Kyrkans politiska dubbelspel om Israel

Bild logga rätt

Kyrkoledningen stödjer anti-judiska intressen och agerar med en cynism och ett dubbelspel som förbluffar: Med ena handen stöttas nätverk som vill svälta ut Israel och det judiska folket, med den andra medarrangeras seminarium mot antisemitism i Almedalen. År efter år sponsrar stift i Svenska kyrkan, tillsammans med islamister, folkhögskolor och representanter för S, propagandakonferenser mot Israel. Svenska kyrkan är medspelare i regeringens aktivistiska Mellanösternpolitik. (Missa inte uppdateringen från 29/7 längst ned)

Under årets Almedalsvecka var Svenska kyrkan medarrangör till ett seminarium om ny och gammal antisemitism (sammanfattat av Gabriel Ehrling HÄR). Medverkade gjorde Aron Verständig, ordförande för Judiska Centralrådet och Judiska församlingen i Stockholm, Ingrid Lomfors, överintendent för Forum för levande historia, forskaren Christer Mattson, föreståndare för Segerstedtinstitutet – och ärkebiskop Antje Jackelén.

Den optimistiskt lagda kunde nu få för sig att detta var tidpunkten då Svenska kyrkans ledning äntligen skulle stå upp mot all anti-judiskhet och antisemitism genom att i ord och handling ta avstånd från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS* och kapa kontakterna med deras viktiga infrastruktur, Kairos Palestina-nätverketMen icke. Ärkebiskopen vidgick inte under seminariet att Svenska kyrkan legitimerar anti-judiskhet och modern antisemitism. Svenska kyrkans arbete mot nazism är naturligtvis oerhört viktigt, men att kyrkoledningen inte tar ansvar för den egna legitimeringen av den antisemitism som kommer från andra grupper är oacceptabelt. Men detta försök till ”whitewashing” i Almedalen i år kommer dock inte att vara framgångsrik. För: Verkligheten bjuder motstånd, fakta talar sitt tidiga språk och får alltid sista ordet.

Förra året arrangerade Svenska kyrkan seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och den svenskkyrkliga präst, som suttit i Svenska kyrkans läronämnd och nu sitter i Svenska kyrkans högsta verkställande beslutande organ kyrkostyrelsen och i kyrkomötet för S, Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda med antisemitiska bilder som framställer judar som hundar som tagit sin husses säng (sådana bilder sprider jag inte här). Att som ärkebiskopen året efter sitter i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.

Kyrkoledningen försöker blanda bort korten. Hur ser då kyrkoledningens metod ut för att bemöta den allt allvarligare kritiken av den svenskyrkliga ledningens och tjänstemännens Israelfientlighet? Man kan säga att det är en fyrstegsmanöver för att blanda bort korten. En manöver som när allvarliga frågor och fakta om kyrkans agerande kommer på tal, har följande ingredienser:

1. Kyrkoledningen lyfter fram det 13 sidor långa och arton år gamla dokumentet Guds vägar, ett samtalsdokument om förhållandet mellan judendom och kristendom. Det är i huvudsak ett teologiskt dokument som tar avstånd från antisemitism i historien och resonerar om så kallad ersättningsteologi (en syn där man ser judendomen som upphävd när kristendomen gjorde sitt intåg på den historiska scenen). Dokumentet har antagits av kyrkomötet 2001, men hamnade i pappkartonger och har aldrig implementerats, spridits eller fått något genomslag. Det skakas bara fram när Svenska kyrkans Israelfientlighet och legitimering av anti-judiskhet och antisemitism avslöjas och diskuteras. Guds vägar fungerar således som en brasklapp som slängs in. Och den börjar bli sliten nu. År 2014, efter diskussioner i medierna om vad som hänt med detta dokument, motionerade biskop Åke Bonnier i kyrkomötet om saken. Motionen hade den talande rubriken rubriken: Vart tog Guds vägar vägen?  Kyrkomötets beslut det året var att dokumentet nu skulle användas och att det skulle tas fram mer material. Men vad har hänt sedan? Ingenting. Intresset ljuger aldrig. Ändå slänger ärkebiskopen fram alibit Guds vägar som argument under seminariet i Almedalen i år.

2. Det dokument som istället har spridits och vars uppmaningar antagits av kyrkomötet 2012 , är det så kallade Kairos-dokumentet. Det är ett grunddokument för den antisemitiska BDS-rörelsen. Det legitimerar terrorism, använder modern antisemitisk retorik, är ersättningsteologiskt och uppmanar till totalbojkotter av Israel. Dokumentet, tillsammans med andra material från Kairos Palestina-nätverket, har spridits med frenesi på Svenska kyrkans hemsida, det har idkats studiecirklar, författats andaktsmaterial baserat på nätverkets propaganda, hållits seminarier och föredrag, utformats bojkottpaket för den som vill påverka sin lokala varubutik och en tjänsteman på kyrkokansliet i Uppsala hade (enligt hans egna och hans dåvarande chefs utsagor) till uppgift att sprida materialet från nätverket. Att ärkebiskopen dribblar med orden, fakta till trots, och menar att det inte är ”antaget” när inget annat dokument eller nätverk har alstrat lika mycket kyrklig aktivitet, och trots besluten i kyrkomötet 2012, är så nära en lögn man kan komma.

3. När frågorna om det faktiska agerandet med och legitimeringen av såväl BDS som Kairosdokumentet blir för initierade, vecklar kyrkoledningen in sig i resonemang om de ”policydokument” som utformats. Snåriga argumentationer, där man inte är för BDS, men heller inte tar avstånd, utan bara vill ha vissa bojkotter. Detta ordvrängande har obehagliga drag ,som ger associationer till auktoritära system: Ord på ett papper är mer verklighet än den faktiska verkligheten och agerandet. Står det i ett papper att himlen är grön, så är den det även om ögat otvetydigt säger att den är blå. Kairosdokumentet och annat material från Kairos Palestina-nätverket är i själva verket Svenska kyrkans mest spridda och mest legitimerade dokument och samarbetspartner. Intresset ljuger aldrig.

4. För att legitimera och stötta extrema röster som Anna Karin Hammar, heter det numera att ”i Svenska kyrkan hörs många röster om Israel”. Ärkebiskopen har exempelvis använt mig som ett exempel på en sådan röst. Hon vill således normalisera Hammars, och andras, extrema ståndpunkter genom att konstruera en bild av att jag, och andra, utgör den motsatta (extrema) polen. Det är intellektuellt ohederligt och falskt. En personlig kommentar i sammanhanget: Ärkebiskopen är ingen vän av olika röster. Jag har själv blivit uppkallad på samtal till henne, där hon lät påskina att jag genom mitt skrivande är illojal mot kyrkan och mina prästlöften. Jag hade en person med mig under samtalet, som lyssnade. Jag har plattformar och har under decennier varit verksam som fri skribent. Men används dessa metoder mot personer som är unga och unga i ämbetet, vilket jag har anledning att tro, tänker de sig säkert för innan de låter sina röster höras överhuvudtaget. Till dem vill jag säga: Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh 14:27).

Alla fyra ”strategier” användes under seminariet om antisemitism i år i Almedalen.

Kyrkliga BDS-konferenser med appeller varje år. Någon vecka innan Almedalsseminariet arrangerade Kairos Palestina-nätverket sitt årliga möte i Sverige. Svenska kyrkan är medarrangör. Konferensens uttalanden om bojkotter av Israel sändes ut till delar av den judiska kommuniteten i Sverige.

Ofta sker konferensen/mötet på Sjöviks folkhögskola, med bidrag av Västerås stift, men har även ägt rum i Skåne, då medfinansierat av Lunds och Uppsala stift. Medarrangör är även Kista folkhögskola, som har en islamistisk inriktning. Som alla år fanns här inbjudna gäster från Palestina, i år bland annat Nasser Nawaja, som bland annat varit anklagad för att rapportera de palestinier som vill sälja mark till judar till den palestinska myndigheten. En annan medverkande, Fariza Bsaisso från Civitas Institute Gaza, som finansieras av Anna Lindh Foundation, hade några dagar tidigare hållit ett inledningsanförande på Tro och Solidaritets förbundsstämma i Jönköping. Utrikesminister Margot Wallströms (S) politiskt sakkunnige Magnus Nilsson medverkade, jag har sökt honom för en kommentar. Deltog gjorde även Marita Ulvskog (S). Som alla år var bojkotter i fokus.

Sjövik program

Som framgår finansieras konferensen, förutom av kursavgifterna, av Svenska kyrkans medlemmar och med statliga bidrag till folkhögskolor och föreningar.

Konferensen resulterade således i ett uttalande, som lades ut på den officiella, internationella sidan för Kairos Palestine-nätverket. I uttalandet, som är gemensamt för deltagarna och arrangörerna kan man bland annat läsa:

Israel is responsible for the undoing of Palestinian national self determination, responsible for a vicious system of oppression, of breaking international law and committing crimes against humanity.

 our compassion with the people of Gaza who has suffered the killings by snipers during mostly peaceful demonstrations for their Human Rights and their right to return.

our understanding of the position taken by many organizations to support Boycott, Divestment and Sanctions in the context of occupation, separation and siege.

 our plea to the European countries not to participate in the European Song Contest planned for Israel 2019. While Israel is expanding its colonial drive which also includes expulsion of Palestinians from their homes, from their land and from the country, the great majority of Israelis live as everything is normal. Having the European Song Contest in Israel is strengthening this line of wilful ignorance. Therefore the 2019 European Song Contest should not take place in Israel.

Uttalandet spreds, som jag nämnde ovan, även via mejl till bland annat den judiska kommuniteten i Sverige. Mejlavsändare var Ship to Gaza-aktivisten Stefan Garnér och Anna Karin Hammar.

Mejl, Sjövik

2016 arrangerades Kairos Palestina-nätverkets BDS konferens i Lunds stift, medarrangör var även Uppsala stift. Medverkade gjorde biskopen i Lund, Johan Tyrberg och temat var bojkotter. Det året sändes appeller ut från stiftskansliet i Lund till församlingarna, som uppmanade till totala bojkotter av Israel.

Brevet 2016 Kairos

Biskopen uttryckte, enligt källor jag har, att han inte ännu hade tagit ställning för eller emot de totalbojkotter BDS propagerar för: ”Jag har inte tagit ställning varken för eller emot denna bojkott. Det var första gången jag var med och lyssnade på aspekter av det som kallas BDS. Det jag framförde var att man kan se lite olika på frågan om huruvida man ska bojkotta varor från ockuperade områden eller hela staten.” I ett brev, senare, skrev han att uppmaningarna som sänts ut från stiftskansliet inte var på hans initiativ.

Flera frågor av olika art inställer sig. Förra året deltog Margot Wallströms kabinettsekreterare Annika Söder i det av det kyrkliga Kairos Palestina-nätverket och Tro och Solidaritet arrangerade Almedalsseminariet med, om och för BDS. (Jag närvarade själv.) I år är Wallströms sakkunnige med i programmet för BDS-konferensen. Är det så att UD vill driva på för totalbojkotter av Israel? Och hur rimmar det med det tydliga ställningstagande för Mellanösterns enda demokrati, som statsminister Stefan Löfven (S) gjorde i det tal han höll i Berwaldhallen i april i samband med firandet av Israels sjuttionde självständighetsdag? (Jag närvarade själv.)

Klart är att Svenska kyrkans medlemsavgifter och våra skattemedel går till att understödja extrema nätverk. Kyrkoledningen och regeringens politiska aktivister sitter i samma båt, tillsammans med islamister. Kairos Palestina-nätverket är en extrem politisk rörelse under kyrklig täckmantel. Intresset ljuger aldrig.

Annika Borg (missa inte uppdateringen nedan!)

Annika KO

*BDS (Boycott, Divestments and Sanctions) uppmanar och bedriver lobbying för ekonomiska, kulturella, sociala och akademiska bojkotter av Israel. Landet ska svältas ut. Förbundskansler Angela Merkel har definierat rörelsen som antisemitisk och den är förbjuden på flera håll i världen. Den tyska kyrkan EKD har liknat bojkotterna vid den nazistiska bojkotten och våldet ”Kauft nicht bei Juden”.

 *Svenska kyrkan finansierar årligen stipendier för politiska propagandakurser för journalister på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Inledningsanförandet på kurserna beskriver att detta handlar om att följa Kairos Palestina-nätverkets uppmaning ”Kom och se”. Parlamentariker inbjuds också, kurser finns givetvis för kyrkligt anställda. Studieförbund som Sensus och Bilda är involverade och det innebär att statsbidrag – skattemedel – går till denna Israelfientliga infrastruktur.

*Den som vill engagera sig i ett nätverk som motverkar kyrkans flirt med, understödjande och legitimering av extrema röster och rörelser: Kom med förslag, hör av er, starta ett upprop, skriv, påverka!

UPPDATERING 29/7 2018

Anna Karin Hammar, Margareta Winberg (som är ateist, men sitter för S i kyrkomöte och kyrkostyrelse) m.fl. har till årets kyrkomöte motionerat om 3 miljoner, initialt sedan fler, från Svenska kyrkan till en folkhögskola i Gaza, i samarbete med Sjöviks folkhögskola, Kista folkhögskola och Fariza Bsaissos organisation Civitas Gaza (Anna Lindh Foundation) och Palmecentret (på bl.a. Hammars initiativ gavs Palmepriset till den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb.) Lena Lönnqvist på Sjöviks folkhögskola, som ska vara kontaktperson, är en av Sveriges mest aktiva BDS-aktivister. Kvinnofrågor låter fint, men med dessa aktörerna finns ingen anledning att betvivla vad det här är för politisk aktivitet.

Motion Gaza.jpg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Annonser

Babblande dvärgar, sa ärkebiskopen från predikstolen

Bild logga rätt

Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är behandlingen av den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Svenska kyrkan har de senaste åren blivit mer och mer uppmärksammad i den allmänna samhällsdebatten. Det är givetvis av stor vikt att en så stor samhällsinstitution, sett till ekonomi, antalet arbetsplatser, personal och medlemmar samt, inte minst, som varande ett av kulturarvets fundament, granskas och analyseras i det offentliga samtalet.

Det är dock angeläget att komma ihåg att mycket av kritiken av exempelvis (sak)politiseringen inom Svenska kyrkan i sin kärna är teologisk och trosmässig (om det skrev jag t ex HÄR). De inomkyrkliga diskussionerna, debatterna och samtalen är många.

Det är således viktigt att vara medveten om de inomkyrkliga, teologiska och trosmässiga debatterna och utgångspunkterna för kritiken. Diskussionen om kyrkan handlar inte om en snäv höger-vänsterskala (det är som bekant bara för vänstern allt är politik). 

En av de riktigt omfattande diskussionerna inom kyrkan på senare år har varit den om den nya svenska kyrkohandboken, som togs i bruk denna pingsthelg, efter år av konflikter och kvalificerad kritik av såväl arbetet med handboken som av det musikaliska och teologiska innehållet. Diskussionen har även sträckt sig utanför kyrkan, men har i huvudsak böljat inom den och har alstrat kyrklig splittring. Handboken skapar ramarna för Svenska kyrkans gudstjänster, så här rör vi oss i själva hjärtat av kyrkan: Gudstjänsten. Och i själva den kristna trons själ: Vad vi uttrycker om Jesus Kristus, kyrkans Herre, om Gud och om den Heliga Anden. (Det är mycket skrivet i kyrkohandboksdebatten, så googla på Kyrkans tidning, Svenska Dagbladet, Dagens nyheter. Här finns allt från svidande kritik och expertutlåtanden till mörkade utredningar.)

Nu var det ju inte alls meningen att det överhuvudtaget skulle bli en ny kyrkohandbok. Det som beslutades i Svenska kyrkan var att en varsam översyn av 1986-års kyrkohandbok (den senaste) skulle göras. Det har ju bland annat kommit en ny bibelöversättning av Gamla testamentet (den hebreiska bibeln) vid millennieskiftet och det fanns andra språkliga aspekter som behövde överses. Men det i kyrkans ordning fattade beslutet, havererades genom att en grupp tjänstemän vid Kyrkokansliet i Uppsala och andra intressenter gav sig själva ett självpåtaget uppdrag att inom sitt nätverk skapa en ny kyrkohandbok. Så gick det som det gick. Experter på kyrkomusik drog i nödbroms, handbroms och fotbroms. Hela den på området kunniga musikaliska expertisen i Sverige (och utanför) lade in sina veton. Akademier och Akademier. Teologer drog i sina bromsar och undrade vad det var för teologi, eller snarare brist på luthersk och istället kalvinistisk, som gudstjänsten post 2018 skulle förmedla. Och vad var det för styrgrupp för kyrkohandboken med enbart kvinnor som var kompisar från förr? Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Det finns ett talande, övertydligt, exempel. Det är den predikan ärkebiskop Antje Jackelén höll på pingstdagen när den nya, sönderkritiserade och splittrande, kyrkohandboken tas i bruk. Socialdemokraterna i kyrkomötet ville ha den. Kyrkoledningen ville ha den. Kyrkokansliets tjänstemän ville mer än ha den. Så, vad behöver pingstdagens predikan göra? Fjärma kritikerna, uppenbarligen. Kalla dem babblande dvärgar. Ni tror att jag skämtar? Ni tror inte att kritiker, experter och alldeles vanliga undrande präster, musiker, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare och församlingsbor kan utpekas som ”babblande dvärgar” i en predikan från predikstolen i Uppsala domkyrka på pingstdagen 2018? Att den typen av (makt)missbruk av predikstol och fördunkling av prästlöftena att förkunna Ordet rent och klart tillhör svunna tider? Nej då, att värna människovärdet kan för kyrkoledningen stundtals vara på mycket långt avstånd och inte gälla dem på närmare håll.

HÄR kan ärkebiskop Antje Jackeléns, utlagd på Svenska kyrkans officiella hemsida läsas. Jag vill kommentera några saker.

Pingstens texter är såväl Babels torn med språkförbistringar som Apostlagärningarnas beskrivningar om hur människor med olika språk och sammanhang förstår varandra (i Jesus Kristus). Ärkebiskopen vill likna pingstundret, då de Heliga Anden utgjuts och människorna förstår varandra, med samsynen kring handboken. De som analyserat, varit oroliga för att det är en uppluckring av kulturarv och gudstjänstgemenskap, avfärdas som om de inte är på Jesu och Apostlarnas sida. Hon kallar det ”svekdebatt” och tycks sätta sig i Jesu ställe, som blev sviken av sina närmaste. Hennes kritiker är ”felfinnare”, de som alltid hittar hårstrået i soppan. Bland de egna, de som är med henne och Jesus och Apostlarna, ska inte finnas sådana. De ska inte tillhöra den egna gruppen, men ”felfinnarna” kan finnas i den egna gruppen. Men de hör inte hemma där. Vi och dem.

ÄB: ”Men även pingstundret skapar förvåning och förvirring: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en frimodig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan? (min fetstil)

Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”

Så används en predikan för att med ärkebiskopsämbetets status från domkyrkan i landets ärkebiskopssäte tala om vilka som är utanför. Att de som är utanför inte har Jesus och apostlarna på sin sida. Men det stannar inte där. Nej, det stannar inte där.

ÄB: ”Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det är djärva drömmar om en värld där barriärer faller och rättvis fred byggs – i Jerusalem och överallt i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans så att barn och vuxna kan blomstra. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots (min fetstil), ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.”

Den nya kyrkohandboken tas emot i Uppsala domkyrka med en predikan som pekar ut, förlöjligar och splittrar. Är du med eller mot? Innanför eller utanför? Budskapet är: Kyrkan är ett ”vi”, har du synpunkter, expertinvändningar, kritik, ingår du inte i detta ”vi”.

Att utmåla sina kritiker eller människor med annan uppfattning än den egna som ”babblande dvärgar” är självfallet en människosyn få skriver under på. Men, vad värre är, här används en grupp som har en funktionsvariation i förhållande till längd, en grupp som hånats och ställts ut genom historien, för att beskriva den som  är utanför och/eller värd förakt. Det säger mycket. Och det säger väldigt mycket om maktutövning i en institution vars ledning kallar sig öppen och tolerant.

ÄB:” Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest – och visst är du med?”

Annika Borg

Annika KO

Fotnot 1: Ärkebiskopens och de andra biskoparnas uppdrag i den kristna kyrkan är att vara enhetens tecken.

Fotnot 2: Pingstpredikan spreds flitigt på Svenska kyrkans officiella twitterkonton.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

Svenska kyrkans Israelfientlighet – a never ending story

Bild logga rätt

Så var det dags igen. Svenska kyrkan bekostar ytterligare en publikation som sprider Kairos Palestina nätverkets (Kairos Palestine) propaganda mot Israel. Denna gång är det biskop Munib Younans föredrag som sammanställts i en bok, med förord av ärkebiskop Antje Jackelén och inledning av direktor Maria Leppäkari vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Svenska kyrkan finansierar boken, trycker den och sprider den utan kostnad. Svenska Teologiska Institutet, en gång kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, anordnade en stor mottagning när boken lanserades. På kyrkostyrelsens (Svenska kyrkans högsta verkställande organ) senaste sammanträde delades boken ut till alla ledamöter.

Bok Younan bild

Kairos Palestina nätverket, som Younan stödjer och är en del av, utgör en infrastruktur för den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott, Sanctions and Divestements) som driver totalbojkotter – ekonomiska, akademiska, kulturella, sociala – av Israel. Den tyska lutherska kyrkan, EKD, menar att dessa kampanjer ekar nazismens ”Kauft Nicht bei Juden”. Annan kritik har påvisat likheterna mellan BDS’ kampanjer och de nazistiska lagar som förbjöd judar att forska och inneha akademiska positioner. Rörelsen är förbjuden på flera håll i den fria världen och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har definierat BDS som en antisemitisk rörelse.

BDS är en rörelse ingen kristen kyrka, eller annan institution, naturligtvis överhuvudtaget borde eller vilja ha med att göra, än mindre legitimera genom att sprida företrädarnas skrifter eller finansiera rörelsens verksamheter. Men genom att hänvisa till palestinska kristnas rop på hjälp och svåra situation, har Svenska kyrkans ledning och andra aktivister lagt ut dimridåer runt de politiska syften Kairos Palestina nätverket har som aktörer för BDS. De dimridåerna kan givetvis enbart virvla runt så länge okunskapen om Kairos Palestina nätverket, om BDS och om den moderna antisemitismen består.

Under Svenska kyrkans kyrkomöte 2012 bifölls motioner som förordade utvidgade bojkotter, BDS, av Israel och utmålade Israel som en apartheidstat. Det var under kyrkomötet 2012 som ett genomfattande och långsiktigt arbete för att sprida Kairos Palestina nätverkets propaganda fick sin startpunkt. Inte mindre än tre motioner uppmanade kyrkomötet att hörsamma nätverkets appeller för BDS-bojkotter, ersättningsteologi och legitimering av terror. Och i kärnfrågorna bifölls motionerna. Kairos-dokumentet från 2009, som uppmanar till BDS, proklamerar staten Israels bildande som ett rasistiskt projekt från början och som en apartheidstat, ser judendomen som döda bokstäver och obsolet och ersatt av kristendomen samt rättfärdigar terror, har sedan dess varit ett centralt dokument för Svenska kyrkans ledning.

Kyrkoetablissemanget är djupt involverad i Kairos Palestina nätverkets aktiviteter, som befrämjar och legitimerar BDS-rörelsens syften. Några exempel är att Svenska kyrkan 2015 bjöd in en av den mest tongivande företrädaren, Mitri Raheb, till den så kallade Teologifestivalen. Kyrkan bekostade publiceringen av en av hans böcker och spred propagandan. Varje år är Svenska kyrkan med och finansierar nätverket och rörelsens sommarläger i Sverige. Kairos Palestina nätverket har fått Svenska kyrkan att i en julkampanj sprida budskap om en ”judisk lobby” och vid andra högtider uppmana till bojkotter. Exemplen kan mångfaldigas.

En av BDS´ ambitioner har varit att bedriva lobbying för att sätta likhetstecken mellan Israel och apartheidtidens Sydafrika. Det är därför ingen tillfällighet att ärkebiskop Antje Jackelén, i ett svar på en artikel av Israels ambassadör Ilan Ben-Dov nyligen, räknar upp Israel vid sidan av stater som Colombia, Pakistan och Sydafrika. Hon jämför således Mellanösterns enda demokrati med stater som Pakistan och Colombia, men hennes utsagas fokus är att sätta likhetstecken mellan Israel och Sydafrika. Det är genom att nöta in en sådan (falsk) parallell som BDS väckt fientlig opinion mot Israel.

Och nu var det således dags igen, med en satsning på Kairos Palestina nätverket och därmed BDS från Svenska kyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelén skriver ett lovprisande förord till boken:

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar. Och kanske vill läsaren instämma i psalmens ord:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,

gör något nytt, något brinnande av oss,

led oss att bygga en värld av rättfärdighet –

handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern, hans Ande, hans Son.”

Direktor Maria Leppäkaris ord är likaledes hyllande:

”Genom begrepp som rättvisa och jämlikhet vill han (biskop Younan, min kursiv) uppmuntra oss till försoning.”

Men hon känner sig ändå föranledd att nämna Kairosdokumentet:

”Biskop Younan och tolv andra kyrkoledare i Jerusalem skrev ett brev för att visa sitt stöd till insatsen. Kairosdokumentet kräver ett slut på den israeliska ockupationen och förespråkar en rättvis fred. Kairos Palestina-rörelsen som föddes ur Kairos-dokumentet har genom åren varit föremål för teologisk kritik och debatt.”

Leppäkari undviker att nämna att Kairosdokumentet ingår i BDS infrastruktur för att svälta ut staten Israel. Hon signalerar ingen medvetenhet om hur protestantiska kyrkor uppträder som villiga brickor i spelet för att driva denna fientliga politik. Ändå har jag svårt att tro att hon är omedveten om det. Mycket svårt är dock att respektera att hon som forskare lånar sig till att osynliggöra vad det egentligen handlar om.

Vad får vi då läsa i biskop Younans texter?

Om Kairosdokumentet, som Younan ställer sig bakom, står till exempel:

”Det formulerar med kraft och tydlighet i en profetisk anda, utan tvetydigheter, och framhåller att den lösning som kan leda till rättvis fred måste innebära ett slut på den israeliska ockupationen av palestinsk mark liksom alla former av diskriminering.” (sid 43-44)

Kairos Younan bild

Det finns återkommande teman i hans föredrag. Några av dem: Kärnkonflikten i hela regionen är för Younan konflikten mellan Israel och Palestina. För den bär Israel den största skulden och Israel bär huvudansvar för att lösa den. Om Israel slutade att vara en ockupationsmakt så skulle alla arabstater erkänna Israel. Alla palestiniers rätt till återvändande formuleras och slås fast. Religionsdialogen handlar för Younan om kristna och muslimer. Problemen i de palestinska områdena tillskrivs i huvudsak ockupationen, arbetslöshet och den tilltagande extremismen bland palestinier och israeler. Vad gäller det sistnämnda tycks Younan likställa utvecklingen i demokratiska Israel med extrema grupper som Islamiska Jihad och Hamas. Younan lyfter frågan om palestinska och israeliska läromedel som ger en främmandegörande bild av ”den andre”. Men ingenstans finner jag att han tar upp att palestinska läromedel och barnprogram sprider hat mot Israel, antisemitism och även uppmanar till våld.

Younan är kristen i ett sammanhang där islamism och extremistisk islamism dominerar. Jag har förståelse för att han som minoritet inte vågar och kan förlägga någon tydlig, uttalad skuld för sin situation på de egna regimerna, utan att han måste göra Israel till huvudfiende. Precis som de egna extrema regimerna gör. Ockupationen är den viktigaste frågan för dialogen mellan muslimer och kristna, menar han. Israel blir ”the scapegoat”. På så sätt slipper de egna regimerna granskas och ansvarsutkrävas. Utifrån hans kontext kan jag, som jag påpekat, förstå det. Men att Svenska kyrkan legitimerar och sprider denna ensidighet är direkt oansvarigt. Det cementerar och späder på polariseringen, orden om försoning till trots. Kyrkor, NGO:s och västerländska intellektuella bidrar till denna polarisering och profiterar på olika sätt på konflikten.

Munib Younan grundade efter den andra, mycket blodiga, intifadan i början av 2000-talet följeslagarprogrammet EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme In Palestine and Israel) inom ramen för Kyrkornas världsråd (WCC World Council of Churches). Under den andra intifadan pumpade WCC ut den narrativ som legitimerar palestinskt våld genom att ge Israel hela skulden för konflikten och den avstannade fredsprocessen. Yonan beskriver i boken den andra intifadan som att Israel genomförde en ”extrem upptrappning av våld”. De civila israeliska offer som sprängdes i terrordåd ingår inte i hans beskrivning.

*Jag kommer i en uppföljande blogg ta upp den centrala del av kyrkornas Israelfientliga infrastruktur som Kyrkornas världsråd (WCC) utgör.

Syftet med EAPPI var och är att rekrytera volontärer som ett slags övervakare av Israels agerande vid skilda checkpoints. Volontärerna ska inte ha någon kontakt alls med de israeliska unga soldaterna. Den politiska utgångspunkt de arbetar efter är helt ensidig vad gäller fördelning av skuld och i synen på offer och förövare. EAPPI samarbetar med organisationer som kräver och är involverade i BDS´ totalbojkotter av Israel och har en delegitimerande syn på statens Israels rätta att existera.

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar.”, skriver ärkebiskopen i förordet.

Bakom trons kodord förs en Israelfientlig politik. Tron korrumperas än mer genom kyrkoledningens försök till förnekelse, som i ärkebiskopens svar till Israels ambassadör, och dimridåer. Vad är det egentligen missionen och passionen ska väcka och uppmuntra?

Fotnot 1: Den som vill förstå något av Svenska kyrkans religionsdialogprojekt och syn på interreligiös samverkan, behöver veta att idéerna och ideologin är direkt hämtade från palestinska kristna som Munib Younan och Mitri Raheb.

Fotnot 2: Younan skriver om byggprogram på Olivberget. Svenska kyrkans kyrkomöte beslutade 2007 om 30 miljoner till det programmet. Pengarna överfördes till Lutherska Världsförbundet där Younan var ordförande. Att projektet inte kommit vidare har skyllts på Israel.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

Medlem i Svenska kyrkan – tvångsansluten till S?

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Det säger statsminister Stefan Löfven i en stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning lagom till midsommar (22/6). Socialdemokraternas kyrkovalskampanj har dragit igång. Men i statsministerns svar på de välvilliga frågorna från reportern lyser anomalierna och motsägelsefulheterna igenom. I den här lite längre texten ska jag resonera om det och om varför S kidnappar Svenska kyrkan. En process som pågått en stor del av 1900-talet och som tyvärr – och motsägelsefullt nog – har accelererat efter millennieskiftet.

En grundläggande fråga är varför statsministern och hans fru Ulla Löfven, tidigare kyrkopolitisk ombudsman för S och förtroendevald för S i Stockholms stift (kyrkoråd samt tidigare stiftsstyrelsen) och nu även kandidat på S-listan inför kyrkovalet i år, som inte själva är troende ska engagera sig i Svenska kyrkan och styra och ställa med den. Med vilket mandat då? En skarp fråga om det borde Kyrkans tidning ställt. Det är uppenbart att Löfven själv har svårt att förklara och försvara det.

En annan fråga är varför paret engagerar sig i Svenska kyrkans vigslar, då de själva valde att gifta sig borgerligt.

En tredje fråga är hur statsministern samtidigt vill verka för en minskning av konfessionella inslag i skolan och värna Svenska kyrkan. Det blir ganska svårt med dessa olika hattar. Återigen, här hade det behövts skarpa frågor av reportern.

En fjärde fråga är varför statsministern bekymrar sig över de fåtal som inte viger samkönade par i Svenska kyrkan. Verkligheten är tvärtom den att det inte finns tillräckligt med samkönade par som vill vigas för alla oss präster som med glädje bejakar samkönade vigselpar.

Präster i Svenska kyrkan har dessutom ingen vigselplikt överhuvudtaget, utan vigselrätt, och vigseln är inget sakrament i Svenska kyrkan. En präst kan neka vigsel av en mängd skäl. Detta är dock extremt ovanligt. Och som sagt: det finns inte tillräckligt med samkönade par för alla präster som väntar på en förfrågan om vigsel och som med glädje bejakar den.

Bakgrunden till att Löfven tar upp frågan om att ingen ska kunna bli präst utan att viga samkönade par, och att också rubriken drar på det, är en motion i förra årets kyrkomöte där S driver vigselplikt för alla präster. Biskopsmötet uttalade sig mot motionens förslag på tvångsåtgärder och underströk vad vigselrätten innebär. Motionen avslogs. Wanja Lundby Wedin (S) lovade återkomma med en ny motion i saken. Och nu har således Löfven dragit igång vallokomotivet åt henne och S i kyrkomötet i frågan. Det blir intressant att se i höst om S i kyrkomötet kör över biskopsmötets uttalande. Löfven, som icke-troende, vill här skramla inför kyrkomötet och tala om var skåpet ska stå i Svenska kyrkan. Det är en maktdemonstration. Politikens värld som tränger sig in i kyrkans sfär.

Statsministern borde istället sopa rent i de egna hörnen. Tidigare Broderskapsrörelsen numera Tro och Solidaritet, som tyvärr har ett stort inflytande i Svenska kyrkan och som precis som kyrkoledningen legitimerar och bygger upp kontakter med Muslimska Brödraskapet, tog bort sin bejakande formulering om samkönade relationer när de övergick till att bli interreligiösa. Tidigare ledaren för Tro och Solidaritet Peter Weideruds paternalistiska förklaring var att muslimerna inte var mogna för detta. Det är något att ta tag i för Stefan Löfven, istället för att ha åsikter på kraven för att bli präst i Svenska kyrkan. Statsministern borde se till att den egna rörelsen Tro och Solidaritet står upp för den egna devisen ”alla människors lika värde” istället för att föregripa årets kyrkomötesbeslut i Svenska kyrkan och trycka till biskoparna.

Wanja Lundby Wedin svingade sig från ingenstans (kyrkligt sett) upp till en riktig maktposition i Svenska kyrkan i samband med kyrkovalet 2013 när hon valdes in i kyrkomötet. Då fick hon platsen som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Där har hon, som hon enligt uppgifter från andra håll brukar, konstruerat ett presidium. I praktiken är det hon och ärkebiskop Antje Jackelén, som är ordförande, som utgör maktkoncentrationen.

Svenska kyrkan har en kvinnlig generalsekreterare också. Samt en kvinnlig ordförande i kyrkomötet. Andelen män och kvinnor i ämbetet är totalt sett jämn. Kvinnoprästmotståndare blir inte prästvigda och de som redan är det enligt äldre ordningar och överenskommelser kan inte göra karriär, som kyrkoherdar till exempel. Så kvinnoprästmotståndarkortet torde S ha svårt att dra inför valet 2017, men det har inte hindrat dem från att försöka.

Den kyrkligt orienterade höjer på ögonbrynet inför Löfvens avslutande kommentar i intervjun om att han gärna vill tala mer och djupare med ärkebiskop Antje Jackelén. De har bara träffats ett par gånger, säger Löfven.

Men tillräckligt djupt har de i alla fall talat eftersom den kyrkopolitik den socialdemokratiske statsministern bedriver kan läggas som ett karbonpapper på de frågor som med emfas kommuniceras ut från ärkebiskopen, ärkebiskopens kansli och Kyrkokansliet i Uppsala: som flyktingkrisen, den interreligiösa dialogen och hyllningar till påvebesöket i höstas. Därav det höjda ögonbrynet från kyrkligt initierade läsare.

Löfven får i intervjun även med det citat från ärkebiskopen där hon retoriskt försökte komma runt och undan den starka kritiken mot Svenska kyrkans monumentala svek mot utsatta kristna. Kyrkan har exempelvis vägrat att ta de tidiga larmen om kristnas utsatthet på asylboende i Sverige på allvar och hjälpa till med säkra platser för dem. Svenska kyrkan drev inte heller på för att folkmordet på kristna och andra minoriteter ska benämnas just folkmord, utan avstod från kampanjer. När det gällde de egna trossyskonens lidande underlät således Svenska kyrkan att bedriva så kallat ”påverkansarbete”, till skillnad från när det gäller andra rent politiska frågor. Ärkebiskopens retoriska räddningsförsök var att formulera sig om att ”vi inte ska hjälpa de utsatta kristna för att de är kristna, utan för att vi är kristna”. Det var starkt sagt, menar Löfven. Men satt i sin kontext uppfattades ärkebiskopens uttalande som ett hån, som ytterligare ett sätt att vägra benämna kristnas utsatthet. I sin självdefinition inkluderar sig statsministern inte heller i ”vi kristna”, så vad han egentligen menar är inte glasklart. Det kunde reporten frågat om.

Intervjun är ett övertydligt exempel på den samsyn och de intensiva kontakter som råder mellan kyrkoledningen och Partiet. Sverige är ensamt i den demokratiska världen om att ha en kyrka vars tro, teologi och lära påverkas av ett statsbärande parti och ett biskopsmöte som tillåter det. Sveavägen 68 ska givetvis inte utforma något alls i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali i den kyrkliga världen. Men med ett biskopsmöte där vissa är fusionerade med Partiet, rödgrön politik och allmän aktivism, andra för fega för att säga något och en tredje kategori knyter näven i fickan fortsätter politiseringen. Ett biskopsmöte som inte hade varit så kastrerat skulle kunnat göra skillnad för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

Ett problem är att biskoparna så att säga avskaffat sig själva i kyrkomötet och inte har rösträtt. En del biskopar anser att det är bra. Skälet är att de då kan låta de förtroendevalda driva frågorna och själva som biskopar slippa ta ansvar för besluten.

Det behövs en ny reformation där hela det nuvarande kyrkopolitiska systemet rivs upp. Dagens system har byggts upp efter politisk modell och metod och har nått vägs ände. Lagen om Svenska kyrkan behöver ändras så att medlemmarna får välja församling, då skulle de församlingar som bedrev kristen tro och kyrkligt arbete växa och de som ville vara filialer till den rödgröna politiken eller allmän aktivism få det svårare. Studie efter studie har visat att medlemmarna inte vill att Svenska kyrkan ska vara partipolitisk.

Men S vill partipolitiseringen eftersom Partiet anser att kyrkan, precis som Löfven säger, är en intressant arena. Svenska kyrkan är rik och rikstäckande, en utmärkt plattform för att föra ut Partiets budskap, en folkrörelse till och med. Det är så socialdemokratiska kyrkopolitiker talar om kyrkan, som en folkrörelse och ser Svenska kyrkan som en del av den egna rörelsen.

Socialdemokraterna efterlevde inte den kyrka-statreform de själva drev igenom där kyrkan och staten skulle åtskiljas. I efterhand kan det ses som ett smart drag, då flertalet andra kyrkopolitiska gruppers formella kopplingar till moderpartierna kapades när de tog konsekvenserna av reformen. Kvar som parti höll sig den största gruppen i kyrkomötet: Partiet S. Och Partiet fick ännu större och eget spelrum för att göra kyrkan till sin politiska arena.

En sidoeffekt var dock att S agerande öppnade för partiet SD att göra sitt intåg i kyrkopolitiken. Det är viktigt att hålla det i minnet när S ånyo kommer att gå till kyrkoval i september på den konstruerade nidbilden att Svenska håller på att tas över av mörka krafter som SD, homofober och kvinnoprästmotståndare. För det första är bilden inte sann och för det andra var det S som gav SD möjligheten och därmed utrymmet. Hade S lämnat Svenska kyrkan i fred och efterlevt den egna reformen hade inte dagens situation med SD i kyrkomötet uppkommit. Den frågan borde Kyrkans tidning ställt till Löfven.

Redan valet 2013 skulle denna polarisering och stämpling av kristna som är motståndare till partipolitiseringen ge S röster i kyrkovalet. S såg sig då och ser sig nu som en garant för att kyrkan håller sig på rätt etisk och demokratisk kurs. Om inte S fanns i Svenska kyrkan skulle mörkerkrafter, homofober och kvinnoprästmotståndare ta över, tror man om kyrkan och om sig själv. Nidbilden av Svenska kyrkan stämde inte då och den stämmer inte nu heller. Kyrkovalen är för S ett slags övningsval ett år innan riksdagsvalen. Kyrkan blir den politiska övningsarenan.

Och den egna synen på Partiet som moralgarant är anakronistisk och högmodig. Kristen tro och det judiskt-kristna kulturarvet i vid mening har format den västerländska etiken under årtusenden, för att ge lite perspektiv på Socialdemokraternas självbild. Partiet vill således vinna medlemmarnas röster i kyrkovalet för att de är det etiska alternativ som står för alla människors lika värde (en felöversättning av deklarationen om mänskliga rättigheter, där står ”värdighet”).

Man kan hoppas att högmod går före kyrkopolitiskt fall.

Kritiska röster inom S finns naturligtvis också. De resonerar sansat och logiskt: S ska vara ett religiöst neutralt parti, därför kan Partiet inte vara lierat med en kyrka. Självklart kan och ska partipolitiskt aktiva engagera sig i kyrkan, men inte som företrädare för ett moderparti, utan som kyrkligt engagerade med en enda agenda: Kyrkan, Tron, Teologin, det uppdrag som den brokiga skaran av Jesu lärjungar kallats till.

De grupper i kyrkomötet som tar avstånd från partipolitiken och är fristående (kyrkliga om man så vill) är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) är en annan grupp som anger sig vara partipolitiskt fristående.

Sedan finns de kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, men vars partier lämnat kyrkopolitiken i enlighet med den reform som trädde i kraft vid millennieskiftet. Nu heter de grupper vars partier lämnat kyrkopolitiken Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) och Miljöpartister i Svenska kyrkan.

De kyrkopolitiska grupper som vill hålla Svenska kyrkan kvar i den partipolitiska tvångströjan och är politiska partier är S, C och SD.

Valdeltagandet i kyrkovalet är oerhört lågt, ungefär 12 procent. De flesta förstår vad som kan hända med så lågt valdeltagande och vad som skedde när S i det närmaste kuppartat tvingade sig kvar i kyrkan efter reformen.

Den medlem i Svenska kyrkan som vill förhindra det fortsatta socialdemokratiska maktövertagandet behöver således rösta på andra grupper i kyrkovalet än de tre partipolitiska.

Det finns givetvis, som jag tidigare nämnde, ett övergripande svar på S ”engagemang”, som Löfven omskriver det socialdemokratiska maktövertagandet, i Svenska kyrkan: S vill ha Svenska kyrkan som en rik och rikstäckande plattform för Partiets budskap.

Om inte denna utveckling stoppas kommer ett medlemskap i Svenska kyrkan snart att vara synonymt med en tvångsanslutning till S.

Annika Borg

Annika KO

För övrigt, några påpekanden:

 *Kritiken av partipolitisering är teologiskt motiverad.

 *Att alla arenor i tillvaron också är politiska är en ideologisk uppfattning på vänsterkanten, inte en sanning.

*Jag förutsätter att Kyrkans tidning levererar stort uppslagna intervjuer utan kritiska frågor och med många porträttbilder även med företrädare för alla andra kyrkopolitiska grupper. (Förtydligande: Stefan Löfven är inte förtroendevald i Svenska kyrkan, men görs i intervjun till kyrkopolitisk talesperson. Det är hans fru som kandiderar till kyrkomötet och hon som varit kyrkopolitisk ombudsman för S samt även tidigare och nu förtroendevald i Stockholms stift. Tidigare LO-ordförande redan på plats, statsministern som kyrkovalslokomotiv och hans fru snart i kyrkomötet. S har sannerligen ambitioner för Svenska kyrkan.)

Mer läsning (intervjun samt texter på temat av mig.)

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/

http://www.smp.se/ledare/tron-en-forutsattning-for-levande-kulturarv/

Socialism som evangelium: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293#.WU-goBT7Zfg

Evangeliet glöms, Luther göms: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WU-g9RT7Zfghttps://

timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/