Fokus på Peter Weiderud

Bild logga rätt

#fredagsbloggen idag består av ett miniporträtt av Peter Weiderud, politiker (S), tidigare ordförande för Broderskap, Tro och Solidaritet. Att han som ordförande för Broderskap, sedermera Tro och Solidaritet, drev på för legitimering av islamister och gav efter för dessa muslimers icke-erkännande av homosexuellas rättigheter är känt. Hans politiska karriär som parhäst med Carin Jämtin (S) är även den välkänd. Mindre känt är hur han har varit en nyckelspelare för fusionen mellan Svenska kyrkans maktskikt och den socialdemokrati, läs Broderskapsrörelsen, han representerar.

Som utrikeschef i Svenska kyrkan 1999-2002 drev han exempelvis på för bojkotter mot Israel, tillsammans med dåvarande biskopen i Västerås Claes-Bertil Ytterberg.

Ur texten ”Bojkotta varor från Israel” i DN (2002)

”Men de enskilda medborgarna kan också agera genom att inleda en bojkott mot israeliska varor från ockuperade områden. Om inte våldspolitiken ändras är nästa steg att en generell bojkott mot Israel övervägs. Sverige bör verka för att handelsavtalet mellan EU och Israel avbryts, kräver 34 publicister, akademiker och kulturarbetare.”

Det kan vara intressant att ta del av vilka som i övrigt undertecknade.

Dn Weiderud

En titt på Weideruds CV på sajten ”kristen vänster” är belysande.

Weiderud

Ett annat engagemang Weiderud haft är att tillsammans med Carin Jämtin legitimera Hamas. Till det ska läggas att Svenska kyrkans ärkebiskop 2014, Anders Wejryd, besökte Hamasledaren Ismail Haniyeh. I ett textstycke nedan beskriver Weiderud hur han i sin egenskap som chef för Kyrkornas världsråd var fri att föra dialog med Hamas. Så kontakterna mellan (S)venska kyrkans företrädare och Hamas har upparbetats.

”Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen med en bakgrund på UD och som utrikeschef för Kyrkornas världsråd, var mycket kritisk till omvärldens, inte minst EU:s, beslut att bojkotta Hamasregeringen efter valet.”

Citatet speglar uppfattning han även driver i sin roll som ordförande i MR-rådet. Förutom Hamas, vill han legitimera islamistiska Muslimska brödraskapet även i dess andra former. I textstycket nedan beskriver han det, som ordförande i MR-fonden.

”Det palestinska valet 2006 vanns av det islamistiska Hamas. Trots att valet var fritt och rättvist vägrade först Israel och USA, sedan också grannländerna och EU, däribland Sverige, att erkänna valresultatet och att kom isolera både den valda regeringen och senare även den samlingsregering som den palestinske presidenten försökte rädda situationen med.

De flesta som agerade för en isolering av Hamas hade egna skäl. Ett besegrat Fatah ville försöka hänga sig kvar vid makten. Israel hade maktpolitiska skäl att försvaga sin politiska motståndare. Jordanien och Egypten fruktade framväxande islamister i sina egna länder och USA sökte sortera in aktörer i det krig mot terrorism man inlett efter 11 september 2001.

Endast EU, och däribland den svenska regeringen, gick emot sina egna demokratiska principer utan egna intressen.

Jag arbetade som utrikespolitisk chef för Kyrkornas Världsråd vid denna tid och stod fri att ha dialog med företrädare för Hamas. Det var då en mycket brokig och omogen samling, en del extremister, men också många välvilliga pragmatiker, om än oerfarna.

Min bedömning var att om Europa valt att följa sina egna demokratiska principer, och inlett dialog och samarbete, så hade de demokratiska krafterna kunnat växa till och marginalisera extremisterna.

 Men då är det ett Hamas utan någon som helst demokratisk legitimitet och utvecklingspotential som erkänns. Och i mellantiden har vi haft 7 år av krig, splittring och isolering.

Det enda positiva är att erfarenheten har fått omvärlden att agera med större eftertänksamhet efter det muslimska brödraskapets valseger i Egypten.

Vi som tror på demokrati behöver lära oss att ta folkviljan på allvar och vara beredda på dialog även med dem som tycker annorlunda och stå upp för mänskliga rättigheter i den dialogen. Där ingår den Allmänna förklaringens Artikel 21 om varje människas rätt att vara delaktig i sitt lands regering.

Vi måste också inse att islamismen rymmer allt från extrema individer, som behöver bli föremål för polisiära och rättsliga åtgärder, till pragmatiska demokrater som närmast måste beskrivas som muslimska länders motsvarighet till Europas kristdemokrater.

Vi är många, som inspirerade av vår tro, vill engagera oss politiskt. De flesta av oss föredrar att göra det i ett sekulärt parti, snarare än ett parti som har en specifik religion som utgångspunkt, intressebas och begränsning. Men precis som vi i Europa kommit att acceptera och uppskatta den kristdemokratiska traditionen i vårt demokratiska samtal, bör vi söka ett fungerande förhållningssätt till islamismen. Brott från individer måste beivras, men vi måste vara varsamma med att terroriststämpla rörelser med brett folkligt stöd.” (Min fetstil)

Att skapa en falsk parallell genom att jämföra islamism med Kristdemokraterna, är en konstruktion även de apologetiska islamologerna Mattias Gardell och Jan Hjärpe*  brukar ägna sig åt. Under vetenskaplig täckmantel. Det är ett sätt att lägga ut dimridåer för de anti-demokratiska fundament islamismen i alla dess former har.

 2005-2015 var Weiderud ordförande för Broderskap/Tro och Solidaritet.

”Peter Weiderud var tidigare Svenska kyrkans utrikeschef på Kyrkans Hus i Uppsala innan han utnämndes till chef för den utrikespolitiska avdelningen vid Kyrkornas världsråd i Geneve, Schweiz, våren 2002. Uppdraget innebär bland annat att arbeta som utrikespolitiskt ansvarig för Kyrkornas världsråd och företräda kyrkorna gentemot regeringar och FN-organ.

 Anna Berger-Kettner har suttit i sex år och gjort stora insatser för förbundet samtidigt som hon haft andra krävande uppdrag som i princip innebär mer än heltid”, skriver valberedningen. Förbundssekreterare Olle Burell (tills nyligen gruppledare för S i kyrkomötet, min kommentar) lämnade sitt uppdrag förra hösten, efter fyra år, och Samuel Stengård utsågs till förbundssekreterare fram till kongressen.”

Ordförande för Broderskaparna, Peter Weiderud i en text från januari 2011:

”Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – har i 15 år fört dialog och samarbete med muslimska organisationer i syfte att förstå deras perspektiv och skapa intresse för ett seriöst politiskt engagemang bland praktiserande muslimer.

Inspiration för arbetet var det manifest för en kristen vänster som Broderskapsrörelsen antog vid kongressen 2009. Det är naturligt, eftersom många frågor är gemensamma. Samtidigt finns en del olika betoningar, vilket gör att dokumenten skiljer sig åt på några punkter. En sådan punkt, som de senaste dagarna vållat en del debatt, är att rörelsens normalt starka skrivningar om att inte diskrimineras på grund av sexuell läggning saknas i Manifest för muslimska socialdemokrater.

Skälet att HBT-rättigheterna inte lyftes fram är inte att muslimer i Broderskap har en annan hållning. Man har medvetet sökt sig till en rörelse som genom åren har varit drivande i alla rättighetsfrågor, och inte minst dessa, såväl i relation till det politiska som till det religiösa Sverige.

Däremot har muslimer som grupp inte haft samma möjligheter att arbeta med frågan. Sverige ligger i världens framkant vad gäller lagstiftning och HBT-rättigheter. Det har varit en lång kamp, som ännu inte är färdig. I Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras. Det innebär att nya svenskar – både kristna och muslimer – på kort tid behöver processa denna och många andra frågor.

 Självklart måste det finnas gränser för de gamla svenskarnas tålamod. Människor som söker sig till Sverige har ett eget intresse att förstå det svenska sammanhanget. Men det måste också finnas gränser för den etnocentriska arrogansens otålighet, annars riskerar Sverige att hamna i liknande bekymmer som Danmark, Holland och några ytterligare av våra Europiska grannar som kämpar med ännu större spänningar i integrationspolitiken.

 Mitt eget samfund, Svenska kyrkan, är förmodligen den kyrka – eller religiösa organisation – i världen som kommit längst vad gäller likabehandling oavsett sexuell läggning. Jag är stolt över detta och har genom åren varit drivande för den hållning som häromåret blev kyrkomötets.

Samtidigt missade Svenska kyrkan att kommunicera en teologisk reflektion och det ideologiska resonemanget bakom kursförändringen till en förundrad omvärld, framför allt de ortodoxa kyrkorna, som i några fall blev skarpt kritiska och även övervägde bryta relationen med Svenska kyrkan.

Globalisering och det mångkulturella samhället har fört in världen i Sverige, vilket är enormt rikt. Men det kräver en viss känslighet för andras erfarenheter, om vi fullt ut ska kunna njuta denna rikedom.”

Judars minoritetssituation och Svenska kyrkan utnyttjas i texterna som murbräcka för att legitimera en islamisk grupps religiösa krav.

Vad Weiderud har för agenda genom och i den roll han erhöll av den rödgröna regeringen 2015 vid Svenska Institutet i Alexandria, behöver utrönas.

Svenska kyrkans lednings utrikespolitiska hållning mot Israel, samarbete med islamister och legitimering av desamma är en fusion, politiskt och genom personkopplingar, med socialdemokraternas Tro och Soldaritet (Broderskap). Och det går långt tillbaka i tiden. Peter Weiderud och Svenska kyrkans roll i Kyrkornas världsråd är ett stort tema som jag återkommer till.

*Jan Hjärpe översatte Kairos-dokumentet, ett dokument som är är en del av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS´nätverk. Om dokumentet och kretsen runt det skrev jag på denna sajt HÄR. Har även skrivit om nätverket i bl.a. DN , SvD och Kyrkans tidning.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Annonser

Svenska kyrkan och islamisterna

Under många år har jag skrivit om Svenska kyrkans lednings flört med islamister. Min enkla analys är att det är vänstern som känner igen sig i en ideologi om det totalitära samhället, världsordningen och kampen för världsherraväldet. Sedan finns det säkert ren naivitet, okunskap och dumhet också.

Salahuddin Barakat, imamen som i DN i helgen inte tog avstånd från dödsstraff om någon lämnar islam, har för kyrkan varit en samarbetspartner. Barakat säger i DN att i det perfekta islamistiska samhället, med rätt sanning, rätt tolkning, så vill ingen lämna islam. Diktatur kallas det. I samma cocktail som religion blir det riktigt riktigt giftigt. Trots det budskapet har han ändå lyckats förbli rumsren så länge.

Reportaget i DN, 2018 (!), beskriver det många av oss hävdat i decennier: Det går inte att skilja religion från kultur, religion kan bokstavligt talat vara på liv och död, religion kan vara fullständigt förtryckande och islams helveteslära tolkas bokstavligt. Jag är inte imponerad av Niklas Orrenius, men det säger väl något om DN att de nu publicerar en sådan text från verkligheten och förtrycket i Sverige.

Salahuddin Barakat, således. Som Svenska kyrkan odlat. Som ärkebiskop Antje Jackelén skrivit tillsammans med i DN. Religion kan hjälpa människor ur våldsbejakande extremism, skrev de tillsammans 2017, Barakat och Jackelén. Inte ett ord om att han anser att dödstraff för att lämna islam är ett alternativ eller förespråkar ett totalitärt teokratiskt samhälle. Hur kan man se så fel? Eller väljer Svenska kyrkan sällskapet? Oavsett vilket, kyrkan har bidragit till att legitimera klart uttalade totalitära ideologier.

När jag och två kollegor startade Facebook-gruppen Mitt Kors 2016 ansåg Barakat att det var ett korståg mot islam. Hans text på Facebook var mycket obehaglig. Svenska kyrkan nationellt lade ut den på kyrkomötets officiella facebooksida och kyrkligt anställda på kyrkokansliet skrev positiva kommentarer om Barakats inlägg. Svenska kyrkan spred således att vårt initiativ att sätta på sig ett kors, ta en bild och lägga ut den på Facebook i solidaritet med de kristna som utplånas i Mellanöstern var ett korståg mot islam.

Never forget.

Barakat Mitt Kors 2

Annika Borg

Annika KO

 

Världens kristna är under attack

Världens kristna är under attack. Den besinningslösa terror som idag drabbade Frankrike, har under lång tid varit vardag för Mellanösterns kristna: En präst har avrättats under pågående mässa. Flera andra togs som gisslan. Symboliken är slående. Mördarna kränker kyrkorummet och manifesterar därigenom inte bara sitt förakt för livets helighet, utan även för kyrkan, dess sakrament, den kristna tron – ja, för Kristus själv.

Nu måste vi se verkligheten.

Den kristna tron är under attack. Angriparen bärs av den jihadistiska, apokalyptiska, hatiska visionen om de otrognas totala underkastelse. De som tillber och tillhör Kristus förnedras och förföljs. Attacker mot kyrkor i Europa och Sverige har skett tidigare. Synagogor har en ständig hotbild mot sig och har utsatts för attentat. Men aldrig tidigare i modern tid i Europa har en präst slaktats när han firar mässa och till Jesu åminnelse bryter brödet och blandar vinet.

Kristna värden är under attack. Den barmhärtighet och medmänsklighet som ska känneteckna dem som följer Jesus, och som sägs ha kännetecknat den mördade broder Jacques Hamel, har idag mötts av skoningslöst hat och förakt för livet.

Må kärlekens Gud driva hatet ur deras hjärtan.
Må vi stå enade i kampen mot Ondskan och barbariet.
I Jesu namn.
Amen.

Johanna Andersson, Annika Borg, Helena Edlund

Vänner och andra på nätet

När en central socialdemokratisk kommunpolitiker i Göteborg avgick för några månader sedan var reaktionerna bland mina Facebookvänner blandade. En del var förtvivlade, en del jublade, en del gäspade uttråkat. Jag är glad över denna bredd av åsikter och värderingar i FB-vänskapskretsen. Jag är också tacksam över att kommentarer om middagsmat, utflykter och famljeangelägenheter blandas med tydliga politiska ställningstaganden. Även om jag inte alls håller med.

Ändå blir jag betänksam ibland över det som händer på nätet. Dels inför dessa militära män som uppger sig ha höga grader inom USA:s försvarsmakt och som efterfrågar min vänskap. Ingen av dem har några andra vänner eller lägger upp några personliga bilder. Än mindre har någon av dem någon rimlig anledning till att de vill bli vänner med just mig, av alla människor på jorden. Vilka är dessa, vad vill de?

En annan betänksamhet rör kvinnor med aktivistsymboler från Mellanöstern, som också vill bli vänner med just mig. De förfrågningar jag får från skype, av personer som kallar sig babysweetsurprize2 osv bekymrar mig mindre…

En hel del aktiv propaganda bedrivs naturligtvis också på nätet. Jag följer flera twittrare som står på synnerligen olika sidor i fråga om islamism. En intressant twittrare i det sammanhanget är Dr. Nazreen Nawaz, som talade nog företräder något som heter Women For Khilafa. Nawaz lägger ut en mängd uttalanden från muslimska ungdomar i olika delar av världen som kritiserar det sekulariserade väst och kapitalistiska värderingar. Det senare är intressant och kan kanske vara en förklaring till att delar av den svenska vänstern har svårt med gränsdragningarna åt islamisthållet. Kanske finns det beröringspunkter mellan drömmarna om kalifatet och drömmarna om det klasslösa samhället? Att frågor om individens frihet och demokratiska värderingar väger lätt i båda föreställningsvärldarna vet vi ju redan.

Nedan är länk till en av de korta filmer som Nawaz lagt ut nyligen. Här möter vi en ung svensk flicka som skildrar sina vedermödor i det dagliga livet som muslim i Sverige. Notera hennes bild av andra ungdomars liv och hennes kritik av kapitalismen.

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=891959150931108&id=617064418420584&refsrc=https%3A%2F%2Fm.facebook.com%2Fvideo.php&_rdr

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

The world must come together

Last night we all saw, with dismay, the brutal, cold blooded terrorist attacks against France. There has not yet been a year since the attacks on Charlie Hebdo and the Jewish market. The freedom of speech and the Jewish community were then under attack. Last night the Western way of life was under attack, and over one hundred persons were killed and at least as many severely wounded. It reminds us, ones again, that Islamists extremists are a danger to the West in particular, but also, and not the least, to other Muslims.

Islamist extremists are a source of inspiration to terrorists and therefore continues to inflict pain and suffering on people all over the world. As a result, Muslim and Western leaders have both a big responsibility here, not to just only to deploy security efforts, but to mobilize all religious, economic and civil society efforts in order to eradicate this phenomena. Important to stress: It is not only a cause for Europe and the Western countries, it is vital to cooperate with partners in the MENA-region concerning the severe threat that terrorism constitutes.

The obvious partners in that collaboration are Jordan, Israel and Morocco. The struggle against global Islamistic terrorism now requires partnership and expanded exchange with these three countries in the region. In fact, among the Muslim Arab leaders the king of Morocco Mohammed VI was the first to strongly condemn last nights deadly attacks on innocent civilians in the very core of Europe and European history, Paris. In a letter to president Francois Hollande Morocco reaffirmed that the country will stand ready to support France, as it did during the aftermath of planed  attacks and attacks  in Copenhagen earlier.

The combat against terrorism is a global struggle. Europe has to increase and develop its relations with the above mentioned countries in the region. This since they can provide the experience, know-how and information needed to combat the threats to our way of life and our core values that we now are facing.

Annika Borg

Annika KO