Om Luthereffekten och okunniga tyskor

Mitt blygsamma inlägg om Lutherutställningen i Berlin ledde till en intressant diskussion på Facebook. I denna diskussion kan två linjer urskiljas. Den ena linjen säger att Svenska kyrkan inte alls medverkat till att påverka bilden av Svenska kyrkan, sådan den framställs vid utställningen. Den andra linjen, som inte haft någon offentlig företrädare, driver rimligen uppfattningen att Svenska kyrkan i Berlin tvärtom framställs på precis ett sådant sätt som man från Svenska kyrkan officiellt önskar.

Låt oss pröva dessa två argumentationslinjer.

Linje 1. Deutsches Historisches Museum har utan kontakter med Svenska kyrkan, eller med bristfälliga sådana, själva tagit sig före att presentera en bild av Svenska kyrkan av idag. Denna linje förfäktas bland annat av en journalist, Marie Starck, som i ett inlägg på Facebook hävdar följande angående vem som haft ett avgörande inflytande över utformningen av utställningen:

varför utgår ni från att SvK är involverad i utställningen? Det var i alla fall ingenting som utställningscuratorn nämnde när jag träffade henne på pressträffen i våras. Jag kan ha många invändningar mot utställningens svenska del men jag fick snarare uppfattningen att det är en tyska som varit bosatt i Sverige och inte har så bra koll på svenska teologer och på Svenska kyrkan.

Här antyds alltså att en icke namngiven ”tyska” med bristfälliga kunskaper i sakfrågan utformat den bild av Svenska kyrkan som framställs vid Lutherutställningen. Om det förhåller sig på detta sätt bör det föranleda en kraftfull protest från Svenska kyrkans kommunikationsavdelning. Enskilda personer, dessutom utan ”bra koll”, ska naturligtvis inte kunna forma bilden av Svenska kyrkan i ett så viktigt sammanhang. Starck uppger vidare:

Det är ingen i Sverige som varit ansvarig för utställningen.

Att Svenska kyrkan skulle fått ansvara för utställningen är kanske mycket begärt. Deutsches Historisches Museum har rimligtvis sina egna krav och rutiner när de sätter ihop utställningar. Om en enskild person utan ”bra koll” ges ett sådant förtroende har museet ifråga härmed hos mig ådragit sig ett ordentligt trovärdighetsproblem, som tyvärr återverkar på fler utställningar än de som berör kyrkliga frågor.

Det blir värre. Starck skriver att hon själv är kritisk mot utställningen och framhåller att den har tagits fram utan kontakt med Svenska kyrkan:

Jag har självklart inte varit involverad i arbetet med utställningen men vet en hel del eftersom jag skrivit två artiklar om den och hade ett ganska ingående samtal med curatorn i samband med pressträffen i våras. Just för att jag faktiskt själv är starkt kritisk till den svenska delen. Hon nämnde dock ingenting om kontakter i Svenska kyrkan, däremot kontakten med museer. Finns heller inga svenska namn nämnda i den tegelstenstunga katalogen där alla inblandades namn står uppradade. Att man lånar ut bilder är inte samma sak som att man har något inflytande i urvalet.

Att det inte skulle förekommit några kontakter med Svenska kyrkan verkar märkligt. Om inte annat kan man undra hur Deutsches Historisches Museum kommit i kontakt med de intervjuade anställda i Svenska kyrkan som presenteras vid utställningen? Troligen har inte heller bilden och citatet av ärkebiskop Jackelén tillkommit helt utan kontakt med Svenska kyrkan? Den är knappast hämtad från något museum.  (En ledtråd: Enligt utställningskatalogen har Svenska kyrkan bidragit med bildmaterial.) Men, som sagt, kanske läge för en protest om en okunnig enskild person tillåtits utforma bilden av Svenska kyrkan vid utställningen.

Linje 2. Om en okunnig tyska utan kunskap eller närmare kontakter med Svenska kyrkan satt samman utställningen kan man ändå reflektera över hur nära hon har lyckats komma den bild som Svenska kyrkan centralt vill kommunicera. Här finns den problematiska historien angående försyndelser mot samerna, det omnämns att Gud är större och att Gud är större, alla människors lika värde framhålls, HBTQ lyfts fram liksom vad som kan uppfattas vara allmänreligiöst och allmänetiskt tankegods. Möjligen saknas de i svenskyrkliga sammanhang så vanliga och till Palestinastöd maskerade angreppen på Israel. Det kan ha att göra med det land i vilket utställningen äger rum.

Ärkebiskop Antje Jackelén har dessutom twittrat om utställningen den 26 maj 2017. Hon skriver:

Så har man då hamnat på museum i Berlin! I utställningen: Der #Luthereffekt, 500 Jahre Protetantismus in der Welt

Om det innebär att hon sett hela utställningen framgår inte. Men vad som framgår är att Jackelén inte, i alla fall inte i detta sammanhang, protesterade mot hur Svenska kyrkan framställs i denna utställning.

Johanna Andersson

Johanna KO

Luthereffekten – allmänetiska plattityder?

Förra veckan besökte maken och jag den stora Lutherutställningen i Martin-Gropius-Bau i Berlin: Der Luthereffekt. 500 Jahre Protestantismus in der Welt.

Sverige upptar ett visst utrymme i denna utställning. Bland annat handlar det om Gustav II Adolf och dennes insatser för protestantismen. Denna del av utställningen kallas Luthers lejon. Livrustkammaren har lånat ut en ”jacka” som kungen burit vid slaget i Dirschau. Han överlevde, om än svårt skadad, och tolkade detta som att Gud höll en skyddande hand över honom och hans protestantiska tro.

För några länder beskrev utställningen även hur det lutherska arvet ser ut idag. Dit hörde, vid sidan av Sydkorea, USA och Tanzania, också Sverige. Uppenbarligen måste denna del av utställningen tagits fram i samverkan med Svenska kyrkan. Maken och jag inträdde i detta utställningsrum med viss förväntan. En kvart senare gick vi till museibaren för att inhämta något stärkande. Detta intogs under dyster tystnad.

I utställningens svenska rum kunde vi, på därför avsedda hängande tygstycken, ta del av en rad olika personers uppfattningar om Svenska kyrkan i korta textfragment. En same talade om kyrkans övergrepp mot ursprungsbefolkningen. Jonas Gardell, i behagfull pose och exponerad överkropp, talade om profeters hårda ord. Ingmar Bergman skildrade barndomens förnedring under prästfaderns våld. Några för mig okända lekmän talade om alla människors lika värde och vikten av att inte döma (en av dem hade kommit till tro hos kristna i Tanzania, inte i Svenska kyrkan). En säger, citat:

Jag är inte djupt troende och går inte i kyrkan. Trots det är jag lycklig och glad att få tillhöra den här församlingen.

Selma Lagerlöf förstod inte predikningarna, kan vi läsa på ett ställe. Ytterligare några personers uppfattningar presenteras i rummet. Naturligtvis intog ärkebiskop Antje Jackelén en central plats. Hon lyckades få sagt att ”Gud är större” två gånger, vilket är beundransvärt i en text som omfattar några knappa rader. Så här citerades Jackelén (också på tyska och engelska):

”Gud är större” är en läkande störning av alla totalitära anspråk. Insikten att Gud är större sporrar till samarbete och ett frimodigt sanningssökande.

Var säger ärkebiskopen här egentligen? Är det djupsinnigt eller uttryck för en total och banal relativism? Kanske kan man vänta att en ärkebiskop har om inte totalitära så i alla fall någon slags sanningsanspråk? Och kunde hon inte citerat Luther denna gång och inte bara sig själv?

Utställning Luther Jackelén

Jesus Kristus? Nja, vi såg inte hans namn uttryckt i det svenska utställningsrummet. Vi såg inte den Helige Ande åkallad heller. Det lutherska arvet, som det uppvisades förvaltat i Svenska kyrkan idag, var kort sagt en ganska beklämmande blandning av allmänetiska plattityder och historiskt betingat skuldmedvetande.

(Tyvärr fick man inte fotografera utställningen, vilket jag fick erfara när jag försökte dokumentera det ”svenska rummet”. Antagligen berodde detta på att utställningen rymde en rad historiska dokument. Och Cranach-målningar, förstås. De senare gör att ”Der Luthereffekt” är väl värd ett besök.)

Johanna Andersson

Johanna KO