Niqab – en extrem och oroande symbol

Det är inte ofta jag ser kvinnor i niqab i gatubilden i centrala Stockholm. Men de senaste åren har kvinnor som bär den (ofta) svarta klädedräkten, bestående av heltäckande tyg i lager på lager, heltäckt ansikte sånär på en springa för ögonen samt handskar, börjat dyka upp.

Det är ett religiöst motiverat plagg som begränsar synfältet, försvårar upptagningen av ljud och även påverkar huden i hårbotten samt upptaget av D-vitamin i det redan solfattiga Sverige.

Niqap

Den svarta heltäckande klädedräkten är ett extremt uttryck och val. Niqab är en underordningssymbol som sänder sitt tydliga budskap till mig, till andra kvinnor – och till män. Symbolen är en systemhotande, för det öppna samhället underminerande och aggressiv manifestation. Den som väljer niqab ropar ut sitt extrema religiösa och ideologiska budskap med megafon.

Häromdagen mötte jag två kvinnor i niqab som var på väg nedför trapporna till tunnelbanestationen. Av deras sätt att röra sig drog jag slutsatsen att båda var unga. Deras förkunnelse studsade mot mig med kraft: Den extrema könspolarisering, ytterlighetssynen och deras förakt för de västerländska värden jag håller för fundamentala, ja, heliga. Och det är givetvis meningen att jag ska uppfatta det hårdföra budskapet. Det synsätt som det svarta, begränsande, maskerade klädesplagget ropar ut till mig: Ett budskap om att jag som kvinna inte ska ta min frihet och min ohindrade kropp för given.

I Marocko har man förbjudit tillverkning och försäljning av burka. En del menar att det är första steget för att även ingripa mot niqab. Skälet är att man anser att plaggen inte har någon förankring i marockansk kultur, utan har blivit ett inslag genom salafismens ökande inflytande och sådana extrema hållningar vill man stävja och med alla medel motarbete. Niqab är förbjudet inom utbildningsväsendet. (Läs mer HÄR.)

Under hela mitt vuxna liv har jag arbetat med frågor om religion och kvinnosyn, som forskare och som skribent. Det jag i synnerhet har fokuserat på och undersökt är synen på kvinnors underordning och hur sådana religiösa system och praktiker tar sig uttryck. Burka och niqab är ytterlighetsuttryck för ett helt spektra av och system för kvinnounderordning, för syn på roller och sexualitet.

Nu är inte det här en text om förbud eller inte förbud, utan en allvarlig reflektion om en extrem yttring i gatubilden. Jag ser med oro på att dessa symboler normaliseras och legitimeras genom aningslösa liberala (inte i partipolitisk mening) uppfattningar om fenomenet. Tyvärr är den farhågan befogad – och stark.

Men det var inte enbart som reflekterande forskare jag reagerade där vid trapporna, utan som människa och kvinna. Jag vet vad jag ser. Precis som jag kan identifiera andra aggressiva och systemhotande symboler.

Annika Borg

Annika KO

 

Annonser

Vad sysslar Centrum för religionsdialog med?

Könssegregerande religiösa praktiker brukar uppfattas som problematiska, inte minst inom protestantisk kristenhet. Ämbetsfrågan, enkönade manliga maktgrupperingar och ojämställdheten i biskopskollegiet hör till exemplen. En del kvinno – respektive mansfrukostar och samtalsgrupper förekommer i Svenska kyrkan, men i begränsad omfattning. Förvånande är därför att Centrum för religionsdialog i Svenska kyrkan ofta ordnar könssegregerade tillställningar. För några år sedan hade de en samling kring kvinnor och mat, liknande tillfällen har också hållits för kvinnor angående andra religiösa frågor.

Nu har detta hänt igen. Denna gång har en grupp kvinnor samlats för att reflektera kring helighet och uttrycka sina erfarenheter i form av pappaskar. I askarna skyddas på ett symboliskt sätt, enligt det senaste nyhetsbrevet, dessa upplevelser av helighet. Om män med intresse av saken hade beretts möjlighet till dispens för att få delta framgår inte av texten i nyhetsbrevet.

Saken är problematisk ur fler synpunkter än könssegregeringen. Ett problem utgörs av att en deltagande person uttrycker sig på ett sätt som är ägnat att normalisera islamism:

”-Undervisning är en ny viktig funktion i moskén, därför tycker Brödraskapet* att det är viktigt att kvinnor går dit, så att de får kunskap och kan undervisa barnen. Även salafismen uppfordrar kvinnorna att gå till moskén.”

Så sade Lena Larsen, som presenteras som norsk teolog och praktiserande muslim. Att det inom islamistiska grupperingar finns varierande och mycket problematiska uppfattningar om flickors och kvinnors rätt till och behov av utbildning är ingen hemlighet. Att då oemotsagt sprida bilden av Muslimska Brödraskapet* och salafister som värnare av kvinnors rätt till utbildning är verkligen märkligt.

I nyhetsbrevet finns också följande beskrivning: ”-Att få gå runt Kaba hand i hand med min man, där alla var sida vid sida och alla kategorier nedbrutna, det var ett tillstånd av helighet, berättade Lena Larsen.” Något motsägelsefullt att lovorda nedbrutna kategorier på ett seminarium som just upprätthåller en av de mest kraftfullt särskiljande kategorierna: den om kön.

Andra märkligheter centrat levererat på sistone är på samma tema. I ett panelsamtal under ett socialdemokratiskt (vad annars) Almedalsarrangemang om religion och feminism sa centrats Helene Egnell så här: ”om jag inte hade träffat Yasri Khan och Mehmet Kaplan så hade jag kanske gått på kritiken mot dem.” Vem är det som har ”gått på” vad? Egnell gör här en annan bedömning av konflikten mellan islamism och jämställdhet än vad – i detta fall ett politiskt parti – gjort. Också detta inlägg kan verka legitimerande på en särskiljande diskurs där religiös praktik överordnas jämställdhet. Ett annat problem här är Egnells privata anspråk: kan endast den som personligen träffat någon ha en uppfattning om åsikter som den personen officiellt uttryckt?

Ett sista exempel kan sättas upp på nöjeskontot. En bild centralt spridit för att göra reklam för ett evenemang är så könsstereotypt att det är svårt att inte le:

KO bild

De uppmärksamt lyssnande kvinnorna får sig uppenbarligen viktiga sanningar till livs av den bredbent sittande mannen. (Tyvärr verkar bilden vara borttagen från Facebooksidan sedan några dagar.)

En sista reflektion: Är det så den religionsdialogiska vardagspraktiken, diapraxis, ser ut är kanske centrats förkärlek för separata kvinnomöten helt förståelig.

https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/seminariium-sokte-svaret-pa-fragan-vad-ar-heligt-for-dig

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Arbetarrorelsen/trosolidaritet/Media/Nyhetsarkiv/Almedalen-2016-Vara-seminarier-sammanfattningar/

Johanna Andersson

Johanna KO

*Muslimska Brödraskapet, om dem har bl a terroristforskaren Magnus Norell skrivit här: http://ledarsidorna.se/2016/07/magnus-norell-muslimska-brodraskapet/ och här http://www.svd.se/muslimska-brodraskapet-en-del-av-problemet