Svenska kyrkan och Muslimska brödraskapet

Paulina Neudings intervju med forskaren och en av experterna på Muslimska brödraskapet (MB) Lorenzo Vidino är – och kommer att förbli – en av årets viktigaste intervjuer. https://www.svd.se/islamister-i-kostym-ar-ocksa-ett-hot/om/ledarintervjun

Lorenzo Vidino beskriver hur MB försöker komma nära europeiska politiska eliter för att få dem att verka för MB:s syften. MB:s arbete för inflytande och legitimitet är målmedvetet och, tyvärr, framgångsrikt. Målet är att förändra våra samhällen i grunden. Deras agenda är samhällsomstörtande. Frågan om våld besvaras olika inom MB:s olika skiktningar som Vidino beskriver, men det är viktigt att påminna sig om att Hamas ses som MB:s palestinska gren och att MB är terrorstämplat i flera länder.

Vidino sammanfattar:

”MB-nätverk har historiskt visat en enorm förmåga att få monopol på den muslimska debatten och att få status som representanter för muslimska minoriteter. Myndigheter ska inte ge dem inflytande – det vill säga upphöja dem till grindvakter för den muslimska gruppen i ett land, ge dem legitimitet eller finansiellt stöd för att driva sin agenda.”

Sverige är ett tydligt exempel på hur just detta skett. Den förra nationella samordnaren mot extremism kunde – aningslöst eller medvetet – i SVT Opinion hylla projekt som utformats och genomdrevs av MB:s krets i Sverige. Om det projektet skrev jag här: http://www.barometern.se/ledare/vilka-ar-islams-foretradare/

Den nyligen utnämnda samordnaren ger samma krets legitimitet och MB har hennes öra. Det skrev jag om här: http://www.expressen.se/debatt/sparka-samordnaren-och-kalla-in-experterna/

Jag har intresserat mig för detta under ganska många år. Muslimska brödraskapets seger i Egypten sades vara starten för frihet och demokrati. Men MB och demokrati är inte kompatibla. Det gjordes många försök att legitimera MB. Jag skrev om ett försök här: http://www.fritanke.se/annika-borg-”de-andras”-langtan/

2011 var vi flera som fick upp ögonen för att Svenska kyrkan är en spelare när det gäller att legitimera MB, öppna dörrar och ge dem utrymme. För mig var det en rubrik i Kyrkans tidning och i ett pressmeddelande som väckte en rad frågor. Rubriken löd: ”Svenska kyrkan har anställt sin första imam”. Om man nu bortser från att Svenska kyrkan givetvis inte ska anställa imamer, så var den oroväckande huvudfrågan för mig varför Svenska kyrkan valde att initiera ett samarbete med representanter för MB i Sverige.

2011 var det inte en enkel diskussion att föra, då kunskapen om MB var låg. Det är den fortfarande. Därför är Paulina Neudings intervju så viktig. Att kyrkorna öppnar dörren för denna rörelse är inte ett svenskt fenomen, utan sker till exempel även i Storbritannien.

2015 motionerade Johanna Andersson och jag till kyrkomötet om att Svenska kyrkan nationellt behöver tillsätta en oberoende utredning om Svenska kyrkans kontakter och relationer med islamister. Det är inte enbart MB utan också andra radikala grupper som Svenska kyrkan – aningslöst eller medvetet – upparbetar kontakter med och på så sätt bidrar till legitimitet. Motionen kan laddas ned här: https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1301198&ptid=863186

Johanna Andersson återkom med ytterligare en motion i frågan 2016. Båda gångerna har motionerna avslagits. Relationsbyggandet pågår. Svenska kyrkan gör exakt det motsatta i förhållande till hur Vidino säger att MB ska hanteras. Frågan är varför. Självklart finns det ett svar på den frågan och lika självklart är det att det går att få fram det.

Annika Borg

Annika KO

Annonser

Vad sysslar Centrum för religionsdialog med?

Könssegregerande religiösa praktiker brukar uppfattas som problematiska, inte minst inom protestantisk kristenhet. Ämbetsfrågan, enkönade manliga maktgrupperingar och ojämställdheten i biskopskollegiet hör till exemplen. En del kvinno – respektive mansfrukostar och samtalsgrupper förekommer i Svenska kyrkan, men i begränsad omfattning. Förvånande är därför att Centrum för religionsdialog i Svenska kyrkan ofta ordnar könssegregerade tillställningar. För några år sedan hade de en samling kring kvinnor och mat, liknande tillfällen har också hållits för kvinnor angående andra religiösa frågor.

Nu har detta hänt igen. Denna gång har en grupp kvinnor samlats för att reflektera kring helighet och uttrycka sina erfarenheter i form av pappaskar. I askarna skyddas på ett symboliskt sätt, enligt det senaste nyhetsbrevet, dessa upplevelser av helighet. Om män med intresse av saken hade beretts möjlighet till dispens för att få delta framgår inte av texten i nyhetsbrevet.

Saken är problematisk ur fler synpunkter än könssegregeringen. Ett problem utgörs av att en deltagande person uttrycker sig på ett sätt som är ägnat att normalisera islamism:

”-Undervisning är en ny viktig funktion i moskén, därför tycker Brödraskapet* att det är viktigt att kvinnor går dit, så att de får kunskap och kan undervisa barnen. Även salafismen uppfordrar kvinnorna att gå till moskén.”

Så sade Lena Larsen, som presenteras som norsk teolog och praktiserande muslim. Att det inom islamistiska grupperingar finns varierande och mycket problematiska uppfattningar om flickors och kvinnors rätt till och behov av utbildning är ingen hemlighet. Att då oemotsagt sprida bilden av Muslimska Brödraskapet* och salafister som värnare av kvinnors rätt till utbildning är verkligen märkligt.

I nyhetsbrevet finns också följande beskrivning: ”-Att få gå runt Kaba hand i hand med min man, där alla var sida vid sida och alla kategorier nedbrutna, det var ett tillstånd av helighet, berättade Lena Larsen.” Något motsägelsefullt att lovorda nedbrutna kategorier på ett seminarium som just upprätthåller en av de mest kraftfullt särskiljande kategorierna: den om kön.

Andra märkligheter centrat levererat på sistone är på samma tema. I ett panelsamtal under ett socialdemokratiskt (vad annars) Almedalsarrangemang om religion och feminism sa centrats Helene Egnell så här: ”om jag inte hade träffat Yasri Khan och Mehmet Kaplan så hade jag kanske gått på kritiken mot dem.” Vem är det som har ”gått på” vad? Egnell gör här en annan bedömning av konflikten mellan islamism och jämställdhet än vad – i detta fall ett politiskt parti – gjort. Också detta inlägg kan verka legitimerande på en särskiljande diskurs där religiös praktik överordnas jämställdhet. Ett annat problem här är Egnells privata anspråk: kan endast den som personligen träffat någon ha en uppfattning om åsikter som den personen officiellt uttryckt?

Ett sista exempel kan sättas upp på nöjeskontot. En bild centralt spridit för att göra reklam för ett evenemang är så könsstereotypt att det är svårt att inte le:

KO bild

De uppmärksamt lyssnande kvinnorna får sig uppenbarligen viktiga sanningar till livs av den bredbent sittande mannen. (Tyvärr verkar bilden vara borttagen från Facebooksidan sedan några dagar.)

En sista reflektion: Är det så den religionsdialogiska vardagspraktiken, diapraxis, ser ut är kanske centrats förkärlek för separata kvinnomöten helt förståelig.

https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/seminariium-sokte-svaret-pa-fragan-vad-ar-heligt-for-dig

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Arbetarrorelsen/trosolidaritet/Media/Nyhetsarkiv/Almedalen-2016-Vara-seminarier-sammanfattningar/

Johanna Andersson

Johanna KO

*Muslimska Brödraskapet, om dem har bl a terroristforskaren Magnus Norell skrivit här: http://ledarsidorna.se/2016/07/magnus-norell-muslimska-brodraskapet/ och här http://www.svd.se/muslimska-brodraskapet-en-del-av-problemet