Påvebesök, patriarkatets kvinnor och Aftonbladets förvirring

Jag har den största respekt för de teologiska, dogmatiska skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Jag har djup förståelse för den glädje och den betydelse påven Franciskus besök har haft för mina katolska systrar och bröder. De som betytt mest för min andliga utveckling är Birgittasystrarna i Vadstena. Med det sagt: jag innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan och det är utifrån den teologiska och trosmässiga positionen jag skriver. Det är min egen kyrkas yta och spektakel som är i fokus.

Det är svårt att räkna hur många gånger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på twitter sänt ut bilden av då hon och påven Franciskus omfamnar varandra. Hon vill låta oss tro att det på något sätt undantar det faktum att hon på intet sätt erkänns som ämbetsbärare av den romersk-katolska kyrkan.

I intervju efter intervju refererar hon till sig själv som individ när hon får frågan om inte detta är problematiskt: ”Påven har sänt mejl där han hälsat henne som ärkebiskop”, ”Påven har i en intervju sagt att han träffat ärkebiskopen och hennes man”. Det tar Jackelén som ett erkännande av hennes ämbete. Det är det inte. Möjligen är det en personlig kick. Men vad har det med Svenska kyrkan att göra? Kan man inte lyfta sig från det privata, den personliga referensen?

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, själv öppet lesbisk och med stort engagemang i hbtq-frågor, twittrar också ut bilden av omfamningen på twitter med orden ”större än så här kan det inte bli i vår ekumeniska värld!”. En biskop som själv skulle vägra att prästviga de som motsatta sig samkönade relationer och kvinnliga ämbetsbärare, legitimerar och bekräftar därmed dess motsats. Man är således patriarkatets kvinnor när det passar? Men inte i det egna stiftet och inte i den egna kyrkan. Det som är tabu i den egna kyrkan, omfamnas uppenbarligen när det finns hos andra.

Så vad är det som är stort? Att vår ärkebiskop får stå tillbaka i den ekumeniska gudstjänsten och inte kan vara en av dem som leder den för att hon är kvinna (och att hon accepterar det)? Att nattvard inte kan firas, eftersom man inte delar de filosofiska och teologiska grunderna för det? Att Svenska kyrkans representanter bråkat om hur, var när, katolikerna ska få fira sin mässa (vilket i sig är ovärdigt och oekumeniskt).

Ärkebiskopen har i varje intervju jag hört eller läst problematiserat Luther. Det är en märklig hållning i relation till att hon är ärkebiskop i en av världens största lutherska kyrkor och det är ett reformationsjubileum i vardande. En av förklaringarna är att hennes egen bakgrund inte återfinns i den lutherska kyrkan i Tyskland. Det är olika traditioner, och hennes är reformert. Det finns teologiska skillnader.

Det är klyftor som ska överbryggas och en försonad mångfald som ska framträda, har Kyrkokansliets kommunikationsavdelning trummat ut. Detta ska nu ha manifesterats. Men hur är det i den egna kyrkan, i den Svenska kyrkan? Där män med påvens uppfattningar aldrig skulle kunna bli kyrkoherdar eller drömma om att omfamnas och komma in från kylan?

Om det ska omfamnas finns det väl en hel del i Svenska kyrkan – eller till exempel med Missionsprovinsen – att söka försoning med innan man äntrar vägen mot Rom (om det nu är den vägen man tänkt sig, vilket liksom allt annat av substantiellt värde och intresse är oklart och totalt ogenombearbetat teologiskt.)

Svenska kyrkans Överklagandenämnd, som högsta överprövningsinstans, beslutade i våras att avvisa ett beslut från Göteborgs domkapitel (där Tro och Solidaritets Ulf Bjereld sitter och biskopen heter Per Eckerdal) om att frånta präster i Missionsprovinsen deras ämbete som präster i Svenska kyrkan. Jag delar inte Missionsprovinsens ämbetssyn, men deras gudstjänster följer Svenska kyrkans gudstjänstordning från 1986. Som präster måste de kunna få leda gudstjänster i denna ordning, beslutade Överklagandenämnden.

Men vad hände? Biskopen i Göteborg motionerade till kyrkomötet (beslut fattas i november) om att detta beslut/dom ska ”kväljas”(om man hårdrar det). Man ska helt enkelt avskaffa legitimiteten för Svenska kyrkans Överklagandenämnd/Högsta domstol när man inte gillar beslutet och för att kunna ta prästämbetet ifrån pensionerade kvinnoprästmotståndare. Biskopen och kyrkomötet ska således sätta sig över Svenska kyrkans högsta överprövningsinstans. Biskoparna har dock inte rösträtt i kyrkomötet, men kan motionera till detsamma. Med det upplägget kan biskoparna skjuta kyrkopolitikerna framför sig, men själva slippa ta ansvar för beslutet.

Samtidigt som detta är Svenska kyrkans linje omfamnar ärkebiskopen påven och går med på att osynliggöra sitt eget ämbete (men tror säkert själv att det framhävs).

*   *   *

Det märkliga läget och tonläget i samband med påvebesöket fick bitvis sin förklaring i en ledare i Aftonbladet av Anders Lindberg(1/11). I hans värld var nu Antje Jackelén, påven och muslimer (läs islamister/Muslimska brödraskapet) samt Angela Merkel de som stod för humaniteten i världen. Mot dessa kontrasterade han Facebook-gruppen Mitt Kors, som han påstod användes av högerkristna som slagträ mot andra. Den kampanjen mot Mitt Kors har bland andra Kyrkokansliets tjänstemän och ärkebiskopen tidigare försökt föra.

Vilka dessa högerkristna skulle vara verkar vara mycket oklart för Anders Lindberg. Det kan knappast syfta på mig, som är en av initiativtagarna till Mitt Kors. Jag är teologiskt liberal (ej politisk term): Jag viger samkönade par, är kvinnlig präst och har som väldigt få i det här landet (och överhuvudtaget) disputerat i feministteologi. En annan av initiativtigarna är jämställdhetskoordinator på en högskola samt håller på med en avhandling med inriktning på gender, närmare bestämt maskulinitetsforskning. Den tredje är också kvinnlig präst med samma teologiska grundsyn kring kvinnor, rätten till abort och homosexualitet/hbtq.

Anders Lindberg har svårt med begreppen och verkligheten. Det beror på att han inte gör åtskillnad mellan tro och politik. En person kan vara teologiskt liberal och borgerlig eller vänster. En borgerlig kan vara teologiskt konservativ, men det kan en politiskt vänster också vara. Han slänger sig med begrepp han inte förmår placera eller hantera.

Är det då medlemmarna i gruppen som är någon sorts kristen höger? Denna mångfald av etnicitet och livsåskådning? Knappast. Så, vilka använder #mittkors för mörka agendor? Name and Numbers. (På den frågan svarar dock inte de som slänger ur sig påståendet.)

Men det är inte Anders Lindberg och Aftonbladet som ska skyllas för att de försöker göra politik av något som inte är det. De har hämtat inspirationen från Svenska kyrkans ledning, vars reaktion på Mitt Kors var helt politisk. Inte för ett ögonblick verkade denna kyrkliga ledning förstå att Mitt Kors handlade och handlar om tro och engagemang. För det politiska, aktivistiska rastret överskuggar allt för dem, till och med korset.

*   *   *

En av aktörerna under dessa dagars ekumeniska möte var Lutherska Världsförbundets president (som precis som Antje Jackelén har verkat vid Lutheran School of Theology i Chicago) Munib Younan, en palestinsk biskop med starka politiska engagemang mot Israel.

2007 drev prästen Anna Karin Hammar igenom i Svenska kyrkans kyrkomöte att bostäder skulle byggas till palestinier. Kyrkomötet beslutade om 30 miljoner kronor. Pengar som nu, enligt tidigare utlandschefen Margareta Grape, finns hos Munib Younan och Lutherska Världsförbundet. Några bostäder är ännu inte byggda.

”Tro som politisk kraft”, ”Kyrkan ska bli mer aktivistisk”, det är mantran från den svenskkyrkliga ledningen. De betyder något även i detta sammanhang.

Avslutningsvis några intressanta och kloka citat ur den katolska tidskriften Signums senaste nummer:

Fredrik Heiding apropå den ekumeniska gudstjänsten i Lund:

Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.”

 Philip Geister apropå det ekumeniska mötet:

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.”

Annika Borg

Annika KO

 

Annonser

Anmälan till Granskningsnämnden

Från: Johanna Andersson, Annika Borg, Helena Edlund

Till: Granskningsnämnden för radio och tv

Insänt: 11 oktober 2016

ANMÄLAN:

Kanal eller station: Sveriges Radio P1, Människor och Tro

Sändningsdag: 2016-08-12

Sändningstid: 15.04

Utveckla varför du vill få programmet eller inslaget prövat:

I programmet den 12/8 2016 intervjuas Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg (1-7.02 in i programmet).

Bakgrunden till inslaget är att vi, tre prästkollegor (Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund), i slutet av juli startade en Facebook-grupp som uppmanade människor att sätta på sig ett kors runt halsen och posta en bild av sig själva. Syftet var – och är – att visa solidaritet med världens utsatta kristna.

Vi startade gruppen efter det brutala mordet på Fader Jaques Hamel under en mässa i Frankrike den 26 juli. Vi kände vanmakt och händelsen kom oss mycket nära som präster och människor. Vi ville göra något och detta blev ett enkelt sätt att sprida hopp mitt i vanmakten. Gruppen växte snabbt, efter en dryg månad hade den tiotusen medlemmar och tusentals bilder hade postats. Gruppen var – och är – en öppen grupp som bestod och består av människor med olika bakgrunder och övertygelser.

En kort tid efter att gruppen skapats, gick Svenska kyrkans kommunikationschef ut på sin Facebook-sida och postade ett inlägg där han beskriver vårt initiativ som ”okristligt, ”uppviglande” och ”ofräscht” och att det kan leda till ”religionskrig”. Detta fick spridning.

Den 12/8 väljer Människor och Tro att ta upp Mitt Kors. Hela inslagets sändningstid upplåts till Gunnar Sjöberg, som i programmet fortsätter att sprida misstänkliggöranden om oss och gruppen. Puffen för programmet och inledningen av inslaget har hämtat sin vokabulär från Sjöbergs anklagelser mot oss. Programledaren kallar upprepat gruppen för en ”kampanj” och ett ”upprop”, det beskrivs inte hur det i verkligheten ser ut i det stillsamma virtuella rummet med bilder på Facebook.

Sjöberg får tid att utveckla att gruppen kan utnyttjas – och utnyttjas – av nationalistiska, islamfientliga och främlingsfientliga krafter. Ingen tydlig motfråga om ifall detta faktiskt hänt eller om vad gruppen egentligen består av – ett flöde av bilder och berättelser, ett slags virtuellt andaktsrum – ställs. Ord och uttryck som ”främlingsfientlig”, ”okristlig”, ”mot islam”, ”polariserar mot islam”, ”nationalistiska strömningar”, ”uppviglande”, ”ofräscht”, ”markeringar” upprepas om oss och gruppen under intervjun.

Vid tidpunkten för sändningen den 12/8 hade Mitt Kors fått stor uppmärksamhet i medier, såväl i riksmedia som lokalt. Vi är som personer vid det här laget således kända som initiativtagare till Mitt Kors för en stor krets människor i Sverige.

Gruppen och vi som personer misstänkliggörs i programmet, utan att få någon möjlighet att bemöta dessa grundlösa och missaktande anklagelser mot oss eller rentvå oss. Gunnar Sjöberg säger bland annat att man ska tänka ett varv till innan man går med i gruppen: ”Fundera ett varv till på vilka som skapat gruppen.” Uttalandet är riktat mot oss om personer och har skadat vårt anseende.

Gunnar Sjöberg påstås i inslaget ha nekats tillträde till gruppen och kastats ut. Redaktionen hade enkelt kunnat ta reda på vad som faktiskt skedde och varför genom att höra med oss.

Vi får i programmet även klä skott för vad Gunnar Sjöberg mött för negativa reaktioner, något som självklart ligger helt bortom vår kontroll. Eftersom han fått otrevliga reaktioner, har misstänkliggörandet av oss fog för sig, enligt Sjöberg. Ett cirkelresonemang som även det förstärker den negativa bilden av oss som personer.

I ett telefonsamtal med Annika Borg efter programmet sänts, tillstod producenten att upplägget var ensidigt och inte lyckat. Men producenten menade att det skulle komma fler tillfällen för bemötande, det sista ordet var inte sagt.

I två efterföljande program tas förvisso Mitt Kors upp. Den 19/8 diskuteras vad #mittkors kan få för betydelse. Den 1/9 diskuteras en grov satirteckning i Aftonbladet, som likställer #mittkors och oss med #mitthakkors. Bilden, som är riktad mot oss, publiceras på Människors och Tros hemsida som puff för inslaget.

Men inte heller någon av dessa gånger är vi inbjudna eller kontaktade för att bemöta anklagelser eller för att ge vår bild av saken. Redaktionen hade möjlighet att i dessa efterföljande program bereda oss utrymme att gå i svaromål mot de anklagelser som spridits genom sändningen den 12/8, men har således konsekvent valt att inte göra det.

Public Service har ett enormt genomslag. Programmet den 12/8 sändes i repris. Vi har genom publiceringen den 12/8 blivit identifierade, utpekade och misstänkliggjorda för en stor grupp människor och inte beretts någon som helst möjlighet till bemötande.

Människor och Tro har brustit i opartiskhet.

En av oss har idag lämnat Svenska kyrkan och därmed prästämbetet (https://kristenopinion.wordpress.com/2016/08/14/johanna-andersson-jag-har-begart-uttrade-ur-svenska-kyrkan/) efter dessa anklagelser. En annan av oss har fått problem med en anställning. Vi har alla tre lidit publicitetsskada.

Gruppen Mitt Kors är dessutom helt öppen, så varför redaktionen inte har kunnat beskriva detta virtuella rum på ett verklighetsförankrat sätt, är anmärkningsvärt. https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

Länk till programmet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/765390?programid=416

Puffen för programmet den 12/8: ”Det kristna korset i okristlig kampanj? Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg har hamnat i blåsväder efter att ha kritiserat ”Mitt kors-kampanjen”, ett upprop på sociala medier om att visa sitt kristna kors som ett stöd för förföljda kristna. Föst kallade Sjöberg kampanjen för ”okristlig”, sedan nyanserade han sig och ville själv vara en del i uppropet, men han tycker fortfarande att kampanjen är problematisk ”i en tid av nationalism och islamfientlighet”. Men går det inte att vara tydlig med ett kristet ställningstagande utan att vara fientlig mot islam? Hör Gunnar Sjöberg i Människor och tro.”

Eftersom vi är tre personer, sänder vi var och en in en anmälan.

Nu kan du förbeställa boken Mitt Kors!

Nu går det att beställa boken Mitt Kors! Följ länken, läs mer och beställ så fort som möjligt, innan 15 oktober! Ju fler och ju snabbare beställningar desto snabbare kan produktionen sätta igång! Boken kommer då ut i december och blir en perfekt julklapp. Delar av intäkterna går till projekt som stödjer utsatta kristna. Det har för oss varit viktigt att, i alla steg, visa att Mitt Kors är en grupp med ett syfte som omfattar en mångfald av människor och övertygelser. Valet av förlag speglar detta.

Med vänliga hälsningar,
Johanna, Annika och Helena

PS. Omslaget är inte det färdiga!

mitt-kors-bestallning

 

#mittkors visar på hoppet

Åtta dagar har gått sedan lanseringen av Facebookgruppen Mitt Kors. Responsen har varit enorm. I skrivande stund har gruppen över 3 600 medlemmar.

Den som besöker sidan möts av mer än 800 bilder av kors – i halsband, örhängen, armband, radband, dekaler, flaggor, statyer. Tatuerade kors. Målade kors. Snidade kors. Smidda kors. Snirkliga kors. Bastanta kors. Keltiska kors, vikingakors, afrikanska kors, uppståndelsekors, krucifix, arabiska kors, kors med en davidsstjärna. Små kors som med varsamma händer måste hållas upp mot kameran för att ses, bredvid kors som tronar som meterhöga monument. Kors i guld och ädelstenar som formats av skickliga mästarhänder, bredvid kors som barnafingrar pillrat ihop av plastpärlor och garn.

Alla lika älskade.

Från bilderna blickar människorna. Individer, lika olika som lika. Män och kvinnor, gamla och unga, ur alla tänkbara etniciteter och ekonomiska grupper. Skäggiga mc-knuttar och prydliga damer. Välsminkade unga kvinnor och opolerade knegare. Militärer, konstnärer, räddningspersonal, lärare, sjukpensionärer, akademiker, företagare, kroppsbyggare, arbetslösa. Friska och sjuka. Helt säkert finns bland oss både hetero och homo och bi och trans och queer. Vissa kända namn och de flesta helt anonyma. Där finns biskopar, präster och diakoner, munkar och nunnor. Vissa definierar sig som svenskkyrkliga, andra som lutheraner eller katoliker. Åter andra som ortodoxa, baptister, pingstvänner eller sökare. Vi utgör en brokig skara, men med det gemensamt, att vi vill stå upp för korset och det hopp, den kärlek och den solidaritet som kristen tro förespråkar.

Och alla dessa berättelser! Det vi trodde skulle stanna vid en samling hashtags, blev till evangelium när människor började berätta. Om sina kors – och sin tro. Om kors som varit gåvor vid en konfirmation eller skänkts vid en dödsbädd, som köpts på en resa i ett land långt borta eller gått i arv i generationer. Om kors som påminner om heliga platser och speciella möten. Om kors som naturen under miljarder år format i en sten, eller kors som skymtar i en flyktig molnformation. Om kors som förlorats på flyktens väg och kors som är det enda som finns kvar. Om kors som burits natt och dag i decennier och kors som plockats upp efter decennier i en byrålåda. Om kors som gett kraft genom ångestridna nätter och kors som påminner om sprudlande glädje. Om kors som vittnar om en stark och välgrundad övertygelse om frälsaren Jesus Kristus och kors som bär en flämtande längtan efter det ännu odefinierade.

Tillsammans visar alla som ställt sig bakom #mittkors hur vi kan vara tusentals individer med olika bakgrunder, erfarenheter, språk, traditioner och tolkningar – men ändå förenas genom korset.

Under dagarna som passerat har vi insett vilken gåva alla medlemmar skapat åt varandra. Genom bilderna på våra kors har vi stärkts i att vi är många och genom att dela varandras berättelser har vi fått ta del av andras tankar och tro. Det har varit en tid av uppbyggelse för oss, och genom era berättelser har vi förstått att även många av er har fått glädje och kraft av denna ständigt växande gemenskap.

Så tack till er alla. Tack för era bilder och era berättelser. Tack för att ni delar med er och visar på korsets närvaro i er vardag. Tack för att ni bär korset synligt för att visa på hoppets, kärlekens och nådens tecken som ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Berättelser och bilder strömmar in. Välkommen med din!

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

Johanna Andersson
Annika Borg
Helena Edlund

UPPDATERING: LÖRDAGEN DEN 13 AUGUSTI PASSERADE #MITTKORS (MITT KORS) 5500 MEDLEMMAR! FANTASTISKT!