Medlem i Svenska kyrkan – tvångsansluten till S?

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Det säger statsminister Stefan Löfven i en stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning lagom till midsommar (22/6). Socialdemokraternas kyrkovalskampanj har dragit igång. Men i statsministerns svar på de välvilliga frågorna från reportern lyser anomalierna och motsägelsefulheterna igenom. I den här lite längre texten ska jag resonera om det och om varför S kidnappar Svenska kyrkan. En process som pågått en stor del av 1900-talet och som tyvärr – och motsägelsefullt nog – har accelererat efter millennieskiftet.

En grundläggande fråga är varför statsministern och hans fru Ulla Löfven, tidigare kyrkopolitisk ombudsman för S och förtroendevald för S i Stockholms stift (kyrkoråd samt tidigare stiftsstyrelsen) och nu även kandidat på S-listan inför kyrkovalet i år, som inte själva är troende ska engagera sig i Svenska kyrkan och styra och ställa med den. Med vilket mandat då? En skarp fråga om det borde Kyrkans tidning ställt. Det är uppenbart att Löfven själv har svårt att förklara och försvara det.

En annan fråga är varför paret engagerar sig i Svenska kyrkans vigslar, då de själva valde att gifta sig borgerligt.

En tredje fråga är hur statsministern samtidigt vill verka för en minskning av konfessionella inslag i skolan och värna Svenska kyrkan. Det blir ganska svårt med dessa olika hattar. Återigen, här hade det behövts skarpa frågor av reportern.

En fjärde fråga är varför statsministern bekymrar sig över de fåtal som inte viger samkönade par i Svenska kyrkan. Verkligheten är tvärtom den att det inte finns tillräckligt med samkönade par som vill vigas för alla oss präster som med glädje bejakar samkönade vigselpar.

Präster i Svenska kyrkan har dessutom ingen vigselplikt överhuvudtaget, utan vigselrätt, och vigseln är inget sakrament i Svenska kyrkan. En präst kan neka vigsel av en mängd skäl. Detta är dock extremt ovanligt. Och som sagt: det finns inte tillräckligt med samkönade par för alla präster som väntar på en förfrågan om vigsel och som med glädje bejakar den.

Bakgrunden till att Löfven tar upp frågan om att ingen ska kunna bli präst utan att viga samkönade par, och att också rubriken drar på det, är en motion i förra årets kyrkomöte där S driver vigselplikt för alla präster. Biskopsmötet uttalade sig mot motionens förslag på tvångsåtgärder och underströk vad vigselrätten innebär. Motionen avslogs. Wanja Lundby Wedin (S) lovade återkomma med en ny motion i saken. Och nu har således Löfven dragit igång vallokomotivet åt henne och S i kyrkomötet i frågan. Det blir intressant att se i höst om S i kyrkomötet kör över biskopsmötets uttalande. Löfven, som icke-troende, vill här skramla inför kyrkomötet och tala om var skåpet ska stå i Svenska kyrkan. Det är en maktdemonstration. Politikens värld som tränger sig in i kyrkans sfär.

Statsministern borde istället sopa rent i de egna hörnen. Tidigare Broderskapsrörelsen numera Tro och Solidaritet, som tyvärr har ett stort inflytande i Svenska kyrkan och som precis som kyrkoledningen legitimerar och bygger upp kontakter med Muslimska Brödraskapet, tog bort sin bejakande formulering om samkönade relationer när de övergick till att bli interreligiösa. Tidigare ledaren för Tro och Solidaritet Peter Weideruds paternalistiska förklaring var att muslimerna inte var mogna för detta. Det är något att ta tag i för Stefan Löfven, istället för att ha åsikter på kraven för att bli präst i Svenska kyrkan. Statsministern borde se till att den egna rörelsen Tro och Solidaritet står upp för den egna devisen ”alla människors lika värde” istället för att föregripa årets kyrkomötesbeslut i Svenska kyrkan och trycka till biskoparna.

Wanja Lundby Wedin svingade sig från ingenstans (kyrkligt sett) upp till en riktig maktposition i Svenska kyrkan i samband med kyrkovalet 2013 när hon valdes in i kyrkomötet. Då fick hon platsen som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Där har hon, som hon enligt uppgifter från andra håll brukar, konstruerat ett presidium. I praktiken är det hon och ärkebiskop Antje Jackelén, som är ordförande, som utgör maktkoncentrationen.

Svenska kyrkan har en kvinnlig generalsekreterare också. Samt en kvinnlig ordförande i kyrkomötet. Andelen män och kvinnor i ämbetet är totalt sett jämn. Kvinnoprästmotståndare blir inte prästvigda och de som redan är det enligt äldre ordningar och överenskommelser kan inte göra karriär, som kyrkoherdar till exempel. Så kvinnoprästmotståndarkortet torde S ha svårt att dra inför valet 2017, men det har inte hindrat dem från att försöka.

Den kyrkligt orienterade höjer på ögonbrynet inför Löfvens avslutande kommentar i intervjun om att han gärna vill tala mer och djupare med ärkebiskop Antje Jackelén. De har bara träffats ett par gånger, säger Löfven.

Men tillräckligt djupt har de i alla fall talat eftersom den kyrkopolitik den socialdemokratiske statsministern bedriver kan läggas som ett karbonpapper på de frågor som med emfas kommuniceras ut från ärkebiskopen, ärkebiskopens kansli och Kyrkokansliet i Uppsala: som flyktingkrisen, den interreligiösa dialogen och hyllningar till påvebesöket i höstas. Därav det höjda ögonbrynet från kyrkligt initierade läsare.

Löfven får i intervjun även med det citat från ärkebiskopen där hon retoriskt försökte komma runt och undan den starka kritiken mot Svenska kyrkans monumentala svek mot utsatta kristna. Kyrkan har exempelvis vägrat att ta de tidiga larmen om kristnas utsatthet på asylboende i Sverige på allvar och hjälpa till med säkra platser för dem. Svenska kyrkan drev inte heller på för att folkmordet på kristna och andra minoriteter ska benämnas just folkmord, utan avstod från kampanjer. När det gällde de egna trossyskonens lidande underlät således Svenska kyrkan att bedriva så kallat ”påverkansarbete”, till skillnad från när det gäller andra rent politiska frågor. Ärkebiskopens retoriska räddningsförsök var att formulera sig om att ”vi inte ska hjälpa de utsatta kristna för att de är kristna, utan för att vi är kristna”. Det var starkt sagt, menar Löfven. Men satt i sin kontext uppfattades ärkebiskopens uttalande som ett hån, som ytterligare ett sätt att vägra benämna kristnas utsatthet. I sin självdefinition inkluderar sig statsministern inte heller i ”vi kristna”, så vad han egentligen menar är inte glasklart. Det kunde reporten frågat om.

Intervjun är ett övertydligt exempel på den samsyn och de intensiva kontakter som råder mellan kyrkoledningen och Partiet. Sverige är ensamt i den demokratiska världen om att ha en kyrka vars tro, teologi och lära påverkas av ett statsbärande parti och ett biskopsmöte som tillåter det. Sveavägen 68 ska givetvis inte utforma något alls i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali i den kyrkliga världen. Men med ett biskopsmöte där vissa är fusionerade med Partiet, rödgrön politik och allmän aktivism, andra för fega för att säga något och en tredje kategori knyter näven i fickan fortsätter politiseringen. Ett biskopsmöte som inte hade varit så kastrerat skulle kunnat göra skillnad för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

Ett problem är att biskoparna så att säga avskaffat sig själva i kyrkomötet och inte har rösträtt. En del biskopar anser att det är bra. Skälet är att de då kan låta de förtroendevalda driva frågorna och själva som biskopar slippa ta ansvar för besluten.

Det behövs en ny reformation där hela det nuvarande kyrkopolitiska systemet rivs upp. Dagens system har byggts upp efter politisk modell och metod och har nått vägs ände. Lagen om Svenska kyrkan behöver ändras så att medlemmarna får välja församling, då skulle de församlingar som bedrev kristen tro och kyrkligt arbete växa och de som ville vara filialer till den rödgröna politiken eller allmän aktivism få det svårare. Studie efter studie har visat att medlemmarna inte vill att Svenska kyrkan ska vara partipolitisk.

Men S vill partipolitiseringen eftersom Partiet anser att kyrkan, precis som Löfven säger, är en intressant arena. Svenska kyrkan är rik och rikstäckande, en utmärkt plattform för att föra ut Partiets budskap, en folkrörelse till och med. Det är så socialdemokratiska kyrkopolitiker talar om kyrkan, som en folkrörelse och ser Svenska kyrkan som en del av den egna rörelsen.

Socialdemokraterna efterlevde inte den kyrka-statreform de själva drev igenom där kyrkan och staten skulle åtskiljas. I efterhand kan det ses som ett smart drag, då flertalet andra kyrkopolitiska gruppers formella kopplingar till moderpartierna kapades när de tog konsekvenserna av reformen. Kvar som parti höll sig den största gruppen i kyrkomötet: Partiet S. Och Partiet fick ännu större och eget spelrum för att göra kyrkan till sin politiska arena.

En sidoeffekt var dock att S agerande öppnade för partiet SD att göra sitt intåg i kyrkopolitiken. Det är viktigt att hålla det i minnet när S ånyo kommer att gå till kyrkoval i september på den konstruerade nidbilden att Svenska håller på att tas över av mörka krafter som SD, homofober och kvinnoprästmotståndare. För det första är bilden inte sann och för det andra var det S som gav SD möjligheten och därmed utrymmet. Hade S lämnat Svenska kyrkan i fred och efterlevt den egna reformen hade inte dagens situation med SD i kyrkomötet uppkommit. Den frågan borde Kyrkans tidning ställt till Löfven.

Redan valet 2013 skulle denna polarisering och stämpling av kristna som är motståndare till partipolitiseringen ge S röster i kyrkovalet. S såg sig då och ser sig nu som en garant för att kyrkan håller sig på rätt etisk och demokratisk kurs. Om inte S fanns i Svenska kyrkan skulle mörkerkrafter, homofober och kvinnoprästmotståndare ta över, tror man om kyrkan och om sig själv. Nidbilden av Svenska kyrkan stämde inte då och den stämmer inte nu heller. Kyrkovalen är för S ett slags övningsval ett år innan riksdagsvalen. Kyrkan blir den politiska övningsarenan.

Och den egna synen på Partiet som moralgarant är anakronistisk och högmodig. Kristen tro och det judiskt-kristna kulturarvet i vid mening har format den västerländska etiken under årtusenden, för att ge lite perspektiv på Socialdemokraternas självbild. Partiet vill således vinna medlemmarnas röster i kyrkovalet för att de är det etiska alternativ som står för alla människors lika värde (en felöversättning av deklarationen om mänskliga rättigheter, där står ”värdighet”).

Man kan hoppas att högmod går före kyrkopolitiskt fall.

Kritiska röster inom S finns naturligtvis också. De resonerar sansat och logiskt: S ska vara ett religiöst neutralt parti, därför kan Partiet inte vara lierat med en kyrka. Självklart kan och ska partipolitiskt aktiva engagera sig i kyrkan, men inte som företrädare för ett moderparti, utan som kyrkligt engagerade med en enda agenda: Kyrkan, Tron, Teologin, det uppdrag som den brokiga skaran av Jesu lärjungar kallats till.

De grupper i kyrkomötet som tar avstånd från partipolitiken och är fristående (kyrkliga om man så vill) är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) är en annan grupp som anger sig vara partipolitiskt fristående.

Sedan finns de kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, men vars partier lämnat kyrkopolitiken i enlighet med den reform som trädde i kraft vid millennieskiftet. Nu heter de grupper vars partier lämnat kyrkopolitiken Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) och Miljöpartister i Svenska kyrkan.

De kyrkopolitiska grupper som vill hålla Svenska kyrkan kvar i den partipolitiska tvångströjan och är politiska partier är S, C och SD.

Valdeltagandet i kyrkovalet är oerhört lågt, ungefär 12 procent. De flesta förstår vad som kan hända med så lågt valdeltagande och vad som skedde när S i det närmaste kuppartat tvingade sig kvar i kyrkan efter reformen.

Den medlem i Svenska kyrkan som vill förhindra det fortsatta socialdemokratiska maktövertagandet behöver således rösta på andra grupper i kyrkovalet än de tre partipolitiska.

Det finns givetvis, som jag tidigare nämnde, ett övergripande svar på S ”engagemang”, som Löfven omskriver det socialdemokratiska maktövertagandet, i Svenska kyrkan: S vill ha Svenska kyrkan som en rik och rikstäckande plattform för Partiets budskap.

Om inte denna utveckling stoppas kommer ett medlemskap i Svenska kyrkan snart att vara synonymt med en tvångsanslutning till S.

Annika Borg

Annika KO

För övrigt, några påpekanden:

 *Kritiken av partipolitisering är teologiskt motiverad.

 *Att alla arenor i tillvaron också är politiska är en ideologisk uppfattning på vänsterkanten, inte en sanning.

*Jag förutsätter att Kyrkans tidning levererar stort uppslagna intervjuer utan kritiska frågor och med många porträttbilder även med företrädare för alla andra kyrkopolitiska grupper. (Förtydligande: Stefan Löfven är inte förtroendevald i Svenska kyrkan, men görs i intervjun till kyrkopolitisk talesperson. Det är hans fru som kandiderar till kyrkomötet och hon som varit kyrkopolitisk ombudsman för S samt även tidigare och nu förtroendevald i Stockholms stift. Tidigare LO-ordförande redan på plats, statsministern som kyrkovalslokomotiv och hans fru snart i kyrkomötet. S har sannerligen ambitioner för Svenska kyrkan.)

Mer läsning (intervjun samt texter på temat av mig.)

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/

http://www.smp.se/ledare/tron-en-forutsattning-for-levande-kulturarv/

Socialism som evangelium: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293#.WU-goBT7Zfg

Evangeliet glöms, Luther göms: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WU-g9RT7Zfghttps://

timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/

 

 

 

Annonser

Kyrkohandboksförslaget – en länklista

Det tycks aldrig ta slut. Ännu en gång debatteras Kyrkohandboksförslaget i media. Ännu en gång är det kyrkomusikerna som protesterar, i nuläget har var fjärde kyrkomusiker skrivit på den senaste protestlistan mot handboksförslagets nuvarande utformning och protesterna börjar anta formerna av ett uppror.

Ändå vägrar de ansvariga att lyssna och turerna runt handboksförslaget börjar nu framstå som närmast löjeväckande i omvärldens ögon, vilket härom dagen uppmärksammades i DN Kultur.  Inom Svenska kyrkan har det protesterats länge, men efter något som mest kan betecknas som en utnötnings-strid – ingen orkar lägga energi och tid på att formulera saklig och konstruktiv kritik, bara för att belönas med ännu en undermålig produkt att bemöta – har många helt enkelt resignerat.

Även präster som, på goda teologiska grunder, är starka motståndare till handboksförslaget tröstar sig nu ofta med att ”det kanske ska gå att fira en hyfsad mässa ändå”. Man behöver kanske inte bry sig om vansinnet? Kanske finns det sätt att navigera sig igenom handboksförslagets innerskärgård av teologiska grynnor och floskel-skär?

Det är självfallet en inställning, men frågan som jag menar måste ställas är var vi kommer att befinna oss om, låt oss säga, tio eller tjugo år om det nuvarande Kyrkohandboksförslaget antas av Kyrkomötet under 2017?

Det går nämligen inte att komma runt det faktum, att det som återfinns i Kyrkohandboken är Svenska kyrkans lära. Förändras Kyrkohandboken så förändras teologin. Just därför är det så oändligt viktigt att en ny Kyrkohandbok inte är ett ogenomtänkt hastverk.

Låt mig ge ett alldeles sant exempel: Om det står i Kyrkohandboken att ”Gud är vår Moder” (vilket det gör i handboksförslaget) betyder det att Svenska kyrkans präster förväntas bekänna och förkunna att Gud är vår Moder. Punkt.

Är vi beredda att göra det?

Det kommer inte att gå att bortförklara innehållet i Kyrkohandboken med att något ”inte ska tolkas bokstavligen” eller att man ”egentligen menar något annat” eller att ”språket ska vara inklusivt”. Kyrkohandboken anger hur vi firar gudstjänst och därigenom hur vi tror och vad vi tror på.

Dessutom: Förutsatt att vi anser att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan så måste Svenska kyrkans teologi vara i samklang med övriga kristna kyrkors. I det nuvarande handboksförslagets utformning är den inte det.

När DN:s Maria Schottenius frågar sig vem det egentligen är som så hett längtar efter denna sönderkritiserade kyrkohandbok, så är det en berättigad fråga hon ställer. Ja, vem? Och frågan måste ännu en gång ställas: Varför är det så bråttom? Strunta i Luther-jubileet – en kyrkohandbok har ett långt större värde än som en snygg presentation under ett reformationsjubileum!

De ansvariga, med ärkebiskopen i spetsen, måste upphöra med sitt kategoriska avfärdande av kritiken och istället pausa arbetet, lyssna och öppna en respektfull dialog. Det finns ingen annan väg nu.

Helena Edlund

Helena

 

För dig som vill uppdatera dig i några av de teologiska frågeställningar som varit aktuella här på Kristen Opinion, postar vi nu en sammanställning av Helena Edlunds texter om Kyrkohandboksförslaget:

 Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1.

 Kritik undanbedes. Kyrkohandboksförslaget del 2.

En ny religion? Kyrkohandboksförslaget del 3.

De små glidningarnas gud. Kyrkohandboksförslaget del 4.

En försmak om vad som komma skall. Kyrkohandboksförslaget del 5.

Hyddbygge pågår. Kyrkohandboksförslaget del 6.

 

Härskartekniker del 2: Tekniska finter

Wanja Lundby Wedin (S)* vill inte kännas vid några härskartekniker och har kommenterat mitt förra blogginlägg på Facebook. Hon skriver:

”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra det. I samma stund redogjorde utskottets föredragande för att han just fått information om detta, vilket gjorde att jag avstod från att upprepa det. Så enkel är förklaringen – härskartekniker handlade det inte om. Kanske vore snyggt med en ursäkt efter en sådan fullkomlig utskåpning?”

Angående detta kan man reflektera över att Lundby Wedin tydligen inte läst utskottets betänkande innan debatten i plenum: ”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra detta”. Betänkandet är daterat till den 29 september, så det torde ha handlat mer om motivationsbrist än tidsbrist för Lundby Wedin. Man kan också notera att utskottets föredragande ”just fått information om detta”. Varför så sent? Behövde kyrkans hus flera veckor på sig för att informera utskottet om att de skrivit sitt betänkande baserat på felaktig information?

I en replik till Dag Sandahl sade sedan utskottets föredragande:

”Då kan jag ju ge ett konkret svar på frågan om det här förslaget då. Det står på sidan två i betänkandet här att ärendet behandlades av kyrkostyrelsen den 14 juni 2016 som återremitterade det till arbetsutskottet för vidare beredning. Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen så du kommer att få möta det på nytt igen när du kommer på möte med kyrkostyrelsen och då kan du ju lägga fram önskemål och synpunkter. Men jag tror att det här som kommer fram blir då en kanske en förkortning lite grand av det som ju lades fram när du träffade kyrkostyrelsen tidigare här i år.”

Av detta inlägg framgår inte att det står fel i betänkandet. Intressant är också följande passage: ”Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen…”. Kontakter idag! Utskottets föredragande hade alltså samma dag som ärendet varit uppe i plenum fått nya uppgifter från kyrkans hus. Varför så sent när betänkandet varit klart länge? Och hur tolka formuleringen att ”den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen”? Det var knappast ett svar på min motion. Knappast heller en redogörelse för att frågan om en policy för förtroendevalda trots allt är aktuell och att yttrandefrihetsfrågan för förtroendevalda fortsatt är hotad.

Jag ser i detta mest tekniska finter och hade önskat att ett ja kunde vara ett ja. Och ett nej ett nej.* Att Lundby Wedin har en rad lojala supportrar på Facebook som ironiserar över oss som vågar oss på kritik är kanske inte ägnat att förvåna.

Det hela kan följas här: https://www.facebook.com/groups/239957022707/10154793524077708/?comment_id=10154794182792708&notif_t=like&notif_id=1480613247529285

Johanna Andersson

Johanna KO

*Wanja Lundby Wedin är Kyrkostyrelsens förste vice ordförande *Matteusevangeliet 5:37

Härskartekniker på ny nivå

En av de härskartekniker den norska socialpsykologen Berit Ås identifierade på 1970-talet kom att kallas ”undanhållande av information”. Genom att inte delge personer den information de behövde för att kunna fatta informerade beslut kunde den som satt inne med informationen manipulera och driva ärenden i önskad riktning. Jag har stött på en del sådant genom åren, men insåg här om dagen att jag hittills bara mött amatörer. I kyrkomötesdebatten såg jag så ett verkligt proffs i full aktion: Wanja Lundby Wedin (S), Kyrkostyrelsens förste vice ordförande. Hon skulle kunna hålla fördjupningskurser i denna genre!

Bakgrunden var frågan om att införa en policy för hur förtroendevalda inom Svenska kyrkan ska agera på sociala medier. I en motion om saken, skrev jag så här:

”Istället för att uppställa krångliga regler för förtroendevalda, vilket kan komma i konflikt med yttrandefriheten i Sverige, bör Svenska kyrkan ställa rimliga krav på de skribenter man avlönar eller på andra sätt stödjer ekonomiskt för att uttrycka åsikter. Förtroendevaldas övertramp bör överlämnas till nomineringsgrupperna att hantera, när listorna på valbara kandidater tas fram i samband med kyrkoval. Till sist är detta en sak för kyrkans medlemmar i fria val.”

Utskottet föreslog avslag på motionen, bland annat med följande motivering:

”Vidare konstaterar utskottet att frågan om Policy för förtroendevalda och den debatten inte längre är aktuell och föreslår därför avslag på motionens samtliga punkter.”

Så långt var allt väl. I debatten i plenum talade Roland Johansson för utskottet och beskrev att det inte längre var aktuellt att ta fram en sådan policy. Dag Sandahl ifrågasatte detta, men fick upprepat höra att frågan inte var aktuell. Så hände det märkliga: Lundby Wedin begärde ordet, men gick aldrig upp i talarstolen. Det blev ingen särskild debatt.

I stället valde Lundby Wedin att i en intervju för Kyrkans tidning säga att det stod fel i utskottets betänkande och att en sådan policy visst var aktuell! Varför gick hon inte upp i plenum och redde ut hur det förhöll sig? Hur kunde hon se Roland Johansson stå där i talarstolen och vara lurad att framföra felaktigheter? Finns det ingen respekt för kyrkomötesledamöternas tid och engagemang? Vad kostar det att nästan 300 personer ska läsa betänkanden som bygger på felaktiga sakuppgifter och sedan dessutom lägga tid på att lyssna på en fullständig pseudodebatt? Och hur är det med respekten för utskottens arbete och tid?

Lundby Wedins agerande, eller rättare sagt brist på agerande, är skandalöst. Går det att ha förtroende för en person som undanhåller viktig information från kyrkomötet? Härskartekniker som sagt, på en ny nivå.

Kanske kan du, Wanja Lundby Wedin, ändå nu i efterhand kan berätta hur det kom sig att du inte berättade hur det förhöll sig. Du var ju på väg upp i talarstolen, men ändrade dig. Varför?

Motioner och annat finns här: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

En ny reformation

Nästa år är det reformationsjubileum, eller rättare sagt Lutherjubileum. Det är då 500 år sedan Luther formulerade sina 95 teser om avlaten och den kristna tron.

Här på Kristen Opinion är vi av den uppfattning att det inte enbart är ett firande av reformationen och Luther som behövs, utan en ny reformation.

Den politiserade kyrkostrukturen har nått vägs ände, de partipolitiska utspelen och aktivismen hos kyrkoledningen har satts under lupp och kritiserats under lång tid, Jesus Kristus har åkt i marginalen och till detta kan man lägga avslöjanden om missbruket med kyrkans pengar.

Det finns således ett flertal beröringspunkter med det som var startpunkterna för reformationen för 500 år sedan.

Hade Luther haft tillgång till dagens mediala landskap hade rörelsen och förändringen skett snabbare. Idag finns alla möjligheter att få igång en rörelse för en ny reformation, som återför Svenska kyrkan till kärnuppdraget, som ÄR och definieras utifrån korset, evangeliet och uppenbarelsen: Jesus Kristus.

I Confessio Augustana (från 1530), som är en av Svenska kyrkans och lutherdomens viktigaste bekännelseskrifter, beskrivs vilken makt biskopar har – och inte har. Här görs en skarp åtskillnad mellan andlig och världslig makt.

Det är andlig makt biskoparna tillskrivs och den har ingenting med den världsliga makten att göra. Den andliga och den världsliga makten får inte sammanblandas. Om biskoparna gör anspråk på världslig makt, får de göra det i en annan roll än som biskopar. Deras myndighet och auktoritet är andlig, inte världslig. Perspektivet är evigheten.

Vidare är inte biskopar för reformatorerna en förutsättning för kyrkan. Biskopar har sitt existensberättigande endast om de klart förkunnar evangeliet och rätt förvaltar sakramenten. När biskopar leder fel är det församlingarnas, och prästernas, uppgift att påtala detta och att inte följa dem.

När Svenska kyrkans biskopar 500 år senare gör anspråk på makt att uttala sig i partipolitiska frågor om hur samhället ska organiseras och vill göra tron dagspolitisk, är det således inte förenligt med den lutherska traditionen. När biskopar hoppar över på den världsliga arenan och låtsas biskoplig auktoritet även där orsakar de kyrklig splittring. De politiska utspelen fungerar polariserande och exkluderande.

Det kan vara intressant att titta närmare på några formuleringar i Confessio Augustana om det andliga ståndet.

Om biskoparna:

”Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten /…/ Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv.”

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

I biskopsbrevet ”Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan. Ett biskopsbrev om ämbetet” från biskopsmötet 1990 återges en del av dessa skrivningar från Confessio Augustana när det gäller biskoparnas uppgift.

I brevet lyfts återkommande fram att biskoparna ska verka för enhet. I en viktig passage i biskopsbrevet om ämbetet beskrivs biskoparnas roll i samhällsdebatten:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Det är detta som gäller, men inte det som efterlevs. #nyreformation

Annika Borg

Annika KO

Läs också rapporten om kyrkans politisering Omvägen om Gud.

Ett  belysande citat av ärkebiskop emeritus KG Hammar från GP 18/9: ”Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av en test för att se om kyrka tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.”

 

 

KYRKOMÖTET STARTAR IDAG!

Vi är på plats i Uppsala för att se till så att våra motioner, 90, 91, 92, 105 och 106, får bifall! Nu gruppmöte (POSK. Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) sedan invigning och utskottsmöten. Annika sitter i Ekumenikutskottet och Johanna i Tillsyns- och uppdragsutskottet. Nu kör vi! Uppdatering, kommentarer, åsikter och analys kommer.

Läs motionerna här! https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/motioner-2015

Kristen Opinion goes Kyrkomötet 2015

Kristen Opinion kommer att bevaka, analysera och diskutera årets kyrkomöte här på bloggen, även andra inlägg kommer att dyka upp. Det behövs många sajter för granskning av Svenska kyrkan. Den uppgiften blir bara mer och mer angelägen.

Redan nu kan ni läsare ta del av Johanna Anderssons och Annika Borgs motioner till årets kyrkomöte.

Motion 90 tar upp det propagandistiska politiska Kairos-Palestina dokumentet och yrkar bifall till en redovisning av hur mycket medlemspengar som gått till att satsa på, sprida och implementera dokumentet. Bland annat har Svenska kyrkan haft en anställd för att sprida dokumentet.

Motion 91 tar upp det mycket allvarliga faktum att Svenska kyrkan på sin hemsida sprider antisemitisk propaganda. Det är dokumentet Christmas alert som innehåller sådana skrivningar och motionen yrkar bifall till att dokumentet ska tas bort. (Sedan kan man ju undra hur det överhuvudtaget kunde hamna på Svenska kyrkans officiella hemsida, vem som bestämde det och varför ingen reagerade.) (För turerna kring denna motion läs här: https://kristenopinion.wordpress.com/2015/09/22/pa-gang-pa-kyrkomotet-just-nu-jakten-pa-det-forsvunna-dokumentet/)

Motion 92 tar upp den julhälsning som sändes ut 2014, en bok om islam där dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd påstår att det sannolikt finns större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen än mellan en svensk kristen och en kristen i andra länder. Motionen yrkar bifall till att Svenska kyrkan ska ta fram ett informationshäfte om kristna i Mellanöstern och sända det som julhälsning 2015.

Motion 105 tar upp att en förändring av Svenska Teologiska Institutet i Jerusalems målbeskrivning är i vardande. En förändring där målet att ha fokus på judisk-kristna relationer, som har varit och är STI:s huvuduppgift, tas bort. Motionen yrkar bifall till att STI:s huvudmål med fokus på judisk-kristna relationer ska kvarstå och inte förändras.

Motion 106 tar upp att det behövs tillsättas en utredning om Svenska kyrkans samarbeten med islamistiska grupper, som Islamiska förbundet. Svenska kyrkans religionsdialogprojekt med islam behöver genomlysas och utvärderas. Det finns uppgifter om att kyrkliga medarbetare kommit i kontakt med grupper som står i opposition till svensk lagstiftning.

LÄS MOTIONERNA I SIN HELHET: http://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/motioner-2015