Wallström underkastar sig Iran

Under regeringen Löfven I, år 2015, for näringsministern Mikael Damberg (S) på friarstråt till Iran och utrikesminister Margot Wallström hyllade tidernas sämsta avtal – Iranavtalet. Ett avtal om vilket exempelvis Kanadas tidigare utrikesminister och människorättsaktivisten Irwin Cotler sagt att västvärlden passerade alla sina ”red lines”, men Iran inga. Exempelvis gick västvärlden med på det fullständigt graverande att inte få utföra oanmälda inspektioner av anläggningar.

Sedan dröjde det inte länge förrän nästa resa till Iran gick av stapeln. 2018 kunde vi se en kader av kvinnliga regeringsföreträdare, såsom Ann Linde (S), och kvinnliga tjänstemän, paradera förbi mullorna iförda slöjor, som ett tecken på sin underordning. En av dem vara kabinettsekreterare Annika Söder. Söder, som brukar delta i paneler på kyrkligt arrangerade seminarier i Almedalen tillsammans med anti-judiska Palestinaaktivister.

Linde bar under Iranresan 2018 för säkerhets skull även en fotsid dräkt och alla kvinnliga representanter respekterade att undantas från handskakning med män. Således reste de till Iran som könsvarelser, inte i sina officiella roller. Det svenska besöket visade Irans folk och världen att svenska kvinnor underkastar sig och synliggjorde än en gång att Sverige sannerligen inte har en feministiska regering. S-regeringen gjorde det tydligt för det globala samfundet att talet om den svenska jämställdheten bara är ord. Budskapet från Sveriges regering var att kvinnor på den internationella arenan inte kan representera sin stat eller sitt ämbetet, utan reduceras istället till sitt kön vid officiella besök. Hade regeringen däremot sett kvinnor som representanter för Sverige på samma vis som män är, hade kvinnor självklart krävt att bli behandlad på samma vis som män och inte underkastat sig könssegregerande bruk som manifesterar kvinnors underordnade roll.

LInde tw AB rätt

De bleka försvarstalen från minister Linde och andra efter Iranresan gick ut på att de valde att följa lagarna i Iran och seder och bruk. Nonsens. Regeringens kvinnor agerar nämligen på samma undfallande sätt vad gäller kvinnors underordning när företrädare för Iran är i Sverige.

För i dagarna, under regeringen Löfven II,  var det dags igen med ytterligare toppmöten med Iran. Denna gång kom terrormotorn och mördarregimen Irans utrikesminister Javad Zarif till Sverige. Och än en gång visar Sverige att vi är ett land som underkastar oss och att kvinnliga företrädare möter Iran som könsvarelser och inte som representanter för sina officiella positioner, funktioner och ämbeten: Utrikesminister Margot Wallström  (S) går till och med på hemmaplan, på hennes eget utrikesdepartement, i Sverige, med på att en en man som bekänner kvinnors underordning inte behöver ta seden dit han kommer och hälsa genom att ta en kvinna i hand. Wallström reducerar därmed sig själv till kön. Hon har således inte tolkningsföreträdet och makten ens på sin egen hemmaplan.

Faktum är att Wallström går ännu längre: Hon försvarar och legitimerar till och med sin egen underordning genom att vifta bort detta symboliska och signifikanta och underkastande agerande genom att uttala att ”iranier hälsar tyvärr inte på kvinnor i hand, så det gör vi aldrig var vi än är, och vi gör inte det här heller” och att bristen på handskakning inte är det största problemet.

Sedan tycks hon på allvar tro att utrikesminister Zarif och hon har haft seriösa diskussioner om behandling av kvinnorättsaktivister och homosexuella. Och att han och därmed Iran skulle ha lyssnat på henne. (Frågan om synen på judar och Iran som motor för antisemitism tycks inte ha varit agendan. Inte heller synen på andra minoriteter och religionsfriheten (den frihet Zarif själv tar för given för sig själv).)

Genom den signifikanta och symboliska handlingen att hon underkastar sig även på sin egen hemmaplan – i sitt eget hus – går hon till mötes allt det som terror- och mördarregimen Iran står för. Att inte Wallström eller någon annan på UD begriper det, är en skam. En skam är det också att Sverige öppnar famnen för Iran, igen.

LÄS några av de senaste texterna jag skrivit om könssegregation: Expressen om handskakning och könssegregation 2018.  KRISTEN OPINION om könssegregation och slöjan 2019.

LÄS min krönika ”IRAN SOM KOM IN FRÅN KYLAN”, Axess nr 2 2016:

”Näringsminister Mikael Damberg ler stort på bilderna från den svenska delegationens besök i Iran i december. Iran är ett land med 82 miljoner invånare. När Europa och USA hävt sanktionerna och välkomnat diktaturen in i värmen, är förhoppningarna om en ny marknad stora. Snart kommer Business Sweden, vars avsändare är staten och näringslivet, vara på plats i Teheran.

De hävda sanktionerna, som frigör ett stort kapital, ses av Damberg som ”en seger för diplomatin”. Det kan få stor betydelse ”för konflikterna i regionen”. Omvärlden är heller inte naiv, utan kommer att se till att ledningen lever upp till det man sagt, slår Damberg fast. Håll kvar de utsagorna i tanken.

I reportaget jag läser har journalisten och fotografen för säkerhets skull tagit på sig slöjor på bylinebilden. Det ska antagligen signalera respekt. Fast inte för de iranska kvinnor som sedan några år gjort uppror. En protest som resulterat i en grupp på Facebook, där de lägger upp bilder av sig själva utan slöja. Inte heller för de många kvinnor på Irans gator och torg som successivt skjuter tillbaka slöjan och visar lite av håret.

EU:s utrikeschef Federica Mogherini tog för säkerhets skull på sig sjal och täckande klädsel när hon besökte Irans utrikesminister Mohamad Javad Zarif i somras. Då skulle det så kallade Iranavtalet börja implementeras. Även Mogherini ler stort på bilderna. Varför hon valde att bära sjal och representera sitt kön istället för att vara en representant för sitt ämbete är svårbegripligt. Obetänksamhet? Medvetet? Leka lite med underordningssymboler och ge sken av att det är respekt? I min bekantskapskrets finns ett talesätt som är tillämpligt: ”Så skulle Madeleine Albright aldrig ha gjort.”

Irwin Cotler, kanadensisk människorättsaktivist, parlamentsledamot och tidigare justitieminister, är glasklar när jag lyssnar till honom under en säkerhetskonferens om regionen: Iran borde dras inför internationell domstol för sina brott mot mänskligheten. Under den nuvarande regimen har antalet avrättningar fördubblats. Hans bild av utfallet av Iranavtalet ger varken Mikael Damberg eller Federica Mogherini anledning att le. Cotler menar att Iran fick igenom allt de ville och att västvärlden passerade samtliga sina ”red lines”. Ett av många graverande inslag i avtalet är att väst inte försäkrade sig om rätten att få inspektera anläggningar när de vill, utan förvarning.

I glädjeyran över avtalet, utrikesminister Margot Wallström välkomnade ”varmt överenskommelsen” och hyllade Mogherinis målmedvetenhet, tycktes en hel del om Irans roll i konflikterna i regionen ha glömts bort. Undanskymd blev retoriken om mänskliga rättigheter, som den nuvarande rödgröna regeringen, förvisso selektivt, brukar vara petig med. Det är knappast så att Iran har färre minus på det kontot än Saudiarabien.

När sanktionerna nu upphör frigörs pengar som hamnar hos terrororganisationerna Hizbollah och Hamas. I detta terrormaskineri är Iran motorn. Med IS på näthinnan tycks dock andra våldsaktörer i Mellanöstern hamna i skymundan. Ingen förändring av landets synsätt har heller skett sedan Khomeini deklarerade att det bara finns en lösning på Israel-Palestinakonflikten: att Israel utplånas. Avtalet kan sannerligen påverka regionen. Men knappast i den riktning Mikael Damberg hade i åtanke under sitt glada Iranbesök.

Iran är en mördarregim, en teokratisk diktatur som enligt väst nu kommer att utveckla ”fredlig” kärnteknologi. Naivitet är inte enbart en svensk företeelse. Att världens oljebolag och andra marknadsaktörer står vid regimens dörr är ett faktum. Det kan i sin tur skapa bättre materiella villkor för befolkningen. Men det är inte säkert. Frigjorda tillgångar och ökad ekonomi ger regimen mer resurser till repression av den egna befolkningen.

Västvärlden har inte Iran som granne, då är det möjligen enkelt att tala om en seger för diplomatin och om tillit. Det finns många slutsatser att dra av de upptinade relationerna med Iran. En av dem är hur det demokratiska väst möter en diktatur och en herrefolksideologi. Med tillit. Och respekt. När Irans president Hassan Rouhani besökte Rom nyligen täckte man för säkerhets skull över nakna statyer. Det signalerar bara en sak: underkastelse.”

Annika Borg

Annika KO

Partipolitik viktigare än ämbetet för biskop Brunne

Under torsdagen twittrade biskopen i Stockholm Eva Brunne och tackade statsminister Stefan Löfven (S) för ett starkt och ansvarstagande agerande.

170727 Brunne-Löfven-tweeten

Hyllningen till statsministern från biskopens officiella twitterkonto, där hon stoltserar på bild med mitra och kräkla utanför kyrkmurarna och tittar upp mot himlen, väckte snabbt en stark våg av kritik. En våg som fortfarande pågår.

När jag spred bilden av biskop Brunnes partipolitiska hyllning till S på twitter och skrev att hon (samt Växjös biskop Fredrik Modéus och biskop emeritus i Karlstad Esbjörn Hagberg som hakade på hennes uttalande) nu startat S valrörelse, fick jag kort där efter ett direktmeddelande.

170727 Brunne-Löfven konv

Det här är kyrkliga företrädare som är så marinerade i S- och vänsterpolitik att de inte ens förstår när en utsaga speglar en viss partifärgad politisk uppfattning. S och vänsterpolitik som kyrklig utgångspunkt, sanning och konsekvensen av kristen tro är helt normaliserad i många kyrkliga kretsar. Diskursen är politisk och politiserad, istället för kyrklig, trosmässig och teologisk. Så illa ställt är det i Svenska kyrkan.

Det är också så att det är kyrkoval om en och en halv månad drygt, den 17 september. S är en av de partipolitiska grupperna – Sveavägen 68 har alltså direkt inflytande över Svenska kyrkan – som ställer upp. S är kyrkomötets största grupp. Att kyrkovalet närmar sig gör biskop Brunnes hyllning till den socialdemokratiske statsministern ännu olämpligare.

Eva Brunne, som förut var aktiv inom S, har inte heller vid tidigare tillfällen då hon gjort politiska utspel förstått att hennes ämbete och roll inte alls är att företräda något politiskt parti eller hävda en färgad åsikt.

Hon har tagit på sig uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan. Som sådan ska hon vara enhetens tecken och hålla sig borta från andra lojaliteter och sammanslutningar som kan äventyra eller skada förtroendet för det uppdrag hon innehar. Hon ska vara Stockholms stifts andliga ledare.

Det går givetvis för henne att som för alla andra ta steget ut i det världsliga regementet och ägna sig åt partipolitiken. Men det ingår inte i uppdraget att vara biskop att göra sig till språkrör för en politisk riktning och göra kyrkan till plattform för det egna partipolitiska engagemanget och lojaliteten med S.

Att hon inte förstår sin roll och sitt uppdrag framgår av hur hon svarar tidningen Dagen under den storm av kritik där människor lämnar Svenska kyrkan på grund av hennes agerande. Istället för att ta till sig av kritiken, reflektera, idka självkritik och visa ödmjukhet inför att hon som biskop ska vara enhetens tecken, förstärker hon istället sitt politiska ställningstagande för S-regeringen, fortsätter den politiska diskursen och polariserar därmed situationen ytterligare:

”När Dagen talar med Eva Brunne förklarar hon att inlägget inte ska tolkas som att hon nu bekänner politisk färg.

– Den typen av tankar går alltid igång när jag uttalar mig något som närmar sig politiken. Men det går inte att komma ifrån att jag är en politisk varelse, precis som alla människor. Det hade lika gärna kunnat vara en helt annan regering, och jag hade uppfattat det på samma sätt.

Brunne säger att hon står fast vid att hon tycker att Löfven fattat det bästa valet för Sverige. Därför rörde det även henne personligen när hon lyssnade till presskonferensen.

– Jag är tacksam att han valde det han valde annars hade vi hamnat i en mycket svår politisk situation. Och det rör oss alla. Även mig som biskop. Han hade kunnat avgå med hela regeringen eller utlysa nyval. Inget av de alternativen hade varit bra för landets stabilitet.

Hur vanligt är det att biskopar uttalar sig i politiska frågor?

– Vi uttalar oss ofta i olika politiska frågor för att vi i vår lutherska kyrka är satta att leva i detta samhälle som alla andra. Därför kan vi inte vara utan åsikter.

Men den här gången uttalade du dig om statsministern.

– Det har inte funnits anledning att göra det tidigare. Men jag ville uppmärksamma detta. Jag har ett uppdrag att läsa och tolka samhället, som människa.

Någon tolkar det som ett närmande mellan kyrka och stat, vad tänker du kring det?

– Jag är stark förespråkare för en fri kyrka. Samtidigt går inte att dela upp alla delar av samhället i olika boxar.” (Dagen 28/7)

Hon är alltså inte förstått, trots att människor upprepat påpekat det, att hon tar en tydlig partipolitisk ställning för S. Eller så försöker hon bara blanda bort korten.

Och, nej, hon har inte uppdraget ”att läsa och tolka samhället, som människa”. Förutom att biskopar inte har något bättre politiskt förnuft eller klarsyn vad gäller dagspolitiska frågor än andra människor, så är hon biskop och företrädare för en kyrka och för kristen tro. Det är hennes mandat som biskop i Svenska kyrkan att tolka ”samhället och livet” utifrån den kristna trons kärna. Denna kärna har inte någon dagspolitisk färg. Hon talar som biskop i rollen som Stockholms stifts andliga ledare, till vilken alla med förtroende ska kunna vända sig, inte som politikens förlängda arm in i och ut ur kyrkan.

Samma arrogans, och vad som är den starkaste drivkraften, visade Brunne för några år sedan när en undersökning beskrev att Svenska kyrkans medlemmar inte vill att kyrkan ska ägna sig åt partipolitiska frågor och politisk verksamhet. Medlemmarnas uppfattning viftade hon bort och menade hon att det för henne var avgörande att vara politisk.

Trovärdighet, integritet samt lojalitet med roller och uppdrag handlar inte heller om ”boxar i samhället” som Brunne påstår i intervjun. Det finns även andra uppdrag i samhällslivet där de som innehar ett ämbete  inte kan vara partipolitiska eller aktivistiska i den rollen.

Jag tänker inte ens kommentera det teologiskt undermåliga uttalandet i Dagen om vad en luthersk kyrka är. Men det är symptomatiskt och avslöjande att det alltid tycks bli vagt och svepande när det teologiska kommer på tal för de politiserade kyrkliga ledarna. Behovet av det personliga och politiska engagemanget uttrycks alltid klarare och med betydligt större emfas än tro och teologi.

Avslutningsvis vill jag återge ett stycka ur det biskopsbrev om ämbetet jag uppmanade biskop Eva Brunne att läsa. Det är detta uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan innebär. Det är detta sätt ”att läsa samhället och livet” som det innebär att inneha ett biskopsämbete, inget annat:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Jag vill också påminna om det som står om biskoparna i Svenska kyrkans lutherska bekännelseskrifter, här ur Confession Augustana:

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

För Brunne tycks partipolitik vara viktigare än ämbetet.

Annika Borg

Annika KO

*Genom att vara medlem i Svenska kyrkan är man självklart röstberättigad i kyrkovalet. På så sätt kan man påverka Svenska kyrkans utveckling och framtid.