Medlem i Svenska kyrkan – tvångsansluten till S?

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Det säger statsminister Stefan Löfven i en stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning lagom till midsommar (22/6). Socialdemokraternas kyrkovalskampanj har dragit igång. Men i statsministerns svar på de välvilliga frågorna från reportern lyser anomalierna och motsägelsefulheterna igenom. I den här lite längre texten ska jag resonera om det och om varför S kidnappar Svenska kyrkan. En process som pågått en stor del av 1900-talet och som tyvärr – och motsägelsefullt nog – har accelererat efter millennieskiftet.

En grundläggande fråga är varför statsministern och hans fru Ulla Löfven, tidigare kyrkopolitisk ombudsman för S och förtroendevald för S i Stockholms stift (kyrkoråd samt tidigare stiftsstyrelsen) och nu även kandidat på S-listan inför kyrkovalet i år, som inte själva är troende ska engagera sig i Svenska kyrkan och styra och ställa med den. Med vilket mandat då? En skarp fråga om det borde Kyrkans tidning ställt. Det är uppenbart att Löfven själv har svårt att förklara och försvara det.

En annan fråga är varför paret engagerar sig i Svenska kyrkans vigslar, då de själva valde att gifta sig borgerligt.

En tredje fråga är hur statsministern samtidigt vill verka för en minskning av konfessionella inslag i skolan och värna Svenska kyrkan. Det blir ganska svårt med dessa olika hattar. Återigen, här hade det behövts skarpa frågor av reportern.

En fjärde fråga är varför statsministern bekymrar sig över de fåtal som inte viger samkönade par i Svenska kyrkan. Verkligheten är tvärtom den att det inte finns tillräckligt med samkönade par som vill vigas för alla oss präster som med glädje bejakar samkönade vigselpar.

Präster i Svenska kyrkan har dessutom ingen vigselplikt överhuvudtaget, utan vigselrätt, och vigseln är inget sakrament i Svenska kyrkan. En präst kan neka vigsel av en mängd skäl. Detta är dock extremt ovanligt. Och som sagt: det finns inte tillräckligt med samkönade par för alla präster som väntar på en förfrågan om vigsel och som med glädje bejakar den.

Bakgrunden till att Löfven tar upp frågan om att ingen ska kunna bli präst utan att viga samkönade par, och att också rubriken drar på det, är en motion i förra årets kyrkomöte där S driver vigselplikt för alla präster. Biskopsmötet uttalade sig mot motionens förslag på tvångsåtgärder och underströk vad vigselrätten innebär. Motionen avslogs. Wanja Lundby Wedin (S) lovade återkomma med en ny motion i saken. Och nu har således Löfven dragit igång vallokomotivet åt henne och S i kyrkomötet i frågan. Det blir intressant att se i höst om S i kyrkomötet kör över biskopsmötets uttalande. Löfven, som icke-troende, vill här skramla inför kyrkomötet och tala om var skåpet ska stå i Svenska kyrkan. Det är en maktdemonstration. Politikens värld som tränger sig in i kyrkans sfär.

Statsministern borde istället sopa rent i de egna hörnen. Tidigare Broderskapsrörelsen numera Tro och Solidaritet, som tyvärr har ett stort inflytande i Svenska kyrkan och som precis som kyrkoledningen legitimerar och bygger upp kontakter med Muslimska Brödraskapet, tog bort sin bejakande formulering om samkönade relationer när de övergick till att bli interreligiösa. Tidigare ledaren för Tro och Solidaritet Peter Weideruds paternalistiska förklaring var att muslimerna inte var mogna för detta. Det är något att ta tag i för Stefan Löfven, istället för att ha åsikter på kraven för att bli präst i Svenska kyrkan. Statsministern borde se till att den egna rörelsen Tro och Solidaritet står upp för den egna devisen ”alla människors lika värde” istället för att föregripa årets kyrkomötesbeslut i Svenska kyrkan och trycka till biskoparna.

Wanja Lundby Wedin svingade sig från ingenstans (kyrkligt sett) upp till en riktig maktposition i Svenska kyrkan i samband med kyrkovalet 2013 när hon valdes in i kyrkomötet. Då fick hon platsen som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Där har hon, som hon enligt uppgifter från andra håll brukar, konstruerat ett presidium. I praktiken är det hon och ärkebiskop Antje Jackelén, som är ordförande, som utgör maktkoncentrationen.

Svenska kyrkan har en kvinnlig generalsekreterare också. Samt en kvinnlig ordförande i kyrkomötet. Andelen män och kvinnor i ämbetet är totalt sett jämn. Kvinnoprästmotståndare blir inte prästvigda och de som redan är det enligt äldre ordningar och överenskommelser kan inte göra karriär, som kyrkoherdar till exempel. Så kvinnoprästmotståndarkortet torde S ha svårt att dra inför valet 2017, men det har inte hindrat dem från att försöka.

Den kyrkligt orienterade höjer på ögonbrynet inför Löfvens avslutande kommentar i intervjun om att han gärna vill tala mer och djupare med ärkebiskop Antje Jackelén. De har bara träffats ett par gånger, säger Löfven.

Men tillräckligt djupt har de i alla fall talat eftersom den kyrkopolitik den socialdemokratiske statsministern bedriver kan läggas som ett karbonpapper på de frågor som med emfas kommuniceras ut från ärkebiskopen, ärkebiskopens kansli och Kyrkokansliet i Uppsala: som flyktingkrisen, den interreligiösa dialogen och hyllningar till påvebesöket i höstas. Därav det höjda ögonbrynet från kyrkligt initierade läsare.

Löfven får i intervjun även med det citat från ärkebiskopen där hon retoriskt försökte komma runt och undan den starka kritiken mot Svenska kyrkans monumentala svek mot utsatta kristna. Kyrkan har exempelvis vägrat att ta de tidiga larmen om kristnas utsatthet på asylboende i Sverige på allvar och hjälpa till med säkra platser för dem. Svenska kyrkan drev inte heller på för att folkmordet på kristna och andra minoriteter ska benämnas just folkmord, utan avstod från kampanjer. När det gällde de egna trossyskonens lidande underlät således Svenska kyrkan att bedriva så kallat ”påverkansarbete”, till skillnad från när det gäller andra rent politiska frågor. Ärkebiskopens retoriska räddningsförsök var att formulera sig om att ”vi inte ska hjälpa de utsatta kristna för att de är kristna, utan för att vi är kristna”. Det var starkt sagt, menar Löfven. Men satt i sin kontext uppfattades ärkebiskopens uttalande som ett hån, som ytterligare ett sätt att vägra benämna kristnas utsatthet. I sin självdefinition inkluderar sig statsministern inte heller i ”vi kristna”, så vad han egentligen menar är inte glasklart. Det kunde reporten frågat om.

Intervjun är ett övertydligt exempel på den samsyn och de intensiva kontakter som råder mellan kyrkoledningen och Partiet. Sverige är ensamt i den demokratiska världen om att ha en kyrka vars tro, teologi och lära påverkas av ett statsbärande parti och ett biskopsmöte som tillåter det. Sveavägen 68 ska givetvis inte utforma något alls i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali i den kyrkliga världen. Men med ett biskopsmöte där vissa är fusionerade med Partiet, rödgrön politik och allmän aktivism, andra för fega för att säga något och en tredje kategori knyter näven i fickan fortsätter politiseringen. Ett biskopsmöte som inte hade varit så kastrerat skulle kunnat göra skillnad för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

Ett problem är att biskoparna så att säga avskaffat sig själva i kyrkomötet och inte har rösträtt. En del biskopar anser att det är bra. Skälet är att de då kan låta de förtroendevalda driva frågorna och själva som biskopar slippa ta ansvar för besluten.

Det behövs en ny reformation där hela det nuvarande kyrkopolitiska systemet rivs upp. Dagens system har byggts upp efter politisk modell och metod och har nått vägs ände. Lagen om Svenska kyrkan behöver ändras så att medlemmarna får välja församling, då skulle de församlingar som bedrev kristen tro och kyrkligt arbete växa och de som ville vara filialer till den rödgröna politiken eller allmän aktivism få det svårare. Studie efter studie har visat att medlemmarna inte vill att Svenska kyrkan ska vara partipolitisk.

Men S vill partipolitiseringen eftersom Partiet anser att kyrkan, precis som Löfven säger, är en intressant arena. Svenska kyrkan är rik och rikstäckande, en utmärkt plattform för att föra ut Partiets budskap, en folkrörelse till och med. Det är så socialdemokratiska kyrkopolitiker talar om kyrkan, som en folkrörelse och ser Svenska kyrkan som en del av den egna rörelsen.

Socialdemokraterna efterlevde inte den kyrka-statreform de själva drev igenom där kyrkan och staten skulle åtskiljas. I efterhand kan det ses som ett smart drag, då flertalet andra kyrkopolitiska gruppers formella kopplingar till moderpartierna kapades när de tog konsekvenserna av reformen. Kvar som parti höll sig den största gruppen i kyrkomötet: Partiet S. Och Partiet fick ännu större och eget spelrum för att göra kyrkan till sin politiska arena.

En sidoeffekt var dock att S agerande öppnade för partiet SD att göra sitt intåg i kyrkopolitiken. Det är viktigt att hålla det i minnet när S ånyo kommer att gå till kyrkoval i september på den konstruerade nidbilden att Svenska håller på att tas över av mörka krafter som SD, homofober och kvinnoprästmotståndare. För det första är bilden inte sann och för det andra var det S som gav SD möjligheten och därmed utrymmet. Hade S lämnat Svenska kyrkan i fred och efterlevt den egna reformen hade inte dagens situation med SD i kyrkomötet uppkommit. Den frågan borde Kyrkans tidning ställt till Löfven.

Redan valet 2013 skulle denna polarisering och stämpling av kristna som är motståndare till partipolitiseringen ge S röster i kyrkovalet. S såg sig då och ser sig nu som en garant för att kyrkan håller sig på rätt etisk och demokratisk kurs. Om inte S fanns i Svenska kyrkan skulle mörkerkrafter, homofober och kvinnoprästmotståndare ta över, tror man om kyrkan och om sig själv. Nidbilden av Svenska kyrkan stämde inte då och den stämmer inte nu heller. Kyrkovalen är för S ett slags övningsval ett år innan riksdagsvalen. Kyrkan blir den politiska övningsarenan.

Och den egna synen på Partiet som moralgarant är anakronistisk och högmodig. Kristen tro och det judiskt-kristna kulturarvet i vid mening har format den västerländska etiken under årtusenden, för att ge lite perspektiv på Socialdemokraternas självbild. Partiet vill således vinna medlemmarnas röster i kyrkovalet för att de är det etiska alternativ som står för alla människors lika värde (en felöversättning av deklarationen om mänskliga rättigheter, där står ”värdighet”).

Man kan hoppas att högmod går före kyrkopolitiskt fall.

Kritiska röster inom S finns naturligtvis också. De resonerar sansat och logiskt: S ska vara ett religiöst neutralt parti, därför kan Partiet inte vara lierat med en kyrka. Självklart kan och ska partipolitiskt aktiva engagera sig i kyrkan, men inte som företrädare för ett moderparti, utan som kyrkligt engagerade med en enda agenda: Kyrkan, Tron, Teologin, det uppdrag som den brokiga skaran av Jesu lärjungar kallats till.

De grupper i kyrkomötet som tar avstånd från partipolitiken och är fristående (kyrkliga om man så vill) är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) är en annan grupp som anger sig vara partipolitiskt fristående.

Sedan finns de kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, men vars partier lämnat kyrkopolitiken i enlighet med den reform som trädde i kraft vid millennieskiftet. Nu heter de grupper vars partier lämnat kyrkopolitiken Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) och Miljöpartister i Svenska kyrkan.

De kyrkopolitiska grupper som vill hålla Svenska kyrkan kvar i den partipolitiska tvångströjan och är politiska partier är S, C och SD.

Valdeltagandet i kyrkovalet är oerhört lågt, ungefär 12 procent. De flesta förstår vad som kan hända med så lågt valdeltagande och vad som skedde när S i det närmaste kuppartat tvingade sig kvar i kyrkan efter reformen.

Den medlem i Svenska kyrkan som vill förhindra det fortsatta socialdemokratiska maktövertagandet behöver således rösta på andra grupper i kyrkovalet än de tre partipolitiska.

Det finns givetvis, som jag tidigare nämnde, ett övergripande svar på S ”engagemang”, som Löfven omskriver det socialdemokratiska maktövertagandet, i Svenska kyrkan: S vill ha Svenska kyrkan som en rik och rikstäckande plattform för Partiets budskap.

Om inte denna utveckling stoppas kommer ett medlemskap i Svenska kyrkan snart att vara synonymt med en tvångsanslutning till S.

Annika Borg

Annika KO

För övrigt, några påpekanden:

 *Kritiken av partipolitisering är teologiskt motiverad.

 *Att alla arenor i tillvaron också är politiska är en ideologisk uppfattning på vänsterkanten, inte en sanning.

*Jag förutsätter att Kyrkans tidning levererar stort uppslagna intervjuer utan kritiska frågor och med många porträttbilder även med företrädare för alla andra kyrkopolitiska grupper. (Förtydligande: Stefan Löfven är inte förtroendevald i Svenska kyrkan, men görs i intervjun till kyrkopolitisk talesperson. Det är hans fru som kandiderar till kyrkomötet och hon som varit kyrkopolitisk ombudsman för S samt även tidigare och nu förtroendevald i Stockholms stift. Tidigare LO-ordförande redan på plats, statsministern som kyrkovalslokomotiv och hans fru snart i kyrkomötet. S har sannerligen ambitioner för Svenska kyrkan.)

Mer läsning (intervjun samt texter på temat av mig.)

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/

http://www.smp.se/ledare/tron-en-forutsattning-for-levande-kulturarv/

Socialism som evangelium: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293#.WU-goBT7Zfg

Evangeliet glöms, Luther göms: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WU-g9RT7Zfghttps://

timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/

 

 

 

Annonser

Härskartekniker del 2: Tekniska finter

Wanja Lundby Wedin (S)* vill inte kännas vid några härskartekniker och har kommenterat mitt förra blogginlägg på Facebook. Hon skriver:

”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra det. I samma stund redogjorde utskottets föredragande för att han just fått information om detta, vilket gjorde att jag avstod från att upprepa det. Så enkel är förklaringen – härskartekniker handlade det inte om. Kanske vore snyggt med en ursäkt efter en sådan fullkomlig utskåpning?”

Angående detta kan man reflektera över att Lundby Wedin tydligen inte läst utskottets betänkande innan debatten i plenum: ”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra detta”. Betänkandet är daterat till den 29 september, så det torde ha handlat mer om motivationsbrist än tidsbrist för Lundby Wedin. Man kan också notera att utskottets föredragande ”just fått information om detta”. Varför så sent? Behövde kyrkans hus flera veckor på sig för att informera utskottet om att de skrivit sitt betänkande baserat på felaktig information?

I en replik till Dag Sandahl sade sedan utskottets föredragande:

”Då kan jag ju ge ett konkret svar på frågan om det här förslaget då. Det står på sidan två i betänkandet här att ärendet behandlades av kyrkostyrelsen den 14 juni 2016 som återremitterade det till arbetsutskottet för vidare beredning. Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen så du kommer att få möta det på nytt igen när du kommer på möte med kyrkostyrelsen och då kan du ju lägga fram önskemål och synpunkter. Men jag tror att det här som kommer fram blir då en kanske en förkortning lite grand av det som ju lades fram när du träffade kyrkostyrelsen tidigare här i år.”

Av detta inlägg framgår inte att det står fel i betänkandet. Intressant är också följande passage: ”Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen…”. Kontakter idag! Utskottets föredragande hade alltså samma dag som ärendet varit uppe i plenum fått nya uppgifter från kyrkans hus. Varför så sent när betänkandet varit klart länge? Och hur tolka formuleringen att ”den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen”? Det var knappast ett svar på min motion. Knappast heller en redogörelse för att frågan om en policy för förtroendevalda trots allt är aktuell och att yttrandefrihetsfrågan för förtroendevalda fortsatt är hotad.

Jag ser i detta mest tekniska finter och hade önskat att ett ja kunde vara ett ja. Och ett nej ett nej.* Att Lundby Wedin har en rad lojala supportrar på Facebook som ironiserar över oss som vågar oss på kritik är kanske inte ägnat att förvåna.

Det hela kan följas här: https://www.facebook.com/groups/239957022707/10154793524077708/?comment_id=10154794182792708&notif_t=like&notif_id=1480613247529285

Johanna Andersson

Johanna KO

*Wanja Lundby Wedin är Kyrkostyrelsens förste vice ordförande *Matteusevangeliet 5:37

Härskartekniker på ny nivå

En av de härskartekniker den norska socialpsykologen Berit Ås identifierade på 1970-talet kom att kallas ”undanhållande av information”. Genom att inte delge personer den information de behövde för att kunna fatta informerade beslut kunde den som satt inne med informationen manipulera och driva ärenden i önskad riktning. Jag har stött på en del sådant genom åren, men insåg här om dagen att jag hittills bara mött amatörer. I kyrkomötesdebatten såg jag så ett verkligt proffs i full aktion: Wanja Lundby Wedin (S), Kyrkostyrelsens förste vice ordförande. Hon skulle kunna hålla fördjupningskurser i denna genre!

Bakgrunden var frågan om att införa en policy för hur förtroendevalda inom Svenska kyrkan ska agera på sociala medier. I en motion om saken, skrev jag så här:

”Istället för att uppställa krångliga regler för förtroendevalda, vilket kan komma i konflikt med yttrandefriheten i Sverige, bör Svenska kyrkan ställa rimliga krav på de skribenter man avlönar eller på andra sätt stödjer ekonomiskt för att uttrycka åsikter. Förtroendevaldas övertramp bör överlämnas till nomineringsgrupperna att hantera, när listorna på valbara kandidater tas fram i samband med kyrkoval. Till sist är detta en sak för kyrkans medlemmar i fria val.”

Utskottet föreslog avslag på motionen, bland annat med följande motivering:

”Vidare konstaterar utskottet att frågan om Policy för förtroendevalda och den debatten inte längre är aktuell och föreslår därför avslag på motionens samtliga punkter.”

Så långt var allt väl. I debatten i plenum talade Roland Johansson för utskottet och beskrev att det inte längre var aktuellt att ta fram en sådan policy. Dag Sandahl ifrågasatte detta, men fick upprepat höra att frågan inte var aktuell. Så hände det märkliga: Lundby Wedin begärde ordet, men gick aldrig upp i talarstolen. Det blev ingen särskild debatt.

I stället valde Lundby Wedin att i en intervju för Kyrkans tidning säga att det stod fel i utskottets betänkande och att en sådan policy visst var aktuell! Varför gick hon inte upp i plenum och redde ut hur det förhöll sig? Hur kunde hon se Roland Johansson stå där i talarstolen och vara lurad att framföra felaktigheter? Finns det ingen respekt för kyrkomötesledamöternas tid och engagemang? Vad kostar det att nästan 300 personer ska läsa betänkanden som bygger på felaktiga sakuppgifter och sedan dessutom lägga tid på att lyssna på en fullständig pseudodebatt? Och hur är det med respekten för utskottens arbete och tid?

Lundby Wedins agerande, eller rättare sagt brist på agerande, är skandalöst. Går det att ha förtroende för en person som undanhåller viktig information från kyrkomötet? Härskartekniker som sagt, på en ny nivå.

Kanske kan du, Wanja Lundby Wedin, ändå nu i efterhand kan berätta hur det kom sig att du inte berättade hur det förhöll sig. Du var ju på väg upp i talarstolen, men ändrade dig. Varför?

Motioner och annat finns här: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Om det bruna

En gång i mitt liv har jag anmält en präst till domkapitlet. Händelsen ligger några år tillbaka i tiden. Det handlade om en präst som menade att en annan präst rörde sig nära det ”bruna” i samband med en teologisk debatt. Det hela uttrycktes på Facebook. Jag prövade anklagelsen om att var nära det bruna på några sekulära vänner. De blev chockade över nazistanspelningen. Idag, när ”avliva-bruna-råttor-retorik” släpps igenom på en stor dagstidning, ter sig prästens nazistanklagelser naturligtvis som närmast oförargliga.

Men, så var det inte för några år sedan. Så jag skrev en anmälan och hade i min naivitet en förhoppning om att Uppsala domkapitel skulle säga något vägledande i detta ärende. Kanske påtala det olämpliga i att kleta grova epitet på meningsmotståndare, kanske till och med utfärda någon slags varning till den präst som gjorde så. Argumentera gärna i sak men spara på invektiven, dra inte långtgående historiska paralleller lättvindigt, tänk ett varv till innan du jämför med historiens värsta förbrytelse mot människor. Någon i den stilen hoppades jag att domkapitlet skulle svara. Men, förgäves.

Nu när det gått några år kan jag inte låta bli att fundera över hur utvecklingen i det svenskkyrkliga debattklimatet påverkades av det där domkapitelsbeslutet. Det var som om alla hämningar släppte efteråt. Kan man antyda – eller rakt ut påstå – att meningsmotståndare är nazister utan att det renderar en varning, då är allt möjligt. Och det är väl den utvecklingen vi har sett. Så, med facit i hand, ångrar jag den där anmälan djupt. Det hade varit bättre att leva i tron att det finns en yttersta gräns för hur man kan uttala sig om en annan människa, med prästkragen i behåll. Nu vet vi att det inte gör det, och debatten har blivit därefter. Det har i sin tur lett till tystnad och ängslighet. De som uttalar sig är antingen de som åtnjuter ledningens förtroende och kan formulera sina inlägg på betald arbetstid. Eller så är det vi som inte har så mycket att förlora längre i de svenskkyrkliga sammanhangen.

Socialdemokraternas kampanj för att värva kyrkopolitiker är ett tydligt exempel på vad som har hänt i den kyrkliga debatten. Visserligen bytte de snabbt omslagsbild och tog bort bilden på kvinnan som protesterade mot en nazistdemonstration. Men vi är tillräckligt många som hann se den och förstå associationen till de kyrkopolitiska och teologiskt misshagliga. Internet never forgets. Och S pekar sedan i kampanjmaterialet uttryckligen ut kvinnoprästmotståndare och homofober som det stora hotet mot Svenska kyrkans uppdrag och människosyn. Egentligen är jag mest förvånad över att jag fortfarande blir förvånad.

Johanna Andersson

Johanna KO