Partipolitik viktigare än ämbetet för biskop Brunne

Under torsdagen twittrade biskopen i Stockholm Eva Brunne och tackade statsminister Stefan Löfven (S) för ett starkt och ansvarstagande agerande.

170727 Brunne-Löfven-tweeten

Hyllningen till statsministern från biskopens officiella twitterkonto, där hon stoltserar på bild med mitra och kräkla utanför kyrkmurarna och tittar upp mot himlen, väckte snabbt en stark våg av kritik. En våg som fortfarande pågår.

När jag spred bilden av biskop Brunnes partipolitiska hyllning till S på twitter och skrev att hon (samt Växjös biskop Fredrik Modéus och biskop emeritus i Karlstad Esbjörn Hagberg som hakade på hennes uttalande) nu startat S valrörelse, fick jag kort där efter ett direktmeddelande.

170727 Brunne-Löfven konv

Det här är kyrkliga företrädare som är så marinerade i S- och vänsterpolitik att de inte ens förstår när en utsaga speglar en viss partifärgad politisk uppfattning. S och vänsterpolitik som kyrklig utgångspunkt, sanning och konsekvensen av kristen tro är helt normaliserad i många kyrkliga kretsar. Diskursen är politisk och politiserad, istället för kyrklig, trosmässig och teologisk. Så illa ställt är det i Svenska kyrkan.

Det är också så att det är kyrkoval om en och en halv månad drygt, den 17 september. S är en av de partipolitiska grupperna – Sveavägen 68 har alltså direkt inflytande över Svenska kyrkan – som ställer upp. S är kyrkomötets största grupp. Att kyrkovalet närmar sig gör biskop Brunnes hyllning till den socialdemokratiske statsministern ännu olämpligare.

Eva Brunne, som förut var aktiv inom S, har inte heller vid tidigare tillfällen då hon gjort politiska utspel förstått att hennes ämbete och roll inte alls är att företräda något politiskt parti eller hävda en färgad åsikt.

Hon har tagit på sig uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan. Som sådan ska hon vara enhetens tecken och hålla sig borta från andra lojaliteter och sammanslutningar som kan äventyra eller skada förtroendet för det uppdrag hon innehar. Hon ska vara Stockholms stifts andliga ledare.

Det går givetvis för henne att som för alla andra ta steget ut i det världsliga regementet och ägna sig åt partipolitiken. Men det ingår inte i uppdraget att vara biskop att göra sig till språkrör för en politisk riktning och göra kyrkan till plattform för det egna partipolitiska engagemanget och lojaliteten med S.

Att hon inte förstår sin roll och sitt uppdrag framgår av hur hon svarar tidningen Dagen under den storm av kritik där människor lämnar Svenska kyrkan på grund av hennes agerande. Istället för att ta till sig av kritiken, reflektera, idka självkritik och visa ödmjukhet inför att hon som biskop ska vara enhetens tecken, förstärker hon istället sitt politiska ställningstagande för S-regeringen, fortsätter den politiska diskursen och polariserar därmed situationen ytterligare:

”När Dagen talar med Eva Brunne förklarar hon att inlägget inte ska tolkas som att hon nu bekänner politisk färg.

– Den typen av tankar går alltid igång när jag uttalar mig något som närmar sig politiken. Men det går inte att komma ifrån att jag är en politisk varelse, precis som alla människor. Det hade lika gärna kunnat vara en helt annan regering, och jag hade uppfattat det på samma sätt.

Brunne säger att hon står fast vid att hon tycker att Löfven fattat det bästa valet för Sverige. Därför rörde det även henne personligen när hon lyssnade till presskonferensen.

– Jag är tacksam att han valde det han valde annars hade vi hamnat i en mycket svår politisk situation. Och det rör oss alla. Även mig som biskop. Han hade kunnat avgå med hela regeringen eller utlysa nyval. Inget av de alternativen hade varit bra för landets stabilitet.

Hur vanligt är det att biskopar uttalar sig i politiska frågor?

– Vi uttalar oss ofta i olika politiska frågor för att vi i vår lutherska kyrka är satta att leva i detta samhälle som alla andra. Därför kan vi inte vara utan åsikter.

Men den här gången uttalade du dig om statsministern.

– Det har inte funnits anledning att göra det tidigare. Men jag ville uppmärksamma detta. Jag har ett uppdrag att läsa och tolka samhället, som människa.

Någon tolkar det som ett närmande mellan kyrka och stat, vad tänker du kring det?

– Jag är stark förespråkare för en fri kyrka. Samtidigt går inte att dela upp alla delar av samhället i olika boxar.” (Dagen 28/7)

Hon är alltså inte förstått, trots att människor upprepat påpekat det, att hon tar en tydlig partipolitisk ställning för S. Eller så försöker hon bara blanda bort korten.

Och, nej, hon har inte uppdraget ”att läsa och tolka samhället, som människa”. Förutom att biskopar inte har något bättre politiskt förnuft eller klarsyn vad gäller dagspolitiska frågor än andra människor, så är hon biskop och företrädare för en kyrka och för kristen tro. Det är hennes mandat som biskop i Svenska kyrkan att tolka ”samhället och livet” utifrån den kristna trons kärna. Denna kärna har inte någon dagspolitisk färg. Hon talar som biskop i rollen som Stockholms stifts andliga ledare, till vilken alla med förtroende ska kunna vända sig, inte som politikens förlängda arm in i och ut ur kyrkan.

Samma arrogans, och vad som är den starkaste drivkraften, visade Brunne för några år sedan när en undersökning beskrev att Svenska kyrkans medlemmar inte vill att kyrkan ska ägna sig åt partipolitiska frågor och politisk verksamhet. Medlemmarnas uppfattning viftade hon bort och menade hon att det för henne var avgörande att vara politisk.

Trovärdighet, integritet samt lojalitet med roller och uppdrag handlar inte heller om ”boxar i samhället” som Brunne påstår i intervjun. Det finns även andra uppdrag i samhällslivet där de som innehar ett ämbete  inte kan vara partipolitiska eller aktivistiska i den rollen.

Jag tänker inte ens kommentera det teologiskt undermåliga uttalandet i Dagen om vad en luthersk kyrka är. Men det är symptomatiskt och avslöjande att det alltid tycks bli vagt och svepande när det teologiska kommer på tal för de politiserade kyrkliga ledarna. Behovet av det personliga och politiska engagemanget uttrycks alltid klarare och med betydligt större emfas än tro och teologi.

Avslutningsvis vill jag återge ett stycka ur det biskopsbrev om ämbetet jag uppmanade biskop Eva Brunne att läsa. Det är detta uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan innebär. Det är detta sätt ”att läsa samhället och livet” som det innebär att inneha ett biskopsämbete, inget annat:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Jag vill också påminna om det som står om biskoparna i Svenska kyrkans lutherska bekännelseskrifter, här ur Confession Augustana:

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

För Brunne tycks partipolitik vara viktigare än ämbetet.

Annika Borg

Annika KO

*Genom att vara medlem i Svenska kyrkan är man självklart röstberättigad i kyrkovalet. På så sätt kan man påverka Svenska kyrkans utveckling och framtid. 

 

 

Annonser

Om Luthereffekten och okunniga tyskor

Mitt blygsamma inlägg om Lutherutställningen i Berlin ledde till en intressant diskussion på Facebook. I denna diskussion kan två linjer urskiljas. Den ena linjen säger att Svenska kyrkan inte alls medverkat till att påverka bilden av Svenska kyrkan, sådan den framställs vid utställningen. Den andra linjen, som inte haft någon offentlig företrädare, driver rimligen uppfattningen att Svenska kyrkan i Berlin tvärtom framställs på precis ett sådant sätt som man från Svenska kyrkan officiellt önskar.

Låt oss pröva dessa två argumentationslinjer.

Linje 1. Deutsches Historisches Museum har utan kontakter med Svenska kyrkan, eller med bristfälliga sådana, själva tagit sig före att presentera en bild av Svenska kyrkan av idag. Denna linje förfäktas bland annat av en journalist, Marie Starck, som i ett inlägg på Facebook hävdar följande angående vem som haft ett avgörande inflytande över utformningen av utställningen:

varför utgår ni från att SvK är involverad i utställningen? Det var i alla fall ingenting som utställningscuratorn nämnde när jag träffade henne på pressträffen i våras. Jag kan ha många invändningar mot utställningens svenska del men jag fick snarare uppfattningen att det är en tyska som varit bosatt i Sverige och inte har så bra koll på svenska teologer och på Svenska kyrkan.

Här antyds alltså att en icke namngiven ”tyska” med bristfälliga kunskaper i sakfrågan utformat den bild av Svenska kyrkan som framställs vid Lutherutställningen. Om det förhåller sig på detta sätt bör det föranleda en kraftfull protest från Svenska kyrkans kommunikationsavdelning. Enskilda personer, dessutom utan ”bra koll”, ska naturligtvis inte kunna forma bilden av Svenska kyrkan i ett så viktigt sammanhang. Starck uppger vidare:

Det är ingen i Sverige som varit ansvarig för utställningen.

Att Svenska kyrkan skulle fått ansvara för utställningen är kanske mycket begärt. Deutsches Historisches Museum har rimligtvis sina egna krav och rutiner när de sätter ihop utställningar. Om en enskild person utan ”bra koll” ges ett sådant förtroende har museet ifråga härmed hos mig ådragit sig ett ordentligt trovärdighetsproblem, som tyvärr återverkar på fler utställningar än de som berör kyrkliga frågor.

Det blir värre. Starck skriver att hon själv är kritisk mot utställningen och framhåller att den har tagits fram utan kontakt med Svenska kyrkan:

Jag har självklart inte varit involverad i arbetet med utställningen men vet en hel del eftersom jag skrivit två artiklar om den och hade ett ganska ingående samtal med curatorn i samband med pressträffen i våras. Just för att jag faktiskt själv är starkt kritisk till den svenska delen. Hon nämnde dock ingenting om kontakter i Svenska kyrkan, däremot kontakten med museer. Finns heller inga svenska namn nämnda i den tegelstenstunga katalogen där alla inblandades namn står uppradade. Att man lånar ut bilder är inte samma sak som att man har något inflytande i urvalet.

Att det inte skulle förekommit några kontakter med Svenska kyrkan verkar märkligt. Om inte annat kan man undra hur Deutsches Historisches Museum kommit i kontakt med de intervjuade anställda i Svenska kyrkan som presenteras vid utställningen? Troligen har inte heller bilden och citatet av ärkebiskop Jackelén tillkommit helt utan kontakt med Svenska kyrkan? Den är knappast hämtad från något museum.  (En ledtråd: Enligt utställningskatalogen har Svenska kyrkan bidragit med bildmaterial.) Men, som sagt, kanske läge för en protest om en okunnig enskild person tillåtits utforma bilden av Svenska kyrkan vid utställningen.

Linje 2. Om en okunnig tyska utan kunskap eller närmare kontakter med Svenska kyrkan satt samman utställningen kan man ändå reflektera över hur nära hon har lyckats komma den bild som Svenska kyrkan centralt vill kommunicera. Här finns den problematiska historien angående försyndelser mot samerna, det omnämns att Gud är större och att Gud är större, alla människors lika värde framhålls, HBTQ lyfts fram liksom vad som kan uppfattas vara allmänreligiöst och allmänetiskt tankegods. Möjligen saknas de i svenskyrkliga sammanhang så vanliga och till Palestinastöd maskerade angreppen på Israel. Det kan ha att göra med det land i vilket utställningen äger rum.

Ärkebiskop Antje Jackelén har dessutom twittrat om utställningen den 26 maj 2017. Hon skriver:

Så har man då hamnat på museum i Berlin! I utställningen: Der #Luthereffekt, 500 Jahre Protetantismus in der Welt

Om det innebär att hon sett hela utställningen framgår inte. Men vad som framgår är att Jackelén inte, i alla fall inte i detta sammanhang, protesterade mot hur Svenska kyrkan framställs i denna utställning.

Johanna Andersson

Johanna KO

Påvebesök, patriarkatets kvinnor och Aftonbladets förvirring

Jag har den största respekt för de teologiska, dogmatiska skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Jag har djup förståelse för den glädje och den betydelse påven Franciskus besök har haft för mina katolska systrar och bröder. De som betytt mest för min andliga utveckling är Birgittasystrarna i Vadstena. Med det sagt: jag innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan och det är utifrån den teologiska och trosmässiga positionen jag skriver. Det är min egen kyrkas yta och spektakel som är i fokus.

Det är svårt att räkna hur många gånger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på twitter sänt ut bilden av då hon och påven Franciskus omfamnar varandra. Hon vill låta oss tro att det på något sätt undantar det faktum att hon på intet sätt erkänns som ämbetsbärare av den romersk-katolska kyrkan.

I intervju efter intervju refererar hon till sig själv som individ när hon får frågan om inte detta är problematiskt: ”Påven har sänt mejl där han hälsat henne som ärkebiskop”, ”Påven har i en intervju sagt att han träffat ärkebiskopen och hennes man”. Det tar Jackelén som ett erkännande av hennes ämbete. Det är det inte. Möjligen är det en personlig kick. Men vad har det med Svenska kyrkan att göra? Kan man inte lyfta sig från det privata, den personliga referensen?

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, själv öppet lesbisk och med stort engagemang i hbtq-frågor, twittrar också ut bilden av omfamningen på twitter med orden ”större än så här kan det inte bli i vår ekumeniska värld!”. En biskop som själv skulle vägra att prästviga de som motsatta sig samkönade relationer och kvinnliga ämbetsbärare, legitimerar och bekräftar därmed dess motsats. Man är således patriarkatets kvinnor när det passar? Men inte i det egna stiftet och inte i den egna kyrkan. Det som är tabu i den egna kyrkan, omfamnas uppenbarligen när det finns hos andra.

Så vad är det som är stort? Att vår ärkebiskop får stå tillbaka i den ekumeniska gudstjänsten och inte kan vara en av dem som leder den för att hon är kvinna (och att hon accepterar det)? Att nattvard inte kan firas, eftersom man inte delar de filosofiska och teologiska grunderna för det? Att Svenska kyrkans representanter bråkat om hur, var när, katolikerna ska få fira sin mässa (vilket i sig är ovärdigt och oekumeniskt).

Ärkebiskopen har i varje intervju jag hört eller läst problematiserat Luther. Det är en märklig hållning i relation till att hon är ärkebiskop i en av världens största lutherska kyrkor och det är ett reformationsjubileum i vardande. En av förklaringarna är att hennes egen bakgrund inte återfinns i den lutherska kyrkan i Tyskland. Det är olika traditioner, och hennes är reformert. Det finns teologiska skillnader.

Det är klyftor som ska överbryggas och en försonad mångfald som ska framträda, har Kyrkokansliets kommunikationsavdelning trummat ut. Detta ska nu ha manifesterats. Men hur är det i den egna kyrkan, i den Svenska kyrkan? Där män med påvens uppfattningar aldrig skulle kunna bli kyrkoherdar eller drömma om att omfamnas och komma in från kylan?

Om det ska omfamnas finns det väl en hel del i Svenska kyrkan – eller till exempel med Missionsprovinsen – att söka försoning med innan man äntrar vägen mot Rom (om det nu är den vägen man tänkt sig, vilket liksom allt annat av substantiellt värde och intresse är oklart och totalt ogenombearbetat teologiskt.)

Svenska kyrkans Överklagandenämnd, som högsta överprövningsinstans, beslutade i våras att avvisa ett beslut från Göteborgs domkapitel (där Tro och Solidaritets Ulf Bjereld sitter och biskopen heter Per Eckerdal) om att frånta präster i Missionsprovinsen deras ämbete som präster i Svenska kyrkan. Jag delar inte Missionsprovinsens ämbetssyn, men deras gudstjänster följer Svenska kyrkans gudstjänstordning från 1986. Som präster måste de kunna få leda gudstjänster i denna ordning, beslutade Överklagandenämnden.

Men vad hände? Biskopen i Göteborg motionerade till kyrkomötet (beslut fattas i november) om att detta beslut/dom ska ”kväljas”(om man hårdrar det). Man ska helt enkelt avskaffa legitimiteten för Svenska kyrkans Överklagandenämnd/Högsta domstol när man inte gillar beslutet och för att kunna ta prästämbetet ifrån pensionerade kvinnoprästmotståndare. Biskopen och kyrkomötet ska således sätta sig över Svenska kyrkans högsta överprövningsinstans. Biskoparna har dock inte rösträtt i kyrkomötet, men kan motionera till detsamma. Med det upplägget kan biskoparna skjuta kyrkopolitikerna framför sig, men själva slippa ta ansvar för beslutet.

Samtidigt som detta är Svenska kyrkans linje omfamnar ärkebiskopen påven och går med på att osynliggöra sitt eget ämbete (men tror säkert själv att det framhävs).

*   *   *

Det märkliga läget och tonläget i samband med påvebesöket fick bitvis sin förklaring i en ledare i Aftonbladet av Anders Lindberg(1/11). I hans värld var nu Antje Jackelén, påven och muslimer (läs islamister/Muslimska brödraskapet) samt Angela Merkel de som stod för humaniteten i världen. Mot dessa kontrasterade han Facebook-gruppen Mitt Kors, som han påstod användes av högerkristna som slagträ mot andra. Den kampanjen mot Mitt Kors har bland andra Kyrkokansliets tjänstemän och ärkebiskopen tidigare försökt föra.

Vilka dessa högerkristna skulle vara verkar vara mycket oklart för Anders Lindberg. Det kan knappast syfta på mig, som är en av initiativtagarna till Mitt Kors. Jag är teologiskt liberal (ej politisk term): Jag viger samkönade par, är kvinnlig präst och har som väldigt få i det här landet (och överhuvudtaget) disputerat i feministteologi. En annan av initiativtigarna är jämställdhetskoordinator på en högskola samt håller på med en avhandling med inriktning på gender, närmare bestämt maskulinitetsforskning. Den tredje är också kvinnlig präst med samma teologiska grundsyn kring kvinnor, rätten till abort och homosexualitet/hbtq.

Anders Lindberg har svårt med begreppen och verkligheten. Det beror på att han inte gör åtskillnad mellan tro och politik. En person kan vara teologiskt liberal och borgerlig eller vänster. En borgerlig kan vara teologiskt konservativ, men det kan en politiskt vänster också vara. Han slänger sig med begrepp han inte förmår placera eller hantera.

Är det då medlemmarna i gruppen som är någon sorts kristen höger? Denna mångfald av etnicitet och livsåskådning? Knappast. Så, vilka använder #mittkors för mörka agendor? Name and Numbers. (På den frågan svarar dock inte de som slänger ur sig påståendet.)

Men det är inte Anders Lindberg och Aftonbladet som ska skyllas för att de försöker göra politik av något som inte är det. De har hämtat inspirationen från Svenska kyrkans ledning, vars reaktion på Mitt Kors var helt politisk. Inte för ett ögonblick verkade denna kyrkliga ledning förstå att Mitt Kors handlade och handlar om tro och engagemang. För det politiska, aktivistiska rastret överskuggar allt för dem, till och med korset.

*   *   *

En av aktörerna under dessa dagars ekumeniska möte var Lutherska Världsförbundets president (som precis som Antje Jackelén har verkat vid Lutheran School of Theology i Chicago) Munib Younan, en palestinsk biskop med starka politiska engagemang mot Israel.

2007 drev prästen Anna Karin Hammar igenom i Svenska kyrkans kyrkomöte att bostäder skulle byggas till palestinier. Kyrkomötet beslutade om 30 miljoner kronor. Pengar som nu, enligt tidigare utlandschefen Margareta Grape, finns hos Munib Younan och Lutherska Världsförbundet. Några bostäder är ännu inte byggda.

”Tro som politisk kraft”, ”Kyrkan ska bli mer aktivistisk”, det är mantran från den svenskkyrkliga ledningen. De betyder något även i detta sammanhang.

Avslutningsvis några intressanta och kloka citat ur den katolska tidskriften Signums senaste nummer:

Fredrik Heiding apropå den ekumeniska gudstjänsten i Lund:

Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.”

 Philip Geister apropå det ekumeniska mötet:

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.”

Annika Borg

Annika KO

 

En ny reformation

Nästa år är det reformationsjubileum, eller rättare sagt Lutherjubileum. Det är då 500 år sedan Luther formulerade sina 95 teser om avlaten och den kristna tron.

Här på Kristen Opinion är vi av den uppfattning att det inte enbart är ett firande av reformationen och Luther som behövs, utan en ny reformation.

Den politiserade kyrkostrukturen har nått vägs ände, de partipolitiska utspelen och aktivismen hos kyrkoledningen har satts under lupp och kritiserats under lång tid, Jesus Kristus har åkt i marginalen och till detta kan man lägga avslöjanden om missbruket med kyrkans pengar.

Det finns således ett flertal beröringspunkter med det som var startpunkterna för reformationen för 500 år sedan.

Hade Luther haft tillgång till dagens mediala landskap hade rörelsen och förändringen skett snabbare. Idag finns alla möjligheter att få igång en rörelse för en ny reformation, som återför Svenska kyrkan till kärnuppdraget, som ÄR och definieras utifrån korset, evangeliet och uppenbarelsen: Jesus Kristus.

I Confessio Augustana (från 1530), som är en av Svenska kyrkans och lutherdomens viktigaste bekännelseskrifter, beskrivs vilken makt biskopar har – och inte har. Här görs en skarp åtskillnad mellan andlig och världslig makt.

Det är andlig makt biskoparna tillskrivs och den har ingenting med den världsliga makten att göra. Den andliga och den världsliga makten får inte sammanblandas. Om biskoparna gör anspråk på världslig makt, får de göra det i en annan roll än som biskopar. Deras myndighet och auktoritet är andlig, inte världslig. Perspektivet är evigheten.

Vidare är inte biskopar för reformatorerna en förutsättning för kyrkan. Biskopar har sitt existensberättigande endast om de klart förkunnar evangeliet och rätt förvaltar sakramenten. När biskopar leder fel är det församlingarnas, och prästernas, uppgift att påtala detta och att inte följa dem.

När Svenska kyrkans biskopar 500 år senare gör anspråk på makt att uttala sig i partipolitiska frågor om hur samhället ska organiseras och vill göra tron dagspolitisk, är det således inte förenligt med den lutherska traditionen. När biskopar hoppar över på den världsliga arenan och låtsas biskoplig auktoritet även där orsakar de kyrklig splittring. De politiska utspelen fungerar polariserande och exkluderande.

Det kan vara intressant att titta närmare på några formuleringar i Confessio Augustana om det andliga ståndet.

Om biskoparna:

”Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten /…/ Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv.”

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

I biskopsbrevet ”Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan. Ett biskopsbrev om ämbetet” från biskopsmötet 1990 återges en del av dessa skrivningar från Confessio Augustana när det gäller biskoparnas uppgift.

I brevet lyfts återkommande fram att biskoparna ska verka för enhet. I en viktig passage i biskopsbrevet om ämbetet beskrivs biskoparnas roll i samhällsdebatten:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Det är detta som gäller, men inte det som efterlevs. #nyreformation

Annika Borg

Annika KO

Läs också rapporten om kyrkans politisering Omvägen om Gud.

Ett  belysande citat av ärkebiskop emeritus KG Hammar från GP 18/9: ”Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av en test för att se om kyrka tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.”