism liknar på flera sätt den nazistiska retoriken och speglar dess världsbild. En mycket störande parallell är exempelvis nazismens (NSDAP) användning av kristendomen: De rensade ut allt judiskt, Jesus blev arier inte jude. Bland dagens palestinska kristna finns en liknande retorik: Jesus är palestinier, inte jude. Obehagligt nog traderas den även bland västerländska kristna.

Det finns en tolerans mot det judehat som använder ”kritik” mot staten Israel som täckmantel. Det här sker inte i ett vakuum, utan genom den bild av Israels agerande som pumpas ut. Fullständigt förbluffande är att svenska medier generellt sett inte ens kan rapportera kronologin vad gäller våldets skeenden rätt. Israels försvar mot raketattacker från Gaza – verkligheten kan se ut så här: 200 attacker under en dag, 90 på 15 timmar – rubriceras regelmässigt med att Israel attackerar Gaza. Inte att Israel svarar på angrepp från raketer och mörsare (en sorts kanon). Exemplen på vilseledande rapportering kan mångfaldigas (jag undersökte det, läs HÄR. Systematiken i den vinklade rapporteringen i medierna väcker allvarliga frågor.)

För några dagar sedan ”drömde” en politiker från Feministiskt initiativ om att rensa Israel från judar. ”Feministiskt perspektiv ” publicerade intervjun (delar av den borttagen nu) och varken journalisten eller redaktören tycks ha reagerat. Det är skrämmande, men symptomatiskt för innötningen av Israel som den onda ockupationsmakten, som bär skulden för hela regionens bottenlösa våld och problem. Den som lånar sig till detta narrativ stärker och legitimerar hatet mot judar. Genom att staten Israel delegitimeras, frånerkänns judar den mänskliga rättigheten att ha en tillhörighet.

Aftonbladets Somar Al Naher, som åtminstone tidigare skrivit om antisemitism i Mellnöstern, ville skynda till den så kallade antirasismens hjälp (när den just visat prov på dess totala motsats) och skriver på Twitter: ”En riksdagskandidat från Fi drömmer om att driva bort judar från Israel. Repatriering hör inte hemma bland antirasister”

Naher

Repatriering? Judar är således något främmande i Mellanöstern för Somar Al Naher. Hon manifesterar det synsätt som även finns inom kyrkorna: Att ta avstånd från antisemitism, men samtidigt se judar i Mellanöstern som en anomali, en del, ett land – Israel – att demonisera, skära av. Det narrativ hon förmedlar blir tydligt i texter där hon använder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS retorik om Israel som en apartheidstat.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden.

Samtidigt som den svenska regeringen och Europa hyllar relationerna med mördarregimen och terrormaskineriet Iran, så ökar de i huvudsak av Iran finansierade terrorattackerna mot Israels civilbefolkning. Omfattningen gav jag en inblick i ovan. En synagoga attackerades från Gaza under bönen förra fredagen. Och lekplatser. Alarmen i Israel ljuder hela tiden. Och ”arson terrorism” (eldterrorism) förstör och föröder när terroristerna sänder drakar och annat material som brinner för att orsaka största möjliga skada, nu även levande falkar (djurplågeriet är fasansfullt). Israel brinner. Miljöförstöring och förstöring av grödor, naturområden och djurliv är katastrofala.

Och var är världssamfundet? Var är den fria världens fördömanden och rubriker? Var är EU:s fördömanden? FN:s krismöten? Var är alla NGO:s som talar sig varma för fred och säger sig bedriva fredsarbete? Var är kyrkorna? Var är Kyrkornas världsråd (WCC) som alltid uttalar sig om Israel? Var är alla de som kallat terroristerna ”demonstranter” och det som sker vid gränsen för ”fredliga demonstrationer”? Inget hörs. Det är tyst. Och den tystnaden har ingenting med verklighet, med fakta eller med rationella överväganden att göra. Tystnaden vittnar om att för judar och för staten Israel gäller inte samma mänskliga rättigheter som för andra: Rätten att försvara sitt land och sin civilbefolkning. Att slippa terror från sina grannar. Att våldet och terrorn som utövas mot Israels civilbefolkning och mot staten Israel erkänns och fördöms av världssamfundet. Och under det frånerkännandet av judars mänskliga rättigheter ligger ett synsätt som är så motbjudande och så skrämmande att vi alla måste hjälpas åt att uppmärksamma det och bekämpa det. Jag känner igen det. Vi är många som känner igen det. 

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

 

Om antisemitiska stereotyper

Jag har redan skrivit om det besvärande faktum att Svenska kyrkan på sin internationella hemsida spridit en text som påstår att det finns en ”judisk lobby” som på ett negativt sätt styr och manipulerar världen. Min motion i frågan behandlades av årets kyrkomöte, vilket avslutades i onsdags. Känslan av att debattera frågan med ekumenikutskottets företrädare var surrealistisk. Han hävdade att rutinerna för att hindra spridning av antisemitism är bra. Jag hävdade att rutinerna bevisligen inte är bra eftersom antisemitism har spridits. Och längre kom vi inte. Jag kom på mig själv med att längta efter att göra logisk analys. Om A är falskt följer att B är falskt. Att den antisemitiska stereotypen spridits var inte heller något som utskottet beklagade eller var intresserade av att försöka förhindra att så sker i framtiden. Därvid kunde saken ha berott. Ett nederlag är ett nederlag, min motion avslogs.

Men så nåddes jag idag av följande kommentar från ett socialt medium, med anledning av kyrkomötet:

”Men värst är ändå hanteringen av Johanna Anderssons motion om den
antisemitiska texten. Vilket företag som helst hade kontaktat Johanna och tackat för hennes upptäckt. Därefter hade man naturligtvis gjort en avvikelserapport för att bena upp hur det kunde blin [sic!] så fel. Det är enkelt. Vem har gjort vad vid vilket tillfälle. I detta falla [sic!] skulle naturligtvis ansvariga ställas till svars och tas i örat. Eftersom det handlar om ett område där texten kanske till och med skulle kunna vara ett tryckfrihetsbrott (YGL) är det ännu mer angeläget. Generalsekreteraren är ju den som är ansvarig utgivare. Men detta är symptomatiskt. Kyrkostyrelsen har inte koll på sitt eget kansli och detta tar snart en ända med förskräckelse.”

Jag hade inte uppfattat mig vara en kyrklig ”visselblåsare”, men kanske är det så. Att kyrkokansliet skulle tacka mig håller jag för varande bortom det man ens kan föreställa sig. För övrigt hade jag för länge sedan uppmärksammat ekumenikutskottets ordförande om den antisemitiska texten, Israels ambassadör påpekade saken så sent som i mars i en artikel i Sydsvenskan. Svenska kyrkan kände alltså till skrivningen, men valde att inget göra förrän min motion kom in. Och då togs texten snabbt och lätt bort, ingen utredning, ingen ”avvikelserapport”, inga kommentarer, inga beklaganden, inga ytterligare åtgärder behöver vidtas enligt kyrkomötet.

Johanna Andersson

Johanna KO