Wallström underkastar sig Iran

Under regeringen Löfven I, år 2015, for näringsministern Mikael Damberg (S) på friarstråt till Iran och utrikesminister Margot Wallström hyllade tidernas sämsta avtal – Iranavtalet. Ett avtal om vilket exempelvis Kanadas tidigare utrikesminister och människorättsaktivisten Irwin Cotler sagt att västvärlden passerade alla sina ”red lines”, men Iran inga. Exempelvis gick västvärlden med på det fullständigt graverande att inte få utföra oanmälda inspektioner av anläggningar.

Sedan dröjde det inte länge förrän nästa resa till Iran gick av stapeln. 2018 kunde vi se en kader av kvinnliga regeringsföreträdare, såsom Ann Linde (S), och kvinnliga tjänstemän, paradera förbi mullorna iförda slöjor, som ett tecken på sin underordning. En av dem vara kabinettsekreterare Annika Söder. Söder, som brukar delta i paneler på kyrkligt arrangerade seminarier i Almedalen tillsammans med anti-judiska Palestinaaktivister.

Linde bar under Iranresan 2018 för säkerhets skull även en fotsid dräkt och alla kvinnliga representanter respekterade att undantas från handskakning med män. Således reste de till Iran som könsvarelser, inte i sina officiella roller. Det svenska besöket visade Irans folk och världen att svenska kvinnor underkastar sig och synliggjorde än en gång att Sverige sannerligen inte har en feministiska regering. S-regeringen gjorde det tydligt för det globala samfundet att talet om den svenska jämställdheten bara är ord. Budskapet från Sveriges regering var att kvinnor på den internationella arenan inte kan representera sin stat eller sitt ämbetet, utan reduceras istället till sitt kön vid officiella besök. Hade regeringen däremot sett kvinnor som representanter för Sverige på samma vis som män är, hade kvinnor självklart krävt att bli behandlad på samma vis som män och inte underkastat sig könssegregerande bruk som manifesterar kvinnors underordnade roll.

LInde tw AB rätt

De bleka försvarstalen från minister Linde och andra efter Iranresan gick ut på att de valde att följa lagarna i Iran och seder och bruk. Nonsens. Regeringens kvinnor agerar nämligen på samma undfallande sätt vad gäller kvinnors underordning när företrädare för Iran är i Sverige.

För i dagarna, under regeringen Löfven II,  var det dags igen med ytterligare toppmöten med Iran. Denna gång kom terrormotorn och mördarregimen Irans utrikesminister Javad Zarif till Sverige. Och än en gång visar Sverige att vi är ett land som underkastar oss och att kvinnliga företrädare möter Iran som könsvarelser och inte som representanter för sina officiella positioner, funktioner och ämbeten: Utrikesminister Margot Wallström  (S) går till och med på hemmaplan, på hennes eget utrikesdepartement, i Sverige, med på att en en man som bekänner kvinnors underordning inte behöver ta seden dit han kommer och hälsa genom att ta en kvinna i hand. Wallström reducerar därmed sig själv till kön. Hon har således inte tolkningsföreträdet och makten ens på sin egen hemmaplan.

Faktum är att Wallström går ännu längre: Hon försvarar och legitimerar till och med sin egen underordning genom att vifta bort detta symboliska och signifikanta och underkastande agerande genom att uttala att ”iranier hälsar tyvärr inte på kvinnor i hand, så det gör vi aldrig var vi än är, och vi gör inte det här heller” och att bristen på handskakning inte är det största problemet.

Sedan tycks hon på allvar tro att utrikesminister Zarif och hon har haft seriösa diskussioner om behandling av kvinnorättsaktivister och homosexuella. Och att han och därmed Iran skulle ha lyssnat på henne. (Frågan om synen på judar och Iran som motor för antisemitism tycks inte ha varit agendan. Inte heller synen på andra minoriteter och religionsfriheten (den frihet Zarif själv tar för given för sig själv).)

Genom den signifikanta och symboliska handlingen att hon underkastar sig även på sin egen hemmaplan – i sitt eget hus – går hon till mötes allt det som terror- och mördarregimen Iran står för. Att inte Wallström eller någon annan på UD begriper det, är en skam. En skam är det också att Sverige öppnar famnen för Iran, igen.

LÄS några av de senaste texterna jag skrivit om könssegregation: Expressen om handskakning och könssegregation 2018.  KRISTEN OPINION om könssegregation och slöjan 2019.

LÄS min krönika ”IRAN SOM KOM IN FRÅN KYLAN”, Axess nr 2 2016:

”Näringsminister Mikael Damberg ler stort på bilderna från den svenska delegationens besök i Iran i december. Iran är ett land med 82 miljoner invånare. När Europa och USA hävt sanktionerna och välkomnat diktaturen in i värmen, är förhoppningarna om en ny marknad stora. Snart kommer Business Sweden, vars avsändare är staten och näringslivet, vara på plats i Teheran.

De hävda sanktionerna, som frigör ett stort kapital, ses av Damberg som ”en seger för diplomatin”. Det kan få stor betydelse ”för konflikterna i regionen”. Omvärlden är heller inte naiv, utan kommer att se till att ledningen lever upp till det man sagt, slår Damberg fast. Håll kvar de utsagorna i tanken.

I reportaget jag läser har journalisten och fotografen för säkerhets skull tagit på sig slöjor på bylinebilden. Det ska antagligen signalera respekt. Fast inte för de iranska kvinnor som sedan några år gjort uppror. En protest som resulterat i en grupp på Facebook, där de lägger upp bilder av sig själva utan slöja. Inte heller för de många kvinnor på Irans gator och torg som successivt skjuter tillbaka slöjan och visar lite av håret.

EU:s utrikeschef Federica Mogherini tog för säkerhets skull på sig sjal och täckande klädsel när hon besökte Irans utrikesminister Mohamad Javad Zarif i somras. Då skulle det så kallade Iranavtalet börja implementeras. Även Mogherini ler stort på bilderna. Varför hon valde att bära sjal och representera sitt kön istället för att vara en representant för sitt ämbete är svårbegripligt. Obetänksamhet? Medvetet? Leka lite med underordningssymboler och ge sken av att det är respekt? I min bekantskapskrets finns ett talesätt som är tillämpligt: ”Så skulle Madeleine Albright aldrig ha gjort.”

Irwin Cotler, kanadensisk människorättsaktivist, parlamentsledamot och tidigare justitieminister, är glasklar när jag lyssnar till honom under en säkerhetskonferens om regionen: Iran borde dras inför internationell domstol för sina brott mot mänskligheten. Under den nuvarande regimen har antalet avrättningar fördubblats. Hans bild av utfallet av Iranavtalet ger varken Mikael Damberg eller Federica Mogherini anledning att le. Cotler menar att Iran fick igenom allt de ville och att västvärlden passerade samtliga sina ”red lines”. Ett av många graverande inslag i avtalet är att väst inte försäkrade sig om rätten att få inspektera anläggningar när de vill, utan förvarning.

I glädjeyran över avtalet, utrikesminister Margot Wallström välkomnade ”varmt överenskommelsen” och hyllade Mogherinis målmedvetenhet, tycktes en hel del om Irans roll i konflikterna i regionen ha glömts bort. Undanskymd blev retoriken om mänskliga rättigheter, som den nuvarande rödgröna regeringen, förvisso selektivt, brukar vara petig med. Det är knappast så att Iran har färre minus på det kontot än Saudiarabien.

När sanktionerna nu upphör frigörs pengar som hamnar hos terrororganisationerna Hizbollah och Hamas. I detta terrormaskineri är Iran motorn. Med IS på näthinnan tycks dock andra våldsaktörer i Mellanöstern hamna i skymundan. Ingen förändring av landets synsätt har heller skett sedan Khomeini deklarerade att det bara finns en lösning på Israel-Palestinakonflikten: att Israel utplånas. Avtalet kan sannerligen påverka regionen. Men knappast i den riktning Mikael Damberg hade i åtanke under sitt glada Iranbesök.

Iran är en mördarregim, en teokratisk diktatur som enligt väst nu kommer att utveckla ”fredlig” kärnteknologi. Naivitet är inte enbart en svensk företeelse. Att världens oljebolag och andra marknadsaktörer står vid regimens dörr är ett faktum. Det kan i sin tur skapa bättre materiella villkor för befolkningen. Men det är inte säkert. Frigjorda tillgångar och ökad ekonomi ger regimen mer resurser till repression av den egna befolkningen.

Västvärlden har inte Iran som granne, då är det möjligen enkelt att tala om en seger för diplomatin och om tillit. Det finns många slutsatser att dra av de upptinade relationerna med Iran. En av dem är hur det demokratiska väst möter en diktatur och en herrefolksideologi. Med tillit. Och respekt. När Irans president Hassan Rouhani besökte Rom nyligen täckte man för säkerhets skull över nakna statyer. Det signalerar bara en sak: underkastelse.”

Annika Borg

Annika KO

Niqab – en extrem och oroande symbol

Det är inte ofta jag ser kvinnor i niqab i gatubilden i centrala Stockholm. Men de senaste åren har kvinnor som bär den (ofta) svarta klädedräkten, bestående av heltäckande tyg i lager på lager, heltäckt ansikte sånär på en springa för ögonen samt handskar, börjat dyka upp.

Det är ett religiöst motiverat plagg som begränsar synfältet, försvårar upptagningen av ljud och även påverkar huden i hårbotten samt upptaget av D-vitamin i det redan solfattiga Sverige.

Niqap

Den svarta heltäckande klädedräkten är ett extremt uttryck och val. Niqab är en underordningssymbol som sänder sitt tydliga budskap till mig, till andra kvinnor – och till män. Symbolen är en systemhotande, för det öppna samhället underminerande och aggressiv manifestation. Den som väljer niqab ropar ut sitt extrema religiösa och ideologiska budskap med megafon.

Häromdagen mötte jag två kvinnor i niqab som var på väg nedför trapporna till tunnelbanestationen. Av deras sätt att röra sig drog jag slutsatsen att båda var unga. Deras förkunnelse studsade mot mig med kraft: Den extrema könspolarisering, ytterlighetssynen och deras förakt för de västerländska värden jag håller för fundamentala, ja, heliga. Och det är givetvis meningen att jag ska uppfatta det hårdföra budskapet. Det synsätt som det svarta, begränsande, maskerade klädesplagget ropar ut till mig: Ett budskap om att jag som kvinna inte ska ta min frihet och min ohindrade kropp för given.

I Marocko har man förbjudit tillverkning och försäljning av burka. En del menar att det är första steget för att även ingripa mot niqab. Skälet är att man anser att plaggen inte har någon förankring i marockansk kultur, utan har blivit ett inslag genom salafismens ökande inflytande och sådana extrema hållningar vill man stävja och med alla medel motarbete. Niqab är förbjudet inom utbildningsväsendet. (Läs mer HÄR.)

Under hela mitt vuxna liv har jag arbetat med frågor om religion och kvinnosyn, som forskare och som skribent. Det jag i synnerhet har fokuserat på och undersökt är synen på kvinnors underordning och hur sådana religiösa system och praktiker tar sig uttryck. Burka och niqab är ytterlighetsuttryck för ett helt spektra av och system för kvinnounderordning, för syn på roller och sexualitet.

Nu är inte det här en text om förbud eller inte förbud, utan en allvarlig reflektion om en extrem yttring i gatubilden. Jag ser med oro på att dessa symboler normaliseras och legitimeras genom aningslösa liberala (inte i partipolitisk mening) uppfattningar om fenomenet. Tyvärr är den farhågan befogad – och stark.

Men det var inte enbart som reflekterande forskare jag reagerade där vid trapporna, utan som människa och kvinna. Jag vet vad jag ser. Precis som jag kan identifiera andra aggressiva och systemhotande symboler.

Annika Borg

Annika KO

 

Vad sysslar Centrum för religionsdialog med?

Könssegregerande religiösa praktiker brukar uppfattas som problematiska, inte minst inom protestantisk kristenhet. Ämbetsfrågan, enkönade manliga maktgrupperingar och ojämställdheten i biskopskollegiet hör till exemplen. En del kvinno – respektive mansfrukostar och samtalsgrupper förekommer i Svenska kyrkan, men i begränsad omfattning. Förvånande är därför att Centrum för religionsdialog i Svenska kyrkan ofta ordnar könssegregerade tillställningar. För några år sedan hade de en samling kring kvinnor och mat, liknande tillfällen har också hållits för kvinnor angående andra religiösa frågor.

Nu har detta hänt igen. Denna gång har en grupp kvinnor samlats för att reflektera kring helighet och uttrycka sina erfarenheter i form av pappaskar. I askarna skyddas på ett symboliskt sätt, enligt det senaste nyhetsbrevet, dessa upplevelser av helighet. Om män med intresse av saken hade beretts möjlighet till dispens för att få delta framgår inte av texten i nyhetsbrevet.

Saken är problematisk ur fler synpunkter än könssegregeringen. Ett problem utgörs av att en deltagande person uttrycker sig på ett sätt som är ägnat att normalisera islamism:

”-Undervisning är en ny viktig funktion i moskén, därför tycker Brödraskapet* att det är viktigt att kvinnor går dit, så att de får kunskap och kan undervisa barnen. Även salafismen uppfordrar kvinnorna att gå till moskén.”

Så sade Lena Larsen, som presenteras som norsk teolog och praktiserande muslim. Att det inom islamistiska grupperingar finns varierande och mycket problematiska uppfattningar om flickors och kvinnors rätt till och behov av utbildning är ingen hemlighet. Att då oemotsagt sprida bilden av Muslimska Brödraskapet* och salafister som värnare av kvinnors rätt till utbildning är verkligen märkligt.

I nyhetsbrevet finns också följande beskrivning: ”-Att få gå runt Kaba hand i hand med min man, där alla var sida vid sida och alla kategorier nedbrutna, det var ett tillstånd av helighet, berättade Lena Larsen.” Något motsägelsefullt att lovorda nedbrutna kategorier på ett seminarium som just upprätthåller en av de mest kraftfullt särskiljande kategorierna: den om kön.

Andra märkligheter centrat levererat på sistone är på samma tema. I ett panelsamtal under ett socialdemokratiskt (vad annars) Almedalsarrangemang om religion och feminism sa centrats Helene Egnell så här: ”om jag inte hade träffat Yasri Khan och Mehmet Kaplan så hade jag kanske gått på kritiken mot dem.” Vem är det som har ”gått på” vad? Egnell gör här en annan bedömning av konflikten mellan islamism och jämställdhet än vad – i detta fall ett politiskt parti – gjort. Också detta inlägg kan verka legitimerande på en särskiljande diskurs där religiös praktik överordnas jämställdhet. Ett annat problem här är Egnells privata anspråk: kan endast den som personligen träffat någon ha en uppfattning om åsikter som den personen officiellt uttryckt?

Ett sista exempel kan sättas upp på nöjeskontot. En bild centralt spridit för att göra reklam för ett evenemang är så könsstereotypt att det är svårt att inte le:

KO bild

De uppmärksamt lyssnande kvinnorna får sig uppenbarligen viktiga sanningar till livs av den bredbent sittande mannen. (Tyvärr verkar bilden vara borttagen från Facebooksidan sedan några dagar.)

En sista reflektion: Är det så den religionsdialogiska vardagspraktiken, diapraxis, ser ut är kanske centrats förkärlek för separata kvinnomöten helt förståelig.

https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/seminariium-sokte-svaret-pa-fragan-vad-ar-heligt-for-dig

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Arbetarrorelsen/trosolidaritet/Media/Nyhetsarkiv/Almedalen-2016-Vara-seminarier-sammanfattningar/

Johanna Andersson

Johanna KO

*Muslimska Brödraskapet, om dem har bl a terroristforskaren Magnus Norell skrivit här: http://ledarsidorna.se/2016/07/magnus-norell-muslimska-brodraskapet/ och här http://www.svd.se/muslimska-brodraskapet-en-del-av-problemet