Den smaklösa Akademien

Det var Akademiens vilja att jag skulle lämna mitt uppdrag som ständig sekreterare. (Sara Danius 12/4 2018)

Så är då ordningen återställd. Det kotteri runt Forum och Arnault/Frostenson som dominerat Akademien och svenskt kulturliv i decennier behåller sitt grepp. Ingen roll spelar det att missförhållanden, vänskapskorruption, relationer och utdelande av subsidier existerat lika länge. Ordningen är återställd. Det är remarkabelt och makabert.

Utredningen där alla ledamöters relation till Arnault skulle kontrolleras, som Sara Danius gav en advokatbyrå i uppdrag att utföra, är hemlig. Och kommer så förbli. Det som skulle publiceras var ett pressmeddelande med information silad genom Akademiens kotteri. Majoriteten av Akademiens ledamöter har kopplingar och band till Forum och Arnault. En del tätare än andra. Forum, stipendier, en relation, en stol, lojalitet och så börjar det om igen. Men i det ska vi, svenska folket, inte få full insyn. Den sekt som ska vårda Sveriges viktigaste varumärke, vår gemensamma symbol, och själva signuminstitution anser inte att vi förtjänar den insynen. Den enkla förklaringen är att det givetvis finns mer kladdigt och unket att visa upp.

Och nu är Sara Danius ute ur leken. Hon fattade två beslut som ledde till att hon tvingades bort: Hon gav uppdraget att utredningen om kopplingar skulle genomföras och hon såg till att allt samarbete med och alla subsidier till Arnault upphörde. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Anders Olssons uttalande i P1-morgon i fredags (13 april).

Vi måste ha en mycket närmare kontakt med ledningen och ledamöterna. Vi måste ta beslut som ska vara förankrade i Akademien som helhet. Vi måste fungera som en stark gemenskap. (Min fetstil)

Beslut har tagits utan förankring och beredning av ärenden har varit förhastade, säger Olsson i intervjun. Ja, Sara Danius tog på sig ett ledarskap och drev igenom beslut. Självklart ville inte alla de som i decennier hållit Arnault om ryggen ha en genomlysning. Vi ska vara en stark gemenskap. Vi ska vara lojala, som innan det besvärliga #metoo. ”Forumflickorna” har gått så bra att vifta bort. Varför ändra på det? Varför riskera en genomlysning som visar alla kopplingar och att hela institutionen är korrupt? En korruption som dessutom har haft en fysisk plats som nav, en källare.

Sex, makt, pengar. Den eviga treenigheten. Sara Danius har själv berättat om att hon fått skamliga och närgångna förslag av Arnault. I Olssons värld är det dock Danius som är problemet (läs det andra citatet flera gånger):

Vi var ense om att vi har två stora problem. Det ena är Frostenson-problemet och det andra är ett en förtroendekris, som har skakat Akademien under våren. Och den måste man lösa på ett annat sätt än att bara utesluta en ledamot.

 – Nu har vi i alla fall fått också en lösning på Frostenson-problemet.

Ja, han säger så, Anders Olsson, Nu har vi i alla fall fått också en lösning på Frostenson-problemet. Det är Danius som är problem nummer ett, huvudproblemet. Det som går under benämningen ”förtroendekris”. Hon fattade beslut som inte är förankrade, det vill säga hon ägnade sig åt ledarskap och försökte komma till rätta med det som är de verkliga problemen. En kvinna göre sig icke besvär. Kvinnan tige i församlingen.

Under hela intervjun talar Olsson om ett ”vi”. Ett vi där inte Sara Danius ingår och där de som stöttat hennes arbete och ställning inte heller ingår. Så snabbt det gick att konstruera ett annat vi, en annan Akademien. Fast i själva verket är det väl så att detta vi existerat hela tiden. Cementerat och befäst sina positioner, bevakat sina intressen, haft ögonen på sina hållhakar på andra och på de hållhakar andra har på dem. Ordningen är återställd. Rättning i leden.

Anders Olsson:

– Det är en opinion inom Akademien som mognat.

 Vi tog två viktiga beslut.

 Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

 Intervjun med Olsson är en studie i patriarkal arrogans och paternalism:

– Sara Danius är en enormt viktig ledamot som vi gärna lyssnar på i fortsättningen.

Som om hon vore en skolflicka som skrivit sin första uppsats. Vi lyssnar gärna på Sara. Sara är inte inkluderad i Akademiens vi. Vi. Nu stänger vi dörren och drar för gardinerna och rekonstruerar oss inifrån. Business as usual.

Vi vill inte vara domstol.

Säger Anders Olsson. Fast att Horace Engdahl tar ära och heder av Sara Danius offentligt i Expressen har han, den nu tillfällige ständige sekreteraren (den maskulina formen är nu återställd i den rent fysiska gestaltningen av ämbetet också) inte så stora problem med. Här glider han undan, Olsson. Vi ska tala sansat med varandra. Men ingen reprimand till Horace. Horace får vara domare över Sara. Men vi vill inte döma den och dem som är upphovet till att institutionen faller sönder. (Det skulle innebära att vi dömde oss själva.)

Det är fortfarande mycket som är höljt i dunkel och kommer sannolikt att förbli så om inte den grävande journalistiken ändrar på det. Olsson försöker skylla på Danius för att utredningen inte publicerades, fast det är ett pressmeddelande med silad information han syftar på. Det var det vi ville publicera. Kanske ville Danius öppna alla fönster och dörrar på vid gavel och vädra ut alltsammans en gång för alla. Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

Akademiens skandal och smaklöshet handlar i allra högsta grad om kön. Från att det skapats en miljö där tafsande och trakasserier normaliserats till behandlingen av Sara Danius och beskyddet av de män – och kvinnor – som upprätthåller grava missförhållanden och inte är öppna med sina motiv.

Anders Olsson vill tona ned dramatiken som medierna speglar. Medierna blir problemet. Att Danius tvingas bort är i själva verket ingen våldsam dramatik. Ja, han säger så. Ur vems perspektiv då? Han vill tona ned, fortsätter han. Det klart han vill. Tona ned, osynliggöra. Det har fungerat bra i decennier. Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

Förminskningen av Sara Danius, hennes person, position och uppdrag som ständig sekreterare genom att ”tona ned” och bestämma och definiera hur hon och vi ska uppfatta det som sker är klassisk härskarteknik. Hon har inte tvingats bort. Det är inte en så våldsam dramatik. Vi lyssnar gärna på Sara.

De som nu röstat för att tvinga ut Danius borde samtliga få frågan: Var det verkligen för Akademiens bästa eller var det för ditt eget? För att du stöttar det par som verkat för dina stipendier, din position? Har du i själva verket personliga motiv?

Om dessa relationer och kopplingar handlar den utredning vi aldrig lär få läsa. Men om ett uns av förtroende ska kunna finnas kvar för Akademien i framtiden, och om kotteriets ledamöter hade en droppe heder, skulle de innan de själva lämnade sina stolar öppet visa sina kopplingar, relationer, subsidier.

Ovidkommande hänsyn. Tvivelaktiga hänsyn. Obskyra hänsyn. Det var skälen till att tre ledamöter nyligen valde att lämna Svenska Akademien.

Akademien kan inte fortsätta och inte överleva i händerna på Arnaults och Frostensons kotteri.

Annika Borg

Annika KO

* Jag minns i slutet av 1990-talet när Expressen skrev om Arnault och unga flickor. Jag kommer ihåg att jag, som alltid haft poesin som själslig samtalspartner, blev väldigt besviken på och mycket konfunderad över Frostensons reaktion, det var något som var skevt. Frostensons poesi är dock fortfarande viktig för mig. Sedan kan det vara intressant för alla att läsa Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” samt Carina Rydbergs författarskap.

Annonser

Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1

Svenska kyrkans hemsida låter meddela att församlingarna från och med januari 2017 kan använda det nu föreliggande förslaget till ny Kyrkohandbok i gudstjänstfirandet. Om denna formulering kvarstår efter remisstidens utgång den 15 maj, säger det en hel del om de motiv och drivkrafter som ligger bakom lanseringen av en minst sagt omdiskuterad och ifrågasatt produkt.

Kyrkohandboken är inte vilken textsamling som helst. Den ger direktiv för hur församlingarna ska fira samtliga gudstjänster från dop via högmässa till begravning och skall stå i samklang med kyrkans tro, bekännelse och lära. Genom användandet av Kyrkohandboken förkunnar kyrkan vad hon tror på. Men böckerna formar också kyrkan.

Att formulera något som är bärare av ett sådant ansvar måste få ta tid, vilket tycks ha glömts bort i ivern över att lansera den nya Kyrkohandboken i samband med 500-årsfirandet av reformationen. Det första förslaget som presenterades 2012 var ett hastverk och mötte så stark kritik att det arbetades om. Men inte heller nu har kritiken varit nådig.

Musikaliska Akademien går i sitt remissyttrande så långt som att, i fetstil, avvisa förslaget i sin helhet, då man menar att de processer som lett fram till Kyrkohandboksförslaget inte kan anses acceptabla, ”varken ur vetenskaplig, musikalisk eller kulturell synvinkel” http://www.musakad.se/download/18.38228ad4143b35110975911/1391160304658/Remissyttrande+Kyrkohandboksf%C3%B6rslaget.pdf . Kungliga Vitterhetsakademien menar att handboksförslaget är tveksamt ur kulturarvssynpunkt och föreslår i sitt remissyttrande http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/466/yttrande_Kyrkohandboken_2016-04-27.pdf ytterligare en bearbetning efter att bland annat ha hänvisat till ett bristande och felaktigt språkbruk, samt varnat för antisemitiska tendenser när hebreiska ord byts ut. Exempelvis byts ”Herre Gud Sebaot” ut mot ”Herre Gud allsmäktig”.

Mest underhållande att läsa är dock remissyttrandet från Svenska Akademien http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_Kyrkohandboken.pdf , som efter lingvistisk ekvilibrism i den högre skolan landar i slutsatsen att handboksförslaget ”ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare”.

Intressant är att såväl Kungl. Vitterhetsakademien som Svenska Akademien i sina remissyttranden lämnar teologiska reflektioner som tycks ha gått handbokskommittén förbi. Svenska Akademien påpekar finkänsligt att ”det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer.”

Församlingarnas kyrkoråd har fått uttala sig om Kyrkohandboksförslagen genom att besvara frågor i ett remissformulär. Frågorna tycks, liksom i förra remissomgången, vara formulerade efter principen ”som man ropar, får man svar”. Exempelvis har kyrkoråden fått ange om de kan fira ”sin” gudstjänst utifrån föreliggande handboksförslag genom att kryssa antingen i en ja-ruta eller i en nej-ruta.

Den verkliga utmaningen kommer för den församling som har som målsättning att fira en teologiskt korrekt högmässa. Förutsatt att församlingen förfogar över präster som förmår navigera sig genom Kyrkohandboksförslagets grynnor och skär som vore det en svensk innerskärgård, så går det att kryssa i ja-rutan. Frågan om det utifrån handboksförslaget går att fira en heretisk mässa återfinns dock inte, trots att det är betydligt enklare och riskerar att bli fallet för den församling som väljer lite på känn.

Just antalet valmöjligheter tycks ha prioriterats av handbokskommittén. Högmässan har i förslaget över tvåhundra alternativ, och kan lågt räknat utformas i mer än åtta tusen (!) olika varianter.

En rimlig slutsats av detta är att igenkännandet försvinner, inte bara mellan enskilda församlingar utan även mellan mässfirandet i Svenska kyrkan och i övriga kristna kyrkor. ”Om människor som redan känner mässan från andra kulturer (—) inte känner igen sig när de möter mässan som gudstjänst inom Svenska kyrkan, är detta en brist. Följden blir ett främlingskap som skapar avstånd” varnar exempelvis Vitterhetsakademien.

En rimlig fråga att ställa är varför denna uppenbart ofärdiga bristfälliga produkt överhuvudtaget presenterats? Det är ju aldrig roligt att, som upphovsman, presentera ett alster som möter massiv kritik? Med så grava språkliga, musikaliska och teologiska brister borde väl någon ha dragit i handbromsen för länge sedan?

Inte nödvändigtvis. Allt handlar om vilket som är det önskade målet.

Om målet är att presentera en Kyrkohandbok som har ett brett stöd i församlingarna, som verkar enande med den världsvida kristna kyrkan, som hedrar kulturarvet, som är språkligt och stilistiskt korrekt och dessutom är kyrkomusikaliskt och teologiskt korrekt – ja, då kommer Kyrkohandboksförslaget att dras tillbaka.

Om det nuvarande förslaget däremot antas, kan det bara innebära att målet är ett annat. Ett mål som är värt att Svenska kyrkan splittras och antar en kongregationalistisk form, ett mål som är värt att Svenska kyrkan tar ännu ett steg bort från den världsvida kristna kyrkan och ett mål som är värt mer än att Kyrkohandboken är teologiskt, liturgiskt, pastoralt, språkligt och musikaliskt hållbar.

Ett mål som är så viktigt, att Svenska kyrkan bemöter remissinstanserna med ett trotsigt långfinger i luften.

Idag, söndag, går remisstiden ut. Sedan får vi se hur Svenska kyrkan väljer – och utifrån det dra våra slutsatser.

Helena Edlund

Helena

Det här är en serie. Nästa del publiceras inom kort.