Till den liberala demokratins försvar

GÄSTSKRIBENT Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna, som SD, behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. Maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter, är bärande principer i en liberal demokrati. Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, skriver om faran med majoritetens förtryck.

Enligt vår vanliga uppfattning – den liberala – är demokratins poäng att ingen ska vara suverän, varken kung eller ett politiskt parti som har majoritet. Demokratins syfte är att kontrollera dem som innehar makten. Eller med den liberale filosofen Karl Poppers ord, då han skriver att det inte är vemsom ska styra som är den fråga vi ska ställa oss utan snarare: ”hur skall vi organisera samhället så att dåliga härskare gör så liten skada som möjligt? /…/ genom att se till att härskarnas makt balanseras och kontrolleras och att de själva kan bytas ut i fria val.

Den i särklass allra vanligaste metoden för maktskifte under den mänskliga artens historia är våldet. Men demokratin ersätter giljotinen eller ett skott i nacken med röstsedeln och rättigheter. Ytterst är demokratin den enda fredliga metoden för att byta ut dem som styr utan våld.

Men demokratin är en skör planta, en sen uppfinning i mänsklighetens historia, och inget – vilket vår samtida historia visat oss – som vi kan ta för givet.

Under demokratins korta period har det också funnits olika uppfattningar om vad demokratin är. Den vanliga, som vi alla i den fria världen lever under, är just den liberala demokratin.

I vår demokrati är politiska beslut alltid provisoriska och kan alltid justeras genom nya politiska majoriteter. Alla demokratier har olika grader av maktbalans mellan demokratins olika funktioner: Domstolar som är oberoende av staten och den politiska majoriteten, fria medier som även de är oberoende av den tillfälliga politiska majoriteten och konstitutionella garantier för individer och minoriteters rättigheter, som är till just för att skydda den enskilda människan från majoritetens maktutövning.

Pressfrihet, yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet och religionsfrihet garanterar individer och minoriteters rättigheter. Majoriteten styr, men alltid med omfattande hänsyn till olika minoriteter. Detta är också till ömsesidig nytta för olika grupper; när majoriteten skiftar skyddas de nya minoriteterna, precis som den gamla skyddades tidigare.

Sverigedemokratern har en annan demokratisyn, som kan kallas för majoritetsdemokrati. Den har ungefär en lika lång historia som den liberala demokratisynen, men skiljer sig från denna. Majoritetsdemokratin anser att den viktigaste funktionen för demokratin är att majoriteten ska förverkliga den så kallade folkviljan. Det vill säga att majoriteten har rätt eftersom den påstås vila på folkets vilja.

I den demokratitraditionen spelar minoriteters rättigheter och maktbalansen mellan samhällets olika institutioner – som en fri press och ett oberoende domstolsväsende – mindre, ringa eller ingen roll alls. 

I SD:s principprogram från 2011, som fortfarande är det gällande, tar partiet tydligt ställning för demokrati som majoritetsprincip. Inte någonstans i kapitlet om demokrati förs resonemang om politiska rättigheter som skydd för minoriteter eller om maktbalans mellan statens olika funktioner. Det är istället ”folket” och ”nationen” som betonas.

Ett stycke är värt att citeras i sin helhet:
Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”

SD nämner inte ens det begrepp som alltsedan franska revolutionen 1789 har varit vägledande för demokratin, nämligen ”medborgare”. Istället talar de om det kollektiva begreppet ”folk”.

Uppfattningen om ”folket” eller ”nationen”, som SD talar om, kommer från den idétradition som var en reaktion mot franska revolutionen och Upplysningens idéer om frihet och jämlikhet, nämligen romantiken och mot-upplysningen. Det är från tyska 1700- och 1800-talsfilosofer som Herder och Fichte som SD hämtar sitt begrepp om folk. Och de ställer det i motsats till individen, medborgarskapet och mänskliga rättigheter.

Men med begreppet folk avser inte SD alla medborgare eller majoriteten av medborgarna. Alla vi som inte stödjer SD är inte folket, vi är det liberala etablissemanget eller något liknande. Folket är dem som av SD ska räknas till folket. Det är en av förklaringarna till varför SD är besatta av till vilka (folk)grupper eller nationer alla ska räknas; besatta av alla andras rötter förutom sina egna.

Detta blir särskilt tydligt i Björn Söders (SD) resonemang i en intervju i Dagens Nyheter 14 december 2014. DN:s journalist Niklas Orrenius frågar Björn Söder om innebörden i det av SD ofta upprepade påståendet att folket måste vara enhetligt för att demokratin ska fungera (ungefär som det uttrycks i citatet ovan från SD:s principprogram) och om människor endast kan ha en nationell identitet.

Björn Söder lägger ut texten om judar och kurder och påstår bland annat (utan belägg) att de allra flesta med judisk bakgrund har ”lämnat sin judiska identitet” och därför kan de räknas som svenskar. Och om de inte har gjort det ”behöver det inte vara ett problem” eftersom judar kan få vara svenskar även om de inte tillhör den svenska nationen. Återigen: upptagenheten med vilka som tillhör vilken grupp. Här är vi inte endast medborgare i samma stat med likhet inför lagen och med samma rätt till hänsyn och respekt. Nej, först måste det utredas (enligt SDs definitioner) vilka som hör till vilken ”nation”. En uppfattning som är den rakt motsatta till den människosyn som ligger till grund för den liberala demokratin.

Ytterligare citat på samma tema är SD:s partisekreterare Richard Jomshof som intervjuades den 9 april 2015 av Expressen om religionsfrihet, islam och judar. På frågan om han anser att det är ett problem att det finns en judisk minoritet i Sverige svarar han: ”Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Den vanliga innebörden av religionsfrihet är annars att politiker och politiska majoriteter inte ska bry sig om vilken religion människor har utan att låta var och en själv ta ställning. Ända sedan trettioåriga kriget på 1600-talet har liberaler och andra förstått att religionen gör sig bäst som en privatsak, bortom suveräners eller politiska majoriteters domän.

Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. I dag är idéer som tidigare avvisats av den socialistiska vänstern och av socialdemokraterna nödvändiga att diskutera. Författningsdomstol eller andra åtgärder som gör det svårare att ändra grundlagen och som stärker skyddet för individers rättigheter är sådana förslag som skulle säkra Sverige för de förändringar av oberoende institutioner som media och domstolar som vi ser i exempelvis Polen och Ungern. Förändringar som SD vill göra även här.

SD är ett idéparti som har en genomtänkt syn på demokrati som grundar sig på en bestämd människouppfattning. Det är en uppfattning och en människosyn som leder till en politik som undergräver den liberala demokratin med maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter. Deras politik innebär det som brukar kallas för majoritetens förtryck.

Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
fverberg-e1427304542486

 

Annonser

Historien är inte ”fake news”

Bild logga rätt

Vi lever i uppgörelsernas tid. Det är 50 år sedan 1968 och Sverige är i internationell jämförelse sent ute med att göra upp med vurmen för kommunistiska diktaturer och idéer. Uppgörelsen med nazismen är inte heller den ett avslutat kapitel. Få känner till att det på Kungliga biblioteket i Stockholm finns kapslar med tyskkritiska publikationer, som censurerades i Sverige under nazitiden. En propagandafilm från SD om Socialdemokraternas historia har väckt frågor i samhällsdebatten om det kollektiva minnet – och om glömskan.

Nyligen publicerade SD-kretsen en film om Socialdemokraterna och Sverige, med en rubrik som är tänkt att väcka precis de associationer den skapar: ”Ett land, ett folk”. Filmen är drygt en timme och fyrtio minuter lång och fick snabbt spridning. Filmen lades ut via sajten Youtube, men något dygn senare avpublicerades den av sajten. Det kan man finna anmärkningsvärt och händelsen har redan gett SD-kretsen ytterligare grogrund för etablissemangskritik och konspirationsteorier. (Även om Youtube efter en tid lät publicera filmen igen, har grogrunden fått näring.)

Filmen tillhör genren politisk propagandafilm och har som syfte att visa på Socialdemokraternas historia. Det propagandistiska syftet upphäver dock inte det faktum att det i filmen finns kända uppgifter om mörka kapitel i Socialdemokraternas och Sveriges historia.

Grundtesen i filmen är att generationer av Sveriges befolkning inte känner till att neutraliteten under andra världskriget är ifrågasatt inom forskningen, att Sverige var först med ett rasbiologiskt institut, att de socialdemokratiska regeringarna drev steriliseringskampanjer och att paret Myrdahls elitiska och rasistiska sociala ingenjörskonst var en del av folkhemmet.

Idéerna om ”rasproblem” och ”raselement”, som såväl det regeringsbärande partiet som andra uttryckte, hade utvecklats under lång tid och fått fäste. Sverige var naturligtvis inget undantag vad gäller denna människosyn (eller brist på människosyn). Forskarna Mattias Tydén och Gunnar Broberg behandlar detta mörka kapitel av vår historia i boken ”Oönskade i folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige” och ger en idéhistorisk fond till föreställningsvärlden. Boken gavs ut 1991 och var den första studie som avslöjade den svenska steriliseringspolitiken från 1930-talet fram till så sent som 1970-talet (den trycktes igen 2005).

Tyden sterilisering

Så här skriver Tydén och Broberg i en artikel i DN 1997, då Socialdemokraterna och steriliseringarna diskuterades livligt i samhällsdebatten :

Steriliseringslagarnas idémässiga bakgrund var den rashygieniska rörelsen under 1900-talets början, vilken i sin tur var ett försök att praktiskt tillämpa 1800-talets och det tidiga 1900-talets rasistiskt präglade rasvetenskap. (Och med rasistisk avser vi föreställningen att mänskligheten består av olika ”raser”, att dessa går att rangordna efter ”kvalitets”-kriterier, och att ”rastillhörighet” förklarar en individs psykiska och fysiska egenskaper.

I artikeln faktagranskar de (föredömligt) överdrifter och bortförklaringar i debatten, så här skriver de:

”Steriliseringarna hade ingenting med rasism att göra”Även denna åsikt, som reflexmässigt framförts av några socialdemokratiska debattörer de senaste veckorna, är en grov förenkling. Steriliseringarna var sprungna ur en rasistisk diskurs, även om 30-talets förespråkare oftast drevs av ett annat tänkande. Och i debatten – även den politiska – var de rasistiska argumenten mera seglivade än bland de forskare och byråkrater som var involverade i steriliseringsprogrammet.

Det var bland annat en artikelserie om de tvångssteriliseringar som utfördes i ”reformeugenikens” namn, som i folkhemmet beskrevs som en icke-rasistisk befolkningspolitik, av journalisten Maciej Zaremba i slutet av 1990-talet som fick fart på debatten. Syftet med steriliseringarna var att minska antalet människor som skulle ligga samhället till last genom att ”de olönsamma skars bort” med resultatet att färre människor med ärftliga sjukdomar föddes. Det är enligt forskningen falskt att tolka den svenska rashygienen som väsensskild från den nazistiska.

Även Tydén och Broberg har lyft den samhällsekonomiska aspekten:

Sterilisering motiverades inte av ambitionen att ”förbättra rasen” utan av att i ett specifikt fall förhindra graviditet, då eventuella barn kunde förväntas få en genetiskt överförbar sjukdom eller ett handikapp. Här gick man hand i hand med sociala myndigheter och ekonomiskt kalkylerande politiker som hoppades att steriliseringar skulle minska barnomhändertagande och anstaltsvård. (Artikeln 1997, länk ovan.)

Forskningen och den grävande journalistiken har således utforskat denna del av historien under lång tid, men också påpekat att dessa ämnesområden inte har varit okomplicerade att diskutera i Sverige (vilket debatten under slutet av 1990-talet tydligt visade).

Universitetens tredje uppgift, det vill säga att pedagogiskt förmedla forskningsresultat och bidra till det offentliga samtalet, är viktig och tyvärr eftersatt. Ifall en uppfattning om att Socialdemokraternas och Sveriges 1900-tals historia aldrig berättats kan spridas och komma att få fäste, är det en väckarklocka för att forskningens tredje uppgift måste uppvärderas inom akademierna. Man behöver bli bättre, både innehållsligt och rent kommunikativt, på att förmedla forskningsresultat, fakta samt analyser och bidra i det offentliga idésamtalet. Och det utan någon politisk hänsyn.  

En annan aspekt är att propagandafilmens kritiker menar att i stort sett allt som påstås i filmen är lögn, ”fake news”. Men så är det inte, filmen innehåller historiska och kända fakta ur arkiv och andra källor. Historien är inte ”fake news”. Det behövs dock generellt sett mer kunskap om hur politisk propaganda av detta slag fungerar, att den använder sanningen för egna syften. Mixar, trixar och serverar historien som politiskt slagträ.

Även andra delar av det offentliga Sverige behöver bli bättre på att presentera fakta om de mörka kapitlen i Sveriges samtids- och nutidshistoria. På riksarkivets hemsida kan man läsa om det faktum att Sverige 1941 införde en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen, paragraf 3:9. Känsliga och kritiska uppfattningar om andra länder kunde därmed censureras. På hemsidan finns även ett brev från 1942, i vilket Svenska Norgehjälpen skriver att de avstår från att uttala sig mot den terrorvåg som pågår mot norska judar i Norge. Det skulle försvåra deras arbete, menar det. Diskussionsfrågan som ställs av Riksarkivet är om det var ”smart eller fegt” att agera som Norgehjälpen gjorde. Givet den brutala verklighet brevet speglar studsar man över frågans formulering.

Tittar man på en annan av riksarkivets sidor, beskrivs vårt lands agerande under andra världskriget så här:

För att lyckas med att hålla Sverige utanför kriget, tvingades den svenska regeringen att begränsa enskilda människors rätt och möjlighet att uttrycka sina åsikter. Man ville förhindra att information som kunde skada Sverige kom fram till fienden. Eftersom det var svårt att veta vem som var fiende och inte, innebar detta att man behövde vara mycket försiktig med vad man sa till vem. Det var också viktigt att Sverige inte visade sig ta ställning för någon annan makt, utan att man hela tiden höll sig neutral.

Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm finns en samling med de skrifter som censurerades under andra världskriget, i enlighet med den lag som införts. Skälet var att de var tyskkritiska. Det handlade om att förhindra att uppgifter om nazisternas mord och härjande spreds, men också om politiska texter som man fann ”känsliga”. En bok som censurerades var läkaren, antifascisten och politikern Israel Holmgrens ”Nazisthelvetet”. Holmgren dömdes till fängelse.

Bild bok Nazisthelvetet

Israel Holmgren gav sedan ut boken igen under titeln ”Nazistparadiset” och den tycks då ha passerat censuren. I en fotnot till boken ska Holmgren, enligt arkivarien på KB, ha skrivit:

Stommen i denna skrift är ungefär densamma som i en förut av mig utgiven, betitlad ‘Nazisthelvetet’. Då emellertid Svea hovrätt funnit denna titel smädlig mot nazismen och dess koryféer och förty brottslig, har jag ändrat den till ‘Nazistparadiset’, i förhoppning att däri ha funnit en form, tillbörligt anpassad efter de nazistiska makthavandes smakorgan.

Skriften ”… om detta må ni berätta …”, från 1998, var en stor och viktig folkbildande kampanj för att öka kunskapen om nazismens och Förintelsens fasor. Initiativet var Göran Perssons (S) 1997 och myndigheten Forum för levande historia bildades 2003. Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.

Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.

Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

I beskrivningen av dem som i Sverige kämpade mot nazismen underlåter man således att beskriva censur, påtryckningar och till vilket pris dessa personer förde kampen. Bilderna man förmedlar i ”… om detta må ni berätta …” behöver ses över och kompletteras.

I år är det 50 år sedan 1968 och den svenska uppgörelsen med kommunismen och hur 68:s idéer påverkade samhället har påbörjats, men kommit sent. Uppgörelsen pågår och kommer att göra så under lång tid framöver. De svenska arkiven är dock inte öppnade, något historikern Birgitta Almgren, som skrivit om Sverige och Stasi, fått erfara.

I offentligt material, varav jag här bara har gjort några nedslag, speglas den ambivalens som finns angående Sveriges roll under andra världskriget. Bara genom några nedslag finner jag en upputsad bild av Sverige. Uppgörelsen med nazismen är inte heller den färdig.

Sverige och -ismerna är ett område som kommer fortsätta vara högaktuellt.

  • Kunskapen finns.
  • Historien är inte ”fake news”.
  • Historielösheten är en av mänsklighetens största (och farligaste) fiender.

Annika Borg

Annika KO

Några olika lästips (förutom de länkade i texten):

Henrik Bachner, ”Judefrågan : Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige”

Henrik Bachner, ”Återkomsten: antisemitism i Sverige efter 1945″

Elin Bommenel ”Sockerförsöket: kariesexperiment 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa”

Annika Borg: Nazikvinnornas historia gör om med myten om kvinnlig godhet, Dagens samhälle

Kjell Espmark, ”Glömskans tid”

Karin Johannesson, ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-du-siècle”

Karin Johannesson, ”Den sårade divan”

Björn Lindahl Minnesmärket som glömdes bort, SvD

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight