SVT:s Agenda har en agenda

Eminente och kunnige Erik Helmerson kommer att göra en lysande insats i debatten mellan honom och Anna Karin Hammar, som kandiderar till kyrkomötet för partipolitiska nomineringsgruppen S, om Svenska kyrkan i kvällens Agenda.

Efter visst övervägande har jag nu beslutat att berätta om mina egna turer med SVT:s Agenda inför kvällens sändning. Jag tror det kanske kan vara intressant för er som kommer att se programmet.

I början av veckan ringde Agendas redaktion till mig och undrade om jag kunde tänka mig att vara med i en studiodebatt om Svenska kyrkan och vänstervridningen, politiseringen. Jag svarade som jag brukar: Det vill jag gärna. Redaktionen sa att det var mig de ringde först för att försäkra sig om att jag kunde på söndag. Den jag talade med sa att de nu skulle söka meningsmotståndare och hade tänkt börja med biskop Brunné (ja, precis, uttalat så). Jag insåg då att Svenska kyrkan kanske inte var redaktionens expertområde och frågade om jag skulle sända några texter om saken. Svenska kyrkan, strukturen, frågorna, kotterier och nätverk är inte så enkla att tränga igenom och få överblick över. I ett av mina samtal med redaktionen nämnde jag att frågan om vänstervridning inte var en åsikt, utan att detta finns klarlagt i forskningen genom Johan Sundeens omfattande genomlysning i boken 68-kyrkan.

Det gick någon dag och så hörde de av sig igen och sa att de hade lite svårt att få någon meningsmotståndare att ställa upp. Det där är jag van vid. Kyrkoledningen vill sällan mötas i debatter, trots att de talar sig röda om ”dialog”, om att de ”gillar olika” och vill tala ”med och inte om” andra. Jag minns hur många redaktioner (bl a Aktuellt) ärkebiskop Antje Jackelén nobbade innan hon slutligen gick med på att möta mig för ett direktsänt samtal om Facebook-gruppen Mitt kors förra året. Av någon outgrundlig anledning valde hon och kyrkokansliets kommunikationsavdelning att debatten skulle ske i det bisarra programmet Opinion Live (går att se klipp på nätet). Det blev ett ganska bra samtal tyckte jag nog, trots det gapiga programformatet. Minus det faktum att ärkebiskopen inte var sanningsenlig vad gäller hur hon agerat när det gällde #mittkors förstås. Men det är en annan historia.

Hur som helst, det gick någon dag till och så blev det torsdag i en för mig oerhört intensiv arbetsvecka i det världsliga regementet (för att tala teologispråk). Då hade jag missade samtal i båda mina telefoner samt sms och mejl om att redaktionen vill komma i kontakt med mig. I en kort lucka ringde jag och fick då veta att de istället för en direktsänd debatt nu ville göra en bandad intervju med mig och undrade om jag kunde det, samma dag. Tidsmässigt visste jag att det inte fanns en chans för mig denna torsdag. Men nu är det ju så att jag varit med länge i medierna. Jag ställde därför vidare frågor om upplägget. Vem var det tänkt de skulle ställa upp mig mot? Det var inte så att svaret kom som ett rinnande vatten, utan jag fick ställa några frågor till. Då visade det sig att de redan intervjuat biskop Eva Brunne och Helle Klein. Jag sa då att detta blir väl ändå assymetriskt. Jag frågade om de kände till att detta är två kompisar i det täta kyrkliga maktnätverket av likasinnade. Eftersom jag ändå inte kunde göra någon intervju avslutade vi samtalet. Efter någon timme ringde redaktionen igen. Uppenbarligen hade de inte kommunicerat internt, för den som ringde undrade om jag kan ställa upp på en intervju. De hade ”bubbat om” lite i upplägget. Personen hade inte klart för sig att jag mycket väl visste hur de ”bubbat om” det hela.

På torsdagens kväll meddelade en nära vän att det blir en studiodebatt i Agenda i alla fall. Mellan Anna Karin Hammar (S) och Erik Helmerson (som jag skrev ovan: han kommer att göra en lysande insats). Eftersom jag vid det här laget börjat tröttna på det hela och på den uppenbara vinkling Agenda höll på med, så sms:ade jag redaktionen. Så det blev en studiodebatt, skrev jag. Ja, så blev det, blev svaret. Jag undrade då hur de tänkte. Brunne och Klein intervjuade och så Hammar i studion? Jag meddelade att de som kan något om Svenska kyrkan kommer att tro: a) Agenda har inte en susning om ämnet b) Agenda väljer medvetet att låta en tät vänkrets inom makkotteriet dominera. Redaktionen menade att vi fick höras efter sändningen, när jag sett vad de gör av det på söndag. Jag svarade: ”NN, jag har varit med mycket länge. Jag förstår vad ett upplägg är och vad en vinkel är”.

Det blev fredag och nya turer. Redaktionen var angelägen om att ”få med min åsikt” i en intervju får jag veta via sms. Fredagen såg likadan ut för mig arbetsmässigt, men jag hade tio minuter så jag kunde ringa och den här gången ta ett rejält samtal med dem. Jag undrade om de visste att Brunne, trots att många i stiftsstyrelsen försökt få stopp på det, i åratal drivit igenom bidrag och kollekt till vänstersmedjan Seglora smedja som Klein driver och där Hammar publicerar alster. Seglora smedja skulle således få total överrepresentation. Hur kan en redaktion komma fram till ett sådant beslut? Nu när Hammar kommer till studion kunde jag ju komma, jag hade ändå vikt min söndag, föreslog jag för att testa upplägget. Men självklart var det som jag trodde: Hammar vägrade möta mig. Jag undrade då varför de lät detta kyrkliga maktnätverk sätta Agendas agenda, rent publicistiskt. Man kunde istället tänkt sig ett upplägg där jag var i studion och kommenterade intervjuerna. Om Brunne och Klein inte ville komma till studion, och ingen annan representant för kyrkoledningen heller, kunde det meddelas tittarna och jag få kommentera intervjuerna. Och självklart svara på kritiska frågor från programledaren. Ja, så hade man kunnat göra sa redaktionen och drog lite på det. Precis. Så, hur tänker ni kring maktperspektiv, att granska makten och ert upplägg och vilka ni låter sätta Agendas agenda, undrade jag. Inga tydliga svar på det.

Det är ett problem att maktkotteriet i Svenska kyrkan inte ställer upp i offentliga och öppna samtal med sina meningsmotståndare inom kyrkan. Det är ett publicistiskt problem och för kyrkan är det helt förödande. Genom Agendas agerande att gå dem till mötes går public service tyvärr också den kyrkliga nomenklaturens ärenden.

Jodå, Agenda, vi kan höras efter sändningen och tala om ert upplägg och era vinklar. Nu har ni några timmar på er. Överraska mig!

(Nu kanske någon tror att det är min högsta önskan att ta den här direktsända debatten. Det är det inte, det har varit och är en ansträngande debatt på alla sätt under många år. Men jag har sett det som min plikt, ett slags värnplikt. Pudelns kärna är att jag inte gillar att bli dribblad med och att jag är urless på att medierna själva ser till att förtroendet för dem urholkas.)

Annika Borg

Annika KO

Texten publicerades först på min Facebook-sida.

Annonser

Dåligt pastoralt omdöme på twitter, Limhamns kyrka!

På olika nivåer i Svenska kyrkan twittras det flitigt. Inte sällan är den bakomliggande meningen med denna aktivitet svår att greppa, undantaget möjligen att det verkar bottna i en allmän uppfattning om att det är ”bra att synas”. Anspråken på legitimitet bakom olika twitterkonton kan också vara förvirrande. Ett exempel på det senare utgörs av de kommunikatörer på kyrkokansliet hos ärkebiskopen i Uppsala, som twittrar en blandning av banaliteter och bibeltexter, i Svenska kyrkans namn. En twitterläsande allmänhet kan få uppfattningen att det är Karin, Lotta och Fredrik på kyrkokansliet som har att uttala sig å Svenska kyrkans vägnar. I regel är det hela dock harmlöst, om än ibland generande. (Man kan undra hur biskoparna uppfattar twittren om tron som en resväska eller strumpbyxor.)

Önskan om att synas, i kombination med en otydlig uppfattning om syfte och uppdrag –samt den redan påtalade banaliteten – må vara besvärande, men detta utgör inte pastorala problem. Det gör dock nedanstående twitter från Limhamns kyrka:

170804 Limhamns kyrka

 

Här används en enskild, namngiven och utpekad person för att synliggöra ett ”erbjudande” från Limhamns kyrka. Limhamns kyrka menar alltså att personen i fråga –som i skrivande stund är föremål för rubriker i samtliga större svenska medier – behöver samtalshjälp.

Twittret kan, om man är välvillig, tolkas som att Limhamns kyrka – vem som nu talar å deras vägnar – tycker synd om personen i fråga, och vill erbjuda sin hjälp. Men då är verkligen inte twitter den lämpliga kontaktvägen. Om Limhamns kyrka hyser oro för en enskild person och vill erbjuda stöd är det rimliga istället att vända sig direkt till denna person, inte att gå via ett offentligt twitterkonto.

Det finns roliga poänger att göra av offentliga skandaler, naturligtvis. Politiker, idrottare, ateister, näringslivstoppar, USA:s president – twittret från Limhamns kyrka kan återanvändas gång på gång. Erbjudande om stöd rymmer också en maktdimension. Någon behöver stöd och någon anser att denna person behöver stöd och borde använda sig av den möjligheten. Tänk exempelvis att någon offentligt skriver: ”Du som ansvarar för Limhamns kyrkas twitterkonto; akutpsykiatrin finns till också för dig.” Detta kan givetvis vara en helt riktig iakttagelse, men det pekar ut en person som i varande i behov av hjälp. Detta sätt att måla ut någon som hjälpbehövande kan vara roligt, och Limhamns kyrka avsåg säkert också att vara lustiga. Men det är ett stort avsteg från kyrkans själavårdstradition och vittnar om dåligt pastoralt omdöme.

Själavård är ett erbjudande, inte ett offentligt utpekande. Den strikta tystnadsplikten ska garantera integritet och anonymitet. Som ung präst lärde jag mig att aldrig anteckna namn i min kalender på personer som kom för själavård. Jag skulle inte bekräfta att samtal överhuvudtaget ägt rum, om någon frågade. Möter jag en konfident på stan hälsar jag naturligtvis inte, om inte den personen hälsar först. Det hela ska vara en sak strikt mellan Gud, konfident och präst.

Om det hela kan följande reflektioner göras: Varför skulle någon i känsligt läge vända sig till Limhamns kyrka för ”samtalsstöd”? Varför lita till att en församling, som pekar ut enskilda personer som hjälpbehövande, skulle kunna bevara djupa förtroenden och vägleda i känsliga situationer? Limhamns kyrka förefaller använda pastorala erbjudanden för att göra en lustig och politisk poäng. Annorlunda uttryckt: Limhamns kyrka gör politik av en pastoral situation. Om församlingar hanterar människor i svåra livssituationer så här, kommer tilliten till Svenska kyrkan att urholkas snabbt. Om församlingar offentligt börjar namnge personer de menar är i behov av samtalsstöd, inträder en ny era i Svenska kyrkans själavårdstradition.

Limhamns kyrka borde avsätta en arbetsdag, eller många, till att ha en rejäl diskussion om människosyn, omdöme och integritet på nätet. Snarast. Jag hoppas att biskopen i fråga också funderar över sitt episkopala ansvar i denna situation.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Partipolitik viktigare än ämbetet för biskop Brunne

Under torsdagen twittrade biskopen i Stockholm Eva Brunne och tackade statsminister Stefan Löfven (S) för ett starkt och ansvarstagande agerande.

170727 Brunne-Löfven-tweeten

Hyllningen till statsministern från biskopens officiella twitterkonto, där hon stoltserar på bild med mitra och kräkla utanför kyrkmurarna och tittar upp mot himlen, väckte snabbt en stark våg av kritik. En våg som fortfarande pågår.

När jag spred bilden av biskop Brunnes partipolitiska hyllning till S på twitter och skrev att hon (samt Växjös biskop Fredrik Modéus och biskop emeritus i Karlstad Esbjörn Hagberg som hakade på hennes uttalande) nu startat S valrörelse, fick jag kort där efter ett direktmeddelande.

170727 Brunne-Löfven konv

Det här är kyrkliga företrädare som är så marinerade i S- och vänsterpolitik att de inte ens förstår när en utsaga speglar en viss partifärgad politisk uppfattning. S och vänsterpolitik som kyrklig utgångspunkt, sanning och konsekvensen av kristen tro är helt normaliserad i många kyrkliga kretsar. Diskursen är politisk och politiserad, istället för kyrklig, trosmässig och teologisk. Så illa ställt är det i Svenska kyrkan.

Det är också så att det är kyrkoval om en och en halv månad drygt, den 17 september. S är en av de partipolitiska grupperna – Sveavägen 68 har alltså direkt inflytande över Svenska kyrkan – som ställer upp. S är kyrkomötets största grupp. Att kyrkovalet närmar sig gör biskop Brunnes hyllning till den socialdemokratiske statsministern ännu olämpligare.

Eva Brunne, som förut var aktiv inom S, har inte heller vid tidigare tillfällen då hon gjort politiska utspel förstått att hennes ämbete och roll inte alls är att företräda något politiskt parti eller hävda en färgad åsikt.

Hon har tagit på sig uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan. Som sådan ska hon vara enhetens tecken och hålla sig borta från andra lojaliteter och sammanslutningar som kan äventyra eller skada förtroendet för det uppdrag hon innehar. Hon ska vara Stockholms stifts andliga ledare.

Det går givetvis för henne att som för alla andra ta steget ut i det världsliga regementet och ägna sig åt partipolitiken. Men det ingår inte i uppdraget att vara biskop att göra sig till språkrör för en politisk riktning och göra kyrkan till plattform för det egna partipolitiska engagemanget och lojaliteten med S.

Att hon inte förstår sin roll och sitt uppdrag framgår av hur hon svarar tidningen Dagen under den storm av kritik där människor lämnar Svenska kyrkan på grund av hennes agerande. Istället för att ta till sig av kritiken, reflektera, idka självkritik och visa ödmjukhet inför att hon som biskop ska vara enhetens tecken, förstärker hon istället sitt politiska ställningstagande för S-regeringen, fortsätter den politiska diskursen och polariserar därmed situationen ytterligare:

”När Dagen talar med Eva Brunne förklarar hon att inlägget inte ska tolkas som att hon nu bekänner politisk färg.

– Den typen av tankar går alltid igång när jag uttalar mig något som närmar sig politiken. Men det går inte att komma ifrån att jag är en politisk varelse, precis som alla människor. Det hade lika gärna kunnat vara en helt annan regering, och jag hade uppfattat det på samma sätt.

Brunne säger att hon står fast vid att hon tycker att Löfven fattat det bästa valet för Sverige. Därför rörde det även henne personligen när hon lyssnade till presskonferensen.

– Jag är tacksam att han valde det han valde annars hade vi hamnat i en mycket svår politisk situation. Och det rör oss alla. Även mig som biskop. Han hade kunnat avgå med hela regeringen eller utlysa nyval. Inget av de alternativen hade varit bra för landets stabilitet.

Hur vanligt är det att biskopar uttalar sig i politiska frågor?

– Vi uttalar oss ofta i olika politiska frågor för att vi i vår lutherska kyrka är satta att leva i detta samhälle som alla andra. Därför kan vi inte vara utan åsikter.

Men den här gången uttalade du dig om statsministern.

– Det har inte funnits anledning att göra det tidigare. Men jag ville uppmärksamma detta. Jag har ett uppdrag att läsa och tolka samhället, som människa.

Någon tolkar det som ett närmande mellan kyrka och stat, vad tänker du kring det?

– Jag är stark förespråkare för en fri kyrka. Samtidigt går inte att dela upp alla delar av samhället i olika boxar.” (Dagen 28/7)

Hon är alltså inte förstått, trots att människor upprepat påpekat det, att hon tar en tydlig partipolitisk ställning för S. Eller så försöker hon bara blanda bort korten.

Och, nej, hon har inte uppdraget ”att läsa och tolka samhället, som människa”. Förutom att biskopar inte har något bättre politiskt förnuft eller klarsyn vad gäller dagspolitiska frågor än andra människor, så är hon biskop och företrädare för en kyrka och för kristen tro. Det är hennes mandat som biskop i Svenska kyrkan att tolka ”samhället och livet” utifrån den kristna trons kärna. Denna kärna har inte någon dagspolitisk färg. Hon talar som biskop i rollen som Stockholms stifts andliga ledare, till vilken alla med förtroende ska kunna vända sig, inte som politikens förlängda arm in i och ut ur kyrkan.

Samma arrogans, och vad som är den starkaste drivkraften, visade Brunne för några år sedan när en undersökning beskrev att Svenska kyrkans medlemmar inte vill att kyrkan ska ägna sig åt partipolitiska frågor och politisk verksamhet. Medlemmarnas uppfattning viftade hon bort och menade hon att det för henne var avgörande att vara politisk.

Trovärdighet, integritet samt lojalitet med roller och uppdrag handlar inte heller om ”boxar i samhället” som Brunne påstår i intervjun. Det finns även andra uppdrag i samhällslivet där de som innehar ett ämbete  inte kan vara partipolitiska eller aktivistiska i den rollen.

Jag tänker inte ens kommentera det teologiskt undermåliga uttalandet i Dagen om vad en luthersk kyrka är. Men det är symptomatiskt och avslöjande att det alltid tycks bli vagt och svepande när det teologiska kommer på tal för de politiserade kyrkliga ledarna. Behovet av det personliga och politiska engagemanget uttrycks alltid klarare och med betydligt större emfas än tro och teologi.

Avslutningsvis vill jag återge ett stycka ur det biskopsbrev om ämbetet jag uppmanade biskop Eva Brunne att läsa. Det är detta uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan innebär. Det är detta sätt ”att läsa samhället och livet” som det innebär att inneha ett biskopsämbete, inget annat:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Jag vill också påminna om det som står om biskoparna i Svenska kyrkans lutherska bekännelseskrifter, här ur Confession Augustana:

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

För Brunne tycks partipolitik vara viktigare än ämbetet.

Annika Borg

Annika KO

*Genom att vara medlem i Svenska kyrkan är man självklart röstberättigad i kyrkovalet. På så sätt kan man påverka Svenska kyrkans utveckling och framtid. 

 

 

Medlem i Svenska kyrkan – tvångsansluten till S?

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Det säger statsminister Stefan Löfven i en stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning lagom till midsommar (22/6). Socialdemokraternas kyrkovalskampanj har dragit igång. Men i statsministerns svar på de välvilliga frågorna från reportern lyser anomalierna och motsägelsefulheterna igenom. I den här lite längre texten ska jag resonera om det och om varför S kidnappar Svenska kyrkan. En process som pågått en stor del av 1900-talet och som tyvärr – och motsägelsefullt nog – har accelererat efter millennieskiftet.

En grundläggande fråga är varför statsministern och hans fru Ulla Löfven, tidigare kyrkopolitisk ombudsman för S och förtroendevald för S i Stockholms stift (kyrkoråd samt tidigare stiftsstyrelsen) och nu även kandidat på S-listan inför kyrkovalet i år, som inte själva är troende ska engagera sig i Svenska kyrkan och styra och ställa med den. Med vilket mandat då? En skarp fråga om det borde Kyrkans tidning ställt. Det är uppenbart att Löfven själv har svårt att förklara och försvara det.

En annan fråga är varför paret engagerar sig i Svenska kyrkans vigslar, då de själva valde att gifta sig borgerligt.

En tredje fråga är hur statsministern samtidigt vill verka för en minskning av konfessionella inslag i skolan och värna Svenska kyrkan. Det blir ganska svårt med dessa olika hattar. Återigen, här hade det behövts skarpa frågor av reportern.

En fjärde fråga är varför statsministern bekymrar sig över de fåtal som inte viger samkönade par i Svenska kyrkan. Verkligheten är tvärtom den att det inte finns tillräckligt med samkönade par som vill vigas för alla oss präster som med glädje bejakar samkönade vigselpar.

Präster i Svenska kyrkan har dessutom ingen vigselplikt överhuvudtaget, utan vigselrätt, och vigseln är inget sakrament i Svenska kyrkan. En präst kan neka vigsel av en mängd skäl. Detta är dock extremt ovanligt. Och som sagt: det finns inte tillräckligt med samkönade par för alla präster som väntar på en förfrågan om vigsel och som med glädje bejakar den.

Bakgrunden till att Löfven tar upp frågan om att ingen ska kunna bli präst utan att viga samkönade par, och att också rubriken drar på det, är en motion i förra årets kyrkomöte där S driver vigselplikt för alla präster. Biskopsmötet uttalade sig mot motionens förslag på tvångsåtgärder och underströk vad vigselrätten innebär. Motionen avslogs. Wanja Lundby Wedin (S) lovade återkomma med en ny motion i saken. Och nu har således Löfven dragit igång vallokomotivet åt henne och S i kyrkomötet i frågan. Det blir intressant att se i höst om S i kyrkomötet kör över biskopsmötets uttalande. Löfven, som icke-troende, vill här skramla inför kyrkomötet och tala om var skåpet ska stå i Svenska kyrkan. Det är en maktdemonstration. Politikens värld som tränger sig in i kyrkans sfär.

Statsministern borde istället sopa rent i de egna hörnen. Tidigare Broderskapsrörelsen numera Tro och Solidaritet, som tyvärr har ett stort inflytande i Svenska kyrkan och som precis som kyrkoledningen legitimerar och bygger upp kontakter med Muslimska Brödraskapet, tog bort sin bejakande formulering om samkönade relationer när de övergick till att bli interreligiösa. Tidigare ledaren för Tro och Solidaritet Peter Weideruds paternalistiska förklaring var att muslimerna inte var mogna för detta. Det är något att ta tag i för Stefan Löfven, istället för att ha åsikter på kraven för att bli präst i Svenska kyrkan. Statsministern borde se till att den egna rörelsen Tro och Solidaritet står upp för den egna devisen ”alla människors lika värde” istället för att föregripa årets kyrkomötesbeslut i Svenska kyrkan och trycka till biskoparna.

Wanja Lundby Wedin svingade sig från ingenstans (kyrkligt sett) upp till en riktig maktposition i Svenska kyrkan i samband med kyrkovalet 2013 när hon valdes in i kyrkomötet. Då fick hon platsen som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Där har hon, som hon enligt uppgifter från andra håll brukar, konstruerat ett presidium. I praktiken är det hon och ärkebiskop Antje Jackelén, som är ordförande, som utgör maktkoncentrationen.

Svenska kyrkan har en kvinnlig generalsekreterare också. Samt en kvinnlig ordförande i kyrkomötet. Andelen män och kvinnor i ämbetet är totalt sett jämn. Kvinnoprästmotståndare blir inte prästvigda och de som redan är det enligt äldre ordningar och överenskommelser kan inte göra karriär, som kyrkoherdar till exempel. Så kvinnoprästmotståndarkortet torde S ha svårt att dra inför valet 2017, men det har inte hindrat dem från att försöka.

Den kyrkligt orienterade höjer på ögonbrynet inför Löfvens avslutande kommentar i intervjun om att han gärna vill tala mer och djupare med ärkebiskop Antje Jackelén. De har bara träffats ett par gånger, säger Löfven.

Men tillräckligt djupt har de i alla fall talat eftersom den kyrkopolitik den socialdemokratiske statsministern bedriver kan läggas som ett karbonpapper på de frågor som med emfas kommuniceras ut från ärkebiskopen, ärkebiskopens kansli och Kyrkokansliet i Uppsala: som flyktingkrisen, den interreligiösa dialogen och hyllningar till påvebesöket i höstas. Därav det höjda ögonbrynet från kyrkligt initierade läsare.

Löfven får i intervjun även med det citat från ärkebiskopen där hon retoriskt försökte komma runt och undan den starka kritiken mot Svenska kyrkans monumentala svek mot utsatta kristna. Kyrkan har exempelvis vägrat att ta de tidiga larmen om kristnas utsatthet på asylboende i Sverige på allvar och hjälpa till med säkra platser för dem. Svenska kyrkan drev inte heller på för att folkmordet på kristna och andra minoriteter ska benämnas just folkmord, utan avstod från kampanjer. När det gällde de egna trossyskonens lidande underlät således Svenska kyrkan att bedriva så kallat ”påverkansarbete”, till skillnad från när det gäller andra rent politiska frågor. Ärkebiskopens retoriska räddningsförsök var att formulera sig om att ”vi inte ska hjälpa de utsatta kristna för att de är kristna, utan för att vi är kristna”. Det var starkt sagt, menar Löfven. Men satt i sin kontext uppfattades ärkebiskopens uttalande som ett hån, som ytterligare ett sätt att vägra benämna kristnas utsatthet. I sin självdefinition inkluderar sig statsministern inte heller i ”vi kristna”, så vad han egentligen menar är inte glasklart. Det kunde reporten frågat om.

Intervjun är ett övertydligt exempel på den samsyn och de intensiva kontakter som råder mellan kyrkoledningen och Partiet. Sverige är ensamt i den demokratiska världen om att ha en kyrka vars tro, teologi och lära påverkas av ett statsbärande parti och ett biskopsmöte som tillåter det. Sveavägen 68 ska givetvis inte utforma något alls i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali i den kyrkliga världen. Men med ett biskopsmöte där vissa är fusionerade med Partiet, rödgrön politik och allmän aktivism, andra för fega för att säga något och en tredje kategori knyter näven i fickan fortsätter politiseringen. Ett biskopsmöte som inte hade varit så kastrerat skulle kunnat göra skillnad för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

Ett problem är att biskoparna så att säga avskaffat sig själva i kyrkomötet och inte har rösträtt. En del biskopar anser att det är bra. Skälet är att de då kan låta de förtroendevalda driva frågorna och själva som biskopar slippa ta ansvar för besluten.

Det behövs en ny reformation där hela det nuvarande kyrkopolitiska systemet rivs upp. Dagens system har byggts upp efter politisk modell och metod och har nått vägs ände. Lagen om Svenska kyrkan behöver ändras så att medlemmarna får välja församling, då skulle de församlingar som bedrev kristen tro och kyrkligt arbete växa och de som ville vara filialer till den rödgröna politiken eller allmän aktivism få det svårare. Studie efter studie har visat att medlemmarna inte vill att Svenska kyrkan ska vara partipolitisk.

Men S vill partipolitiseringen eftersom Partiet anser att kyrkan, precis som Löfven säger, är en intressant arena. Svenska kyrkan är rik och rikstäckande, en utmärkt plattform för att föra ut Partiets budskap, en folkrörelse till och med. Det är så socialdemokratiska kyrkopolitiker talar om kyrkan, som en folkrörelse och ser Svenska kyrkan som en del av den egna rörelsen.

Socialdemokraterna efterlevde inte den kyrka-statreform de själva drev igenom där kyrkan och staten skulle åtskiljas. I efterhand kan det ses som ett smart drag, då flertalet andra kyrkopolitiska gruppers formella kopplingar till moderpartierna kapades när de tog konsekvenserna av reformen. Kvar som parti höll sig den största gruppen i kyrkomötet: Partiet S. Och Partiet fick ännu större och eget spelrum för att göra kyrkan till sin politiska arena.

En sidoeffekt var dock att S agerande öppnade för partiet SD att göra sitt intåg i kyrkopolitiken. Det är viktigt att hålla det i minnet när S ånyo kommer att gå till kyrkoval i september på den konstruerade nidbilden att Svenska håller på att tas över av mörka krafter som SD, homofober och kvinnoprästmotståndare. För det första är bilden inte sann och för det andra var det S som gav SD möjligheten och därmed utrymmet. Hade S lämnat Svenska kyrkan i fred och efterlevt den egna reformen hade inte dagens situation med SD i kyrkomötet uppkommit. Den frågan borde Kyrkans tidning ställt till Löfven.

Redan valet 2013 skulle denna polarisering och stämpling av kristna som är motståndare till partipolitiseringen ge S röster i kyrkovalet. S såg sig då och ser sig nu som en garant för att kyrkan håller sig på rätt etisk och demokratisk kurs. Om inte S fanns i Svenska kyrkan skulle mörkerkrafter, homofober och kvinnoprästmotståndare ta över, tror man om kyrkan och om sig själv. Nidbilden av Svenska kyrkan stämde inte då och den stämmer inte nu heller. Kyrkovalen är för S ett slags övningsval ett år innan riksdagsvalen. Kyrkan blir den politiska övningsarenan.

Och den egna synen på Partiet som moralgarant är anakronistisk och högmodig. Kristen tro och det judiskt-kristna kulturarvet i vid mening har format den västerländska etiken under årtusenden, för att ge lite perspektiv på Socialdemokraternas självbild. Partiet vill således vinna medlemmarnas röster i kyrkovalet för att de är det etiska alternativ som står för alla människors lika värde (en felöversättning av deklarationen om mänskliga rättigheter, där står ”värdighet”).

Man kan hoppas att högmod går före kyrkopolitiskt fall.

Kritiska röster inom S finns naturligtvis också. De resonerar sansat och logiskt: S ska vara ett religiöst neutralt parti, därför kan Partiet inte vara lierat med en kyrka. Självklart kan och ska partipolitiskt aktiva engagera sig i kyrkan, men inte som företrädare för ett moderparti, utan som kyrkligt engagerade med en enda agenda: Kyrkan, Tron, Teologin, det uppdrag som den brokiga skaran av Jesu lärjungar kallats till.

De grupper i kyrkomötet som tar avstånd från partipolitiken och är fristående (kyrkliga om man så vill) är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) är en annan grupp som anger sig vara partipolitiskt fristående.

Sedan finns de kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, men vars partier lämnat kyrkopolitiken i enlighet med den reform som trädde i kraft vid millennieskiftet. Nu heter de grupper vars partier lämnat kyrkopolitiken Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) och Miljöpartister i Svenska kyrkan.

De kyrkopolitiska grupper som vill hålla Svenska kyrkan kvar i den partipolitiska tvångströjan och är politiska partier är S, C och SD.

Valdeltagandet i kyrkovalet är oerhört lågt, ungefär 12 procent. De flesta förstår vad som kan hända med så lågt valdeltagande och vad som skedde när S i det närmaste kuppartat tvingade sig kvar i kyrkan efter reformen.

Den medlem i Svenska kyrkan som vill förhindra det fortsatta socialdemokratiska maktövertagandet behöver således rösta på andra grupper i kyrkovalet än de tre partipolitiska.

Det finns givetvis, som jag tidigare nämnde, ett övergripande svar på S ”engagemang”, som Löfven omskriver det socialdemokratiska maktövertagandet, i Svenska kyrkan: S vill ha Svenska kyrkan som en rik och rikstäckande plattform för Partiets budskap.

Om inte denna utveckling stoppas kommer ett medlemskap i Svenska kyrkan snart att vara synonymt med en tvångsanslutning till S.

Annika Borg

Annika KO

För övrigt, några påpekanden:

 *Kritiken av partipolitisering är teologiskt motiverad.

 *Att alla arenor i tillvaron också är politiska är en ideologisk uppfattning på vänsterkanten, inte en sanning.

*Jag förutsätter att Kyrkans tidning levererar stort uppslagna intervjuer utan kritiska frågor och med många porträttbilder även med företrädare för alla andra kyrkopolitiska grupper. (Förtydligande: Stefan Löfven är inte förtroendevald i Svenska kyrkan, men görs i intervjun till kyrkopolitisk talesperson. Det är hans fru som kandiderar till kyrkomötet och hon som varit kyrkopolitisk ombudsman för S samt även tidigare och nu förtroendevald i Stockholms stift. Tidigare LO-ordförande redan på plats, statsministern som kyrkovalslokomotiv och hans fru snart i kyrkomötet. S har sannerligen ambitioner för Svenska kyrkan.)

Mer läsning (intervjun samt texter på temat av mig.)

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/

http://www.smp.se/ledare/tron-en-forutsattning-for-levande-kulturarv/

Socialism som evangelium: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293#.WU-goBT7Zfg

Evangeliet glöms, Luther göms: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WU-g9RT7Zfghttps://

timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/

 

 

 

Om Luthereffekten och okunniga tyskor

Mitt blygsamma inlägg om Lutherutställningen i Berlin ledde till en intressant diskussion på Facebook. I denna diskussion kan två linjer urskiljas. Den ena linjen säger att Svenska kyrkan inte alls medverkat till att påverka bilden av Svenska kyrkan, sådan den framställs vid utställningen. Den andra linjen, som inte haft någon offentlig företrädare, driver rimligen uppfattningen att Svenska kyrkan i Berlin tvärtom framställs på precis ett sådant sätt som man från Svenska kyrkan officiellt önskar.

Låt oss pröva dessa två argumentationslinjer.

Linje 1. Deutsches Historisches Museum har utan kontakter med Svenska kyrkan, eller med bristfälliga sådana, själva tagit sig före att presentera en bild av Svenska kyrkan av idag. Denna linje förfäktas bland annat av en journalist, Marie Starck, som i ett inlägg på Facebook hävdar följande angående vem som haft ett avgörande inflytande över utformningen av utställningen:

varför utgår ni från att SvK är involverad i utställningen? Det var i alla fall ingenting som utställningscuratorn nämnde när jag träffade henne på pressträffen i våras. Jag kan ha många invändningar mot utställningens svenska del men jag fick snarare uppfattningen att det är en tyska som varit bosatt i Sverige och inte har så bra koll på svenska teologer och på Svenska kyrkan.

Här antyds alltså att en icke namngiven ”tyska” med bristfälliga kunskaper i sakfrågan utformat den bild av Svenska kyrkan som framställs vid Lutherutställningen. Om det förhåller sig på detta sätt bör det föranleda en kraftfull protest från Svenska kyrkans kommunikationsavdelning. Enskilda personer, dessutom utan ”bra koll”, ska naturligtvis inte kunna forma bilden av Svenska kyrkan i ett så viktigt sammanhang. Starck uppger vidare:

Det är ingen i Sverige som varit ansvarig för utställningen.

Att Svenska kyrkan skulle fått ansvara för utställningen är kanske mycket begärt. Deutsches Historisches Museum har rimligtvis sina egna krav och rutiner när de sätter ihop utställningar. Om en enskild person utan ”bra koll” ges ett sådant förtroende har museet ifråga härmed hos mig ådragit sig ett ordentligt trovärdighetsproblem, som tyvärr återverkar på fler utställningar än de som berör kyrkliga frågor.

Det blir värre. Starck skriver att hon själv är kritisk mot utställningen och framhåller att den har tagits fram utan kontakt med Svenska kyrkan:

Jag har självklart inte varit involverad i arbetet med utställningen men vet en hel del eftersom jag skrivit två artiklar om den och hade ett ganska ingående samtal med curatorn i samband med pressträffen i våras. Just för att jag faktiskt själv är starkt kritisk till den svenska delen. Hon nämnde dock ingenting om kontakter i Svenska kyrkan, däremot kontakten med museer. Finns heller inga svenska namn nämnda i den tegelstenstunga katalogen där alla inblandades namn står uppradade. Att man lånar ut bilder är inte samma sak som att man har något inflytande i urvalet.

Att det inte skulle förekommit några kontakter med Svenska kyrkan verkar märkligt. Om inte annat kan man undra hur Deutsches Historisches Museum kommit i kontakt med de intervjuade anställda i Svenska kyrkan som presenteras vid utställningen? Troligen har inte heller bilden och citatet av ärkebiskop Jackelén tillkommit helt utan kontakt med Svenska kyrkan? Den är knappast hämtad från något museum.  (En ledtråd: Enligt utställningskatalogen har Svenska kyrkan bidragit med bildmaterial.) Men, som sagt, kanske läge för en protest om en okunnig enskild person tillåtits utforma bilden av Svenska kyrkan vid utställningen.

Linje 2. Om en okunnig tyska utan kunskap eller närmare kontakter med Svenska kyrkan satt samman utställningen kan man ändå reflektera över hur nära hon har lyckats komma den bild som Svenska kyrkan centralt vill kommunicera. Här finns den problematiska historien angående försyndelser mot samerna, det omnämns att Gud är större och att Gud är större, alla människors lika värde framhålls, HBTQ lyfts fram liksom vad som kan uppfattas vara allmänreligiöst och allmänetiskt tankegods. Möjligen saknas de i svenskyrkliga sammanhang så vanliga och till Palestinastöd maskerade angreppen på Israel. Det kan ha att göra med det land i vilket utställningen äger rum.

Ärkebiskop Antje Jackelén har dessutom twittrat om utställningen den 26 maj 2017. Hon skriver:

Så har man då hamnat på museum i Berlin! I utställningen: Der #Luthereffekt, 500 Jahre Protetantismus in der Welt

Om det innebär att hon sett hela utställningen framgår inte. Men vad som framgår är att Jackelén inte, i alla fall inte i detta sammanhang, protesterade mot hur Svenska kyrkan framställs i denna utställning.

Johanna Andersson

Johanna KO

Jag lämnade Svenska kyrkan för att jag är kristen

En vän var bekymrad. ”- Hur ska det gå med min begravning nu när du inte längre är med i Svenska kyrkan Johanna. Vem ska begrava mig?” Sedan visade det sig att vännen talat med en (annan) präst i bekantskapskretsen om problemet. Denne präst hade sagt något trösterikt om att han kunde ju ta de ”kristna” delarna av begravningen och överlåta de andra till mig. Detta gjorde mig naturligtvis rasande. Varför blev jag rasande? Jo, för att jag INTE lämnat Svenska kyrkan för att jag inte längre är kristen. Jag har lämnat för att jag är kristen.

Med kännedom om den tröstande prästen, som ville handha det kristna och överlåta de övriga begravningsbestyren till mig, gör jag följande enkla reflektioner: Jag har hört denne prästs lagiska förkunnelse om vilket ansvar vi som individer har för att agera i frågor om klimat, skapelse, integration, rasism och HBTQ. Viktiga frågor. Men mer lag än evangelium, om vi säger så. Mitt förslag angående vännens begravning blir därför istället följande: Jag tar de kristna delarna. Så kan han ta resten.

Johanna Andersson

Johanna KO

Johanna Andersson: Därför lämnade jag Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan och Muslimska brödraskapet

Paulina Neudings intervju med forskaren och en av experterna på Muslimska brödraskapet (MB) Lorenzo Vidino är – och kommer att förbli – en av årets viktigaste intervjuer. https://www.svd.se/islamister-i-kostym-ar-ocksa-ett-hot/om/ledarintervjun

Lorenzo Vidino beskriver hur MB försöker komma nära europeiska politiska eliter för att få dem att verka för MB:s syften. MB:s arbete för inflytande och legitimitet är målmedvetet och, tyvärr, framgångsrikt. Målet är att förändra våra samhällen i grunden. Deras agenda är samhällsomstörtande. Frågan om våld besvaras olika inom MB:s olika skiktningar som Vidino beskriver, men det är viktigt att påminna sig om att Hamas ses som MB:s palestinska gren och att MB är terrorstämplat i flera länder.

Vidino sammanfattar:

”MB-nätverk har historiskt visat en enorm förmåga att få monopol på den muslimska debatten och att få status som representanter för muslimska minoriteter. Myndigheter ska inte ge dem inflytande – det vill säga upphöja dem till grindvakter för den muslimska gruppen i ett land, ge dem legitimitet eller finansiellt stöd för att driva sin agenda.”

Sverige är ett tydligt exempel på hur just detta skett. Den förra nationella samordnaren mot extremism kunde – aningslöst eller medvetet – i SVT Opinion hylla projekt som utformats och genomdrevs av MB:s krets i Sverige. Om det projektet skrev jag här: http://www.barometern.se/ledare/vilka-ar-islams-foretradare/

Den nyligen utnämnda samordnaren ger samma krets legitimitet och MB har hennes öra. Det skrev jag om här: http://www.expressen.se/debatt/sparka-samordnaren-och-kalla-in-experterna/

Jag har intresserat mig för detta under ganska många år. Muslimska brödraskapets seger i Egypten sades vara starten för frihet och demokrati. Men MB och demokrati är inte kompatibla. Det gjordes många försök att legitimera MB. Jag skrev om ett försök här: http://www.fritanke.se/annika-borg-”de-andras”-langtan/

2011 var vi flera som fick upp ögonen för att Svenska kyrkan är en spelare när det gäller att legitimera MB, öppna dörrar och ge dem utrymme. För mig var det en rubrik i Kyrkans tidning och i ett pressmeddelande som väckte en rad frågor. Rubriken löd: ”Svenska kyrkan har anställt sin första imam”. Om man nu bortser från att Svenska kyrkan givetvis inte ska anställa imamer, så var den oroväckande huvudfrågan för mig varför Svenska kyrkan valde att initiera ett samarbete med representanter för MB i Sverige.

2011 var det inte en enkel diskussion att föra, då kunskapen om MB var låg. Det är den fortfarande. Därför är Paulina Neudings intervju så viktig. Att kyrkorna öppnar dörren för denna rörelse är inte ett svenskt fenomen, utan sker till exempel även i Storbritannien.

2015 motionerade Johanna Andersson och jag till kyrkomötet om att Svenska kyrkan nationellt behöver tillsätta en oberoende utredning om Svenska kyrkans kontakter och relationer med islamister. Det är inte enbart MB utan också andra radikala grupper som Svenska kyrkan – aningslöst eller medvetet – upparbetar kontakter med och på så sätt bidrar till legitimitet. Motionen kan laddas ned här: https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1301198&ptid=863186

Johanna Andersson återkom med ytterligare en motion i frågan 2016. Båda gångerna har motionerna avslagits. Relationsbyggandet pågår. Svenska kyrkan gör exakt det motsatta i förhållande till hur Vidino säger att MB ska hanteras. Frågan är varför. Självklart finns det ett svar på den frågan och lika självklart är det att det går att få fram det.

Annika Borg

Annika KO

Wanja Lundby-Wedin är jävig

I en viktig debattartikel i det senaste numret av Kyrkans tidning pekar domkyrkoorganisten i Kalmar Jan H Börjesson på allvarliga missförhållanden i de allt mer bisarra turerna kring arbetet med en ny kyrkohandbok.

Det handlar om frågan om jäv. Situationen är följande:

Wanja Lundby-Wedin sitter som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen – det organ som ska verkställa kyrkomötets beslut -, som bland annat beslutar om den nya kyrkohandboken. Hon är även ledamot av mediekoncernen Berling Medias styrelse. I koncernen ingår bokförlaget Verbum som ska trycka och sälja jätteupplagan av nya kyrkohandböcker.

Börjesson påtalar, mycket riktigt, att jäv föreligger. Lundby-Wedin kan inte delta i beslut i de båda styrelserna, beslut som gör henne till såväl uppdragsgivare som uppdragstagare. Det är en klassisk jävssituation och självklart även en fråga om den enskildas omdöme.

I ett svar till Börjesson snurrar Lundby-Wedin (samt prästen Mats Hagelin) in sig i ett resonemang om att man inte bryter mot reglerna och påstår att ”frågan om ett eventuellt jävsförhållande inte aktuellt”. Det är felaktigt och det vet förstås Wanja Lundby-Wedin. Om inte annat borde hon lärt sig det genom tidigare händelser i yrkeslivet där hon anklagats för att sitta på flera stolar.

Förutom juridik och regler, så handlar jäv om moral och integritet. Det är bättre att avstå en gång för mycket än en gång för lite. Lundby-Wedin kan inte både besluta om kyrkohandboken och sitta i en koncernstyrelse och delta i beslut om frågan och andra relaterade frågor där. Det är jäv. Om hon inte tar reglerna på allvar eller förstår dem, så borde hennes moral, omdöme och integritet signalera rött ljus och få henne att tvärnita.

Lundby-Wedin sitter dessutom på fler än två stolar vad gäller kyrkohandboken: Hon är ute och opinionsbildar för den, fast kyrkomötet ännu inte tagit ställning. Dessutom har Kyrkostyrelsen med henne i spetsen föregått kyrkomötets beslut och den demokratiska processen genom att redan nu bestämma att Svenska kyrkan nationellt ska ta hela kostnaden för att den nya mässboken (musiken i kyrkohandboken) köps in och sänds ut till alla kyrkor i Sverige. Men något beslut om att överhuvudtaget anta denna nya mässbok har alltså ännu inte behandlats och fattats av kyrkomötet eller Kyrkostyrelsen. Verbum (i vars moderbolags styrelse hon alltså sitter) gynnas av beslutet, det handlar om mycket stora summor pengar för stora upplagor av påkostade böcker.

För några månader sedan påpekade jag i en kommentar i den Facebook-grupp som diskuterar kyrkohandboksförslaget, att det ekonomiska skälet till att man förhastar och forcerar processen med kyrkohandboken kommit i skymundan. För Svenska kyrkans bokförlag Verbum är kyrkohandboken en kassako som man räknat med, skrev jag i kommentaren. Det dröjde inte länge förrän jag blev uppringd av Verbums utgivningschef Jonas Eek (vid 19-tiden på kvällen). Jag uppfattade honom som upprörd och han ville att jag skulle förstå att Verbum inte alls hade räknat med att få intäkterna. Det där är rent nonsens, givetvis. Verbum är ett vinstdrivande företag som behöver och räknar med sin kassako. Det inträffade visar att frågan är känslig och att hela processen brister i transparens. Det här är sammantaget en cirkus som behöver få ett slut.

Det är nämligen en hel del som står på spel: trovärdigheten, kyrkans inre liv – hennes gudstjänstliv- och det svenska kulturarvet. Jag är inte bekväm med att allt detta tycks vara i händerna på helt andra än experter och sakkunniga i teologi, liturgi och kyrkomusik i en process som saknar transparens, där det trixas med dokument (se Överklagandenämnden) och i vilken det väcks jävsfrågor. Förutom då de brister i det nya förslaget som gång efter annan i åratal påtalats  av experter, i debatten och i remissvar (Kyrkokansliet har dessutom använt en oortodox metod för remiss, med färdiga frågor).

Kyrkomusikerna har gjort – och gör – ett enormt arbete för att uppmärksamma de stora och allvarliga bristerna i förslaget. Kyrkomusikeruppropet på Facebook, som har samlat hundratals deltagare, är ett exempel på det engagemang och den djupa kunskap som finns hos Sveriges kyrkomusiker i frågan.

Nu kan man tycka att det är prästernas tur och ansvar att göra sina röster hörda, för de teologiska bristerna är även de avsevärda och allvarliga. Är det inte dags för ett Prästupprop med några Teser om kyrkohandboken detta reformationsår 2017? Teserna kan med fördel tejpas upp på glaset på dörren in till Kyrkokansliet i Uppsala och spikas upp på porten till ärkebiskopsgården. Det är enkelt att skapa en Facebook-grupp, vet jag av erfarenhet. #Teser2017 #Prästuppropet. Kom ihåg var ni läste det först.

Sedan kan man önska att biskopsmötet tog sig samman. Det är nog ingen som tror att de fjorton biskoparna är överens och ”gillar lika”. Den illusoriska enade fasaden beror på att det kostar att ”gilla olika”. En besvärande omständighet är att en av biskoparna sitter i, precis, Verbums styrelse och koncernstyrelsen.

Frågorna Svenska kyrkans biskopar behöver ställa sig är vad det kommer att stå om dem i de kyrko- och teologihistoriska böckerna. Vad hände med Svenska kyrkans gudstjänst och det svenska kulturarvet under ”their watch”? Är det verkligen värt att låtsas konsensus i kyrkohandboksfrågan i det perspektivet, även om det kortsiktigt är bekvämast?

Annika Borg

Annika KO

Den som vill läsa om teologisk kyrkokritik, kan göra det i min essä om Martin Luther i Axess magasin.

Den yttersta ytligheten

”Därför kan högerkristna bli abortmotståndare, trots att det inte finns ett enda bibelord om abort.” Så skriver Stockholms biskop Eva Brunne i ett debattinlägg till Jenny Sonesson, med anledning av ”Juluppropet”. Det handlar om olika sätt att se på kristnas uppdrag i världen.

Jag blev faktiskt chockad över att en biskop i Svenska kyrkan förenklar en så komplex fråga som aborter till att handla om höger eller vänster i politiken. Att man kan se en ofödd människa och hennes värde på olika sätt, under en viss tid, är redan reglerat i Sverige. Det råder, såvitt jag förstår, en stor politisk konsensus kring detta och de satta tidsgränserna.

Men är det inte lite mer komplicerat än höger-vänsterskalan med aborter? Hur är det med alla selektiva aborter av flickfoster? Borde enbart högerkristna uppröras över dessa? Och när fosterdiagnostiken lett till att inga fler människor med Downs syndrom föds, vad händer då? Hur går den fortsatta selektionen vidare? Anlag för depression, missbruk – är dessa frågor verkligen något som kan avfärdas som bekymmer för högerkristna? Som kvinna, och mor till två döttrar, är jag väl medveten om abortfrågans frihetspotential och komplexitet. Men att den viftas bort av en biskop som en fråga för högerkristna upprör mig. Att det dessutom kombineras med en ytlig bibelsyn gör det inte bättre.

Det är många samtida företeelser det inte finns ett enda bibelord om. Jag är den sista att förespråka förenklade och fundamentalistiska bibeltolkningar. Men om Brunne har rätt: det står inget i bibeln om det omoraliska i långa flygresor eller bilfärder. Inte heller om olovligt innehav av sprängmedel eller beskådande av olämpligheter rörande nakna barn på nätet. Vi måste tolka. Det är häpnadsväckande att Brunne just i abortfrågan är fundamentalist och släpper alla anspråk på tolkning.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/hur-skulle-jag-som-kristen-kunna-sta-utanfoer-30615

Johanna Andersson

Johanna KO

Kyrkohandboksförslaget – en länklista

Det tycks aldrig ta slut. Ännu en gång debatteras Kyrkohandboksförslaget i media. Ännu en gång är det kyrkomusikerna som protesterar, i nuläget har var fjärde kyrkomusiker skrivit på den senaste protestlistan mot handboksförslagets nuvarande utformning och protesterna börjar anta formerna av ett uppror.

Ändå vägrar de ansvariga att lyssna och turerna runt handboksförslaget börjar nu framstå som närmast löjeväckande i omvärldens ögon, vilket härom dagen uppmärksammades i DN Kultur.  Inom Svenska kyrkan har det protesterats länge, men efter något som mest kan betecknas som en utnötnings-strid – ingen orkar lägga energi och tid på att formulera saklig och konstruktiv kritik, bara för att belönas med ännu en undermålig produkt att bemöta – har många helt enkelt resignerat.

Även präster som, på goda teologiska grunder, är starka motståndare till handboksförslaget tröstar sig nu ofta med att ”det kanske ska gå att fira en hyfsad mässa ändå”. Man behöver kanske inte bry sig om vansinnet? Kanske finns det sätt att navigera sig igenom handboksförslagets innerskärgård av teologiska grynnor och floskel-skär?

Det är självfallet en inställning, men frågan som jag menar måste ställas är var vi kommer att befinna oss om, låt oss säga, tio eller tjugo år om det nuvarande Kyrkohandboksförslaget antas av Kyrkomötet under 2017?

Det går nämligen inte att komma runt det faktum, att det som återfinns i Kyrkohandboken är Svenska kyrkans lära. Förändras Kyrkohandboken så förändras teologin. Just därför är det så oändligt viktigt att en ny Kyrkohandbok inte är ett ogenomtänkt hastverk.

Låt mig ge ett alldeles sant exempel: Om det står i Kyrkohandboken att ”Gud är vår Moder” (vilket det gör i handboksförslaget) betyder det att Svenska kyrkans präster förväntas bekänna och förkunna att Gud är vår Moder. Punkt.

Är vi beredda att göra det?

Det kommer inte att gå att bortförklara innehållet i Kyrkohandboken med att något ”inte ska tolkas bokstavligen” eller att man ”egentligen menar något annat” eller att ”språket ska vara inklusivt”. Kyrkohandboken anger hur vi firar gudstjänst och därigenom hur vi tror och vad vi tror på.

Dessutom: Förutsatt att vi anser att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan så måste Svenska kyrkans teologi vara i samklang med övriga kristna kyrkors. I det nuvarande handboksförslagets utformning är den inte det.

När DN:s Maria Schottenius frågar sig vem det egentligen är som så hett längtar efter denna sönderkritiserade kyrkohandbok, så är det en berättigad fråga hon ställer. Ja, vem? Och frågan måste ännu en gång ställas: Varför är det så bråttom? Strunta i Luther-jubileet – en kyrkohandbok har ett långt större värde än som en snygg presentation under ett reformationsjubileum!

De ansvariga, med ärkebiskopen i spetsen, måste upphöra med sitt kategoriska avfärdande av kritiken och istället pausa arbetet, lyssna och öppna en respektfull dialog. Det finns ingen annan väg nu.

Helena Edlund

Helena

 

För dig som vill uppdatera dig i några av de teologiska frågeställningar som varit aktuella här på Kristen Opinion, postar vi nu en sammanställning av Helena Edlunds texter om Kyrkohandboksförslaget:

 Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1.

 Kritik undanbedes. Kyrkohandboksförslaget del 2.

En ny religion? Kyrkohandboksförslaget del 3.

De små glidningarnas gud. Kyrkohandboksförslaget del 4.

En försmak om vad som komma skall. Kyrkohandboksförslaget del 5.

Hyddbygge pågår. Kyrkohandboksförslaget del 6.