Vad sysslar Centrum för religionsdialog med?

Könssegregerande religiösa praktiker brukar uppfattas som problematiska, inte minst inom protestantisk kristenhet. Ämbetsfrågan, enkönade manliga maktgrupperingar och ojämställdheten i biskopskollegiet hör till exemplen. En del kvinno – respektive mansfrukostar och samtalsgrupper förekommer i Svenska kyrkan, men i begränsad omfattning. Förvånande är därför att Centrum för religionsdialog i Svenska kyrkan ofta ordnar könssegregerade tillställningar. För några år sedan hade de en samling kring kvinnor och mat, liknande tillfällen har också hållits för kvinnor angående andra religiösa frågor.

Nu har detta hänt igen. Denna gång har en grupp kvinnor samlats för att reflektera kring helighet och uttrycka sina erfarenheter i form av pappaskar. I askarna skyddas på ett symboliskt sätt, enligt det senaste nyhetsbrevet, dessa upplevelser av helighet. Om män med intresse av saken hade beretts möjlighet till dispens för att få delta framgår inte av texten i nyhetsbrevet.

Saken är problematisk ur fler synpunkter än könssegregeringen. Ett problem utgörs av att en deltagande person uttrycker sig på ett sätt som är ägnat att normalisera islamism:

”-Undervisning är en ny viktig funktion i moskén, därför tycker Brödraskapet* att det är viktigt att kvinnor går dit, så att de får kunskap och kan undervisa barnen. Även salafismen uppfordrar kvinnorna att gå till moskén.”

Så sade Lena Larsen, som presenteras som norsk teolog och praktiserande muslim. Att det inom islamistiska grupperingar finns varierande och mycket problematiska uppfattningar om flickors och kvinnors rätt till och behov av utbildning är ingen hemlighet. Att då oemotsagt sprida bilden av Muslimska Brödraskapet* och salafister som värnare av kvinnors rätt till utbildning är verkligen märkligt.

I nyhetsbrevet finns också följande beskrivning: ”-Att få gå runt Kaba hand i hand med min man, där alla var sida vid sida och alla kategorier nedbrutna, det var ett tillstånd av helighet, berättade Lena Larsen.” Något motsägelsefullt att lovorda nedbrutna kategorier på ett seminarium som just upprätthåller en av de mest kraftfullt särskiljande kategorierna: den om kön.

Andra märkligheter centrat levererat på sistone är på samma tema. I ett panelsamtal under ett socialdemokratiskt (vad annars) Almedalsarrangemang om religion och feminism sa centrats Helene Egnell så här: ”om jag inte hade träffat Yasri Khan och Mehmet Kaplan så hade jag kanske gått på kritiken mot dem.” Vem är det som har ”gått på” vad? Egnell gör här en annan bedömning av konflikten mellan islamism och jämställdhet än vad – i detta fall ett politiskt parti – gjort. Också detta inlägg kan verka legitimerande på en särskiljande diskurs där religiös praktik överordnas jämställdhet. Ett annat problem här är Egnells privata anspråk: kan endast den som personligen träffat någon ha en uppfattning om åsikter som den personen officiellt uttryckt?

Ett sista exempel kan sättas upp på nöjeskontot. En bild centralt spridit för att göra reklam för ett evenemang är så könsstereotypt att det är svårt att inte le:

KO bild

De uppmärksamt lyssnande kvinnorna får sig uppenbarligen viktiga sanningar till livs av den bredbent sittande mannen. (Tyvärr verkar bilden vara borttagen från Facebooksidan sedan några dagar.)

En sista reflektion: Är det så den religionsdialogiska vardagspraktiken, diapraxis, ser ut är kanske centrats förkärlek för separata kvinnomöten helt förståelig.

https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/seminariium-sokte-svaret-pa-fragan-vad-ar-heligt-for-dig

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Arbetarrorelsen/trosolidaritet/Media/Nyhetsarkiv/Almedalen-2016-Vara-seminarier-sammanfattningar/

Johanna Andersson

Johanna KO

*Muslimska Brödraskapet, om dem har bl a terroristforskaren Magnus Norell skrivit här: http://ledarsidorna.se/2016/07/magnus-norell-muslimska-brodraskapet/ och här http://www.svd.se/muslimska-brodraskapet-en-del-av-problemet

 

Annonser

En ny religion? Kyrkohandboksförslaget del 3.

En Kyrkohandbok är en Kyrkohandbok är en Kyrkohandbok. Eller? Spelar dess detaljer i ordval och liturgi egentligen någon större roll för gemene man? Sanningen är nog att Kyrkohandboken spelar större roll för vårt språk och vår tro än många föreställer sig.

Någon skrev nyligen att Kyrkohandboken förmodligen spelat större roll för svenska språket än Bibeln. Det är nog inte heller att förta sig att påstå att Kyrkohandboken idag spela större roll för svenskens kristna tro än Bibeln. Det är ju genom den gudstjänst vi möter i samband med en släktings begravning, ett barns dop eller ett sporadiskt högmässobesök som vår uppfattning bildas om vad som är Svenska kyrkans tro, och i förlängningen den kristna kyrkans tro.

Att Kyrkohandboken spelar stor roll för Svenska kyrkan råder det inget tvivel om. Det som återfinns i Kyrkohandboken speglar kyrkans tro, en formulering som återfinns i handboken är därför förenlig med vad Svenska kyrkan bekänner.

Att genomföra förändringar i Kyrkohandboken är därför en allvarlig och ansvarsfull process som får stora återverkningar och som inte bör hastas fram. Historiskt sett har det funnits en medvetenhet om detta. Nya handböcker har tillkommit först när man konstaterat att den gamla inte längre fungerat tillfredsställande och då efter långa tillkomst- och beslutsprocesser. Den nuvarande Kyrkohandboken är exempelvis den sjunde i ordningen sedan reformationen och arbetades fram under 20 år av expertgrupper inom språk, liturgik och musik.

Nu är det av någon anledning mycket bråttom, och remissinstansernas svar har visat på att uttrycket ”fort och fel” har bäring även i andra sammanhang än det militära.

Så varför är det så bråttom? Varför lansera ett förslag som dömts ut redan på förhand, bara för att ha något att presentera till ett jubileum?

Detta gäller särskilt med det ursprungliga uppdraget i åtanke. Kyrkostyrelsen underströk i sitt beslut om översyn från år 2006 ”att 1986 års Kyrkohandbok i huvudsak fungerar väl och att det alltjämt är fråga om en översyn och inte en revision”. Uppdraget ändrades dock i december år 2009, blott två månader efter det att biskopsmötet förordat en revision snarare än en översyn.

Biskopsmötet har sannerligen fått vad man efterfrågade. Det föreliggande handboksförslaget är en genomgripande omarbetning som, om den antas, kommer att få långtgående konsekvenser för församlingarnas gudstjänstfirande och för den svenskkyrkliga teologin. Ingreppen är så omfattande att Kyrkohandboksförslaget på sina ställen har anklagats för att presentera en ny religion.

Att handboksförslaget, trots sina påtalade och grava brister, försvaras så frenetiskt från Svenska kyrkans ledning och de biskopar som förordat revision istället för översyn, väcker frågor om vad som är målet.

Men vilken är då denna religionens Fågel Fenix som ska stiga ur askan från den kristna tron?

En ledtråd ges i boken Sann mot sig själv – öppen mot andra. Skriften, som är ett dokument som Svenska kyrkan har uppmuntrat församlingar att använda sig av, bär underrubriken Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan och publicerades 2011. Titeln kan tyckas en smula luddig, med tanke på att den är resultatet av kyrkomötets beslut från år 2005 att utarbeta ”ett religionsteologiskt dokument med särskild inriktning på islam”. Nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén skrev förordet.

Publikationen har tidigare gått att ladda ner från Svenska kyrkans hemsida, men är nu borttagen. Den finns dock att ladda ner från Sensus http://www.sensus.se/globalassets/allman/var-pedagogik/studiematerial/rattigheter-och-mangfald/sann_mot_sig_sjalv.pdf?_t_id=1B2M2Y8AsgTpgAmY7PhCfg%3d%3d&_t_q=sann+mot+sig+sj%c3%a4lv&_t_tags=language%3asv%2csiteid%3a540cb59f-3773-40c6-9e10-e8134e892ab7&_t_ip=195.67.183.246&_t_hit.id=Sensus_Models_Media_GenericMedia/_87f5225c-63d0-4ee7-9a85-729d2a8bceae&_t_hit.pos=2 .

Särskilt professor Kajsa Ahlstrands kapitel Att tänka om tro – vår egen och andras är intressant i relation till handboksförslaget. Där tidigare versioner av Kyrkohandboken har utgått från den katolska liturgireformens tågordning där man först fixerar läran och först därefter drar konsekvenserna för liturgin som helhet inklusive gudstjänstmusiken, vänder Ahlstrand på steken när hon lyfter fram kapellet på Arlanda flygplats som ett föredöme:

”Praktiken är redan etablerad; den teologiska reflektionen kan följa efter. Det är en variant på principen lex orandi, lex credendi, ”bönens lag är trons lag”, det vill säga: det som kyrkan ber, den gudstjänst som kyrkan firar, är också kyrkans tro. Praktiken i form av gudstjänstfirande och gudstjänstrum skapar den teologi som kyrkan lär.”

Men det Ahlstrand förespråkar är inte det ”lex orandi, lex credendi” som innebär att kyrkans gudstjänst är enig med kyrkans tro. Ahlstrands tolkning är att gudstjänstfirandet skapar tron. Eller kort och gott – det är inte teologin som skapar gudstjänsten, utan gudstjänsten som skapar teologin.

Uttalandet är anmärkningsvärt. Det visar på ett synsätt där teologin är sekundär, en simpel konsekvens av hur man väljer att fira gudstjänst. Ändra i gudstjänsten – och teologin ändras. En sådan inställning förutsätter även att det inte längre finns några Sanningar att ta hänsyn till, utan att teologin kan och bör anpassas till andra, högre syften.

Nuvarande ärkebiskopen inledde 2011 sitt förord på följande sätt: ”Hur många vägar bär till Gud? Ber kristna och muslimer till samma Gud? Vad är skillnaden mellan Jesus som frälsare och Jesus som profet?” Så här fem år senare vet vi biskopskollegiets förhärskande syn i dessa frågor. Det är idag okontroversiellt för en biskop att hävda att många vägar bär till Gud, att kristna och muslimer ber till samma gud och att betona den historiske personen Jesus (profeten) snarare än Guds Son Jesus (Frälsaren). Sådana åsikter öppnar dörren för de förändringar Ahlstrand förespråkar.

Ahlstrand menar att gudstjänstfirandet i Svenska kyrkan bör bli mer inklusivt i förhållande till andra religioner, och hon är inte främmande för långtgående förändringar i gudstjänstfirandet för att uppnå detta. Förutom att hon bland annat föreslår att prästen ”av pastorala skäl” kan avstå från den trinitariska välsignelsen om muslimer närvarar under en gudstjänst, skriver Ahlstrand på sidan 19: Om religionsteologin blir mer inklusiv, kan församlingen då fortsätta sjunga ”Kristus är världens ljus, han och ingen annan” (Sv.ps. 37:1)? Kan dopliturgins ord om att Gud har ”sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda” tolkas annat än på ett exklusivt sätt? Behöver evangelieboken förändras så att exempelvis andra årgångens evangelietext för fjärde söndagen i påsktiden om Jesus som vägen, sanningen och livet (Johannes 14:1–14) byts ut? Detta är verkliga frågor som det finns all anledning att ta på allvar.”

Det är en radikal stympning av rådande gudstjänstordning som förespråkas, så radikal att den i ett svep nullifierar Treenigheten och därmed den kristna tron. Sjunger vi inte längre att Kristus är världens ljus – så är han det inte. Om vi inte längre döper eftersom Gud har sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda – så är Jesus inte Guds Son och inte nödvändig för vår räddning. Om vi byter ut texten som talar om Jesus som vägen, sanningen och livet – så upphör Jesus att vara unik väg till Gud.

Kvar blir en allmänreligiös andlighet. Det är en teologi vi känner igen från bland annat biskop Åke Bonniers texter i tidningen Dagen och debattinläggen i Kyrkans tidning.

Genom att behålla den språkliga ramen, men lyfta ut de faktorer som är bärare av den kristna trosbekännelsen blir gudstjänsten onekligen mer inklusiv, men den upphör samtidigt att vara kristen.

Sett ur det perspektivet har Kyrkohandboksförslaget bara hunnit halvvägs. Å andra sidan är förslaget så bristfälligt att remissinstanserna förespår en mycket kort hållbarhetstid. Om några år är det måhända dags för en ny revision?

Fortsättning lär följa.

Helena Edlund

Helena

Läs också: 

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/05/15/remissyttranden-av-guds-nade-kyrkohandboksforslaget-del-1/

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/05/18/kritik-undanbedes-kyrkohandboksforslaget-del-2/

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-kravs-tydligt-besked-om-vad-svenska-kyrkan-tror

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/radslans-teologi-existerar-inte