Babblande dvärgar, sa ärkebiskopen från predikstolen

Bild logga rätt

Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är behandlingen av den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Svenska kyrkan har de senaste åren blivit mer och mer uppmärksammad i den allmänna samhällsdebatten. Det är givetvis av stor vikt att en så stor samhällsinstitution, sett till ekonomi, antalet arbetsplatser, personal och medlemmar samt, inte minst, som varande ett av kulturarvets fundament, granskas och analyseras i det offentliga samtalet.

Det är dock angeläget att komma ihåg att mycket av kritiken av exempelvis (sak)politiseringen inom Svenska kyrkan i sin kärna är teologisk och trosmässig (om det skrev jag t ex HÄR). De inomkyrkliga diskussionerna, debatterna och samtalen är många.

Det är således viktigt att vara medveten om de inomkyrkliga, teologiska och trosmässiga debatterna och utgångspunkterna för kritiken. Diskussionen om kyrkan handlar inte om en snäv höger-vänsterskala (det är som bekant bara för vänstern allt är politik). 

En av de riktigt omfattande diskussionerna inom kyrkan på senare år har varit den om den nya svenska kyrkohandboken, som togs i bruk denna pingsthelg, efter år av konflikter och kvalificerad kritik av såväl arbetet med handboken som av det musikaliska och teologiska innehållet. Diskussionen har även sträckt sig utanför kyrkan, men har i huvudsak böljat inom den och har alstrat kyrklig splittring. Handboken skapar ramarna för Svenska kyrkans gudstjänster, så här rör vi oss i själva hjärtat av kyrkan: Gudstjänsten. Och i själva den kristna trons själ: Vad vi uttrycker om Jesus Kristus, kyrkans Herre, om Gud och om den Heliga Anden. (Det är mycket skrivet i kyrkohandboksdebatten, så googla på Kyrkans tidning, Svenska Dagbladet, Dagens nyheter. Här finns allt från svidande kritik och expertutlåtanden till mörkade utredningar.)

Nu var det ju inte alls meningen att det överhuvudtaget skulle bli en ny kyrkohandbok. Det som beslutades i Svenska kyrkan var att en varsam översyn av 1986-års kyrkohandbok (den senaste) skulle göras. Det har ju bland annat kommit en ny bibelöversättning av Gamla testamentet (den hebreiska bibeln) vid millennieskiftet och det fanns andra språkliga aspekter som behövde överses. Men det i kyrkans ordning fattade beslutet, havererades genom att en grupp tjänstemän vid Kyrkokansliet i Uppsala och andra intressenter gav sig själva ett självpåtaget uppdrag att inom sitt nätverk skapa en ny kyrkohandbok. Så gick det som det gick. Experter på kyrkomusik drog i nödbroms, handbroms och fotbroms. Hela den på området kunniga musikaliska expertisen i Sverige (och utanför) lade in sina veton. Akademier och Akademier. Teologer drog i sina bromsar och undrade vad det var för teologi, eller snarare brist på luthersk och istället kalvinistisk, som gudstjänsten post 2018 skulle förmedla. Och vad var det för styrgrupp för kyrkohandboken med enbart kvinnor som var kompisar från förr? Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Det finns ett talande, övertydligt, exempel. Det är den predikan ärkebiskop Antje Jackelén höll på pingstdagen när den nya, sönderkritiserade och splittrande, kyrkohandboken tas i bruk. Socialdemokraterna i kyrkomötet ville ha den. Kyrkoledningen ville ha den. Kyrkokansliets tjänstemän ville mer än ha den. Så, vad behöver pingstdagens predikan göra? Fjärma kritikerna, uppenbarligen. Kalla dem babblande dvärgar. Ni tror att jag skämtar? Ni tror inte att kritiker, experter och alldeles vanliga undrande präster, musiker, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare och församlingsbor kan utpekas som ”babblande dvärgar” i en predikan från predikstolen i Uppsala domkyrka på pingstdagen 2018? Att den typen av (makt)missbruk av predikstol och fördunkling av prästlöftena att förkunna Ordet rent och klart tillhör svunna tider? Nej då, att värna människovärdet kan för kyrkoledningen stundtals vara på mycket långt avstånd och inte gälla dem på närmare håll.

HÄR kan ärkebiskop Antje Jackeléns, utlagd på Svenska kyrkans officiella hemsida läsas. Jag vill kommentera några saker.

Pingstens texter är såväl Babels torn med språkförbistringar som Apostlagärningarnas beskrivningar om hur människor med olika språk och sammanhang förstår varandra (i Jesus Kristus). Ärkebiskopen vill likna pingstundret, då de Heliga Anden utgjuts och människorna förstår varandra, med samsynen kring handboken. De som analyserat, varit oroliga för att det är en uppluckring av kulturarv och gudstjänstgemenskap, avfärdas som om de inte är på Jesu och Apostlarnas sida. Hon kallar det ”svekdebatt” och tycks sätta sig i Jesu ställe, som blev sviken av sina närmaste. Hennes kritiker är ”felfinnare”, de som alltid hittar hårstrået i soppan. Bland de egna, de som är med henne och Jesus och Apostlarna, ska inte finnas sådana. De ska inte tillhöra den egna gruppen, men ”felfinnarna” kan finnas i den egna gruppen. Men de hör inte hemma där. Vi och dem.

ÄB: ”Men även pingstundret skapar förvåning och förvirring: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en frimodig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan? (min fetstil)

Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”

Så används en predikan för att med ärkebiskopsämbetets status från domkyrkan i landets ärkebiskopssäte tala om vilka som är utanför. Att de som är utanför inte har Jesus och apostlarna på sin sida. Men det stannar inte där. Nej, det stannar inte där.

ÄB: ”Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det är djärva drömmar om en värld där barriärer faller och rättvis fred byggs – i Jerusalem och överallt i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans så att barn och vuxna kan blomstra. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots (min fetstil), ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.”

Den nya kyrkohandboken tas emot i Uppsala domkyrka med en predikan som pekar ut, förlöjligar och splittrar. Är du med eller mot? Innanför eller utanför? Budskapet är: Kyrkan är ett ”vi”, har du synpunkter, expertinvändningar, kritik, ingår du inte i detta ”vi”.

Att utmåla sina kritiker eller människor med annan uppfattning än den egna som ”babblande dvärgar” är självfallet en människosyn få skriver under på. Men, vad värre är, här används en grupp som har en funktionsvariation i förhållande till längd, en grupp som hånats och ställts ut genom historien, för att beskriva den som  är utanför och/eller värd förakt. Det säger mycket. Och det säger väldigt mycket om maktutövning i en institution vars ledning kallar sig öppen och tolerant.

ÄB:” Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest – och visst är du med?”

Annika Borg

Annika KO

Fotnot 1: Ärkebiskopens och de andra biskoparnas uppdrag i den kristna kyrkan är att vara enhetens tecken.

Fotnot 2: Pingstpredikan spreds flitigt på Svenska kyrkans officiella twitterkonton.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

Annonser

Nazism är inget skämt och kyrkklockor ska ringa till gudstjänst

Bild logga rätt

Två ämnen för dagens #fredagsbloggen.

1: Nazismen, Almedalen och samhällsdebatten.

2: Jag kommenterar domprosten i Visbys försök att tysta det fria ordet ur ett kyrkligt och prästerligt perspektiv.

1. För några år sedan skrev jag en text med den dramatiska rubriken ”Vi driver fram odjuret”. Upprinnelsen till den ganska dystopiska texten var att jag hade ägnat mig åt att skaffa en överblick över skilda publikationer och rörelser inom nazistiska och fascistiska miljöer i Sverige. Jag skrev texten i ett samtalsklimat anno 2015, som jag tror de flesta av oss minns. Då brunstämplar sedan flera år ven besinningslöst och orättfärdigt drabbade oss grundmurade demokrater och frihetligt sinnade på ett sätt som det för många av oss har tagit tid att läka ihop efter. Jag skrev om att samtalsklimatet måste bli friskare och klara av att urskilja vän från fiende:

”Det har länge varit min vilja att försöka värna det där området i mitten. Ibland har jag till och med trott att detta utrymme skulle gå att utvidga. Just nu är ett sådant ”ibland”. För om vi inte lyckas med det, och nu kommer min realistiska dystopi, om vi inte klarar det, så kommer polariseringen att öka ännu mer. I den polen som är långt högerut kommer grupper som idag är splittrade, och som får Sverigedemokraterna att verka välkammade, att växa. Det här förstår man, om man inte gjort det förut, genom att skaffa sig en bild av de olika grupper och tidningar – nu talar jag inte om den i jämförelse med detta milda sajten Avpixlat (nu Samnytt, min kursiv) – som finns. Många små sammanhang som av ett eller annat skäl knoppat av sig i nya grupper och nya tidningar.”

(Om vi nu bortser från att nationalsocialism också behöver placeras in på en annan plats på skalan än höger. Jag skrev det här 2015, utrymmet för just den diskussionen var noll.)

Tyvärr besannades min dystopi: I Almedalen hatar och hotar nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Och för bara något år sedan bildades Nordisk alternativhöger, med bland annat avhoppare från Sverigedemokraterna. Det är Nordisk alternativhöger som konstruerat de så kallade Finspång-memes. Jag återkommer till dem och till Finspång.

Den 11 juni släppte Segerstedtsinstitutet vid Göteborgs universitet en rapport med titeln Nordiska motståndsrörelsens ideologi, propaganda och livsåskådning. Det är forskaren Christer Mattson vid institutet som färdigställt rapporten, som gjorts på uppdrag av Svenska kyrkan i Västerås stift. I stiftet har diskussioner förts om NMR i relation till den egna organisationen och kyrkan vill ha mer kunskap. Rapporten är inte ny forskning, utan utgör en sammanställning av relevant kunskap om NMR och ger en lägesbild.

Av rapporten kan man dra slutsatsen att det funnits ett intresse från Svenska kyrkan att se om NMR har ett intresse av att använda kristendomen för sina syften. Under nazitidens 1930- och 1940-tal blev kyrkan (inte alla kristna) ett lydigt redskap i nazisternas vidriga ideologi och praktik. Men först efter att man rensat ut det judiska. Jesus var inte längre jude, utan arier. Gamla och Nya testamentets skulle separeras från varandra. Den slutgiltiga lösningen gällde såväl judar som judendomen.

Att det inom en kristen kyrka idag väcks tanken på om det kristna budskapet än en gång skulle gå att inkorporera med en bestialisk våldsideologi är därför, dessvärre, inte en orimlig undran. Rapporten konstaterar att NMR ser kristendomen som en av de falska och fientliga läror (demokrati är en annan) som – i enlighet med deras antisemitiska världsbild om en judisk världskonspiration – judar sprider för att manipulera.

NMR avser att med våld avskaffa demokratin, underkasta folket en essentialistisk, biologisk uppfattning om vilka som hör till och inte, deportera de människor som inte uppfattas som vita samt fängsla och mörda dem som samarbetat med den påstådda judiska ockupationen, det vill säga alla som förespråkar demokratiska och frihetliga värden. Att utplåna, förinta, världens judar är då som nu målet, drivkraften, hatet, fixeringen.

Homosexuella är en annan grupp NMR riktar sitt starka och dödliga hat mot. Den underliggande syn, som resulterar i uppmaning till förföljelse och mord på homosexuella, handlar om den nazistiska uppfattningen om manligt och kvinnligt. Kvinnans uppgift är att föda barn för att föra det ariska släktet vidare och till seger över alla de som besudlar det ariska blodet. Homosexualitet förstör könsrollerna och de som introducerat dessa liberala sätt att se på sexualitet är enligt den nazistiska ideologin – judarna.

I Almedalen attackerade NMR människor som bar eller symptiserade med regnbågsflaggor och med Israels flagga. Det är den nazistiska ideologins vidriga praktik. Det är djupgående hatiska drivkrafter som härbärgeras av medlemmar med starka våldskapital.

En del av de diskussioner som förts under den senaste tiden har mot denna bakgrund gjort mig ytterligt bekymrad. Det historierevisionistiska giftet har på allvar börjat sippra in i samhället när medier får för sig att under rubriken ”Faktakollen” undersöka om Zyklon B användes i Auschwitz. Det är fler än Svenska kyrkan som behöver ha insikt om att det är nödvändigt med mer kunskap samt lära sig analysera retoriken.

För några veckor sedan utbröt en debatt om de så kallade Finspång-memes. Finspång 2022 är benämningen på ett nazistisk narrativ om läger för och massavrättningar av politiska motståndare och lands- och rasförrädare (inte min terminologi). Det sprids i sociala medier med bilder, hashtags och filmer. Detta narrativ manifesteras bland annat i en videofilm om Finspång på drygt fem minuter, som fått stor spridning. (Man finner filmen med två knapptryckningar, jag tänker inte länka till den här.) Nordisk alternativhöger är upphovet till filmen och andra extrema grupper har spridit den och memes, exempelvis NMR.

Nordisk alternativhögers syfte är att påverka samhällsdebatten genom att få budskapen att uppfattas som satir. Rörelsen, som anser att nationalsocialister har hållit den vita nationalismen vid liv, vill förändra vårt sätt att se på världen, påverka språket och internetkulturen.

Videofilmen handlar om våld och är ett uttryck för en nazistisk ideologi. Till synes vardagliga situationer, som reklam för ett repslageri eller rullande grävmaskiner, åtföljs av en speakerröst som berättar om hur lätt det är hänga sina motståndare och gräva massgravar. En sekvens visar en blond och blåögd familj som bor i ett ombonat hus med rabatter. I närheten av lägret, säger speakerrösten. Precis som skedde under Förintelsen, då det bara var en promenad som skilde de överordnade nazisternas familjeliv i hus med trädgårdar från dödskamrarna. I Finspång finns duschar med både vatten och gas, fortsätter rösten, experiment utförs på levande personer som försökt förråda sitt eget folk. I Finspång finns aktiva dödsläger och arbete ger frihet. Här ser vi en negroid straffarbetare, säger rösten. Och runt omkring finns 1488 sjöar där det är lätt att ha ihjäl folk genom massdränkningar. Tradition är viktigt i Finspång, här tillverkas giljotinblad, fortsätter speakern.

Börjar dessa nazistiska budskap uppfattas och traderas som satir eller skämt i samhällsdebatten – vilket alltså har skett -, när det i själva verket är en medveten strategi av nazistiska rörelser för att påverka oss, luckra upp vår världsbild, våra värderingar och förvränga historien, då finns det anledning att vara djupt djupt bekymrad. 

Domkyrkan  2. Avslutningsvis, denna djupt allvarliga fredagsblogg, ska jag kommentera Svenska kyrkans klockringning mot den fria åsiktsbildningen, som skedde i Almedalen i onsdags. Domprosten Mats Hermanssons anti-demokratiska tilltag mot företagaren och debattören Thomas Gürs seminarium ter sig än mer absurt mot bakgrund av de verkliga, på riktigt, autentiska problem vi har med hat och hot i Almedalen – och i samhället.

Mycket klokt och skarpt har redan sagts. Först ut var PJ Anders Linder på Axess blogg, som liksom jag var närvarande. Läsvärda är också Martin Tunström på Barometern och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet, med flera.

Jag vill här kommentera försöket att tysta andra människor ur ett prästerligt och kyrkligt perspektiv. Kyrkklockor ringer människor samman till gudstjänst. Även den som inte har möjlighet, eller vilja, att vara med kan höra klockornas klang och veta att nu sker snart bön och sakrament. Nu döps ett barn. Nu knäfaller konfirmanderna vid altarrunden och tar emot välsignelsen. Nu ger två människor varandra trohetslöften. Nu lyses frid över den som gått till den sista vilan. Och i orostider kan människor lita på att kyrkan vakar och kyrkklockorna varnar.

Genom sitt tilltag skymmer Mats Hermansson Kristus och gör Kyrkan till sin egen mänskliga domän och till sitt eget fögderi. Det är motsatsen till prästens uppdrag, som är att rent förkunna ordet, rätt förvalta sakramenten och att föra människor till Kristus. Djupast sett har Hermansson skadat förtroendet för institutionen Svenska kyrkan. Det är mycket allvarligt. I vår tid behöver vi en kyrka vi kan lita på. Det får inte tas ifrån oss av självsvåldiga aktivister som inte begriper sin uppgift och inte förstår vad kyrkan djupast sett förvaltar och är.

Dessutom har Svenska kyrkans Överklagandenämnd (Högsta domstol, om man så vill) redan 2007 klarlagt att en kyrkoherde (en domprost är kyrkoherde i en domkyrka) inte får använda kyrkklockorna om det inte är i samband med gudstjänst:

”Enligt vad som redogjorts för ovan kan kyrkoherdens beslut även tolkas så att det kan anses innefatta ett förbud mot klockningar som inte sker i direkt anslutning till huvudgudstjänsten. Enligt Överklagandenämndens mening kan sådana klockringningar däremot inte anses ha ett sådant omedelbart samband med huvudgudstjänsten att de kan anses vara en del därav. Det ingår därmed inte i kyrkoherdens befogenheter att fatta beslut därom utan skall bestämmas av kyrkorådet inom ramen för det i 2 kap. 5 § kyrkoordningen angivna kompetensområdet.”

Mats Hermansson får således överhuvudtaget inte använda Visby domkyrkas klockor för att markera sina sakpolitiska uppfattningar.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog