Kyrkohandboksförslaget – en länklista

Det tycks aldrig ta slut. Ännu en gång debatteras Kyrkohandboksförslaget i media. Ännu en gång är det kyrkomusikerna som protesterar, i nuläget har var fjärde kyrkomusiker skrivit på den senaste protestlistan mot handboksförslagets nuvarande utformning och protesterna börjar anta formerna av ett uppror.

Ändå vägrar de ansvariga att lyssna och turerna runt handboksförslaget börjar nu framstå som närmast löjeväckande i omvärldens ögon, vilket härom dagen uppmärksammades i DN Kultur.  Inom Svenska kyrkan har det protesterats länge, men efter något som mest kan betecknas som en utnötnings-strid – ingen orkar lägga energi och tid på att formulera saklig och konstruktiv kritik, bara för att belönas med ännu en undermålig produkt att bemöta – har många helt enkelt resignerat.

Även präster som, på goda teologiska grunder, är starka motståndare till handboksförslaget tröstar sig nu ofta med att ”det kanske ska gå att fira en hyfsad mässa ändå”. Man behöver kanske inte bry sig om vansinnet? Kanske finns det sätt att navigera sig igenom handboksförslagets innerskärgård av teologiska grynnor och floskel-skär?

Det är självfallet en inställning, men frågan som jag menar måste ställas är var vi kommer att befinna oss om, låt oss säga, tio eller tjugo år om det nuvarande Kyrkohandboksförslaget antas av Kyrkomötet under 2017?

Det går nämligen inte att komma runt det faktum, att det som återfinns i Kyrkohandboken är Svenska kyrkans lära. Förändras Kyrkohandboken så förändras teologin. Just därför är det så oändligt viktigt att en ny Kyrkohandbok inte är ett ogenomtänkt hastverk.

Låt mig ge ett alldeles sant exempel: Om det står i Kyrkohandboken att ”Gud är vår Moder” (vilket det gör i handboksförslaget) betyder det att Svenska kyrkans präster förväntas bekänna och förkunna att Gud är vår Moder. Punkt.

Är vi beredda att göra det?

Det kommer inte att gå att bortförklara innehållet i Kyrkohandboken med att något ”inte ska tolkas bokstavligen” eller att man ”egentligen menar något annat” eller att ”språket ska vara inklusivt”. Kyrkohandboken anger hur vi firar gudstjänst och därigenom hur vi tror och vad vi tror på.

Dessutom: Förutsatt att vi anser att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan så måste Svenska kyrkans teologi vara i samklang med övriga kristna kyrkors. I det nuvarande handboksförslagets utformning är den inte det.

När DN:s Maria Schottenius frågar sig vem det egentligen är som så hett längtar efter denna sönderkritiserade kyrkohandbok, så är det en berättigad fråga hon ställer. Ja, vem? Och frågan måste ännu en gång ställas: Varför är det så bråttom? Strunta i Luther-jubileet – en kyrkohandbok har ett långt större värde än som en snygg presentation under ett reformationsjubileum!

De ansvariga, med ärkebiskopen i spetsen, måste upphöra med sitt kategoriska avfärdande av kritiken och istället pausa arbetet, lyssna och öppna en respektfull dialog. Det finns ingen annan väg nu.

Helena Edlund

Helena

 

För dig som vill uppdatera dig i några av de teologiska frågeställningar som varit aktuella här på Kristen Opinion, postar vi nu en sammanställning av Helena Edlunds texter om Kyrkohandboksförslaget:

 Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1.

 Kritik undanbedes. Kyrkohandboksförslaget del 2.

En ny religion? Kyrkohandboksförslaget del 3.

De små glidningarnas gud. Kyrkohandboksförslaget del 4.

En försmak om vad som komma skall. Kyrkohandboksförslaget del 5.

Hyddbygge pågår. Kyrkohandboksförslaget del 6.

 

Annonser

Påvebesök, patriarkatets kvinnor och Aftonbladets förvirring

Jag har den största respekt för de teologiska, dogmatiska skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Jag har djup förståelse för den glädje och den betydelse påven Franciskus besök har haft för mina katolska systrar och bröder. De som betytt mest för min andliga utveckling är Birgittasystrarna i Vadstena. Med det sagt: jag innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan och det är utifrån den teologiska och trosmässiga positionen jag skriver. Det är min egen kyrkas yta och spektakel som är i fokus.

Det är svårt att räkna hur många gånger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på twitter sänt ut bilden av då hon och påven Franciskus omfamnar varandra. Hon vill låta oss tro att det på något sätt undantar det faktum att hon på intet sätt erkänns som ämbetsbärare av den romersk-katolska kyrkan.

I intervju efter intervju refererar hon till sig själv som individ när hon får frågan om inte detta är problematiskt: ”Påven har sänt mejl där han hälsat henne som ärkebiskop”, ”Påven har i en intervju sagt att han träffat ärkebiskopen och hennes man”. Det tar Jackelén som ett erkännande av hennes ämbete. Det är det inte. Möjligen är det en personlig kick. Men vad har det med Svenska kyrkan att göra? Kan man inte lyfta sig från det privata, den personliga referensen?

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, själv öppet lesbisk och med stort engagemang i hbtq-frågor, twittrar också ut bilden av omfamningen på twitter med orden ”större än så här kan det inte bli i vår ekumeniska värld!”. En biskop som själv skulle vägra att prästviga de som motsatta sig samkönade relationer och kvinnliga ämbetsbärare, legitimerar och bekräftar därmed dess motsats. Man är således patriarkatets kvinnor när det passar? Men inte i det egna stiftet och inte i den egna kyrkan. Det som är tabu i den egna kyrkan, omfamnas uppenbarligen när det finns hos andra.

Så vad är det som är stort? Att vår ärkebiskop får stå tillbaka i den ekumeniska gudstjänsten och inte kan vara en av dem som leder den för att hon är kvinna (och att hon accepterar det)? Att nattvard inte kan firas, eftersom man inte delar de filosofiska och teologiska grunderna för det? Att Svenska kyrkans representanter bråkat om hur, var när, katolikerna ska få fira sin mässa (vilket i sig är ovärdigt och oekumeniskt).

Ärkebiskopen har i varje intervju jag hört eller läst problematiserat Luther. Det är en märklig hållning i relation till att hon är ärkebiskop i en av världens största lutherska kyrkor och det är ett reformationsjubileum i vardande. En av förklaringarna är att hennes egen bakgrund inte återfinns i den lutherska kyrkan i Tyskland. Det är olika traditioner, och hennes är reformert. Det finns teologiska skillnader.

Det är klyftor som ska överbryggas och en försonad mångfald som ska framträda, har Kyrkokansliets kommunikationsavdelning trummat ut. Detta ska nu ha manifesterats. Men hur är det i den egna kyrkan, i den Svenska kyrkan? Där män med påvens uppfattningar aldrig skulle kunna bli kyrkoherdar eller drömma om att omfamnas och komma in från kylan?

Om det ska omfamnas finns det väl en hel del i Svenska kyrkan – eller till exempel med Missionsprovinsen – att söka försoning med innan man äntrar vägen mot Rom (om det nu är den vägen man tänkt sig, vilket liksom allt annat av substantiellt värde och intresse är oklart och totalt ogenombearbetat teologiskt.)

Svenska kyrkans Överklagandenämnd, som högsta överprövningsinstans, beslutade i våras att avvisa ett beslut från Göteborgs domkapitel (där Tro och Solidaritets Ulf Bjereld sitter och biskopen heter Per Eckerdal) om att frånta präster i Missionsprovinsen deras ämbete som präster i Svenska kyrkan. Jag delar inte Missionsprovinsens ämbetssyn, men deras gudstjänster följer Svenska kyrkans gudstjänstordning från 1986. Som präster måste de kunna få leda gudstjänster i denna ordning, beslutade Överklagandenämnden.

Men vad hände? Biskopen i Göteborg motionerade till kyrkomötet (beslut fattas i november) om att detta beslut/dom ska ”kväljas”(om man hårdrar det). Man ska helt enkelt avskaffa legitimiteten för Svenska kyrkans Överklagandenämnd/Högsta domstol när man inte gillar beslutet och för att kunna ta prästämbetet ifrån pensionerade kvinnoprästmotståndare. Biskopen och kyrkomötet ska således sätta sig över Svenska kyrkans högsta överprövningsinstans. Biskoparna har dock inte rösträtt i kyrkomötet, men kan motionera till detsamma. Med det upplägget kan biskoparna skjuta kyrkopolitikerna framför sig, men själva slippa ta ansvar för beslutet.

Samtidigt som detta är Svenska kyrkans linje omfamnar ärkebiskopen påven och går med på att osynliggöra sitt eget ämbete (men tror säkert själv att det framhävs).

*   *   *

Det märkliga läget och tonläget i samband med påvebesöket fick bitvis sin förklaring i en ledare i Aftonbladet av Anders Lindberg(1/11). I hans värld var nu Antje Jackelén, påven och muslimer (läs islamister/Muslimska brödraskapet) samt Angela Merkel de som stod för humaniteten i världen. Mot dessa kontrasterade han Facebook-gruppen Mitt Kors, som han påstod användes av högerkristna som slagträ mot andra. Den kampanjen mot Mitt Kors har bland andra Kyrkokansliets tjänstemän och ärkebiskopen tidigare försökt föra.

Vilka dessa högerkristna skulle vara verkar vara mycket oklart för Anders Lindberg. Det kan knappast syfta på mig, som är en av initiativtagarna till Mitt Kors. Jag är teologiskt liberal (ej politisk term): Jag viger samkönade par, är kvinnlig präst och har som väldigt få i det här landet (och överhuvudtaget) disputerat i feministteologi. En annan av initiativtigarna är jämställdhetskoordinator på en högskola samt håller på med en avhandling med inriktning på gender, närmare bestämt maskulinitetsforskning. Den tredje är också kvinnlig präst med samma teologiska grundsyn kring kvinnor, rätten till abort och homosexualitet/hbtq.

Anders Lindberg har svårt med begreppen och verkligheten. Det beror på att han inte gör åtskillnad mellan tro och politik. En person kan vara teologiskt liberal och borgerlig eller vänster. En borgerlig kan vara teologiskt konservativ, men det kan en politiskt vänster också vara. Han slänger sig med begrepp han inte förmår placera eller hantera.

Är det då medlemmarna i gruppen som är någon sorts kristen höger? Denna mångfald av etnicitet och livsåskådning? Knappast. Så, vilka använder #mittkors för mörka agendor? Name and Numbers. (På den frågan svarar dock inte de som slänger ur sig påståendet.)

Men det är inte Anders Lindberg och Aftonbladet som ska skyllas för att de försöker göra politik av något som inte är det. De har hämtat inspirationen från Svenska kyrkans ledning, vars reaktion på Mitt Kors var helt politisk. Inte för ett ögonblick verkade denna kyrkliga ledning förstå att Mitt Kors handlade och handlar om tro och engagemang. För det politiska, aktivistiska rastret överskuggar allt för dem, till och med korset.

*   *   *

En av aktörerna under dessa dagars ekumeniska möte var Lutherska Världsförbundets president (som precis som Antje Jackelén har verkat vid Lutheran School of Theology i Chicago) Munib Younan, en palestinsk biskop med starka politiska engagemang mot Israel.

2007 drev prästen Anna Karin Hammar igenom i Svenska kyrkans kyrkomöte att bostäder skulle byggas till palestinier. Kyrkomötet beslutade om 30 miljoner kronor. Pengar som nu, enligt tidigare utlandschefen Margareta Grape, finns hos Munib Younan och Lutherska Världsförbundet. Några bostäder är ännu inte byggda.

”Tro som politisk kraft”, ”Kyrkan ska bli mer aktivistisk”, det är mantran från den svenskkyrkliga ledningen. De betyder något även i detta sammanhang.

Avslutningsvis några intressanta och kloka citat ur den katolska tidskriften Signums senaste nummer:

Fredrik Heiding apropå den ekumeniska gudstjänsten i Lund:

Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.”

 Philip Geister apropå det ekumeniska mötet:

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.”

Annika Borg

Annika KO

 

Öppet brev till ärkebiskop Antje Jackelén

Från: Johanna Andersson

Till: archbishop@churchofsweden.org

Sänt: 2016-09-25 kl 20.38

Jag har med stor förvåning tagit del av en intervju med dig i Expressen (25/9). I intervjun omtalas gruppen Mitt Kors vid flera tillfällen. Jag uppfattar att du gör flera insinuationer om gruppens grundare och våra syften.

Låt mig ge några exempel. Journalisten Karin Sörbring frågar:

Apropå ”mitt kors”-debatten hamnade du i blåsväder för att du inte omedelbart personligen fördömde mordet på den franske prästen Jacques Hamel. Vad tänker du om att det blev så starka reaktioner?

Efter att ha beskrivit att man inte brytt sig om att kräva fördömanden vid andra tillfällen när kristna dödats säger du: ”Mycket tyder på att det var något annat man var ute efter.” Vilka är ”man”? Menar du att Mitt Kors inte handlar om att visa solidaritet med förföljda kristna utan har andra syften? Eller är det någon annan grupp du avser här? Om det inte är Mitt Kors du talar om, kan du då förtydliga vilka det är som enligt din uppfattning utnyttjar mordet på fader Jacques Hamel? Och vad är det där andra ”man var ute efter”?

Du gör sedan följande reflektion: ”Man gör också skillnad om gärningsmännen kan sägas vara muslimer eller inte.” ”Man” kan i sammanhanget uppfattas vara grundarna av Mitt kors, även om det bara antyds av dig. Är det oss du avser? På vilka grunder i så fall?

Frågan om den dolda agendan återkommer senare i intervjun, på tal om kritiken mot Svenska kyrkans bristande insatser för förföljda kristna: ”Och det finns nog en annan agenda bakom det än att vilja skildra det så som det verkligen är.” Vad är det för en agenda? På vilka grunder misstänkliggör du människors engagemang för förföljda kristna?

Efter att ha läst intervjun framstår det som att du misstänkliggör Mitt Kors och fullständigt grundlöst kopplar samman oss med dolda agendor. Det står dig naturligtvis fritt att vara kritisk till Mitt Kors och motarbeta oss på de sätt som står till ditt förfogande. Men det skulle möjliggöra en ärlig och hederlig debatt om du kunde stå för en rak kritik och inte i en stor kvällstidning insinuera att vi drivs av andra motiv än dem vi uppgett.

Mitt Kors idag utgör idag en virtuell katedral som rymmer tusentals bilder och berättelser. Du har aldrig uttryckt något positivt om detta. Det kan jag bara beklaga.

Hälsningar, Johanna Andersson

Johanna KO