Kyrkoledningen mobiliserar mot Israel

Bild logga rätt

Nu är professor Jesper Svartvik och Krister Stendahl-professuren borta från Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem och Svenska kyrkan kan, mitt i hjärtat av Jerusalem, vrida upp sin redan sedan åratal uppskruvade lobbying mot staten Israel och judendomen ännu mer. Vid ett biskopsmöte nyligen drev ärkebiskop Antje Jackelén på hårt för att biskopskollegiet skulle göra ett gemensamt politiskt uttalande mot Israel. Jag har fått oerhört många reaktioner på avslöjandet om kyrkostyrelsens resa och fortsätter granskningen av kyrkoledningens politiska aktiviteter och resorna till Israel och de palestinska områdena.

År 2015, när jag satt i kyrkomötet för Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan (POSK), skrev jag en motion och avslöjade att kyrkoledningen stod i begrepp att plocka bort Svenska Teologiska Institutet i Jerusalems (STI) huvudinriktning: den judisk-kristna dialogen. I motionen 2015 (2015: 105) skrev jag bland annat:

  1. Att Kyrkomötet beslutar att det första målet för STI:s verksamhet, att STI ska vara en plats där Svenska kyrkan ”utvecklas och fördjupas i frågan om kristnas möte med människor av annan tro, särskilt vad gäller mötet med judendomen” inte förändras till en mindre precis formulering om religionsmöten, utan förblir formulerat med judisk-kristna relationer som fokus. (min fetstil)

Motionens bakgrundstext beskriver vad som var i görningen:

”Nu står STI:s ramprogram, dess mål och verksamheter, inför en förändring. Förändringen initierades för flera år sedan av den styrelse för STI som inte längre existerar och har vidareutvecklats av tjänstemän på Kyrkokansliet. Förändringen är större än dessa vill påskina, då man kommer att plocka bort det första målet i ramprogrammet om STI som Svenska kyrkans plats för judisk-kristna relationer och ersätta det med en allmännare formulering om religionsmöten och ekumenik. /…/

Vidare kommer förändringar att ske som avser STI:s teman. Exempelvis kommer ett inte längre att heta som idag Bibelns land, utan Text och kontext eftersom man också vill ha fokus på Koranen. Vidare vill man vidga verksamheten i avseende på den politiska situationen i regionen, exempelvis med satsningar på kunskap om politisk islam och islamologi. /…/

Svenska kyrkan kan inte offentligt säga att judisk-kristna relationer är viktiga samtidigt som man i praktiken avslutar den satsningen på Svenska Teologiska Institutet genom att förändra målskrivning och verksamhet.

 Sedan den styrelse, som nu inte finns, initierade en förändring med denna inriktning har mycket i världen ändrats. Antisemitismen har ökat och läget i Mellanöstern är ännu mer spänt och oroväckande. Att i det läget sända en sådan signal som förändringen av STI:s ramprogram gör är djupt olyckligt och kan skada decennier av uppbyggd tillit mellan Svenska kyrkans och judendomens representanter.

En annan aspekt är att Svenska kyrkan är en gäst i det Heliga landet, i Israel, som aktör där bör man uppträda med lyhördhet och försiktighet. Denna förändring av STI vittnar om motsatsen.”

Under debatten i plenum ägnade sig prästen Daniel Tisell – som motionerat för och fick igenom att implementera Kairos Palestina-dokumentet i Svenska kyrkan och följa uppmaningarna från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS, nu ledamot i kyrkostyrelsen och därmed med på resan den 10-15 oktober – åt personangrepp. Det var absurt att under kyrkomötet 2015 höra krumbukterna, dimridåerna och lögnerna från kyrkoledning och tjänstemän när deras plan för STI kom ut i ljuset. Tisells agerande i talarstolen och att agerandet renderade applåder från Kyrkokansliets tjänstemän, som var åhörare, resulterade i att kyrkomötesledamoten prästen Jerker Schmidt avbröt för en ordningsfråga till kyrkomötets ordförande Karin Perers. Sedan dess applåderar man inte mot någon eller något utan för i kyrkomötet.

Karin Perers är fortfarande kyrkomötets ordförande och hon var med och inledde årets Kairos Palestina-läger på Sjöviks folkhögskola. Konferensens (som alltså är årlig) BDS-aktiviteter skrev jag om HÄR. Ur det senaste numret av Svenska Jerusalems föreningens tidskrift (som jag tidigare skrivit om i texten ”En dos israelhat i brevlådan” från 2013.):

Peres

Min motion bifölls inte. STI:s utveckling har blivit precis den jag ville förhindra. Idag, tre år senare, är det jag då varnade för och ville hindra genom min motion verklighet. Institutet är nu en reondlad ”hub” för Svenska kyrkans lednings målmedvetna politiska arbete mot Israel. De politiska, anti-israeliska och anti-judiska indoktrineringsresorna för kyrkligt anställda/aktiva, journalister och parlamentariker är en central verksamhet för STI.

Med direktor Maria Leppäkari har utvecklingen bort från det judisk-kristna sammanhanget – som är STI:s existensberättigande i det heliga landet – i själva verket accelererat.Orden som används för att beskriva STI:s verksamhet är nu istället just ”interfaith”, ”interreligious dialogue” ”interreligious encounters” – religionsdialog, religionsmöten. Fokus på den judisk-kristna dialogen är borta, såväl i ord som i handling. 

När jag studerade på STI i slutet av 1980-talet, när institutet under direktor – och den stora auktoriteten på området – Göran Larsson gav terminslånga akademiska teologiska kurser med fokus på judisk-kristen dialog, Bibeln, landets och regionens arkeologi, religionshistoria och språk, hade jag fått det första Krister Stendahl-stipendiet för min vistelse. En professur inrättad till minnet av Kristers Stendahls banbrytande gärning för judisk-kristen dialog och exegetisk kunskap om de heliga texterna, har tills alldeles nyligen funnits i Lund. Den har professor Jesper Svartvik innehaft, Svartvik är en internationellt erkänd expert på religionsteologi och judaistik.

Nu är såväl Krister Stendahl-professuren som Jesper Svartvik borta från STI. Så här säger professor Svartvik själv i det senaste numret av Kyrkans tidning:

 

Direktor Maria Leppäkaris agerande behöver undersökas närmare och också det team hon och kyrkoledningen väljer att ha på plats. Hur den akademiska spetskompetensen, som direktor Göran Larsson och Jesper Svartvik besitter, ska kompenseras är en mycket allvarlig fråga. Mitt svar är att denna kompetens inte kommer ersättes, utan att den senaste tidens händelser är ytterligare ett steg bort från det som ska vara STI:s huvuduppgift: den judisk-kristna dialogen.

Religionsdialog i vid mening kan Svenska kyrkan bedriva var som helst, men det finns bara en enda plats på jorden där en mångfacetterad judendom och judisk kultur existerar och det är Israel. Det var för denna unika plats och unika dialog som STI skapades. Av politiska skäl nedrustas detta av en enögd och aktivistisk kyrkoledning och tjänstemannakader.

Kyrkostyrelsens resa är enbart en i mängden av indoktrinerings- och propagandaresor som Svenska kyrkan arrangerar. Resor har gjorts av de flesta stift och med liknande upplägg som kyrkostyrelsens resa. Jag har samlat på mig program från olika håll och själv deltagit i en resa för journalister. Studenter erbjuds också kursmöjligheter. Det här är satt i system, men utan tillgången till STI och möjligheten att utgå från hjärtat av Jerusalem skulle de politiska aktiviteterna självklart försvåras.

Det var ingen tillfällighet att kyrkostyrelsen besökte checkpointen i Betlehem en fredag eftermiddag. Kyrkornas Världsråds (WCC) följelslagarprogram (EAPPI), som är en anti-israelisk, aktivistisk verksamhet med kopplingar till BDS och som grundades och utformades av Peter Weideruds hustru Salpy Eskidijan Weiderud , var kyrkostyrelsens guider. Det är nämligen på fredag eftermiddagarna det kan bli väldigt fullt med långa köer och också stökigt vid checkpointen, då det är en religiös helgdag för såväl islam som judendomen. Det var en sådan eventuell stökig situationen och de långa köerna guidningen med EAPPI avsåg att leverera, det var på det viset programmet var upplagt. Representanter för EAPPI har berättat för mig att de inte ser israeliska soldater i ögonen eller tar någon kontakt med dem. De värnpliktiga ungdomarna ses som ett kollektiv för övergrepp på palestinier. Det var således en sådan bild kyrkostyrelsen skulle ha på näthinnan inför kommande kyrkliga beslut och utspel. Istället kunde kyrkostyrelsens ha valt att besöka den judiska marknaden där människor handlade inför sabbatsmåltiden och leva med i när sabbaten inträdde och sänkte sig över Jerusalem.

Så här skrev Wanja Lundby Wedin, kyrkostyrelsens förste vice ordförande på Facebook, efter fredagens besök:

Wanja Israelresan

Så här skriver ledamoten kyrkostyrelsen Åsa Ingårda:

Ingårda

Ingårda 2

I min förra text skrev jag om Mustafa Abu Sway, som fanns med på programmet. Han var återigen inbjuden till STI för att presentera sin aggressiva hållning mot judendomen och Israel. Enligt uppgifter har Abu Sway kopplingar till Hamas och nämns i sammanhang som har att göra med utformningen av våldsbudskap i skolböcker för palestinska barn. Vad han har på STI att göra, inbjuden av Svenska kyrkan, är en fråga som behöver besvaras av såväl direktor Leppäkari som ärkebiskop Antje Jackelén. Jag upprepar det jag många gånger uppmärksammat: att tidigare ärkebiskop Anders Wejryd hade, tillsammans med ett flertal tongivande BDS-aktvister, ett möte med Hamasledaren Ismail Haniyeh i Gaza 2014. Bilden av Svenska kyrkans nätverk och aktiviteter i området reser allt fler mycket allvarliga frågor.

Kyrkoledningens utspel, ”policy” och enögdhet vad gäller konflikten är besvärande. De isolerar i sin ensidighet Israel och de palestinska områdena från den övriga regionen. Men aktörerna i de palestinska områdena och Gaza är från hela regionen inklusive gulfstaterna. De små landremsorna är en spelplan för ett stort antal grupperingar och länder, som Egypten, Iran, Qatar, Saudiarabien och en rad andra närliggande länder. Förstår man inte detta komplexa spel förstår man överhuvudtaget inget av det som sker. Men kyrkoledningen är inte intresserad av vad som sker och hur spelplanen ser ut, utan av att förse Israel med den roll judar tilldelats genom historien: som scapegoats. Det är besvärande och förfärligt.

Israel har runt omkring sig ett direkt existentiellt hot mot befolkningens och landets överlevnad. Aktiviteter som kyrkor och NGO:s ägnar sig är på sikt även det ett hot, om än på ett annat sätt, : Israels och det judiska folkets legitimitet undergrävs. I förlängningen kan sådana aktiviteter även förmildra och legitimera våld, något Kairos Palestina nätverket redan gör. För mig som kristen, svenskyrklig och präst är det med bestörtning jag år efter år påtalar de svenskkyrkliga aktiviteterna och ser dem trappas  upp.

Vid ett biskopsmöte nyligen krävde ärkebiskop Antje Jackelén att biskoparna skulle göra ett politiskt uttalande mot Israel om konflikten. Enligt uppgifter stötte hon på motstånd från åtminstone någon av biskoparna. Men jag hyser dock inga illusioner om att den frenetiska anti-israeliska aktiviteten inte kommer att fortsätta. Och jag fortsätter granska den. 

Ärkebiskop Antje Jackelén, kyrkoledningen och tjänstemännen på kyrkokansliet arbetar på att förvärra relationerna till Israel, från en redan bottenfrusen nivå.

Annika Borg

Annika KO

Följ också debatten om resan i Kyrkans tidning.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Annonser

Judar förnekas mänskliga rättigheter

Bild logga rätt

Tystnaden vad gäller antisemitismen med rötter i Mellanöstern och bristen på uppmärksamhet på och fördömanden av den terror Israels civilbefolkning drabbas av är talande.

Nazismen är idag inte det största hotet mot judar, utan det farligaste hotet utgörs av det till antalet betydligt större grupper som är marinerade i Mellanösterns och arabvärldens antisemitism och sprider den. Inte heller den antisemitismen är ny.

Vikten av att nazistiska och andra extrema politiska gruppers antisemitism uppmärksammas kan inte nog understrykas. Det krävs av oss alla, och av dem som har beslutsmakten i det öppna, demokratiska samhället, att uppmärksamma och bekämpa denna styggelse (om det har jag skrivit bl.a. HÄR). Men när det största hotet mot judar i Sverige och i världen inte adresseras och tas på samma allvar och bekämpas lika hårt, finns det anledning till djup oro för de värderingar en sådan assymetrisk syn baseras på.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden. Den som inte förstått det tidigare borde ha fått detta glasklart uppenbarat för sig under årets Almedalsvecka. Vänskapförbundet Sverige-Israels tält, mitt emot Aftonbladets scen, och de som bemannade det blev fysiskt attackerade av nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen, NMR, och upprepat verbalt attackerade av personer med ursprung i Mellanöstern. Det sistnämnda var jag själv vittne till. Uppmärksamheten kring just det hatet var dock minimal i medierna. (Man kan också notera, vilket jag gjorde, att DN-skribenten Niklas Orrenius i sin krönika om NMR:s vedervärdigheter i Almedalen underlät att ta upp attackerna mot Vänskapsförbundet Sverige-Israel.)

Förra veckan påtalade en representant för den judiska kommuniteten i Sverige på debattsajten SVT Opinion det faktum att de avsevärt flesta och allvarligaste hot de möter kommer från personer och grupperingar med rötter i Mellanöstern, inte nazister, och att fokus på denna hotbild måste öka. Säkerhetssituationen har i decennier varit allvarlig för judar i Sverige, skälet är antisemitismen med rötter i Mellanöstern. Det dröjde dock inte länge förrän SVT Opinion avpublicerade texten (något som är mycket ovanligt). Orsaken var hot mot skribenten. Ingen uppföljning har skett (jag talade idag med redaktionen för att få kronologi och fakta helt klarlagda för mig).

SVT

Det som hänt är således följande: En judisk person beskriver hur verkligheten och hotbilden mot judar ser ut i Sverige. Att de nazistiska hoten får mer fokus, fast hoten i huvudsak kommer från andra grupper. Personen mottar då hot som gör att texten försvinner från public service sajt. Jag förstår hur public service har resonerat. Men det som, förutom själva hotet/hoten, är djupt upprörande och som borde ha toppat nyheter och gett upphov till studiosamtal, rubriker och debattet är att en judisk person inte kan utöva sin i regeringsformen garanterade och skyddade mänskliga rättighet till yttrandefrihet och åsiktsfrihet, utan begränsas av hot från att delta i det offentliga samtalet. I Sverige. Utan att P1-morgon, Aktuellt, DO och en rad andra säger ett ord.

Ingen uppföljning har alltså skett. Inga rubriker. Inga demonstrationer. Och ingen klockringning från kyrktornen heller för den delen. I det svenska samhället ska vi således inte riktigt låtsas om antisemitismen när den kommer från de grupper som utgör det största hotet. Mellanösterns antisemitism liknar på flera sätt den nazistiska retoriken och speglar dess världsbild. En mycket störande parallell är exempelvis nazismens (NSDAP) användning av kristendomen: De rensade ut allt judiskt, Jesus blev arier inte jude. Bland dagens palestinska kristna finns en liknande retorik: Jesus är palestinier, inte jude. Obehagligt nog traderas den även bland västerländska kristna.

Det finns en tolerans mot det judehat som använder ”kritik” mot staten Israel som täckmantel. Det här sker inte i ett vakuum, utan genom den bild av Israels agerande som pumpas ut. Fullständigt förbluffande är att svenska medier generellt sett inte ens kan rapportera kronologin vad gäller våldets skeenden rätt. Israels försvar mot raketattacker från Gaza – verkligheten kan se ut så här: 200 attacker under en dag, 90 på 15 timmar – rubriceras regelmässigt med att Israel attackerar Gaza. Inte att Israel svarar på angrepp från raketer och mörsare (en sorts kanon). Exemplen på vilseledande rapportering kan mångfaldigas (jag undersökte det, läs HÄR. Systematiken i den vinklade rapporteringen i medierna väcker allvarliga frågor.)

För några dagar sedan ”drömde” en politiker från Feministiskt initiativ om att rensa Israel från judar. ”Feministiskt perspektiv ” publicerade intervjun (delar av den borttagen nu) och varken journalisten eller redaktören tycks ha reagerat. Det är skrämmande, men symptomatiskt för innötningen av Israel som den onda ockupationsmakten, som bär skulden för hela regionens bottenlösa våld och problem. Den som lånar sig till detta narrativ stärker och legitimerar hatet mot judar. Genom att staten Israel delegitimeras, frånerkänns judar den mänskliga rättigheten att ha en tillhörighet.

Aftonbladets Somar Al Naher, som åtminstone tidigare skrivit om antisemitism i Mellnöstern, ville skynda till den så kallade antirasismens hjälp (när den just visat prov på dess totala motsats) och skriver på Twitter: ”En riksdagskandidat från Fi drömmer om att driva bort judar från Israel. Repatriering hör inte hemma bland antirasister”

Naher

Repatriering? Judar är således något främmande i Mellanöstern för Somar Al Naher. Hon manifesterar det synsätt som även finns inom kyrkorna: Att ta avstånd från antisemitism, men samtidigt se judar i Mellanöstern som en anomali, en del, ett land – Israel – att demonisera, skära av. Det narrativ hon förmedlar blir tydligt i texter där hon använder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS retorik om Israel som en apartheidstat.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden.

Samtidigt som den svenska regeringen och Europa hyllar relationerna med mördarregimen och terrormaskineriet Iran, så ökar de i huvudsak av Iran finansierade terrorattackerna mot Israels civilbefolkning. Omfattningen gav jag en inblick i ovan. En synagoga attackerades från Gaza under bönen förra fredagen. Och lekplatser. Alarmen i Israel ljuder hela tiden. Och ”arson terrorism” (eldterrorism) förstör och föröder när terroristerna sänder drakar och annat material som brinner för att orsaka största möjliga skada, nu även levande falkar (djurplågeriet är fasansfullt). Israel brinner. Miljöförstöring och förstöring av grödor, naturområden och djurliv är katastrofala.

Och var är världssamfundet? Var är den fria världens fördömanden och rubriker? Var är EU:s fördömanden? FN:s krismöten? Var är alla NGO:s som talar sig varma för fred och säger sig bedriva fredsarbete? Var är kyrkorna? Var är Kyrkornas världsråd (WCC) som alltid uttalar sig om Israel? Var är alla de som kallat terroristerna ”demonstranter” och det som sker vid gränsen för ”fredliga demonstrationer”? Inget hörs. Det är tyst. Och den tystnaden har ingenting med verklighet, med fakta eller med rationella överväganden att göra. Tystnaden vittnar om att för judar och för staten Israel gäller inte samma mänskliga rättigheter som för andra: Rätten att försvara sitt land och sin civilbefolkning. Att slippa terror från sina grannar. Att våldet och terrorn som utövas mot Israels civilbefolkning och mot staten Israel erkänns och fördöms av världssamfundet. Och under det frånerkännandet av judars mänskliga rättigheter ligger ett synsätt som är så motbjudande och så skrämmande att vi alla måste hjälpas åt att uppmärksamma det och bekämpa det. Jag känner igen det. Vi är många som känner igen det. 

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog