Kyrkoledningen mobiliserar mot Israel

Bild logga rätt

Nu är professor Jesper Svartvik och Krister Stendahl-professuren borta från Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem och Svenska kyrkan kan, mitt i hjärtat av Jerusalem, vrida upp sin redan sedan åratal uppskruvade lobbying mot staten Israel och judendomen ännu mer. Vid ett biskopsmöte nyligen drev ärkebiskop Antje Jackelén på hårt för att biskopskollegiet skulle göra ett gemensamt politiskt uttalande mot Israel. Jag har fått oerhört många reaktioner på avslöjandet om kyrkostyrelsens resa och fortsätter granskningen av kyrkoledningens politiska aktiviteter och resorna till Israel och de palestinska områdena.

År 2015, när jag satt i kyrkomötet för Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan (POSK), skrev jag en motion och avslöjade att kyrkoledningen stod i begrepp att plocka bort Svenska Teologiska Institutet i Jerusalems (STI) huvudinriktning: den judisk-kristna dialogen. I motionen 2015 (2015: 105) skrev jag bland annat:

  1. Att Kyrkomötet beslutar att det första målet för STI:s verksamhet, att STI ska vara en plats där Svenska kyrkan ”utvecklas och fördjupas i frågan om kristnas möte med människor av annan tro, särskilt vad gäller mötet med judendomen” inte förändras till en mindre precis formulering om religionsmöten, utan förblir formulerat med judisk-kristna relationer som fokus. (min fetstil)

Motionens bakgrundstext beskriver vad som var i görningen:

”Nu står STI:s ramprogram, dess mål och verksamheter, inför en förändring. Förändringen initierades för flera år sedan av den styrelse för STI som inte längre existerar och har vidareutvecklats av tjänstemän på Kyrkokansliet. Förändringen är större än dessa vill påskina, då man kommer att plocka bort det första målet i ramprogrammet om STI som Svenska kyrkans plats för judisk-kristna relationer och ersätta det med en allmännare formulering om religionsmöten och ekumenik. /…/

Vidare kommer förändringar att ske som avser STI:s teman. Exempelvis kommer ett inte längre att heta som idag Bibelns land, utan Text och kontext eftersom man också vill ha fokus på Koranen. Vidare vill man vidga verksamheten i avseende på den politiska situationen i regionen, exempelvis med satsningar på kunskap om politisk islam och islamologi. /…/

Svenska kyrkan kan inte offentligt säga att judisk-kristna relationer är viktiga samtidigt som man i praktiken avslutar den satsningen på Svenska Teologiska Institutet genom att förändra målskrivning och verksamhet.

 Sedan den styrelse, som nu inte finns, initierade en förändring med denna inriktning har mycket i världen ändrats. Antisemitismen har ökat och läget i Mellanöstern är ännu mer spänt och oroväckande. Att i det läget sända en sådan signal som förändringen av STI:s ramprogram gör är djupt olyckligt och kan skada decennier av uppbyggd tillit mellan Svenska kyrkans och judendomens representanter.

En annan aspekt är att Svenska kyrkan är en gäst i det Heliga landet, i Israel, som aktör där bör man uppträda med lyhördhet och försiktighet. Denna förändring av STI vittnar om motsatsen.”

Under debatten i plenum ägnade sig prästen Daniel Tisell – som motionerat för och fick igenom att implementera Kairos Palestina-dokumentet i Svenska kyrkan och följa uppmaningarna från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS, nu ledamot i kyrkostyrelsen och därmed med på resan den 10-15 oktober – åt personangrepp. Det var absurt att under kyrkomötet 2015 höra krumbukterna, dimridåerna och lögnerna från kyrkoledning och tjänstemän när deras plan för STI kom ut i ljuset. Tisells agerande i talarstolen och att agerandet renderade applåder från Kyrkokansliets tjänstemän, som var åhörare, resulterade i att kyrkomötesledamoten prästen Jerker Schmidt avbröt för en ordningsfråga till kyrkomötets ordförande Karin Perers. Sedan dess applåderar man inte mot någon eller något utan för i kyrkomötet.

Karin Perers är fortfarande kyrkomötets ordförande och hon var med och inledde årets Kairos Palestina-läger på Sjöviks folkhögskola. Konferensens (som alltså är årlig) BDS-aktiviteter skrev jag om HÄR. Ur det senaste numret av Svenska Jerusalems föreningens tidskrift (som jag tidigare skrivit om i texten ”En dos israelhat i brevlådan” från 2013.):

Peres

Min motion bifölls inte. STI:s utveckling har blivit precis den jag ville förhindra. Idag, tre år senare, är det jag då varnade för och ville hindra genom min motion verklighet. Institutet är nu en reondlad ”hub” för Svenska kyrkans lednings målmedvetna politiska arbete mot Israel. De politiska, anti-israeliska och anti-judiska indoktrineringsresorna för kyrkligt anställda/aktiva, journalister och parlamentariker är en central verksamhet för STI.

Med direktor Maria Leppäkari har utvecklingen bort från det judisk-kristna sammanhanget – som är STI:s existensberättigande i det heliga landet – i själva verket accelererat.Orden som används för att beskriva STI:s verksamhet är nu istället just ”interfaith”, ”interreligious dialogue” ”interreligious encounters” – religionsdialog, religionsmöten. Fokus på den judisk-kristna dialogen är borta, såväl i ord som i handling. 

När jag studerade på STI i slutet av 1980-talet, när institutet under direktor – och den stora auktoriteten på området – Göran Larsson gav terminslånga akademiska teologiska kurser med fokus på judisk-kristen dialog, Bibeln, landets och regionens arkeologi, religionshistoria och språk, hade jag fått det första Krister Stendahl-stipendiet för min vistelse. En professur inrättad till minnet av Kristers Stendahls banbrytande gärning för judisk-kristen dialog och exegetisk kunskap om de heliga texterna, har tills alldeles nyligen funnits i Lund. Den har professor Jesper Svartvik innehaft, Svartvik är en internationellt erkänd expert på religionsteologi och judaistik.

Nu är såväl Krister Stendahl-professuren som Jesper Svartvik borta från STI. Så här säger professor Svartvik själv i det senaste numret av Kyrkans tidning:

 

Direktor Maria Leppäkaris agerande behöver undersökas närmare och också det team hon och kyrkoledningen väljer att ha på plats. Hur den akademiska spetskompetensen, som direktor Göran Larsson och Jesper Svartvik besitter, ska kompenseras är en mycket allvarlig fråga. Mitt svar är att denna kompetens inte kommer ersättes, utan att den senaste tidens händelser är ytterligare ett steg bort från det som ska vara STI:s huvuduppgift: den judisk-kristna dialogen.

Religionsdialog i vid mening kan Svenska kyrkan bedriva var som helst, men det finns bara en enda plats på jorden där en mångfacetterad judendom och judisk kultur existerar och det är Israel. Det var för denna unika plats och unika dialog som STI skapades. Av politiska skäl nedrustas detta av en enögd och aktivistisk kyrkoledning och tjänstemannakader.

Kyrkostyrelsens resa är enbart en i mängden av indoktrinerings- och propagandaresor som Svenska kyrkan arrangerar. Resor har gjorts av de flesta stift och med liknande upplägg som kyrkostyrelsens resa. Jag har samlat på mig program från olika håll och själv deltagit i en resa för journalister. Studenter erbjuds också kursmöjligheter. Det här är satt i system, men utan tillgången till STI och möjligheten att utgå från hjärtat av Jerusalem skulle de politiska aktiviteterna självklart försvåras.

Det var ingen tillfällighet att kyrkostyrelsen besökte checkpointen i Betlehem en fredag eftermiddag. Kyrkornas Världsråds (WCC) följelslagarprogram (EAPPI), som är en anti-israelisk, aktivistisk verksamhet med kopplingar till BDS och som grundades och utformades av Peter Weideruds hustru Salpy Eskidijan Weiderud , var kyrkostyrelsens guider. Det är nämligen på fredag eftermiddagarna det kan bli väldigt fullt med långa köer och också stökigt vid checkpointen, då det är en religiös helgdag för såväl islam som judendomen. Det var en sådan eventuell stökig situationen och de långa köerna guidningen med EAPPI avsåg att leverera, det var på det viset programmet var upplagt. Representanter för EAPPI har berättat för mig att de inte ser israeliska soldater i ögonen eller tar någon kontakt med dem. De värnpliktiga ungdomarna ses som ett kollektiv för övergrepp på palestinier. Det var således en sådan bild kyrkostyrelsen skulle ha på näthinnan inför kommande kyrkliga beslut och utspel. Istället kunde kyrkostyrelsens ha valt att besöka den judiska marknaden där människor handlade inför sabbatsmåltiden och leva med i när sabbaten inträdde och sänkte sig över Jerusalem.

Så här skrev Wanja Lundby Wedin, kyrkostyrelsens förste vice ordförande på Facebook, efter fredagens besök:

Wanja Israelresan

Så här skriver ledamoten kyrkostyrelsen Åsa Ingårda:

Ingårda

Ingårda 2

I min förra text skrev jag om Mustafa Abu Sway, som fanns med på programmet. Han var återigen inbjuden till STI för att presentera sin aggressiva hållning mot judendomen och Israel. Enligt uppgifter har Abu Sway kopplingar till Hamas och nämns i sammanhang som har att göra med utformningen av våldsbudskap i skolböcker för palestinska barn. Vad han har på STI att göra, inbjuden av Svenska kyrkan, är en fråga som behöver besvaras av såväl direktor Leppäkari som ärkebiskop Antje Jackelén. Jag upprepar det jag många gånger uppmärksammat: att tidigare ärkebiskop Anders Wejryd hade, tillsammans med ett flertal tongivande BDS-aktvister, ett möte med Hamasledaren Ismail Haniyeh i Gaza 2014. Bilden av Svenska kyrkans nätverk och aktiviteter i området reser allt fler mycket allvarliga frågor.

Kyrkoledningens utspel, ”policy” och enögdhet vad gäller konflikten är besvärande. De isolerar i sin ensidighet Israel och de palestinska områdena från den övriga regionen. Men aktörerna i de palestinska områdena och Gaza är från hela regionen inklusive gulfstaterna. De små landremsorna är en spelplan för ett stort antal grupperingar och länder, som Egypten, Iran, Qatar, Saudiarabien och en rad andra närliggande länder. Förstår man inte detta komplexa spel förstår man överhuvudtaget inget av det som sker. Men kyrkoledningen är inte intresserad av vad som sker och hur spelplanen ser ut, utan av att förse Israel med den roll judar tilldelats genom historien: som scapegoats. Det är besvärande och förfärligt.

Israel har runt omkring sig ett direkt existentiellt hot mot befolkningens och landets överlevnad. Aktiviteter som kyrkor och NGO:s ägnar sig är på sikt även det ett hot, om än på ett annat sätt, : Israels och det judiska folkets legitimitet undergrävs. I förlängningen kan sådana aktiviteter även förmildra och legitimera våld, något Kairos Palestina nätverket redan gör. För mig som kristen, svenskyrklig och präst är det med bestörtning jag år efter år påtalar de svenskkyrkliga aktiviteterna och ser dem trappas  upp.

Vid ett biskopsmöte nyligen krävde ärkebiskop Antje Jackelén att biskoparna skulle göra ett politiskt uttalande mot Israel om konflikten. Enligt uppgifter stötte hon på motstånd från åtminstone någon av biskoparna. Men jag hyser dock inga illusioner om att den frenetiska anti-israeliska aktiviteten inte kommer att fortsätta. Och jag fortsätter granska den. 

Ärkebiskop Antje Jackelén, kyrkoledningen och tjänstemännen på kyrkokansliet arbetar på att förvärra relationerna till Israel, från en redan bottenfrusen nivå.

Annika Borg

Annika KO

Följ också debatten om resan i Kyrkans tidning.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Annonser

Nästa #fredagsbloggen

Megafon
Kristen Opinion granskar och avslöjar

Nästa vecka fortsätter jag granska kyrkoledningens anti-israeliska agenda och följer upp kyrkostyrelsens resa.

Jag har fått en stor mängd reaktioner efter mitt avslöjande om kyrkostyrelsens politiska resa till de palestinska områdena och Israel och deras vistelse på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Tack till er läsare och till alla er som spridit min text! En debatt har även startat i Kyrkans tidning och på andra bloggar samt i sociala medier.

Nästa #fredagsbloggen kommer jag beskriva hur kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, Svenska Teologiska Institutet på Profeternas gata (Rehov Haneviim) i Jerusalem förvandlades och kastade ut den judisk-kristna dialogen.

Jag kommer också borra djupare i kyrkostyrelsens program och de syften resan har och vilka effekterna den får. Även andra program på STI tittar jag på. De bottenfrusna relationerna mellan kyrkoledningen och det officiella Israel sätter jag under lupp.

Missa inte det!

Det här är vad saken gäller:

Min text på Kristen Opinion 

Leif Thybell i Kyrkans tidning här och här

Dag Sandahl här

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Svenska kyrkans anti-israeliska aktiviteter fortsätter

Bild logga rätt

Nästa vecka åker kyrkostyrelsen, Svenska kyrkans högsta verkställande organ, till Israel. Resan är en i raden av de politiska indoktrineringsresor Svenska kyrkan ordnar och finansierar för grupper inom och utanför kyrkan. Den som tror att Jesaja-rullen på Israel Museum intresserar kyrkostyrelsen har fel. Propaganda mot Israel och anti-judiska budskap är resans syfte och fokus. Jag har läst programmet och ställer mig frågan varför Israel överhuvudtaget ska släppa in ärkebiskopen och kyrkostyrelsen i landet. Att Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem fortsätter att vara platsen för politisk aktivism mot Israel står klart.

Kyrkostyrelsen, kyrkomötets verkställande organ, åker till Israel nästa vecka. Egentligen ska man sätta ”Israel” inom citationstecken, eftersom det inte är landet Israel eller dess historia som står i fokus, utan dagens politiska situation ur ett ensidigt palestinskt propagandistiskt perspektiv. På programmet saknas det som borde vara självklara punkter för ett kyrkligt besök bestående av kristna beslutsförfattare (undantagen Margareta Winberg (S) förstås, hon sitter i kyrkostyrelsen trots att hon är ateist).

Saknas gör ett besök på det stora Israel Museum, ett museum där det finns en modell av det andra templet och där regionen och landets storslagna arkeologiska fynd är samlade. Här finns möjlighet att se hur Dödahavsrullarna såg ut, i den magnifika byggnaden Shrine of the Book. Miniatyrgranatäpplet i lera finns ensamt i en glasmonter och tros vara från det första templet, Salomos tempel. Saknas gör ett besök vid de grottor nära Döda havet där man fann den unika samlingen handskrifter.

Saknas gör ett besök på den stora judiska marknaden Mahane Yehuda, som väl får sägas vara ett måste för den som befinner sig i Jerusalem på fredagar, då människor handlar inför sabbaten. Saknas gör en programpunkt där deltagarna får delta i en sabbatsmåltid på plats i Bibelns land. Ungefär när sabbaten infaller på fredag befinner sig gruppen istället vid checkpointen i Betlehem tillsammans med den Palestinaaaktivistiska, anti-israeliska organisationen EAPPI, följeslagarprogrammet (som har samarbete med aktivister inom den antisemitiska bojkottrörelsen BDS).

Saknas gör ett besök på Sveriges ambassad i Tel Aviv, vårt lands officiella representation i landet Israel. Istället kommer gruppen besöka generalkonsulatet i östra Jerusalem, navet för de pengar Sverige pumpar in i de palestinska områdena. Generalkonsulatet har större bemanning än ambassaden i Tel Aviv och arbetar enbart med palestinska frågor. Vår ambassadör i Tel Aviv får åka dit för att träffa gruppen. Kyrkostyrelsen vill uppenbarligen inte ge Israel legitimiteten att besöka den ambassad, i Tel Aviv, där det officiella Sverige och det officiella Israel möts.

Ingen officiell nu verksam representant för Israel har uppenbarligen bokats in. En tidigare statstjänsteman, Michael Melchior, finns på programmet. Hans politiska inställning representerar enbart honom själv och riskerar inte att rucka den politiska bild man vill sätta och förmedla på STI.

Saknas gör också en föredragspunkt om antisemitism. Däremot ska Mustafa Abu Sway tala om ”Islam phobia”. Jag hörde själv honom på en indoktrineringskurs för journalister på Svenska Teologiska Institutet, arrangerad av Svenska kyrkan och Diakonia, som jag deltog i 2016. Då menade han att judarna inte hade någon historisk eller teologisk koppling till Tempelplatsen och till landet. Han menade vidare att Israel inte ska få använda klippmoskén på sina vykort. När jag frågade om han verkligen menade att judarna inte hade någon historisk länk till landet, bad han mig vara tyst. ”Jag predikar” sa han. Efteråt beklagade STI:s direktor Maria Leppäkari inför vår grupp att Mustafa Abu Sway hade gett uttryck för dessa synsätt. Det hindrar dock inte att han ska få ”predika” för kyrkostyrelsen på torsdag. Och det är värt att upprepa: Punkten antisemitism finns överhuvudtaget inte med. Inte heller ett besök på Yad Vashem, det stora, officiella Förintelsemuseet, som består av ett helt område med byggnader, promenader och parker.

Valet av Mustafa Abu Sway är genomtänkt. Programmet speglar hans historierevisionistiska syn på judarnas historia. På morgonen på torsdagen besöker nämligen gruppen ”Al Haram el-Shareef”. Det är Tempelplatsen, alltså ovanför judarnas heligaste plats Klagomuren, Västra muren, som här benämns enbart med sitt arabiska/islamiska namn. Det är i linje även med den UNESCO-resolution som gav uttryck för samma historierevisionism (och som S-regeringen med Margit Walltsöm ställde sig bakom). Att platsen är området där Jerusalems tempel en gång låg benämns inte i programmet. Judarnas historia raderas. Och jag upprepar: det är Svenska kyrkans högsta styrelse som är på resa. Kristna, som borde vara intresserade av kristendomens rötter. Kristendomens rötter är judendomen. Jesus var jude. Att Svenska Teologiska Institutet, vars kärna ska vara judisk-kristen dialog, upprepat står som värd för dessa program och kurser är mer än uppseendeväckande. På programmet finns inte ens uttalat att besöka Västra muren.

Precis som på journalistkursen ska deltagarna får en ensidig politisk dos om ockupationen, bosättare och skyddsbarriären (muren) av OCHA (ett FN organ). Detta sker även det tidigt på torsdagen. Dragningen är helt ensidig och bilden av den politiska situationen sätts. Programmet innehåller även möten med samarbetskyrkan ELCIHL, Evangelical Lutheran Church i the Holy Land and Jordan, BDS-aktivistenoch prästen Mitri Rahebs kyrka.

Den guidade bussturen i Jerusalem rör sig i östra Jerusalem och handlar även om bosättningar. Saknas gör ett besök i den judiska ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim. Inte ens ett besök på en restaurang i västra Jerusalem är inplanerat. Äter gör man istället i östra Jerusalem, i den palestinska delen. Är det för att bojkotta judiska näringsidkare? Judiskt och israeliskt liv undviks, det är mer än anmärkningsvärt.

En föreläsare som bjudits in är den katolske prästen David Neuhaus, som när jag lyssnade till honom 2016 förmedlade ren historieförfalskning. Han förfalskade kristendomens mångfacetterade tidiga historia och påstod att de första kristna var palestinier. När jag frågade om hur han såg på att förtrycket mot kristna ökat i de palestinska områdena enligt organisationen Open Doors, fick han ett mindre utbrott och fräste att Open Doors var en sionistisk organisation (sionism var ett skällsord).

Politiska frågor är resans fokus. Judiskt liv, judisk historia och de kristna rötterna i judendomen lyser med sin frånvaro. Det är ännu ett uttryck för den anti-israeliska och anti-judiska inställning kyrkoledningen har, och som finns inom Svenska kyrkan (och Equmeniakyrkan), och som jag beskrivit i en riklig mängd texter under många år.

Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem åtnjuter en särskild status som religiös och teologiska institution i Israel. Det utnyttjar Svenska kyrkan för att ensidigt engagera sig i och driva politiska frågor. Det är skamligt.

Annika Borg

Annika KO

Några av de svenska personerna i programmet:

Erika Brundin, tidigare ställf. generalsekreterare i Svenska kyrkan, gift med Thomas Brundin, tidigare UD under Margot Wallström, nu vid Generalkonsulatet i Östra Jerusalem (E Brundin medföljande). Tomas Brundin har sedan länge engagemang i frågorna, var tidigare internationell sekreterare för Broderskapsrörelsen och har uppmanat till bojkotter av israeliska varor.

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans ”utsända”, som till och med anser att man bör bojkotta och därmed förhindra att Israel får stå som värd för Melodifestivalen.

Ärkebiskop Antje Jackelén, ordförande i kyrkostyrelsen (1:e vice ordförande är Wanja Lundby Wedin)

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

Forum för levande historia bjuder in svenskkyrklig Palestinaaktivist

Fredagsbloggen bild

Forum för levande historia behöver granskas och Svenska kyrkans Palestinaaktivism går som vanlig på högvarv, skriver jag i dagens #fredagsbloggen.

Myndigheten Forum för levande historia skapades 2003. Några år tidigare hade dåvarande statsminister Göran Persson (S) tagit initiativet till framtagandet av skriften ”…om detta må ni berätta…” för att öka kunskapen om nazismen och Förintelsens fasor. Initiativets stora vikt kan inte överskattas och myndigheten har en ytterst angelägen funktion och uppgift.

Men det finns frågetecken om hur väl Forum för levande historia förvaltar  sitt uppdrag. Ett av dessa frågetecken skrev jag om i augusti. I skriften ”…om detta må ni berätta…” förmedlas nämligen en falsk och förmildrande bild av vårt land under nazitiden.

Så här skrev jag i texten ”Historien är inte ‘fake news'” på denna blogg i augusti:

Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

’Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.’ 

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

 ’Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.’

 Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

Ytterligare frågetecken uppkommer om man läser i Forum för levande historias kalendarium för hösten. Den 24 oktober har myndigheten bjudit in bland andra den svenskkyrkliga Palestinaaktivisten Anna Hjälm för att tala om mod. Det är såväl uppseendeväckande som tondövt. Hjälm har varit en av Svenska kyrkans många utsända i Israel och Palestina och därifrån spridit den Palestinaaktivistiska propagandan. Hennes ockupationsretorik och legitimering av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Divestment and Sanctions) centrala gestalter, som den palestinske prästen Mitri Raheb, kan man ta del av på den blogg som finns på Svenska kyrkans officiella hemsida  HÄR (och HÄR publicerar hon en annan aktivist).

Kairos Palestina-nätverket, som Raheb har en ledande roll i, är en del av BDS:s infrastruktur. I den infrastrukturen ingår även Svenska kyrkans ledning och internationella avdelning, med olika förgreningar ut i församlingarna, samt Kyrkornas världsråd, något jag bland annat skrivit om på denna blogg under sommaren.

Hjälm går exempelvis, precis som andra av dessa aktivister, till  angrepp mot legitimering av Jerusalem som Israels huvudstad genom flytten av USA:s ambassad dit. Oavsett vilken position man intar i den frågan borde det vara fullständigt otänkbart för Forum för levande historia, vars uppdrag handlar om att verka mot antisemitism, att bjuda in aktörer som förstår så lite av Jerusalems betydelse för judar och av landet Israels konkreta och symboliska roll som hemvist för det judiska folket efter Förintelsen.

Svenska kyrkans Palestinaaktivister har inget i Forum för levande historias paneler att göra överhuvudtaget. Det är dags att myndigheten granskas av nästa regeringen. Verksamhet, fokus och publikationer behöver nagelfaras. I det uppdraget ska även ingå att göra en ny version av ”…om detta må ni berätta…”, som inte ger en tillrättalagd bild av socialdemokraternas Sverige under nazitiden.

Vad gäller Svenska kyrkan, så är Hjälm bara en i raden av utsända som bedriver systematisk anti-israelisk och bitvis anti-judisk verksamhet. En annan svenskkyrklig utsänd på plats är Jessica Lindberg Dik , som inte ens kunde avhålla sig från att på twitter sprida uppmaningar till bojkotter och kampanjer emot att melodifestivalen, som Israel vann, går av stapeln i Israel.

Dik Israel Mello

Det är BDS och dess kulturella bojkotter som talar genom dessa svenskkyrkliga språkrör. Talet om fred eller mod ändrar inte det faktum att dessa aktivister bedriver aggressiva kampanjer mot Israel, med Svenska kyrkan som plattform.

Det sänker Forum för levande historias trovärdighet att figuera i ett sådant politiskt sällskap och det strider mot myndighetens uppdrag. Uppdraget – att informera om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten – är alltför viktigt, och blir bara mer och mer angeläget, för att dessa frågetecken ska behöva resas. 

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Kyrkans politiska dubbelspel om Israel

Bild logga rätt

Kyrkoledningen stödjer anti-judiska intressen och agerar med en cynism och ett dubbelspel som förbluffar: Med ena handen stöttas nätverk som vill svälta ut Israel och det judiska folket, med den andra medarrangeras seminarium mot antisemitism i Almedalen. År efter år sponsrar stift i Svenska kyrkan, tillsammans med islamister, folkhögskolor och representanter för S, propagandakonferenser mot Israel. Svenska kyrkan är medspelare i regeringens aktivistiska Mellanösternpolitik. (Missa inte uppdateringen från 29/7 längst ned)

Under årets Almedalsvecka var Svenska kyrkan medarrangör till ett seminarium om ny och gammal antisemitism (sammanfattat av Gabriel Ehrling HÄR). Medverkade gjorde Aron Verständig, ordförande för Judiska Centralrådet och Judiska församlingen i Stockholm, Ingrid Lomfors, överintendent för Forum för levande historia, forskaren Christer Mattson, föreståndare för Segerstedtinstitutet – och ärkebiskop Antje Jackelén.

Den optimistiskt lagda kunde nu få för sig att detta var tidpunkten då Svenska kyrkans ledning äntligen skulle stå upp mot all anti-judiskhet och antisemitism genom att i ord och handling ta avstånd från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS* och kapa kontakterna med deras viktiga infrastruktur, Kairos Palestina-nätverketMen icke. Ärkebiskopen vidgick inte under seminariet att Svenska kyrkan legitimerar anti-judiskhet och modern antisemitism. Svenska kyrkans arbete mot nazism är naturligtvis oerhört viktigt, men att kyrkoledningen inte tar ansvar för den egna legitimeringen av den antisemitism som kommer från andra grupper är oacceptabelt. Men detta försök till ”whitewashing” i Almedalen i år kommer dock inte att vara framgångsrik. För: Verkligheten bjuder motstånd, fakta talar sitt tidiga språk och får alltid sista ordet.

Förra året arrangerade Svenska kyrkan seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och den svenskkyrkliga präst, som suttit i Svenska kyrkans läronämnd och nu sitter i Svenska kyrkans högsta verkställande beslutande organ kyrkostyrelsen och i kyrkomötet för S, Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda med antisemitiska bilder som framställer judar som hundar som tagit sin husses säng (sådana bilder sprider jag inte här). Att som ärkebiskopen året efter sitter i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.

Kyrkoledningen försöker blanda bort korten. Hur ser då kyrkoledningens metod ut för att bemöta den allt allvarligare kritiken av den svenskyrkliga ledningens och tjänstemännens Israelfientlighet? Man kan säga att det är en fyrstegsmanöver för att blanda bort korten. En manöver som när allvarliga frågor och fakta om kyrkans agerande kommer på tal, har följande ingredienser:

1. Kyrkoledningen lyfter fram det 13 sidor långa och arton år gamla dokumentet Guds vägar, ett samtalsdokument om förhållandet mellan judendom och kristendom. Det är i huvudsak ett teologiskt dokument som tar avstånd från antisemitism i historien och resonerar om så kallad ersättningsteologi (en syn där man ser judendomen som upphävd när kristendomen gjorde sitt intåg på den historiska scenen). Dokumentet har antagits av kyrkomötet 2001, men hamnade i pappkartonger och har aldrig implementerats, spridits eller fått något genomslag. Det skakas bara fram när Svenska kyrkans Israelfientlighet och legitimering av anti-judiskhet och antisemitism avslöjas och diskuteras. Guds vägar fungerar således som en brasklapp som slängs in. Och den börjar bli sliten nu. År 2014, efter diskussioner i medierna om vad som hänt med detta dokument, motionerade biskop Åke Bonnier i kyrkomötet om saken. Motionen hade den talande rubriken rubriken: Vart tog Guds vägar vägen?  Kyrkomötets beslut det året var att dokumentet nu skulle användas och att det skulle tas fram mer material. Men vad har hänt sedan? Ingenting. Intresset ljuger aldrig. Ändå slänger ärkebiskopen fram alibit Guds vägar som argument under seminariet i Almedalen i år.

2. Det dokument som istället har spridits och vars uppmaningar antagits av kyrkomötet 2012 , är det så kallade Kairos-dokumentet. Det är ett grunddokument för den antisemitiska BDS-rörelsen. Det legitimerar terrorism, använder modern antisemitisk retorik, är ersättningsteologiskt och uppmanar till totalbojkotter av Israel. Dokumentet, tillsammans med andra material från Kairos Palestina-nätverket, har spridits med frenesi på Svenska kyrkans hemsida, det har idkats studiecirklar, författats andaktsmaterial baserat på nätverkets propaganda, hållits seminarier och föredrag, utformats bojkottpaket för den som vill påverka sin lokala varubutik och en tjänsteman på kyrkokansliet i Uppsala hade (enligt hans egna och hans dåvarande chefs utsagor) till uppgift att sprida materialet från nätverket. Att ärkebiskopen dribblar med orden, fakta till trots, och menar att det inte är ”antaget” när inget annat dokument eller nätverk har alstrat lika mycket kyrklig aktivitet, och trots besluten i kyrkomötet 2012, är så nära en lögn man kan komma.

3. När frågorna om det faktiska agerandet med och legitimeringen av såväl BDS som Kairosdokumentet blir för initierade, vecklar kyrkoledningen in sig i resonemang om de ”policydokument” som utformats. Snåriga argumentationer, där man inte är för BDS, men heller inte tar avstånd, utan bara vill ha vissa bojkotter. Detta ordvrängande har obehagliga drag ,som ger associationer till auktoritära system: Ord på ett papper är mer verklighet än den faktiska verkligheten och agerandet. Står det i ett papper att himlen är grön, så är den det även om ögat otvetydigt säger att den är blå. Kairosdokumentet och annat material från Kairos Palestina-nätverket är i själva verket Svenska kyrkans mest spridda och mest legitimerade dokument och samarbetspartner. Intresset ljuger aldrig.

4. För att legitimera och stötta extrema röster som Anna Karin Hammar, heter det numera att ”i Svenska kyrkan hörs många röster om Israel”. Ärkebiskopen har exempelvis använt mig som ett exempel på en sådan röst. Hon vill således normalisera Hammars, och andras, extrema ståndpunkter genom att konstruera en bild av att jag, och andra, utgör den motsatta (extrema) polen. Det är intellektuellt ohederligt och falskt. En personlig kommentar i sammanhanget: Ärkebiskopen är ingen vän av olika röster. Jag har själv blivit uppkallad på samtal till henne, där hon lät påskina att jag genom mitt skrivande är illojal mot kyrkan och mina prästlöften. Jag hade en person med mig under samtalet, som lyssnade. Jag har plattformar och har under decennier varit verksam som fri skribent. Men används dessa metoder mot personer som är unga och unga i ämbetet, vilket jag har anledning att tro, tänker de sig säkert för innan de låter sina röster höras överhuvudtaget. Till dem vill jag säga: Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh 14:27).

Alla fyra ”strategier” användes under seminariet om antisemitism i år i Almedalen.

Kyrkliga BDS-konferenser med appeller varje år. Någon vecka innan Almedalsseminariet arrangerade Kairos Palestina-nätverket sitt årliga möte i Sverige. Svenska kyrkan är medarrangör. Konferensens uttalanden om bojkotter av Israel sändes ut till delar av den judiska kommuniteten i Sverige.

Ofta sker konferensen/mötet på Sjöviks folkhögskola, med bidrag av Västerås stift, men har även ägt rum i Skåne, då medfinansierat av Lunds och Uppsala stift. Medarrangör är även Kista folkhögskola, som har en islamistisk inriktning. Som alla år fanns här inbjudna gäster från Palestina, i år bland annat Nasser Nawaja, som bland annat varit anklagad för att rapportera de palestinier som vill sälja mark till judar till den palestinska myndigheten. En annan medverkande, Fariza Bsaisso från Civitas Institute Gaza, som finansieras av Anna Lindh Foundation, hade några dagar tidigare hållit ett inledningsanförande på Tro och Solidaritets förbundsstämma i Jönköping. Utrikesminister Margot Wallströms (S) politiskt sakkunnige Magnus Nilsson medverkade, jag har sökt honom för en kommentar. Deltog gjorde även Marita Ulvskog (S). Som alla år var bojkotter i fokus.

Sjövik program

Som framgår finansieras konferensen, förutom av kursavgifterna, av Svenska kyrkans medlemmar och med statliga bidrag till folkhögskolor och föreningar.

Konferensen resulterade således i ett uttalande, som lades ut på den officiella, internationella sidan för Kairos Palestine-nätverket. I uttalandet, som är gemensamt för deltagarna och arrangörerna kan man bland annat läsa:

Israel is responsible for the undoing of Palestinian national self determination, responsible for a vicious system of oppression, of breaking international law and committing crimes against humanity.

 our compassion with the people of Gaza who has suffered the killings by snipers during mostly peaceful demonstrations for their Human Rights and their right to return.

our understanding of the position taken by many organizations to support Boycott, Divestment and Sanctions in the context of occupation, separation and siege.

 our plea to the European countries not to participate in the European Song Contest planned for Israel 2019. While Israel is expanding its colonial drive which also includes expulsion of Palestinians from their homes, from their land and from the country, the great majority of Israelis live as everything is normal. Having the European Song Contest in Israel is strengthening this line of wilful ignorance. Therefore the 2019 European Song Contest should not take place in Israel.

Uttalandet spreds, som jag nämnde ovan, även via mejl till bland annat den judiska kommuniteten i Sverige. Mejlavsändare var Ship to Gaza-aktivisten Stefan Garnér och Anna Karin Hammar.

Mejl, Sjövik

2016 arrangerades Kairos Palestina-nätverkets BDS konferens i Lunds stift, medarrangör var även Uppsala stift. Medverkade gjorde biskopen i Lund, Johan Tyrberg och temat var bojkotter. Det året sändes appeller ut från stiftskansliet i Lund till församlingarna, som uppmanade till totala bojkotter av Israel.

Brevet 2016 Kairos

Biskopen uttryckte, enligt källor jag har, att han inte ännu hade tagit ställning för eller emot de totalbojkotter BDS propagerar för: ”Jag har inte tagit ställning varken för eller emot denna bojkott. Det var första gången jag var med och lyssnade på aspekter av det som kallas BDS. Det jag framförde var att man kan se lite olika på frågan om huruvida man ska bojkotta varor från ockuperade områden eller hela staten.” I ett brev, senare, skrev han att uppmaningarna som sänts ut från stiftskansliet inte var på hans initiativ.

Flera frågor av olika art inställer sig. Förra året deltog Margot Wallströms kabinettsekreterare Annika Söder i det av det kyrkliga Kairos Palestina-nätverket och Tro och Solidaritet arrangerade Almedalsseminariet med, om och för BDS. (Jag närvarade själv.) I år är Wallströms sakkunnige med i programmet för BDS-konferensen. Är det så att UD vill driva på för totalbojkotter av Israel? Och hur rimmar det med det tydliga ställningstagande för Mellanösterns enda demokrati, som statsminister Stefan Löfven (S) gjorde i det tal han höll i Berwaldhallen i april i samband med firandet av Israels sjuttionde självständighetsdag? (Jag närvarade själv.)

Klart är att Svenska kyrkans medlemsavgifter och våra skattemedel går till att understödja extrema nätverk. Kyrkoledningen och regeringens politiska aktivister sitter i samma båt, tillsammans med islamister. Kairos Palestina-nätverket är en extrem politisk rörelse under kyrklig täckmantel. Intresset ljuger aldrig.

Annika Borg (missa inte uppdateringen nedan!)

Annika KO

*BDS (Boycott, Divestments and Sanctions) uppmanar och bedriver lobbying för ekonomiska, kulturella, sociala och akademiska bojkotter av Israel. Landet ska svältas ut. Förbundskansler Angela Merkel har definierat rörelsen som antisemitisk och den är förbjuden på flera håll i världen. Den tyska kyrkan EKD har liknat bojkotterna vid den nazistiska bojkotten och våldet ”Kauft nicht bei Juden”.

 *Svenska kyrkan finansierar årligen stipendier för politiska propagandakurser för journalister på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Inledningsanförandet på kurserna beskriver att detta handlar om att följa Kairos Palestina-nätverkets uppmaning ”Kom och se”. Parlamentariker inbjuds också, kurser finns givetvis för kyrkligt anställda. Studieförbund som Sensus och Bilda är involverade och det innebär att statsbidrag – skattemedel – går till denna Israelfientliga infrastruktur.

*Den som vill engagera sig i ett nätverk som motverkar kyrkans flirt med, understödjande och legitimering av extrema röster och rörelser: Kom med förslag, hör av er, starta ett upprop, skriv, påverka!

UPPDATERING 29/7 2018

Anna Karin Hammar, Margareta Winberg (som är ateist, men sitter för S i kyrkomöte och kyrkostyrelse) m.fl. har till årets kyrkomöte motionerat om 3 miljoner, initialt sedan fler, från Svenska kyrkan till en folkhögskola i Gaza, i samarbete med Sjöviks folkhögskola, Kista folkhögskola och Fariza Bsaissos organisation Civitas Gaza (Anna Lindh Foundation) och Palmecentret (på bl.a. Hammars initiativ gavs Palmepriset till den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb.) Lena Lönnqvist på Sjöviks folkhögskola, som ska vara kontaktperson, är en av Sveriges mest aktiva BDS-aktivister. Kvinnofrågor låter fint, men med dessa aktörerna finns ingen anledning att betvivla vad det här är för politisk aktivitet.

Motion Gaza.jpg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Judar förnekas mänskliga rättigheter

Bild logga rätt

Tystnaden vad gäller antisemitismen med rötter i Mellanöstern och bristen på uppmärksamhet på och fördömanden av den terror Israels civilbefolkning drabbas av är talande.

Nazismen är idag inte det största hotet mot judar, utan det farligaste hotet utgörs av det till antalet betydligt större grupper som är marinerade i Mellanösterns och arabvärldens antisemitism och sprider den. Inte heller den antisemitismen är ny.

Vikten av att nazistiska och andra extrema politiska gruppers antisemitism uppmärksammas kan inte nog understrykas. Det krävs av oss alla, och av dem som har beslutsmakten i det öppna, demokratiska samhället, att uppmärksamma och bekämpa denna styggelse (om det har jag skrivit bl.a. HÄR). Men när det största hotet mot judar i Sverige och i världen inte adresseras och tas på samma allvar och bekämpas lika hårt, finns det anledning till djup oro för de värderingar en sådan assymetrisk syn baseras på.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden. Den som inte förstått det tidigare borde ha fått detta glasklart uppenbarat för sig under årets Almedalsvecka. Vänskapförbundet Sverige-Israels tält, mitt emot Aftonbladets scen, och de som bemannade det blev fysiskt attackerade av nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen, NMR, och upprepat verbalt attackerade av personer med ursprung i Mellanöstern. Det sistnämnda var jag själv vittne till. Uppmärksamheten kring just det hatet var dock minimal i medierna. (Man kan också notera, vilket jag gjorde, att DN-skribenten Niklas Orrenius i sin krönika om NMR:s vedervärdigheter i Almedalen underlät att ta upp attackerna mot Vänskapsförbundet Sverige-Israel.)

Förra veckan påtalade en representant för den judiska kommuniteten i Sverige på debattsajten SVT Opinion det faktum att de avsevärt flesta och allvarligaste hot de möter kommer från personer och grupperingar med rötter i Mellanöstern, inte nazister, och att fokus på denna hotbild måste öka. Säkerhetssituationen har i decennier varit allvarlig för judar i Sverige, skälet är antisemitismen med rötter i Mellanöstern. Det dröjde dock inte länge förrän SVT Opinion avpublicerade texten (något som är mycket ovanligt). Orsaken var hot mot skribenten. Ingen uppföljning har skett (jag talade idag med redaktionen för att få kronologi och fakta helt klarlagda för mig).

SVT

Det som hänt är således följande: En judisk person beskriver hur verkligheten och hotbilden mot judar ser ut i Sverige. Att de nazistiska hoten får mer fokus, fast hoten i huvudsak kommer från andra grupper. Personen mottar då hot som gör att texten försvinner från public service sajt. Jag förstår hur public service har resonerat. Men det som, förutom själva hotet/hoten, är djupt upprörande och som borde ha toppat nyheter och gett upphov till studiosamtal, rubriker och debattet är att en judisk person inte kan utöva sin i regeringsformen garanterade och skyddade mänskliga rättighet till yttrandefrihet och åsiktsfrihet, utan begränsas av hot från att delta i det offentliga samtalet. I Sverige. Utan att P1-morgon, Aktuellt, DO och en rad andra säger ett ord.

Ingen uppföljning har alltså skett. Inga rubriker. Inga demonstrationer. Och ingen klockringning från kyrktornen heller för den delen. I det svenska samhället ska vi således inte riktigt låtsas om antisemitismen när den kommer från de grupper som utgör det största hotet. Mellanösterns antisemitism liknar på flera sätt den nazistiska retoriken och speglar dess världsbild. En mycket störande parallell är exempelvis nazismens (NSDAP) användning av kristendomen: De rensade ut allt judiskt, Jesus blev arier inte jude. Bland dagens palestinska kristna finns en liknande retorik: Jesus är palestinier, inte jude. Obehagligt nog traderas den även bland västerländska kristna.

Det finns en tolerans mot det judehat som använder ”kritik” mot staten Israel som täckmantel. Det här sker inte i ett vakuum, utan genom den bild av Israels agerande som pumpas ut. Fullständigt förbluffande är att svenska medier generellt sett inte ens kan rapportera kronologin vad gäller våldets skeenden rätt. Israels försvar mot raketattacker från Gaza – verkligheten kan se ut så här: 200 attacker under en dag, 90 på 15 timmar – rubriceras regelmässigt med att Israel attackerar Gaza. Inte att Israel svarar på angrepp från raketer och mörsare (en sorts kanon). Exemplen på vilseledande rapportering kan mångfaldigas (jag undersökte det, läs HÄR. Systematiken i den vinklade rapporteringen i medierna väcker allvarliga frågor.)

För några dagar sedan ”drömde” en politiker från Feministiskt initiativ om att rensa Israel från judar. ”Feministiskt perspektiv ” publicerade intervjun (delar av den borttagen nu) och varken journalisten eller redaktören tycks ha reagerat. Det är skrämmande, men symptomatiskt för innötningen av Israel som den onda ockupationsmakten, som bär skulden för hela regionens bottenlösa våld och problem. Den som lånar sig till detta narrativ stärker och legitimerar hatet mot judar. Genom att staten Israel delegitimeras, frånerkänns judar den mänskliga rättigheten att ha en tillhörighet.

Aftonbladets Somar Al Naher, som åtminstone tidigare skrivit om antisemitism i Mellnöstern, ville skynda till den så kallade antirasismens hjälp (när den just visat prov på dess totala motsats) och skriver på Twitter: ”En riksdagskandidat från Fi drömmer om att driva bort judar från Israel. Repatriering hör inte hemma bland antirasister”

Naher

Repatriering? Judar är således något främmande i Mellanöstern för Somar Al Naher. Hon manifesterar det synsätt som även finns inom kyrkorna: Att ta avstånd från antisemitism, men samtidigt se judar i Mellanöstern som en anomali, en del, ett land – Israel – att demonisera, skära av. Det narrativ hon förmedlar blir tydligt i texter där hon använder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS retorik om Israel som en apartheidstat.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden.

Samtidigt som den svenska regeringen och Europa hyllar relationerna med mördarregimen och terrormaskineriet Iran, så ökar de i huvudsak av Iran finansierade terrorattackerna mot Israels civilbefolkning. Omfattningen gav jag en inblick i ovan. En synagoga attackerades från Gaza under bönen förra fredagen. Och lekplatser. Alarmen i Israel ljuder hela tiden. Och ”arson terrorism” (eldterrorism) förstör och föröder när terroristerna sänder drakar och annat material som brinner för att orsaka största möjliga skada, nu även levande falkar (djurplågeriet är fasansfullt). Israel brinner. Miljöförstöring och förstöring av grödor, naturområden och djurliv är katastrofala.

Och var är världssamfundet? Var är den fria världens fördömanden och rubriker? Var är EU:s fördömanden? FN:s krismöten? Var är alla NGO:s som talar sig varma för fred och säger sig bedriva fredsarbete? Var är kyrkorna? Var är Kyrkornas världsråd (WCC) som alltid uttalar sig om Israel? Var är alla de som kallat terroristerna ”demonstranter” och det som sker vid gränsen för ”fredliga demonstrationer”? Inget hörs. Det är tyst. Och den tystnaden har ingenting med verklighet, med fakta eller med rationella överväganden att göra. Tystnaden vittnar om att för judar och för staten Israel gäller inte samma mänskliga rättigheter som för andra: Rätten att försvara sitt land och sin civilbefolkning. Att slippa terror från sina grannar. Att våldet och terrorn som utövas mot Israels civilbefolkning och mot staten Israel erkänns och fördöms av världssamfundet. Och under det frånerkännandet av judars mänskliga rättigheter ligger ett synsätt som är så motbjudande och så skrämmande att vi alla måste hjälpas åt att uppmärksamma det och bekämpa det. Jag känner igen det. Vi är många som känner igen det. 

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

 

Svenska kyrkans Israelfientlighet – a never ending story

Bild logga rätt

Så var det dags igen. Svenska kyrkan bekostar ytterligare en publikation som sprider Kairos Palestina nätverkets (Kairos Palestine) propaganda mot Israel. Denna gång är det biskop Munib Younans föredrag som sammanställts i en bok, med förord av ärkebiskop Antje Jackelén och inledning av direktor Maria Leppäkari vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Svenska kyrkan finansierar boken, trycker den och sprider den utan kostnad. Svenska Teologiska Institutet, en gång kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, anordnade en stor mottagning när boken lanserades. På kyrkostyrelsens (Svenska kyrkans högsta verkställande organ) senaste sammanträde delades boken ut till alla ledamöter.

Bok Younan bild

Kairos Palestina nätverket, som Younan stödjer och är en del av, utgör en infrastruktur för den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott, Sanctions and Divestements) som driver totalbojkotter – ekonomiska, akademiska, kulturella, sociala – av Israel. Den tyska lutherska kyrkan, EKD, menar att dessa kampanjer ekar nazismens ”Kauft Nicht bei Juden”. Annan kritik har påvisat likheterna mellan BDS’ kampanjer och de nazistiska lagar som förbjöd judar att forska och inneha akademiska positioner. Rörelsen är förbjuden på flera håll i den fria världen och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har definierat BDS som en antisemitisk rörelse.

BDS är en rörelse ingen kristen kyrka, eller annan institution, naturligtvis överhuvudtaget borde eller vilja ha med att göra, än mindre legitimera genom att sprida företrädarnas skrifter eller finansiera rörelsens verksamheter. Men genom att hänvisa till palestinska kristnas rop på hjälp och svåra situation, har Svenska kyrkans ledning och andra aktivister lagt ut dimridåer runt de politiska syften Kairos Palestina nätverket har som aktörer för BDS. De dimridåerna kan givetvis enbart virvla runt så länge okunskapen om Kairos Palestina nätverket, om BDS och om den moderna antisemitismen består.

Under Svenska kyrkans kyrkomöte 2012 bifölls motioner som förordade utvidgade bojkotter, BDS, av Israel och utmålade Israel som en apartheidstat. Det var under kyrkomötet 2012 som ett genomfattande och långsiktigt arbete för att sprida Kairos Palestina nätverkets propaganda fick sin startpunkt. Inte mindre än tre motioner uppmanade kyrkomötet att hörsamma nätverkets appeller för BDS-bojkotter, ersättningsteologi och legitimering av terror. Och i kärnfrågorna bifölls motionerna. Kairos-dokumentet från 2009, som uppmanar till BDS, proklamerar staten Israels bildande som ett rasistiskt projekt från början och som en apartheidstat, ser judendomen som döda bokstäver och obsolet och ersatt av kristendomen samt rättfärdigar terror, har sedan dess varit ett centralt dokument för Svenska kyrkans ledning.

Kyrkoetablissemanget är djupt involverad i Kairos Palestina nätverkets aktiviteter, som befrämjar och legitimerar BDS-rörelsens syften. Några exempel är att Svenska kyrkan 2015 bjöd in en av den mest tongivande företrädaren, Mitri Raheb, till den så kallade Teologifestivalen. Kyrkan bekostade publiceringen av en av hans böcker och spred propagandan. Varje år är Svenska kyrkan med och finansierar nätverket och rörelsens sommarläger i Sverige. Kairos Palestina nätverket har fått Svenska kyrkan att i en julkampanj sprida budskap om en ”judisk lobby” och vid andra högtider uppmana till bojkotter. Exemplen kan mångfaldigas.

En av BDS´ ambitioner har varit att bedriva lobbying för att sätta likhetstecken mellan Israel och apartheidtidens Sydafrika. Det är därför ingen tillfällighet att ärkebiskop Antje Jackelén, i ett svar på en artikel av Israels ambassadör Ilan Ben-Dov nyligen, räknar upp Israel vid sidan av stater som Colombia, Pakistan och Sydafrika. Hon jämför således Mellanösterns enda demokrati med stater som Pakistan och Colombia, men hennes utsagas fokus är att sätta likhetstecken mellan Israel och Sydafrika. Det är genom att nöta in en sådan (falsk) parallell som BDS väckt fientlig opinion mot Israel.

Och nu var det således dags igen, med en satsning på Kairos Palestina nätverket och därmed BDS från Svenska kyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelén skriver ett lovprisande förord till boken:

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar. Och kanske vill läsaren instämma i psalmens ord:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,

gör något nytt, något brinnande av oss,

led oss att bygga en värld av rättfärdighet –

handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern, hans Ande, hans Son.”

Direktor Maria Leppäkaris ord är likaledes hyllande:

”Genom begrepp som rättvisa och jämlikhet vill han (biskop Younan, min kursiv) uppmuntra oss till försoning.”

Men hon känner sig ändå föranledd att nämna Kairosdokumentet:

”Biskop Younan och tolv andra kyrkoledare i Jerusalem skrev ett brev för att visa sitt stöd till insatsen. Kairosdokumentet kräver ett slut på den israeliska ockupationen och förespråkar en rättvis fred. Kairos Palestina-rörelsen som föddes ur Kairos-dokumentet har genom åren varit föremål för teologisk kritik och debatt.”

Leppäkari undviker att nämna att Kairosdokumentet ingår i BDS infrastruktur för att svälta ut staten Israel. Hon signalerar ingen medvetenhet om hur protestantiska kyrkor uppträder som villiga brickor i spelet för att driva denna fientliga politik. Ändå har jag svårt att tro att hon är omedveten om det. Mycket svårt är dock att respektera att hon som forskare lånar sig till att osynliggöra vad det egentligen handlar om.

Vad får vi då läsa i biskop Younans texter?

Om Kairosdokumentet, som Younan ställer sig bakom, står till exempel:

”Det formulerar med kraft och tydlighet i en profetisk anda, utan tvetydigheter, och framhåller att den lösning som kan leda till rättvis fred måste innebära ett slut på den israeliska ockupationen av palestinsk mark liksom alla former av diskriminering.” (sid 43-44)

Kairos Younan bild

Det finns återkommande teman i hans föredrag. Några av dem: Kärnkonflikten i hela regionen är för Younan konflikten mellan Israel och Palestina. För den bär Israel den största skulden och Israel bär huvudansvar för att lösa den. Om Israel slutade att vara en ockupationsmakt så skulle alla arabstater erkänna Israel. Alla palestiniers rätt till återvändande formuleras och slås fast. Religionsdialogen handlar för Younan om kristna och muslimer. Problemen i de palestinska områdena tillskrivs i huvudsak ockupationen, arbetslöshet och den tilltagande extremismen bland palestinier och israeler. Vad gäller det sistnämnda tycks Younan likställa utvecklingen i demokratiska Israel med extrema grupper som Islamiska Jihad och Hamas. Younan lyfter frågan om palestinska och israeliska läromedel som ger en främmandegörande bild av ”den andre”. Men ingenstans finner jag att han tar upp att palestinska läromedel och barnprogram sprider hat mot Israel, antisemitism och även uppmanar till våld.

Younan är kristen i ett sammanhang där islamism och extremistisk islamism dominerar. Jag har förståelse för att han som minoritet inte vågar och kan förlägga någon tydlig, uttalad skuld för sin situation på de egna regimerna, utan att han måste göra Israel till huvudfiende. Precis som de egna extrema regimerna gör. Ockupationen är den viktigaste frågan för dialogen mellan muslimer och kristna, menar han. Israel blir ”the scapegoat”. På så sätt slipper de egna regimerna granskas och ansvarsutkrävas. Utifrån hans kontext kan jag, som jag påpekat, förstå det. Men att Svenska kyrkan legitimerar och sprider denna ensidighet är direkt oansvarigt. Det cementerar och späder på polariseringen, orden om försoning till trots. Kyrkor, NGO:s och västerländska intellektuella bidrar till denna polarisering och profiterar på olika sätt på konflikten.

Munib Younan grundade efter den andra, mycket blodiga, intifadan i början av 2000-talet följeslagarprogrammet EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme In Palestine and Israel) inom ramen för Kyrkornas världsråd (WCC World Council of Churches). Under den andra intifadan pumpade WCC ut den narrativ som legitimerar palestinskt våld genom att ge Israel hela skulden för konflikten och den avstannade fredsprocessen. Yonan beskriver i boken den andra intifadan som att Israel genomförde en ”extrem upptrappning av våld”. De civila israeliska offer som sprängdes i terrordåd ingår inte i hans beskrivning.

*Jag kommer i en uppföljande blogg ta upp den centrala del av kyrkornas Israelfientliga infrastruktur som Kyrkornas världsråd (WCC) utgör.

Syftet med EAPPI var och är att rekrytera volontärer som ett slags övervakare av Israels agerande vid skilda checkpoints. Volontärerna ska inte ha någon kontakt alls med de israeliska unga soldaterna. Den politiska utgångspunkt de arbetar efter är helt ensidig vad gäller fördelning av skuld och i synen på offer och förövare. EAPPI samarbetar med organisationer som kräver och är involverade i BDS´ totalbojkotter av Israel och har en delegitimerande syn på statens Israels rätta att existera.

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar.”, skriver ärkebiskopen i förordet.

Bakom trons kodord förs en Israelfientlig politik. Tron korrumperas än mer genom kyrkoledningens försök till förnekelse, som i ärkebiskopens svar till Israels ambassadör, och dimridåer. Vad är det egentligen missionen och passionen ska väcka och uppmuntra?

Fotnot 1: Den som vill förstå något av Svenska kyrkans religionsdialogprojekt och syn på interreligiös samverkan, behöver veta att idéerna och ideologin är direkt hämtade från palestinska kristna som Munib Younan och Mitri Raheb.

Fotnot 2: Younan skriver om byggprogram på Olivberget. Svenska kyrkans kyrkomöte beslutade 2007 om 30 miljoner till det programmet. Pengarna överfördes till Lutherska Världsförbundet där Younan var ordförande. Att projektet inte kommit vidare har skyllts på Israel.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

Kapad advent

Säga vad man vill, Kairos Palestine-gänget levererar! Adventstiden har de utsett till sin speciella kampanjtid, med hänvisning till att en Jesus föddes i Betlehem (och för att den palestinske prästen och aktivisten Mitri Raheb lever där och nu leder församling i Betlehem). Sedan några år tillbaka produceras därför ett adventskampanjmaterial som tar sin utgångspunkt i Betlehem. Materialet är för Palestina, men framför allt är det mot Israel. Detta material har systematiskt spridits av Svenska kyrkan under flera år i adventstid. Det blir ingen julstämning utan Israelkritik! Ännu är Christmas Alert 2016 inte utlagt på Svenska kyrkans hemsida, men det torde vara en tidsfråga innan så sker. Den otålige läsaren finner årets upplaga här:

http://www.kairospalestine.ps/index.php/kairos-palestine-blog/205-kairos-christmas-alert-2016

I de kommenterande texterna i Christmas Alert 2016 dröjer det två (2) meningar innan det hela börjar handla om Israels militära ockupation och orättfärdiga politik. I mening fyra (4) kommer texten fram till Israels kränkningar av palestinier, främst palestinska barn. Sida upp och sida ner är det sedan berättelser, varvade med böner, bibeltexter och bilder på taggtrådar och pojkar, som alla handlar om Israels övergrepp mot palestinska barn. Här är ett exempel på bildillustration:

bild-ko

Här är ett exempel på text:

”Palestinian children living in the occupied Palestinian territory have constant feelings of insecurity. When heavily armed Israeli troops invade Palestinian villages in the middle of the night, children’s feelings of safety and security are replaced with a sense of fear and isolation. This traumatic experience betrays the guiding principle of acting in the child’s best interests as stated in the UN Convention on the Rights of the Child.”

De negativt förstärkande orden är många i detta textavsnitt. Det hela avslutas med:

”From Bethlehem where peace was announced, I wish you all a Merry Christmas.”

I dokumentet får man 123 träffar på ”Israel”, det är genomgående i negativa sammanhang. På ”Palestin” (jag förkortar för att inte utesluta olika former av samma ord) får man 155 träffar, då ofta i sammanhang som inrymmer ordet ”child”, exempelvis: ”Israeli violations of Palestinians and of Palestinian children’s rights”. Överraskande nog fick jag också två träffar på ”Israeli child”. En visade sig handla om ”Israeli child registration policies”. I det andra fallet beskrivs de israeliska barnens priviligierade livsvillkor (givetvis i en bosättning):

”Unlike the Israeli children who grow up in the settlement opposite the village, Palestinian children do not have access to basic infrastructure such as water and electricity networks, or health and education services.”

Knivattacker, raketbeskjutningar, civilia israeler som legitima mål för terrorister – detta är inte något som problematiseras i årets kampanjmaterial. Heller. 2014 års Christmas Alert fick dras tillbaka från Svenska kyrkans hemsida då texten varnade för en ”judisk lobby”, vilket var för uppenbart antisemitiskt för att vara politiskt korrekt till och med i en mycket Israel-kritisk svenskkyrklig kontext. Årets kampanjmaterial lär inte göra någon i det lägret besviken!

Läs min motion om borttagandet av Christmas Alert 2014 här: motion-2015_091-ta-bort-dokumentet-christmas-alert-2014-fran-svenska-kyrkans-hemsida-2

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Damage control inom S

Vilka krav kan vi ställa på företrädare för de svenska regeringspartierna? Var går gränsen för de sammanhang de kan medverka i ? En Palestina-konferens i Malmö i helgen, där en riksdagsledamot för S skulle ha talat, ställer frågorna på sin spets. Igen.

Det har knappt gått en dag den senaste tiden utan att nya uppgifter om våra folkvaldas tveksamma umgängen och intoleranta åsikter eller praktiker kommit upp. Flera värderingskollisioner har blivit synliga. En av dem är den mellan västerländska värderingar och en islamistisk samhällsvision, där kvinnosynen är en bärande ingrediens. En annan har visat hur Mellanösterns konflikter skapar polariseringar även i Sverige.

Anti-judiska och antisemitiska föreställningar är tyvärr inte ovanliga i Mellanösterns länder. Att våra folkvalda, som tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), håller sig med sådana uppfattningar och offentligt uttrycker dem, visar att dessa synsätt normaliserats i kretsar i det svenska samhället. När statsråd härbärgerar och uttrycker dessa idéer är det inte en fråga om enskildheter, utan ett tecken på en farlig värderingsförskjutning. Denna utveckling måste tas på största allvar och motverkas.

Synsätten Mehmet Kaplan och andra gett uttryck för existerar inte i ett vakuum. Navet i denna föreställningsvärld är att staten Israel inte har något existensberättigande. Eller rättare: judar har ingen hemvist i Jerusalem eller i landet, i regionen, överhuvudtaget. Det är detta som var underströmmen när Kaplan 2014 på Medborgarplatsen i Stockholm ropade ”Vi ska befria Jerusalem”.

I helgen arrangeras den fjortonde Palestinians in Europe Conference. Denna gång i Malmö. Konferensen är ett tillfälle att uppmärksamma palestiniernas situation och utvecklingen i Mellanöstern. Men en av arrangörerna är organisationen Palestinian Return Center (PRC). Enligt bland andra tyska myndigheter har organisationen band till terrororganisationen Hamas och Muslimska brödraskapet. Hamas erkänner som bekant inte Israels rätt att existera. Under tidigare konferenser har terrororganisationens ledare Ismail Haniyeh talat via länk.

En av årets talare var enligt programmet den svenska riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S). När frågor började dyka upp i sociala medier om hennes medverkan nu på lördag valde hon att hoppa av. Det valet gör dock inte att kritiska frågor inte behöver ställas om hur det kan komma sig att Larsson återkommande hamnar i liknande sällskap.

2014 uppmärksammades hon när hon poserade på en bild med en karta över regionen, en karta där Israel saknas. Larsson kritiserades 2015 för att ha talat under en Palestina-demonstration i Malmö där det skanderades ”Intifada kom och låt fredliga lösningar gå”. Hillevi Larsson tog avstånd från ropen och försvarade sig med att hon inte förstår arabiska.

Men inte heller denna gång tycktes Hillevi Larsson ha undersökt sitt umgänge innan hon tackade ja. I år hade hon enligt konferensinformationen fått sällskap av Sheik Ekrima Said Sabri, tidigare stormuftin av Jerusalem. Han har tidigare portats från att komma in i Holland på grund av sina extrema åsikter om judar och väst. Innan elfte september, exempelvis, uttalade han sig hätskt om USA och menade att landet borde ”förstöras” och ”Vita huset täckas i svart”.

Ett grundkrav på företrädare för de regeringsbärande partierna, och på våra folkvalda i vidare mening, är att de inte deltar i och legitimerar sammanhang som otvetydigt underblåser konflikter och motsättningar i Sverige och i världen.

En fråga som också behöver ställas är det kloka i att en konferens med en sådan slagsida alls arrangeras i Malmö, en stad som judar flyttar ifrån och där de som bor kvar är otrygga. Redan i början av 2000-talet kom rapporter om ökande antisemitism bland den del av befolkning som har rötter i Mellanöstern (Tossavainen/Oredsson 2003). Vad det är för budskap som kommer att spridas i helgen är en fråga som behöver svar. Varför en representant för ett av Sveriges regeringspartier överhuvudtaget fanns med på talarlistan är en annan.

Vänsterpartiets Daniel Sestrajcic skulle också ha talat under konferensen. Även han har valt att hoppa av.

Annika Borg

Annika KO

 

 

Wallström inte alls missförstådd

Nyligen fick ett seminarium om judiska och andra minoriteter i Mellanöstern, som arrangerades i Sveriges riksdag, ställas in av säkerhetsskäl. Samma vecka skulle jag deltagit vid ett annat arrangemang på liknande tema, också det fick skjutas på framtiden på grund av oro för säkerheten.

Att inte Sveriges riksdag klarar av att hantera säkerheten för ett evenemang med fokus på den judiska minoriteten är i sig alarmerande. Hotbilden mot judar är hög. I den terrorvåg som drabbat Europa i år har flera av attackerna varit riktade mot judar. I Paris i november var det ingen tillfällighet att Bataclan attackerades. Teatern har tills nyligen haft judiska ägare, som haft arrangemang med kopplingar till judiskt liv och till Israel. Efter upprepade hot sålde de teatern.

I samband med terrorattentaten i år har verksamhet fått ställas in. I februari fick exempelvis Judiska församlingen i Stockholm ställa in sin traditionella sportlovsresa. Runt om i Sverige ställdes judiska gudstjänster in. I november likadant.

Just nu pågår en insamling för att säkra skyddet för rabbinen i Malmö och hans familj. Trots åratal av larm och varningar om hur utsatta judar är i Malmö har läget förvärrats. Nu alltså så pass mycket att privata initiativ behövs för att ge familjen skydd. Det svenska samhället har fallerat i skyddet av sina medborgare.

Ett av skälen till undfallenheten är att trakasserier av och hot mot judar oftast kommer från personer med bakgrund i Mellanöstern. Rädslan för att bli stämplad som fientlig mot andra grupper har gjort att man – samhället, politiker, många medier – valt att se genom fingrarna med hatet mot judar.

Israel-Palestina konflikten används som skäl av grupper från Mellanöstern för att ge legitimitet åt sitt agerande. Israel-Palestina konflikten utnyttjas för att underblåsa hatet mot judar, därför är det oerhört viktigt att se vilken retorik och vilka argument som används. Denna problematik har tagits på allvar av exempelvis Siovash Derakthi, som grundade ”Unga muslimer mot antisemitism”.

I januari i år visade Uppdrag granskning i SVT hur judar trakasseras på gator och torg i Malmö, i huvudsak av personer med bakgrund i Mellanöstern. Detta sker inte enbart i Malmö. Läget har varit alarmerande i många år. Två särskilda sändebud har sänts från USA till Sverige, Hanna Rosenthal 2012 och Ira Forman tidigare i år, för att varna om situationen och få Sverige att förstå allvaret. Tidigare kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu använde i ett uttalande ett av de mest spridda uttrycken i konspiratorisk anti-judisk och antisemitisk propaganda; att det finns en världsomfattande judisk lobby. Om orden faller ”israelisk lobby” eller ”judisk lobby”, gör här ingen skillnad i sak.

När Margot Wallström, för att täcka för sina senaste utspel mot Israel, säger att ”Israel missförstår allt jag säger”, är detta en mildare variant på samma tema: en kollektiv beskyllning för en medveten agenda. Uttalandet har ett sammanhang. Sedan terrorattentaten i november har Wallström upprepade gånger dragit in Israel-Palestina konflikten i sina uttalanden, i ett läge där israelerna själva befinner sig mitt i en terrorvåg mot sina judiska medborgare. En mer neutral bedömning hade istället varit att se det som händer i Israel som en del i den terrorvåg som skakar såväl Europa som hela världen och uppmärksamma hur Israel-Palestina konflikten används för att ge legitimitet åt våld och hat. Istället gör Wallström precis detsamma: Skyller på Israel. Skyller på judarna. Dessa går inte i sammanhanget att hålla isär.

Och istället för att se hur terror mot israeler hänger ihop med den islamistiska extremistiska terror som andra grupper utsätts för (även palestinier), isoleras denna terror till att bli något annat, till terror som ges legitima skäl. Ja, den blir inte ens terror. I SR:s och TT:s tappning blir attackerna till ”knivdåd” och förövarna blir ”knivmördare”, även om en viss korrigering av ordvalet har kunnat skönjas på senare tid. Det är till och med så att det i SR kallats ”utomrättsliga avrättningar” när polis och militär avvärjer terrorattacker i just Israel. När SR:s korrespondent tagit sig för att försöka lansera denna ideologiskt färgade retorik, fick dock ledningen backa ifrån uttalandet. Igen. Tidigare i år fick SR be om ursäkt för frågan till Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman, om vad judarna själva hade för ansvar för antisemitismen. En fråga som ställdes efter attentaten i Köpenhamn och Paris, då judars oro för situationen i Europa ökade.

Det är möjligt att Margot Wallström inte följt med i efterspelet av korrespondenten Cecilia Uddéns försök att inpränta ”utomrättsliga avrättningar” som begrepp när just israeler försvarar sig mot terror, det vill säga att SR backade, för utrikesministern använde nyligen uttrycket. Wallström har en linje och denna är att kritisera Israel och att förminska den terror som palestinier utövar. Hon är inte ensam om den linjen, man kan säga att det är en svensk linje, även om vi är många svenskar som å det skarpaste motsätter oss den.

Istället för att reservationslöst fördöma terrorvågen i Israel gick Wallström för en tid sedan ut i tidningen Haaretz med en överseende attityd och gav ”goda” råd om hur Israel ska skapa fred med palestinierna. Det är Israel-Palestina konflikten som skapar det ”men” som gör att hon inte entydigt kan fördöma terrorn. På så sätt förstärker hon uppfattningen hos de som använder konflikten som legitimitet för hat och våld. Det talar också sitt tydliga språk att Sverige erkände Palestina – och pumpade in ännu mer pengar – utan minsta krav på motprestation, som att man ska hålla val (Mahmoud Abbas sitter nu på sitt elfte av fyra år) avskaffa dödsstraffet och stifta lagar mot diskriminering och våld mot kvinnor, för att ta några exempel.

Wallström driver en linje och har en uppfattning. Det är den vi möter i hennes uttalanden. När hon för en tid sedan sa till en representant för judar i Sverige att ”judarna kampanjar mot mig”, är det ett skrämmande uttryck för hennes synsätt och värderingar. Läs mer om det HÄR.

Stefan Löfven har även han haft svårt att ta avstånd från terrorn. Häromdagen fick han ringa upp TT för att ta tillbaka ett uttalande om att knivterrorn inte var terror. Han kunde nu se det som enskilda terrorhandlingar, men inte som organiserad terror. Men terrorn i Israel uppviglas av ledare inom olika palestinska grupper, det är inte isolerade galningar som utför den. Den våg av antisemitism som sköljde över Löfvens Facebook-sida förra året, när han uttalat att Israel har rätt att försvara sig, borde ha fått larmklockorna att ringa hos honom. Istället gjorde han tvärtom: mildrade det uttalandet.

Den svenska vänstern och de grupper från Mellanöstern som när hat mot judar finner varandra i sin ensidiga förståelse av Israel-Palestina konflikten. Denna görs till fokus och Israel och judar görs till den stora fienden. I denna kontext finner vi även Svenska kyrkan. Svenska kyrkans bojkott-kampanjer och politiska utspel är ofta mindre för palestinier än vad de är mot Israel. Från julen 2014 fram till augusti i år spred Svenska kyrkan på sin hemsida ett dokument skrivet av palestinier, Christmas Alert, som, förutom att förmildra terror och ensidigt propagera mot Israel, innehåller formuleringar om en ”judisk lobby”. En motion till årets kyrkmöte ville att det skulle redas ut i grunden hur ett dokument innehållande antisemitism har kunnat spridas av Svenska kyrkan. Motionen avslogs. Svenska kyrkan håller sig också med ytterst tveksamma kontaktytor i regionen. 2014 besökte tidigare ärkebiskop Anders Wejryd ledaren för terrororganisationen Hamas, Ismael Haniyeh.

This is Sweden. Fortsättning följer.

Annika Borg

Annika KO

För den som vill går alla uppgifter lätt att hitta via google, utom den om Margot Wallströms uttalande om ”judarna kampanjar mot mig”, länk finns i texten.