Medlem i Svenska kyrkan – tvångsansluten till S?

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Det säger statsminister Stefan Löfven i en stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning lagom till midsommar (22/6). Socialdemokraternas kyrkovalskampanj har dragit igång. Men i statsministerns svar på de välvilliga frågorna från reportern lyser anomalierna och motsägelsefulheterna igenom. I den här lite längre texten ska jag resonera om det och om varför S kidnappar Svenska kyrkan. En process som pågått en stor del av 1900-talet och som tyvärr – och motsägelsefullt nog – har accelererat efter millennieskiftet.

En grundläggande fråga är varför statsministern och hans fru Ulla Löfven, tidigare kyrkopolitisk ombudsman för S och förtroendevald för S i Stockholms stift (kyrkoråd samt tidigare stiftsstyrelsen) och nu även kandidat på S-listan inför kyrkovalet i år, som inte själva är troende ska engagera sig i Svenska kyrkan och styra och ställa med den. Med vilket mandat då? En skarp fråga om det borde Kyrkans tidning ställt. Det är uppenbart att Löfven själv har svårt att förklara och försvara det.

En annan fråga är varför paret engagerar sig i Svenska kyrkans vigslar, då de själva valde att gifta sig borgerligt.

En tredje fråga är hur statsministern samtidigt vill verka för en minskning av konfessionella inslag i skolan och värna Svenska kyrkan. Det blir ganska svårt med dessa olika hattar. Återigen, här hade det behövts skarpa frågor av reportern.

En fjärde fråga är varför statsministern bekymrar sig över de fåtal som inte viger samkönade par i Svenska kyrkan. Verkligheten är tvärtom den att det inte finns tillräckligt med samkönade par som vill vigas för alla oss präster som med glädje bejakar samkönade vigselpar.

Präster i Svenska kyrkan har dessutom ingen vigselplikt överhuvudtaget, utan vigselrätt, och vigseln är inget sakrament i Svenska kyrkan. En präst kan neka vigsel av en mängd skäl. Detta är dock extremt ovanligt. Och som sagt: det finns inte tillräckligt med samkönade par för alla präster som väntar på en förfrågan om vigsel och som med glädje bejakar den.

Bakgrunden till att Löfven tar upp frågan om att ingen ska kunna bli präst utan att viga samkönade par, och att också rubriken drar på det, är en motion i förra årets kyrkomöte där S driver vigselplikt för alla präster. Biskopsmötet uttalade sig mot motionens förslag på tvångsåtgärder och underströk vad vigselrätten innebär. Motionen avslogs. Wanja Lundby Wedin (S) lovade återkomma med en ny motion i saken. Och nu har således Löfven dragit igång vallokomotivet åt henne och S i kyrkomötet i frågan. Det blir intressant att se i höst om S i kyrkomötet kör över biskopsmötets uttalande. Löfven, som icke-troende, vill här skramla inför kyrkomötet och tala om var skåpet ska stå i Svenska kyrkan. Det är en maktdemonstration. Politikens värld som tränger sig in i kyrkans sfär.

Statsministern borde istället sopa rent i de egna hörnen. Tidigare Broderskapsrörelsen numera Tro och Solidaritet, som tyvärr har ett stort inflytande i Svenska kyrkan och som precis som kyrkoledningen legitimerar och bygger upp kontakter med Muslimska Brödraskapet, tog bort sin bejakande formulering om samkönade relationer när de övergick till att bli interreligiösa. Tidigare ledaren för Tro och Solidaritet Peter Weideruds paternalistiska förklaring var att muslimerna inte var mogna för detta. Det är något att ta tag i för Stefan Löfven, istället för att ha åsikter på kraven för att bli präst i Svenska kyrkan. Statsministern borde se till att den egna rörelsen Tro och Solidaritet står upp för den egna devisen ”alla människors lika värde” istället för att föregripa årets kyrkomötesbeslut i Svenska kyrkan och trycka till biskoparna.

Wanja Lundby Wedin svingade sig från ingenstans (kyrkligt sett) upp till en riktig maktposition i Svenska kyrkan i samband med kyrkovalet 2013 när hon valdes in i kyrkomötet. Då fick hon platsen som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Där har hon, som hon enligt uppgifter från andra håll brukar, konstruerat ett presidium. I praktiken är det hon och ärkebiskop Antje Jackelén, som är ordförande, som utgör maktkoncentrationen.

Svenska kyrkan har en kvinnlig generalsekreterare också. Samt en kvinnlig ordförande i kyrkomötet. Andelen män och kvinnor i ämbetet är totalt sett jämn. Kvinnoprästmotståndare blir inte prästvigda och de som redan är det enligt äldre ordningar och överenskommelser kan inte göra karriär, som kyrkoherdar till exempel. Så kvinnoprästmotståndarkortet torde S ha svårt att dra inför valet 2017, men det har inte hindrat dem från att försöka.

Den kyrkligt orienterade höjer på ögonbrynet inför Löfvens avslutande kommentar i intervjun om att han gärna vill tala mer och djupare med ärkebiskop Antje Jackelén. De har bara träffats ett par gånger, säger Löfven.

Men tillräckligt djupt har de i alla fall talat eftersom den kyrkopolitik den socialdemokratiske statsministern bedriver kan läggas som ett karbonpapper på de frågor som med emfas kommuniceras ut från ärkebiskopen, ärkebiskopens kansli och Kyrkokansliet i Uppsala: som flyktingkrisen, den interreligiösa dialogen och hyllningar till påvebesöket i höstas. Därav det höjda ögonbrynet från kyrkligt initierade läsare.

Löfven får i intervjun även med det citat från ärkebiskopen där hon retoriskt försökte komma runt och undan den starka kritiken mot Svenska kyrkans monumentala svek mot utsatta kristna. Kyrkan har exempelvis vägrat att ta de tidiga larmen om kristnas utsatthet på asylboende i Sverige på allvar och hjälpa till med säkra platser för dem. Svenska kyrkan drev inte heller på för att folkmordet på kristna och andra minoriteter ska benämnas just folkmord, utan avstod från kampanjer. När det gällde de egna trossyskonens lidande underlät således Svenska kyrkan att bedriva så kallat ”påverkansarbete”, till skillnad från när det gäller andra rent politiska frågor. Ärkebiskopens retoriska räddningsförsök var att formulera sig om att ”vi inte ska hjälpa de utsatta kristna för att de är kristna, utan för att vi är kristna”. Det var starkt sagt, menar Löfven. Men satt i sin kontext uppfattades ärkebiskopens uttalande som ett hån, som ytterligare ett sätt att vägra benämna kristnas utsatthet. I sin självdefinition inkluderar sig statsministern inte heller i ”vi kristna”, så vad han egentligen menar är inte glasklart. Det kunde reporten frågat om.

Intervjun är ett övertydligt exempel på den samsyn och de intensiva kontakter som råder mellan kyrkoledningen och Partiet. Sverige är ensamt i den demokratiska världen om att ha en kyrka vars tro, teologi och lära påverkas av ett statsbärande parti och ett biskopsmöte som tillåter det. Sveavägen 68 ska givetvis inte utforma något alls i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali i den kyrkliga världen. Men med ett biskopsmöte där vissa är fusionerade med Partiet, rödgrön politik och allmän aktivism, andra för fega för att säga något och en tredje kategori knyter näven i fickan fortsätter politiseringen. Ett biskopsmöte som inte hade varit så kastrerat skulle kunnat göra skillnad för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

Ett problem är att biskoparna så att säga avskaffat sig själva i kyrkomötet och inte har rösträtt. En del biskopar anser att det är bra. Skälet är att de då kan låta de förtroendevalda driva frågorna och själva som biskopar slippa ta ansvar för besluten.

Det behövs en ny reformation där hela det nuvarande kyrkopolitiska systemet rivs upp. Dagens system har byggts upp efter politisk modell och metod och har nått vägs ände. Lagen om Svenska kyrkan behöver ändras så att medlemmarna får välja församling, då skulle de församlingar som bedrev kristen tro och kyrkligt arbete växa och de som ville vara filialer till den rödgröna politiken eller allmän aktivism få det svårare. Studie efter studie har visat att medlemmarna inte vill att Svenska kyrkan ska vara partipolitisk.

Men S vill partipolitiseringen eftersom Partiet anser att kyrkan, precis som Löfven säger, är en intressant arena. Svenska kyrkan är rik och rikstäckande, en utmärkt plattform för att föra ut Partiets budskap, en folkrörelse till och med. Det är så socialdemokratiska kyrkopolitiker talar om kyrkan, som en folkrörelse och ser Svenska kyrkan som en del av den egna rörelsen.

Socialdemokraterna efterlevde inte den kyrka-statreform de själva drev igenom där kyrkan och staten skulle åtskiljas. I efterhand kan det ses som ett smart drag, då flertalet andra kyrkopolitiska gruppers formella kopplingar till moderpartierna kapades när de tog konsekvenserna av reformen. Kvar som parti höll sig den största gruppen i kyrkomötet: Partiet S. Och Partiet fick ännu större och eget spelrum för att göra kyrkan till sin politiska arena.

En sidoeffekt var dock att S agerande öppnade för partiet SD att göra sitt intåg i kyrkopolitiken. Det är viktigt att hålla det i minnet när S ånyo kommer att gå till kyrkoval i september på den konstruerade nidbilden att Svenska håller på att tas över av mörka krafter som SD, homofober och kvinnoprästmotståndare. För det första är bilden inte sann och för det andra var det S som gav SD möjligheten och därmed utrymmet. Hade S lämnat Svenska kyrkan i fred och efterlevt den egna reformen hade inte dagens situation med SD i kyrkomötet uppkommit. Den frågan borde Kyrkans tidning ställt till Löfven.

Redan valet 2013 skulle denna polarisering och stämpling av kristna som är motståndare till partipolitiseringen ge S röster i kyrkovalet. S såg sig då och ser sig nu som en garant för att kyrkan håller sig på rätt etisk och demokratisk kurs. Om inte S fanns i Svenska kyrkan skulle mörkerkrafter, homofober och kvinnoprästmotståndare ta över, tror man om kyrkan och om sig själv. Nidbilden av Svenska kyrkan stämde inte då och den stämmer inte nu heller. Kyrkovalen är för S ett slags övningsval ett år innan riksdagsvalen. Kyrkan blir den politiska övningsarenan.

Och den egna synen på Partiet som moralgarant är anakronistisk och högmodig. Kristen tro och det judiskt-kristna kulturarvet i vid mening har format den västerländska etiken under årtusenden, för att ge lite perspektiv på Socialdemokraternas självbild. Partiet vill således vinna medlemmarnas röster i kyrkovalet för att de är det etiska alternativ som står för alla människors lika värde (en felöversättning av deklarationen om mänskliga rättigheter, där står ”värdighet”).

Man kan hoppas att högmod går före kyrkopolitiskt fall.

Kritiska röster inom S finns naturligtvis också. De resonerar sansat och logiskt: S ska vara ett religiöst neutralt parti, därför kan Partiet inte vara lierat med en kyrka. Självklart kan och ska partipolitiskt aktiva engagera sig i kyrkan, men inte som företrädare för ett moderparti, utan som kyrkligt engagerade med en enda agenda: Kyrkan, Tron, Teologin, det uppdrag som den brokiga skaran av Jesu lärjungar kallats till.

De grupper i kyrkomötet som tar avstånd från partipolitiken och är fristående (kyrkliga om man så vill) är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) är en annan grupp som anger sig vara partipolitiskt fristående.

Sedan finns de kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, men vars partier lämnat kyrkopolitiken i enlighet med den reform som trädde i kraft vid millennieskiftet. Nu heter de grupper vars partier lämnat kyrkopolitiken Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) och Miljöpartister i Svenska kyrkan.

De kyrkopolitiska grupper som vill hålla Svenska kyrkan kvar i den partipolitiska tvångströjan och är politiska partier är S, C och SD.

Valdeltagandet i kyrkovalet är oerhört lågt, ungefär 12 procent. De flesta förstår vad som kan hända med så lågt valdeltagande och vad som skedde när S i det närmaste kuppartat tvingade sig kvar i kyrkan efter reformen.

Den medlem i Svenska kyrkan som vill förhindra det fortsatta socialdemokratiska maktövertagandet behöver således rösta på andra grupper i kyrkovalet än de tre partipolitiska.

Det finns givetvis, som jag tidigare nämnde, ett övergripande svar på S ”engagemang”, som Löfven omskriver det socialdemokratiska maktövertagandet, i Svenska kyrkan: S vill ha Svenska kyrkan som en rik och rikstäckande plattform för Partiets budskap.

Om inte denna utveckling stoppas kommer ett medlemskap i Svenska kyrkan snart att vara synonymt med en tvångsanslutning till S.

Annika Borg

Annika KO

För övrigt, några påpekanden:

 *Kritiken av partipolitisering är teologiskt motiverad.

 *Att alla arenor i tillvaron också är politiska är en ideologisk uppfattning på vänsterkanten, inte en sanning.

*Jag förutsätter att Kyrkans tidning levererar stort uppslagna intervjuer utan kritiska frågor och med många porträttbilder även med företrädare för alla andra kyrkopolitiska grupper. (Förtydligande: Stefan Löfven är inte förtroendevald i Svenska kyrkan, men görs i intervjun till kyrkopolitisk talesperson. Det är hans fru som kandiderar till kyrkomötet och hon som varit kyrkopolitisk ombudsman för S samt även tidigare och nu förtroendevald i Stockholms stift. Tidigare LO-ordförande redan på plats, statsministern som kyrkovalslokomotiv och hans fru snart i kyrkomötet. S har sannerligen ambitioner för Svenska kyrkan.)

Mer läsning (intervjun samt texter på temat av mig.)

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/

http://www.smp.se/ledare/tron-en-forutsattning-for-levande-kulturarv/

Socialism som evangelium: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293#.WU-goBT7Zfg

Evangeliet glöms, Luther göms: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WU-g9RT7Zfghttps://

timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/

 

 

 

Annonser

Påvebesök, patriarkatets kvinnor och Aftonbladets förvirring

Jag har den största respekt för de teologiska, dogmatiska skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Jag har djup förståelse för den glädje och den betydelse påven Franciskus besök har haft för mina katolska systrar och bröder. De som betytt mest för min andliga utveckling är Birgittasystrarna i Vadstena. Med det sagt: jag innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan och det är utifrån den teologiska och trosmässiga positionen jag skriver. Det är min egen kyrkas yta och spektakel som är i fokus.

Det är svårt att räkna hur många gånger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på twitter sänt ut bilden av då hon och påven Franciskus omfamnar varandra. Hon vill låta oss tro att det på något sätt undantar det faktum att hon på intet sätt erkänns som ämbetsbärare av den romersk-katolska kyrkan.

I intervju efter intervju refererar hon till sig själv som individ när hon får frågan om inte detta är problematiskt: ”Påven har sänt mejl där han hälsat henne som ärkebiskop”, ”Påven har i en intervju sagt att han träffat ärkebiskopen och hennes man”. Det tar Jackelén som ett erkännande av hennes ämbete. Det är det inte. Möjligen är det en personlig kick. Men vad har det med Svenska kyrkan att göra? Kan man inte lyfta sig från det privata, den personliga referensen?

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, själv öppet lesbisk och med stort engagemang i hbtq-frågor, twittrar också ut bilden av omfamningen på twitter med orden ”större än så här kan det inte bli i vår ekumeniska värld!”. En biskop som själv skulle vägra att prästviga de som motsatta sig samkönade relationer och kvinnliga ämbetsbärare, legitimerar och bekräftar därmed dess motsats. Man är således patriarkatets kvinnor när det passar? Men inte i det egna stiftet och inte i den egna kyrkan. Det som är tabu i den egna kyrkan, omfamnas uppenbarligen när det finns hos andra.

Så vad är det som är stort? Att vår ärkebiskop får stå tillbaka i den ekumeniska gudstjänsten och inte kan vara en av dem som leder den för att hon är kvinna (och att hon accepterar det)? Att nattvard inte kan firas, eftersom man inte delar de filosofiska och teologiska grunderna för det? Att Svenska kyrkans representanter bråkat om hur, var när, katolikerna ska få fira sin mässa (vilket i sig är ovärdigt och oekumeniskt).

Ärkebiskopen har i varje intervju jag hört eller läst problematiserat Luther. Det är en märklig hållning i relation till att hon är ärkebiskop i en av världens största lutherska kyrkor och det är ett reformationsjubileum i vardande. En av förklaringarna är att hennes egen bakgrund inte återfinns i den lutherska kyrkan i Tyskland. Det är olika traditioner, och hennes är reformert. Det finns teologiska skillnader.

Det är klyftor som ska överbryggas och en försonad mångfald som ska framträda, har Kyrkokansliets kommunikationsavdelning trummat ut. Detta ska nu ha manifesterats. Men hur är det i den egna kyrkan, i den Svenska kyrkan? Där män med påvens uppfattningar aldrig skulle kunna bli kyrkoherdar eller drömma om att omfamnas och komma in från kylan?

Om det ska omfamnas finns det väl en hel del i Svenska kyrkan – eller till exempel med Missionsprovinsen – att söka försoning med innan man äntrar vägen mot Rom (om det nu är den vägen man tänkt sig, vilket liksom allt annat av substantiellt värde och intresse är oklart och totalt ogenombearbetat teologiskt.)

Svenska kyrkans Överklagandenämnd, som högsta överprövningsinstans, beslutade i våras att avvisa ett beslut från Göteborgs domkapitel (där Tro och Solidaritets Ulf Bjereld sitter och biskopen heter Per Eckerdal) om att frånta präster i Missionsprovinsen deras ämbete som präster i Svenska kyrkan. Jag delar inte Missionsprovinsens ämbetssyn, men deras gudstjänster följer Svenska kyrkans gudstjänstordning från 1986. Som präster måste de kunna få leda gudstjänster i denna ordning, beslutade Överklagandenämnden.

Men vad hände? Biskopen i Göteborg motionerade till kyrkomötet (beslut fattas i november) om att detta beslut/dom ska ”kväljas”(om man hårdrar det). Man ska helt enkelt avskaffa legitimiteten för Svenska kyrkans Överklagandenämnd/Högsta domstol när man inte gillar beslutet och för att kunna ta prästämbetet ifrån pensionerade kvinnoprästmotståndare. Biskopen och kyrkomötet ska således sätta sig över Svenska kyrkans högsta överprövningsinstans. Biskoparna har dock inte rösträtt i kyrkomötet, men kan motionera till detsamma. Med det upplägget kan biskoparna skjuta kyrkopolitikerna framför sig, men själva slippa ta ansvar för beslutet.

Samtidigt som detta är Svenska kyrkans linje omfamnar ärkebiskopen påven och går med på att osynliggöra sitt eget ämbete (men tror säkert själv att det framhävs).

*   *   *

Det märkliga läget och tonläget i samband med påvebesöket fick bitvis sin förklaring i en ledare i Aftonbladet av Anders Lindberg(1/11). I hans värld var nu Antje Jackelén, påven och muslimer (läs islamister/Muslimska brödraskapet) samt Angela Merkel de som stod för humaniteten i världen. Mot dessa kontrasterade han Facebook-gruppen Mitt Kors, som han påstod användes av högerkristna som slagträ mot andra. Den kampanjen mot Mitt Kors har bland andra Kyrkokansliets tjänstemän och ärkebiskopen tidigare försökt föra.

Vilka dessa högerkristna skulle vara verkar vara mycket oklart för Anders Lindberg. Det kan knappast syfta på mig, som är en av initiativtagarna till Mitt Kors. Jag är teologiskt liberal (ej politisk term): Jag viger samkönade par, är kvinnlig präst och har som väldigt få i det här landet (och överhuvudtaget) disputerat i feministteologi. En annan av initiativtigarna är jämställdhetskoordinator på en högskola samt håller på med en avhandling med inriktning på gender, närmare bestämt maskulinitetsforskning. Den tredje är också kvinnlig präst med samma teologiska grundsyn kring kvinnor, rätten till abort och homosexualitet/hbtq.

Anders Lindberg har svårt med begreppen och verkligheten. Det beror på att han inte gör åtskillnad mellan tro och politik. En person kan vara teologiskt liberal och borgerlig eller vänster. En borgerlig kan vara teologiskt konservativ, men det kan en politiskt vänster också vara. Han slänger sig med begrepp han inte förmår placera eller hantera.

Är det då medlemmarna i gruppen som är någon sorts kristen höger? Denna mångfald av etnicitet och livsåskådning? Knappast. Så, vilka använder #mittkors för mörka agendor? Name and Numbers. (På den frågan svarar dock inte de som slänger ur sig påståendet.)

Men det är inte Anders Lindberg och Aftonbladet som ska skyllas för att de försöker göra politik av något som inte är det. De har hämtat inspirationen från Svenska kyrkans ledning, vars reaktion på Mitt Kors var helt politisk. Inte för ett ögonblick verkade denna kyrkliga ledning förstå att Mitt Kors handlade och handlar om tro och engagemang. För det politiska, aktivistiska rastret överskuggar allt för dem, till och med korset.

*   *   *

En av aktörerna under dessa dagars ekumeniska möte var Lutherska Världsförbundets president (som precis som Antje Jackelén har verkat vid Lutheran School of Theology i Chicago) Munib Younan, en palestinsk biskop med starka politiska engagemang mot Israel.

2007 drev prästen Anna Karin Hammar igenom i Svenska kyrkans kyrkomöte att bostäder skulle byggas till palestinier. Kyrkomötet beslutade om 30 miljoner kronor. Pengar som nu, enligt tidigare utlandschefen Margareta Grape, finns hos Munib Younan och Lutherska Världsförbundet. Några bostäder är ännu inte byggda.

”Tro som politisk kraft”, ”Kyrkan ska bli mer aktivistisk”, det är mantran från den svenskkyrkliga ledningen. De betyder något även i detta sammanhang.

Avslutningsvis några intressanta och kloka citat ur den katolska tidskriften Signums senaste nummer:

Fredrik Heiding apropå den ekumeniska gudstjänsten i Lund:

Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.”

 Philip Geister apropå det ekumeniska mötet:

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.”

Annika Borg

Annika KO

 

Replikskifte med ärkebiskopen

Jag fick svar från Antje Jackelén på mitt öppna brev och svarar henne nedan.

Från: Ärkebiskopen

Till: Johanna Andersson

Sänt: 26 september kl 22.28

Hej Johanna,

Tack för ditt brev. Låt mig inleda med att säga att jag beklagar att du valt att lämna Svenska kyrkan.

Du ställer frågor med anledning av intervjun i Expressen i söndags. I samtalet med Annika Borg och Marcus Birro i SVT Opinion (25/8) redogjorde jag för min syn på #mittkors och jag har inte ändrat åsikt. Jag är alltså inte kritisk till facebookgruppen, tvärtom tror jag att det finns ett behov av att få dela personliga berättelser om korset och kristen tro. Jag välkomnar alla goda initiativ att lyfta fram korset och att visa solidaritet med kristna och andra som lider för sin tros skull. Detta har jag sagt i alla sammanhang där jag kommenterat #mittkors.

I intervjun för Expressen diskuterar jag reaktionerna efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel. Bland reaktionerna såg vi sorg och berättigad vrede över denna fasansfulla handling. Men vi såg också många som ville göra detta till ett muslimskt angrepp på hela den kristna världen. Dådet instrumentaliserades – och inte minst den mördade prästen själv, som ju var djupt engagerad i religionsdialog – till att måla upp en kultur- eller civilisationskamp mellan den kristna världen och den muslimska världen. I TV-samtalet illustrerade jag det med en av många liknande tweets som jag har fått ta emot: ”Vi har köpt ett fint kors till, som nu hänger i vindrutan i bilen. Islam dra åt helvete”. En sådan ”korstågsretorik” ser vi tyvärr exempel på inte bara i Sverige. Det är en förödande utveckling.

Låt oss bära korset som en ödmjuk påminnelse om Guds kärlek och försoning i Jesus Kristus och i tro på livets seger över döden!

Med vänlig hälsning
+Antje

SVAR:

Från: Johanna Andersson

Till: Ärkebiskopen

Till ärkebiskop Antje Jackelén

Tack för ditt mail och den vänliga hälsningen! Tyvärr måste jag konstatera att du inte svarat på någon av mina frågor. Oklarheten om vilken som är din hållning till Mitt Kors är om möjligt ännu större nu.

Dels skriver du: ”Jag är alltså inte kritisk till facebookgruppen” Mitt Kors. Men sedan för du ett resonemang om twitter och antimuslimska stämningar. Någon har i ett twitter skrivit till dig: ”Vi har köpt ett fint kors till, som nu hänger i vindrutan i bilen. Islam dra åt helvete”. Detta är naturligtvis mycket obehagligt men jag förstår inte vad det har med Mitt Kors att göra. Kan du förklara varför detta twitter läggs oss till last? Det är ingen av oss som bildat gruppen som skrivit det.

Jag tycker det är olyckligt att du för samman Mitt Kors med denna typ av uttryck. Du riskerar att bidra till att vi blir ”guilt by association” när du gång på gång tar upp kulturkamp och korståg i samma sammanhang som du uttalar dig om Mitt Kors. Att du samtidigt säger att du inte är ”kritisk” till gruppen gör det hela än mer förvirrat. Ett tydligt ställningstagande, för eller emot, hade varit en bättre utgångspunkt för en diskussion.

Hälsningar
Johanna Andersson

Johanna KO

En ny reformation

Nästa år är det reformationsjubileum, eller rättare sagt Lutherjubileum. Det är då 500 år sedan Luther formulerade sina 95 teser om avlaten och den kristna tron.

Här på Kristen Opinion är vi av den uppfattning att det inte enbart är ett firande av reformationen och Luther som behövs, utan en ny reformation.

Den politiserade kyrkostrukturen har nått vägs ände, de partipolitiska utspelen och aktivismen hos kyrkoledningen har satts under lupp och kritiserats under lång tid, Jesus Kristus har åkt i marginalen och till detta kan man lägga avslöjanden om missbruket med kyrkans pengar.

Det finns således ett flertal beröringspunkter med det som var startpunkterna för reformationen för 500 år sedan.

Hade Luther haft tillgång till dagens mediala landskap hade rörelsen och förändringen skett snabbare. Idag finns alla möjligheter att få igång en rörelse för en ny reformation, som återför Svenska kyrkan till kärnuppdraget, som ÄR och definieras utifrån korset, evangeliet och uppenbarelsen: Jesus Kristus.

I Confessio Augustana (från 1530), som är en av Svenska kyrkans och lutherdomens viktigaste bekännelseskrifter, beskrivs vilken makt biskopar har – och inte har. Här görs en skarp åtskillnad mellan andlig och världslig makt.

Det är andlig makt biskoparna tillskrivs och den har ingenting med den världsliga makten att göra. Den andliga och den världsliga makten får inte sammanblandas. Om biskoparna gör anspråk på världslig makt, får de göra det i en annan roll än som biskopar. Deras myndighet och auktoritet är andlig, inte världslig. Perspektivet är evigheten.

Vidare är inte biskopar för reformatorerna en förutsättning för kyrkan. Biskopar har sitt existensberättigande endast om de klart förkunnar evangeliet och rätt förvaltar sakramenten. När biskopar leder fel är det församlingarnas, och prästernas, uppgift att påtala detta och att inte följa dem.

När Svenska kyrkans biskopar 500 år senare gör anspråk på makt att uttala sig i partipolitiska frågor om hur samhället ska organiseras och vill göra tron dagspolitisk, är det således inte förenligt med den lutherska traditionen. När biskopar hoppar över på den världsliga arenan och låtsas biskoplig auktoritet även där orsakar de kyrklig splittring. De politiska utspelen fungerar polariserande och exkluderande.

Det kan vara intressant att titta närmare på några formuleringar i Confessio Augustana om det andliga ståndet.

Om biskoparna:

”Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten /…/ Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv.”

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

I biskopsbrevet ”Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan. Ett biskopsbrev om ämbetet” från biskopsmötet 1990 återges en del av dessa skrivningar från Confessio Augustana när det gäller biskoparnas uppgift.

I brevet lyfts återkommande fram att biskoparna ska verka för enhet. I en viktig passage i biskopsbrevet om ämbetet beskrivs biskoparnas roll i samhällsdebatten:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Det är detta som gäller, men inte det som efterlevs. #nyreformation

Annika Borg

Annika KO

Läs också rapporten om kyrkans politisering Omvägen om Gud.

Ett  belysande citat av ärkebiskop emeritus KG Hammar från GP 18/9: ”Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av en test för att se om kyrka tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.”

 

 

Svenska kyrkan behöver fortsatt granskning

Anders Lundberg, gästskribent på Kristen Opinion, visar att det finns anledning att fortsätta granskningen av Svenska kyrkan. Han har tittat närmare på resor gjorda av Nacka församling.

Sveriges riksdag har bestämt att Svenska kyrkan ska vara en demokratisk folkkyrka. Demokrati betyder här i överförd bemärkelse medlemsstyre, och folkkyrka uttrycker en varierande ambition att verka hos hela svenska folket.

Denna enormt högt ställda ambition kräver, med en verksamhetsbredd som ibland återspeglar hela det civila samhällets variationer, ett högt medlemsantal och en stor bas av medlemmar som betalar sina avgifter. Problemet är alltså att om ett stort antal medlemmar går ur kyrkan måste hon sluta att vara den allt-åt-alla-folkkyrka, som hon hos den styrande delen av kyrkan ofta kommit att uppfattas som. Med en medlemsbas på ca 6 miljoner, och där en stor del kan antas inte instämma i kyrkans trosbekännelse, antar man att steget för att gå ur är relativt kort.

När kyrkan granskas – vilket hon faktiskt mycket sällan gör i förhållande till sitt inflytande och sina tillgångar – ställer det stora krav på kommunikation till medlemmarna så att dessa inte blir besvikna och begär utträde.

Jag ska därför här beskriva hur en enskild församling agerar när drevet går mot Svenska kyrkan. Mitt exempel är Nacka församling i Stockholms stift. I en mening är det ett tacksamt exempel, för här finns flera märkligheter som inte finns på andra håll i Svenska kyrkan; avlönade kyrkvärdar, ett medium i kyrkorådet, ett moskébygge, ett värdskap för den marxistiskt-progressiva Seglora smedja etc. Men med flera hårt arbetande anställda som verkligen gör sitt bästa för att få verksamheten att gå runt och att hjälpa människor som har det svårt, säger församlingens hantering av Sveriges Radios granskning också något om en typisk församling i Svenska kyrkan.

Två dagar innan granskningen toppar Dagens Eko och diskuteras i Studio Ett, skickas ett mail ut från Nacka församlingskansli till alla anställda och kyrkopolitiker. Innehållet i det är att Nacka inte ”nämns” i granskningen och att ”om du får en fråga om detta eller om det kommer frågor i växeln – hänvisa till infon på vår webb eller till [kyrkoherden]. [Kyrkoherden] svarar på ev. frågor från media.”.

Samma dag som granskningen sänds publiceras även ett pressmeddelande på församlingens hemsida. Syftet är att skapa en bild av att de problem som presenteras i granskningen inte förekommer i Nacka församling. Texten är uppbyggd för att maximera församlingens ethos.

Nacka församling ”nämns inte i granskningen”, heter det. ”Syftet måste alltid vara att använda våra medel på allra bästa sätt.” ”Det ska alltid finnas ett välmotiverat syfte när vi reser […] Sedan några år tillbaka har vi en resepolicy och en alkoholpolicy som reglerar vad som gäller för medarbetare och förtroendevalda i församlingen. Vi ska välja det mest miljövänliga färdmedlet och samtidigt ta hänsyn till kostnader och arbetstid […].” ”Vi välkomnar Ekots granskning.” En Nacka-bo som känner adrenalinet stiga vid morgonkaffet och sträcker sig efter läsplattan för att skicka ett arg mail, ska direkt tro att just hans medlemsavgift förvaltas väl.

Men hur ser det egentligen ut när Nacka församling reser?

På en resa till London 2013 reser 16 anställda iväg under fyra dagar. Räknar man bort resa och transfer uppgår arbetstiden den längsta arbetsdagen till fyra timmar och en av dagarna endast två timmar. Alkohol dricks, fastän i modesta mängder, och nöjes- och fritidsinslag dominerar programmet.

Ett annat exempel är en resa till Berlin 2015 med åtta personer. På en fyra dagars resa planerar man in sammanlagt fyra och en halv timmar möten i olika sammanhang. Därutöver inbjuds resenärerna att delta på ett antal frivilliga aktiviteter, men med låg uppslutning vad jag kunnat kontrollera. Än mer märkligt är att i stort sett hela resegruppen utgörs av styrelsen för en insamlingsstiftelse, vilken församlingen beslutat ska stå för sina egna kostnader.

Enligt underlagen jag tagit del av skulle Helle Klein varit med på resan (som jag uppgav i en tidigare version av texten), men hon följde enligt uppgift sedan inte med. Kleins resa och hotell är dock inte avbokade enligt verifikationerna, utan betalda av Nacka församling. Bland resenärerna märks en PR-konsult som insamlingsstiftelsen kontrakterat för att arbeta med sin kommunikation, två företrädare för en muslimsk förening och en företrädare för Stockholms katolska stift. Samtliga dessa benämns på pappret som ”i verksamhet”, men som sagt i en verksamhet som ligger utanför församlingen. Församlingen betalar vartenda öre och dessutom åker man idel taxi i Europas kanske bästa stad för kollektivtrafik.

Ett tredje exempel är när två av kyrkogårdsutskottets politiker tillsammans med två kyrkogårdsanställda åker till Italien 2015. Sex dagar reser man med Göran Hägg som guide för att titta på trädgårdar och kyrkor, i ett program som man inte naturligt associerar med heltidsjobb. Kyrkopolitikerna tar emellertid ut fullt arvode för alla dagar. Dessutom begär politikerna ersättning för utlägg av vin i strid med en alkoholpolicy de tidigare under året beslutat om (vilket dock ej godtas av församlingens ekonomienhet). Och, ja, man besöker två kyrkogårdar: en i Milano och en i Venedig under knappt en förmiddag vardera.

När jag såg underlagen för dessa resor ringde jag Bo-Göran Bodin på Sveriges Radio och frågade varför inte Nacka församling nämns i Ekots granskning. Hans svar var att när de begärde in materialet blev det ett överflöd. Det fanns för mycket av allt utlandsresande, och de fick rikta in sig på att få ett representativt urval.

Nacka församling reste på exakt samma sätt som övriga församlingar som nämndes i inslaget, men genom ren tur slapp man undan, säkerligen tillsammans med många andra församlingar, att bli omnämnd. Trots detta agerar man enligt en kommunikationsplan och publicerar ett pressmeddelande som går ut på att distansera sig från granskningen och att skapa ett intryck av att de problem som dykt upp, inte gäller för Nacka: Medlemmarna kan vara trygga och journalisterna på Nacka-Värmdö Posten kan ta bort fingret från avtryckaren.

Till en kyrkoherde i en helt annan församling av Nackas storlek, som inte gjort en enda utlandsresa under samma period som granskningen skedde, ställde jag frågan varför det ser så olika ut i olika församlingar. Detta trots att en resa i Sverige mycket väl kan kosta mer än en resa utomlands (högre boendekostnad, högre alkoholskatt etc.). Hans svar var att detta sker ”just för att det inte ska stöta sig med församlingsbor”.

Om vi lyfter blicken något inser vi att Nacka församlings agerande är en produkt av Svenska kyrkans självdestruktiva organisation. Vi har gått från ett statskyrkosystem till ett annat statskyrkosystem och kyrkan är inte fri. Inriktningen på det folkkyrkliga, i bemärkelsen allt-åt-alla, skapar en situation där minsta stötesten med vad som uppfattas som en åsiktsyttring av den diffusa storheten medlemmarna måste elimineras eller sopas under mattan.

Jag förespråkar kyrklig demokrati med den dubbla ansvarslinjen som grund, men vi måste på allvar ställa oss frågan om inte Svenska kyrkans nuvarande system (med lagen om Svenska kyrkan och Kyrkoordningen som grund) alltmer framträder som en konstitutionell sumpmark. Dels kan rena missbruk av kyrkans medel passera helt obemärkt, dels kan det implicita fokuset på medlemmarna som avgiftsbas få en församling att ta till alla möjliga märkligheter för att framstå som ansvarstagande och fortsätta precis som förut.

Anders Lundberg, teolog och jurist, f d förtroendevald i Svenska kyrkan