Nästa #fredagsbloggen

Megafon
Kristen Opinion granskar och avslöjar

Nästa vecka fortsätter jag granska kyrkoledningens anti-israeliska agenda och följer upp kyrkostyrelsens resa.

Jag har fått en stor mängd reaktioner efter mitt avslöjande om kyrkostyrelsens politiska resa till de palestinska områdena och Israel och deras vistelse på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Tack till er läsare och till alla er som spridit min text! En debatt har även startat i Kyrkans tidning och på andra bloggar samt i sociala medier.

Nästa #fredagsbloggen kommer jag beskriva hur kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, Svenska Teologiska Institutet på Profeternas gata (Rehov Haneviim) i Jerusalem förvandlades och kastade ut den judisk-kristna dialogen.

Jag kommer också borra djupare i kyrkostyrelsens program och de syften resan har och vilka effekterna den får. Även andra program på STI tittar jag på. De bottenfrusna relationerna mellan kyrkoledningen och det officiella Israel sätter jag under lupp.

Missa inte det!

Det här är vad saken gäller:

Min text på Kristen Opinion 

Leif Thybell i Kyrkans tidning här och här

Dag Sandahl här

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Annonser

S är beroende av SD

Bild logga rätt

Socialdemokraterna har gjort sig beroende av SD för sina kampanjer mot borgerligheten, skriver jag och drar mig till minnes valet 2010. Svenska kyrkans vänsterpolitiska tankesmedja hade också en roll i det S-politiska spelet. Är du god, är du vänster, är en tankefigur som förstört samtalsklimatet och verklighetsbilden.

Socialdemokraternas lågintensiva krigföring för att fasciststämpla borgerligheten har pågått med kraftigt ökad styrka sedan år 2010. Det finns således en punkt som tydligt markerar när kampanjen startade: Den valnatt då Sverigedemokraterna hamnade över fyraprocentsspärren och fick platser i Sveriges riksdag.

Två händelser år 2010 förebådade för mig vad som skulle komma att bli verklighet i det land där valresultatet chockade många. De inträffade morgonen efter valdagen, i samband med mitt uppdrag att göra en direktsänd Tankar för dagen i P1 (lyssna genom att klicka). Det är ett program jag gjort vid en mycket stor mängd andra tillfällen under decennier, både vanliga dagar och när något särskilt eller allvarligt inträffat. Jag inledde min existentiella reflektion denna måndag genom att säga ”oavsett vilka som vunnit valet igår, vaknar vi upp till en måndag med demokrati och välfärd”. Chockvågorna lämnade jag därhän.

I studion fanns, förutom morgonens programledare och jag, även ett tungt namn inom Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, som kommenterade valet strax innan jag skulle sända. Efteråt hann vi byta några ord. Det är så otäckt med Sverigedemokraterna, sa S-politikern, tur att du som präst är här så jag kan hoppa bakom dig och gömma mig om Jimmie Åkesson kommer.

Åkesson var mycket riktigt på väg till radiohuset. När jag min vana trogen stannade kvar i den så kallade hangaren för att ta en kopp kaffe, så uppstod tumult vid ingången några tiotal meter längre fram. Journalister sprang baklänges, blixtar smattrade och människor ropade. Jag trodde att det var Moderaternas ledare och statsminister Fredrik Reinfeldt som anlänt. Men den som skapade uppmärksamheten, upphetsningen och uppbådet var Jimmie Åkesson.

Dessa båda skeenden, en socialdemokratisk toppolitiker som vill gömma sig för stora stygga vargen och journalisternas upphetsning, utgjorde för mig ett omen och åtföljdes av en insikt: Den här mannen (Åkesson) och detta parti (SD) kommer att dominera den politiska och mediala scenen i Sverige på ett abnormt, oproportionerligt och i det närmaste vidskepligt sätt.

Reaktionerna den morgonen finslipades sedan till målmedveten politisk metod och medial strategi: Socialdemokraternas och vänsterns trolltrummor har stämplat dem som inte befinner sig i deras självutnämnda rödfärgade godhetsbubbla som fascister. De anklagades skara har hela tiden kunnat utökas med hänvisning till att stora stygga vargen är här. Hela borgerligheten har misstänkliggjorts. Socialdemokraterna och vänsterideologin har kapat åt sig godhetstolkningsföreträdet. Det har blivit så effektivt och självalstrande, en ständigt pågående valkampanjernas valkampanj, att valet i Sverige 2018 kom att handla om att de, socialdemokraterna och de vänsterut, är de enda garanterna mot Sverigedemokraterna och fascismen.

Metoden prövades faktiskt först i Svenska kyrkan. Under år 2011 började en ny retorik dyka upp i kyrkliga sammanhang, genererade av den vänsterpolitiska kyrkliga tankesmedjan Seglora smedja. De som menade att kyrkan hade Kristi uppdrag att förkunna evangeliet, och uttryckte denna kallelse i traditionella teologiska termer, blev nu associerade med mörka krafter i samhället – Sverigedemokraterna, fascism och nazism. Den som talade om kristen identitet och kristologi (kristendomens och teologins grundämne) fick veta att detta var att gå Sverigedemokraternas ärende. Det räckte med att inte anamma ett vänsterpolitiskt synsätt för att bli misstänkliggjord. Metoden var effektiv, den fick människor att tystna, skämmas och lära sig veta hut angående vem som är ond och vem som är god. Seglora smedjas verksamhet, som finansierades av Svenska kyrkan, gav Socialdemokraterna övning och slutsatser att dra.

En socialdemokrati fattig på politiska idéer har i Sverigedemokraterna funnit en perpetuum mobile för sina kampanjer mot borgerligheten. Sveavägen 68 är helt enkelt beroende av Jimmie Åkesson för sin politiska överlevnad. Talet om anständighet skulle inte ha samma effekt om den mörka fonden Sverigedemokraterna inte kunde målas upp. Är du god, är du vänster och inte borgerlig, stavas den underliggande tankefigur som djupt har skadat och förvridit det svenska politiska samtalet. Det är hög tid att verkligheten dras rätt igen.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Forum för levande historia bjuder in svenskkyrklig Palestinaaktivist

Fredagsbloggen bild

Forum för levande historia behöver granskas och Svenska kyrkans Palestinaaktivism går som vanlig på högvarv, skriver jag i dagens #fredagsbloggen.

Myndigheten Forum för levande historia skapades 2003. Några år tidigare hade dåvarande statsminister Göran Persson (S) tagit initiativet till framtagandet av skriften ”…om detta må ni berätta…” för att öka kunskapen om nazismen och Förintelsens fasor. Initiativets stora vikt kan inte överskattas och myndigheten har en ytterst angelägen funktion och uppgift.

Men det finns frågetecken om hur väl Forum för levande historia förvaltar  sitt uppdrag. Ett av dessa frågetecken skrev jag om i augusti. I skriften ”…om detta må ni berätta…” förmedlas nämligen en falsk och förmildrande bild av vårt land under nazitiden.

Så här skrev jag i texten ”Historien är inte ‘fake news'” på denna blogg i augusti:

Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

’Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.’ 

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

 ’Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.’

 Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

Ytterligare frågetecken uppkommer om man läser i Forum för levande historias kalendarium för hösten. Den 24 oktober har myndigheten bjudit in bland andra den svenskkyrkliga Palestinaaktivisten Anna Hjälm för att tala om mod. Det är såväl uppseendeväckande som tondövt. Hjälm har varit en av Svenska kyrkans många utsända i Israel och Palestina och därifrån spridit den Palestinaaktivistiska propagandan. Hennes ockupationsretorik och legitimering av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Divestment and Sanctions) centrala gestalter, som den palestinske prästen Mitri Raheb, kan man ta del av på den blogg som finns på Svenska kyrkans officiella hemsida  HÄR (och HÄR publicerar hon en annan aktivist).

Kairos Palestina-nätverket, som Raheb har en ledande roll i, är en del av BDS:s infrastruktur. I den infrastrukturen ingår även Svenska kyrkans ledning och internationella avdelning, med olika förgreningar ut i församlingarna, samt Kyrkornas världsråd, något jag bland annat skrivit om på denna blogg under sommaren.

Hjälm går exempelvis, precis som andra av dessa aktivister, till  angrepp mot legitimering av Jerusalem som Israels huvudstad genom flytten av USA:s ambassad dit. Oavsett vilken position man intar i den frågan borde det vara fullständigt otänkbart för Forum för levande historia, vars uppdrag handlar om att verka mot antisemitism, att bjuda in aktörer som förstår så lite av Jerusalems betydelse för judar och av landet Israels konkreta och symboliska roll som hemvist för det judiska folket efter Förintelsen.

Svenska kyrkans Palestinaaktivister har inget i Forum för levande historias paneler att göra överhuvudtaget. Det är dags att myndigheten granskas av nästa regeringen. Verksamhet, fokus och publikationer behöver nagelfaras. I det uppdraget ska även ingå att göra en ny version av ”…om detta må ni berätta…”, som inte ger en tillrättalagd bild av socialdemokraternas Sverige under nazitiden.

Vad gäller Svenska kyrkan, så är Hjälm bara en i raden av utsända som bedriver systematisk anti-israelisk och bitvis anti-judisk verksamhet. En annan svenskkyrklig utsänd på plats är Jessica Lindberg Dik , som inte ens kunde avhålla sig från att på twitter sprida uppmaningar till bojkotter och kampanjer emot att melodifestivalen, som Israel vann, går av stapeln i Israel.

Dik Israel Mello

Det är BDS och dess kulturella bojkotter som talar genom dessa svenskkyrkliga språkrör. Talet om fred eller mod ändrar inte det faktum att dessa aktivister bedriver aggressiva kampanjer mot Israel, med Svenska kyrkan som plattform.

Det sänker Forum för levande historias trovärdighet att figuera i ett sådant politiskt sällskap och det strider mot myndighetens uppdrag. Uppdraget – att informera om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten – är alltför viktigt, och blir bara mer och mer angeläget, för att dessa frågetecken ska behöva resas. 

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Kristendomen är inte partipolitisk

Megafon
KRISTEN OPINIONS VALSPECIAL!

Att politiska partier i egenskap av ideologidrivna verksamheter har inflytande över kyrka, tro och teologi är, förutom världsunikt, eroderande för den kristna tron. Sympatisörer till ytterlighetspartierna V och SD ser sina partier som det sanna kristna alternativet. Det är en av effekterna av en långvarig politisering av kyrka och tro, reflekterar jag i denna valspecial med några timmar kvar till vallokalerna stänger. Och så tittar jag ärkebiskopens knappast klimatsmarta resande.

I kyrkovalet 2017 kopplade de kyrkopolitiska grupper som fortfarande är partipolitiska, S, SD och C, ett hårdare grepp om Svenska kyrkan. Dessa partier håller sig kvar vid de kyrkliga köttgrytorna – plattformen och pengarna – trots att det gått arton år sedan kyrka och stat separerades genom den reform som infördes vid millenieskiftet. För Svenska kyrkan och kristendomen i Sverige är detta en ödesfråga. Partierna kallas i kyrkliga sammanhang för nomineringsgrupper, men de ska kallas vid den rätta beteckningen: De är politiska partier. Med inflytande över ett av världens största lutherska samfund. Om det skrev jag på Smedjan/Timbro i artikeln Kampen om salighetsverket. Johanna Andersson och jag skrev inför kyrkovalet 2017 i DN Dags för Svenska kyrkan och staten att gå skilda vägar. 

Vi skrev:

  • Lagen om Svenska kyrkan behöver upphävas om kyrkan ska vara fri. Inte minst eftersom den reglering som säger att kyrkan ska vara rikstäckande ställer till problem. Istället borde alla kyrkotillhöriga själva få välja vilken församling de vill tillhöra. Det skulle också bli ett lackmustest på vad de kyrkotillhöriga önskar av sin kyrka. De undersökningar som finns visar att de kyrkotillhöriga inte vill att Svenska kyrkan ägnar sig åt politiska utspel, utan åt sina kärnuppgifter. När människor kan välja vilken församling de vill tillhöra, kommer en välbehövlig kyrklig självsanering av uppgifter och förkunnelse ske.
  • Ett annat exempel på att Svenska kyrkan och staten inte skiljts åt är den så kallade ”medlemsavgiften” eller kyrkoavgiften. I praktiken är det fortfarande en skatt. Den är proportionell sett till inkomst och fungerar ungefär som kommunalskatt. I snitt rör det sig om några tusenlappar om året, men kan bli mycket mer. Kyrkliga röster har upprepat höjts för att det måste finnas ett tak för kyrkoavgiften och även ett golv. Detta förefaller givetvis helt rimligt, men förslagen har inte vunnit gehör. Svenska kyrkan får hjälp att ta upp avgiften via skattsedeln. Det är offentliga medel som används för att täcka kostnader för Skatteverkets administration. En uppskattning, om man jämför med den avgift som andra trossamfund betalar för tjänsten, är att det kan röra sig om upp till 100 miljoner per år. Det är givetvis orimligt att Svenska kyrkan får denna service betald med våra allmänna medel.

Att politiska partier i egenskap av ideologidrivna verksamheter har inflytande över kyrka, tro och teologi i Sverige är, förutom världsunikt, eroderande för den kristna tron. Bland kristna finns istället en hel palett av skilda politiska åsikter och även extremister får ta emot nattvarden, förlåtelsen och välsignelse. Det kristna budskapet är en dårskap och en stötesten sedan 2000 år i sin kompromisslösa människosyn: Vi är alla syndare och rättfärdiga i Guds blick. Guds rike är inte av denna världen och kristna är kallade att leva i världen, inte av den. Det andliga och det världsliga regementena är inte samma sak. Det finns en annan sfär, en rymd, i människans liv. En sfär att värna och som i kristen tro handlar om nåden, att födas till ett nytt liv i Kristus, både nu och i evigheten.

Det innebär inte att kristen trostolkning behöver eller ska vara världsfrånvänd eller att den inte är samhällsengagerad, men den är inte ett partipolitiskt program, inte en ideologi, inte en gärningslära och inte ett åtgärdspaket. Intryckt i den formeln eroderar och förtvinar tron.

Det kristna budskapet kallar alla och kan aldrig infångas i en (parti)politisk formel.  Kyrkan är platsen där Kristi evangelium förkunnas: Där lagen väcker människan och evangeliet ger löfte om förlåtelse, upprättelse och ett nytt liv i Kristus.

Att kyrkan görs till och erbjuds som plattform för politiska partiers populistiska försök att sätta likhetstecken mellan sig själva och den kristna tron, är helt främmande för kristendomens och kyrkans väsen. KYRKAN är en annan plats, ett annat rum, såväl bokstavligt som bildligt och symboliskt.

I valet 2014 satsade Svenska kyrkans ledning på att hjälpa till i valarbetet för att göra klimatet till en valfråga. För det anlitade man den kostsamma PR-byrån Westander. Att skapelsen är ett imperativ i kristen tro är det ingen som ifrågasätter. Men när retoriken liknar och sammanfaller med de politiska partiernas, och i synnerhet vissa partiers, missar kyrkan målet. Om det har jag skrivit HÄR.

En annan aspekt av att missa målet är att kyrkliga företrädare agerar med samma dubbelmoral som minister Isabella Lövin (MP) uppvisat och uppmärksammats för. Lövin har fått kritik för sina många och dyra flygresor samt att hennes parti vill förbjuda de bilar hon anser att hennes man kan få fortsätta köra. Krav, livsomställning och förbud gäller andra, men inte henne. 

Jag håller på att gå igenom ärkebiskop Antje Jackeléns resande de senaste åren. Flera som följer henne i sociala medier har konstaterat att hon uppseendeväckande ofta besöker olika delar av världen på konferenser och möten. Något som påverkar arbetet på hemmaplan i bland annat kyrkostyrelsen (jämförbart med kommunsstyrelsen), där hon är ordförande. Jackelén är starkt profilerad i klimatfrågan och flyger till klimatmöten över jordklotet. Inte heller till andra möten åker Jackelén tåg. Eller verkar föreslå att möten kan ske via Skype eller liknande verktyg. 

Nyligen skrev ärkebiskopen tillsammans med bland andra Malena Ernman i DN om klimathotet. Inte om det egna resandet förstås, utan om andras. Vi andra ska lägga om våra liv. Gärningslära kallas det, för det första. Och för det andra: Att förkunna lag för människor, innebär för dem med kyrkliga/prästerliga/biskopliga uppdrag att den behöver åtföljas av evangeliets ord om förlåtelse och upprättelse. Men så är det inte i de återkommande kyrkliga utspelen om klimatet. I tider där inte minst unga människor har klimatångest och oro borde en kyrkas uppdrag vara av en mer själavårdande natur. Även själavården ligger som ett huvudstråk i uppgiften att vara präst eller biskop.

En tredje aspekt är att artikelförfattarna i DN ligger farligt nära MP:s populism, när de försöker anspela på den varma sommaren.

Malena Ernman tar givetvis inte heller tåget till världens operascener. 

En av de andra frågor, förutom klimatet, som blivit partipolitisk i Svenska kyrkan är den polariserade, samhällssplittrande, migrationspolitiken (om det skrev jag HÄR Svenska kyrkan som valarbetare). Centerpartiet är exempelvis ett av de stora partierna bland kyrkliga väljare. Det är intressant, eftersom Centerns starkt marknadsliberala politik sällan lyfts fram av dessa kyrkliga väljare, trots att det är den grund Centern vilar på.

Jag ska ta två exempel på hur kyrkan och kristendomen kidnappas i valtider och associeras med ytterlighetspartierna V och SD, en spegel av hur den svenska kartan inför valet ser ut således. Det första är hämtad från en känd profil, med stor spridning i magasins- och bloggvärlden, som skriver under namnet Underbara Clara. Så här skriver hon på sin blogg:

”För mig som kristen känns Vänsterpartiet som ett rimligare alternativ som ligger mer i linje med min gudstro. Att vi som har mycket ska dela med oss till de som har mindre.”

På den andra ytterlighetskanten finns kristna som är övertygade om att SD är frälsningen. Så har säger den frikyrkliga pastorn Lars Enarson:

”Det som sker nu i Sverige ingår i en medveten strategi att bryta ner samhället för att kunna införa antikrists diktatur. Det enda parti som erbjuder ett alternativ till denna utveckling är Sverigedemokraterna.”

Jesu Kristi uppdrag var, är, frälsningen, han startade inget parti och hade ingen ideologi. I världen, men inte av den. När frälsningen blir inomvärldslig och enbart handlar om samhällsbygge och politiska system skyms evangeliets kärna och stjärna. Den rymd som öppnats krymper och evighetsperspektiv reduceras till det dagsaktuellas timliga villkor. Det är också ett perspektiv denna valdag 2018.

Annika KO

#valblogg2018

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

De kyrkliga 68:orna i motvind

Bild logga rätt

68-kyrkan och dess efterföljare tycker inte om att förlora tolkningsföreträdet. Det har sommarens debatter visat, skriver jag. Och vad har tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, biskop Eva Brunne och tidigare ordförande i Tro och Solidaritet Peter Weiderud gemensamt? Jo, Kyrkornas världsråd, World Council of Churches (WCC). En politisk verksamhet under kyrklig täckmantel att hålla ögonen på. Och vad WCC brukar hålla ögonen på? Israel. Så klart.

Ett och ett halvt år efter att docent Johan Sundeens forskningsinsats om 68-kyrkan publicerades, har ett antal personer som är obekväma med forskningsresultaten tagit till orda. Man kan fundera på varför det tagit så lång tid för dem att reagera. En enkel förklaring är Bommersviksstrategin: Tig ihjäl dem som synar maktutövningen/ideologin, och när inte det går, förneka och går inte det heller, så misskreditera avsändaren. Sommarens debatter har visat prov på den strategin.

En av dem som representerar det kyrkopolitiska tolkningsföreträde som varit förhärskande, men som mer och mer löses upp, är tidigare ärkebiskop Anders Wejryd. I en stort uppslagen artikel i DN i juli ansåg han att hans personliga upplevelser av 68-kyrkan bevisade att det inte funnits en av 68-marxismen influerad vänster, som såg kyrkorna som lukrativa och nyttiga plattformar för den politiska omformningen av samhället.

I den tidigare facktidskriften för präster, Svensk Kyrkotidning (jag var själv redaktionsmedlem under 1990-talet, när tidskriften hade en sådan inriktning) – en tidning med mer oklar ambition idag – skriver Wejryd på samma tema i det senaste numret.

Jag noterar att den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora*, som Svenska kyrkan finansierat, fortfarande annonserar i SKT.

SKT:Seglora bild

Det enda Wejryd lyckas med i artikeln är att leverera exempel på det som forskningen om 68-kyrkan visat: Hur ett nätverk, en krets, en generationselit, blinda för sitt eget tolkningsföreträde, sätter likhetstecken mellan sig själva och Svenska kyrkan.

Att Wejryd inte tycks begripa något idéhistoriskt om marxismen och dess förgreningar är besvärande. Att han visar upp den bristen såväl i Dagens Nyheter som i Svensk Kyrkotidning är informationsbärande. Om det är ett uttryck för Wejryds blindhet för det egna tolkningsföreträdet, ren okunskap eller maktarrogans, eller en kombination av denna treenighet, låter jag vara osagt.

Några nyckelcitat ur Wejryds artikel i SKT:

Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala sommaren 1968 öppnade kyrkan för samhället och för många i samhället öppnade den ögonen för kyrkan. Så här femtio år efteråt finns försök att sprida en bild att mötet stängde kyrkan för många, i och med att ”marxisterna” skulle ha tagit över och liksom kidnappat kyrkan.

 Unga människor, påverkade av sextiotalets frihetlighet, kom påfallande snabbt att kliva in på de kyrkliga arenorna. För det fanns många skäl. Dels att de faktiskt hade idéer som de ville förverkliga, dels att många av dem (oss) fostrats i ett (utgående) folkrörelsesverige. Vi kunde skriva motioner, göra propositionsordningar och var vana vid tröga sammanträden. Dessutom var det, åtminstone i Svenska kyrkan, ett stort generationsskifte bland prästerna med många lediga tjänster. 

 Det är lättare att göra nyheter av politik och uppenbarligen också lättare att skriva modern historia utifrån ställningstaganden mot rasism, stöd till befrielserörelser, ifrågasättande av ekonomiska ordningar eller överförsiktighet mot Sovjet, vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid.

Wejryd ägnar sig, fortfarande, åt den historierevisionism och eufemism om kommunistiska diktaturer som var signifikant i 68-rörelsen. Så här skriver han om Sovjet: ”vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid”. 1968 och tiden som följde skulle alltså inte Sovjets aggressioner, Gulag, Stalin och Berlinmuren vara kända verkligheter?

Intressant är att Wejryd i sin artikel förfäktar att kampen mot ersättningsteologin, det vill säga den teologi där judendomen ses som upphävd av kristendomen, fanns som en viktig punkt på agendan vid Kyrkornas världsrådsmöte i Uppsala 68. Det speglar snarare 68-kyrkans anhängares önskan att förknippa sin politiska uppfattning med allt gott och riktigt. Wejryd försöker med manövern bemöta den samtida kritiken mot Svenska kyrkans lednings flathet inför att att avstånd från allersättningsteologin, även den som palestinska kristna förkunnar. Frågan om Israel och Palestina var och är central för 68-kyrkan, men då ur ett politiskt perspektiv.

Professor emeritus och prästen Carl-Henric Grenholm, tongivande i 68-rörelsen, speglar i boken Palestinafrågan och den kristna opinionen(1972) generationselitens uppfattning: den judiska staten Israel är ett uttryck för imperialistisk kolonialism. Nu intog Grenholm en extrem position och menade att palestiniers politiska kamp för att utplåna Israel borde stödjas. Men han var dock inte ensam om den synen. Precis som Wejryd ser Grenholm tillbaka på 68-tiden som djupt formande. Så här uttryckte Grenholm det i tidningen Dagen 2016:

– Jag tänker på de frågor som diskuterades vid Uppsala 68 varje dag. Det har präglat hela mitt liv, säger Carl-Henric Grenholm, präst och professor emeritus i etik vid Uppsala universitet.

Tidigare biskopen Martin Lind, som i likhet med biskop Eva Brunne och tidigare ärkebiskop KG Hammar (som uttalat sig på liknande sätt om inflytandet från 68) är anhängare av Ship to Gaza, beskrev formandet under 68-rörelsen på liknande sätt i samma artikel:

– Hela mitt liv fick ett nytt förtecken, som jag fortfarande bär. Det har gjort mitt liv rikare, mer spännande och definitivt närmare livets källåder, säger Martin Lind med syfte på vad 68-rörelsen har betytt för honom.

– Men jag skulle inte säga att dagens kyrka uppfyller våra drömmar, fortsätter han.

– Även om Svenska kyrkan och en rad andra kyrkor i vårt land har radikaliserats, ja till och med nuvarande påven får inkluderas bland de radikala så återstår mycket att förändra.

Wejryd skriver också om det radikala engagemanget. Analysen av, diskussionen om och kritiken av 68-kyrkan betecknar Anders Wejryd som ”aggressivitet mot Svenska kyrkan”. Tydligare än så här kan det inte uttryckas att han uppfattar det som att hans och 68-generations påverkan och deras tolkningsföreträde utgör och är Svenska kyrkan:

När det nu väckts en aggressivitet mot Svenska kyrkans utveckling av olika, sinsemellan oförenliga, anledningar, så funderar jag på vad som skulle varit annorlunda utan förändringarna som började på sextiotalet.

Anders Wejryd lyfter fram Kyrkornas världsråd möte i Uppsala 68. World Council of Churches (WCC), med säte i Genève, bildades 1948 och är en stor ekumenisk organisation med i huvudsak protestantiska och ortodoxa kyrkor som medlemmar. Det rör sig om över trehundra medlemskyrkor från fler än hundra länder. För Svenska kyrkan är Kyrkornas världsråd en viktig aktör. Kyrkornas världsråd bedriver påverkansarbete och särskilt tydligt har det varit och är det i frågan om Israel och Palestina.

Kyrkornas världsråd grundade följeslagarprogrammet (EAPPI) efter den andra intifadan i början av 2000-talet. EAPPI sänder volontärer för att bevaka Israels agerande. I själva verket är EAPPI en pro-palestinsk politisk rörelse under kyrklig täckmantel, som samarbetar med organisationer som företräder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS.

PIEF (Palestine Israel Ecumenical Forum) är en annan del av Kyrkornas världsråds förgrenigar. PIEF har bland annat varit aktiva i publiceringen av det så kallade Kairosdokumentet, som är produkt från BDS-nätverket.

Anders Wejryd blev 2013 Kyrkornas världsråds president i Europa, efter att ha haft en position i exekutivkommittén. Samma år, 2013, valdes biskop Eva Brunne in i Kyrkornas världsråds centralkommitté.

Peter Weiderud, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet/Broderskap och utrikeschef i Svenska kyrkan, blev direkt efter tiden som utrikeschef i Svenska kyrkan chef för Kyrkornas världsråds internationella avdelning (2002-2006). Hans intresse då var att bedriva påverkansarbete för ekonomiska bojkotter mot Israel.

Kyrkornas världsråds nuvarande generalsekreterare Olav Fykse Tveit fullföljer linjen och det har hänt att Kyrkornas världsråds representanter inte släpps in i Israel då de anklagas för att stödja BDS.

Kyrkornas världsråds fixering vid Israel går långt tillbaka i tiden. I en omfattande rapport beskrivs hur Kyrkornas världsråd, likt FN, har långtgående kritiskt fokus på Israel. Politik spelar en central roll i världsrådets agerande och aktiviteter. De arabiska kristna fick världsrådet att tona ned sitt stöd för staten Israels bildande. De rysk-ortodoxa medlemmarna fick Kyrkornas världsråd att avstå från att fördöma Sovjets invasion i Afghanistan. Kyrkornas världsråd har haft en överslätande hållning i förhållande till PLO:s och PFPL:s våld. Problemet med terrorn var enligt Kyrkornas världsråd att det kunde försämra palestiniernas sak.

Rapporten är en skakande läsning om Kyrkornas världsråd fixering vid Israel och överseende med totalitära regimer. Kyrkornas världsråd, WCC, är en organisation, en plattform, en infrastruktur, med en politisk agenda under en kyrklig täckmantel – och med sedvanlig retorik om fred och rättvisa.

Det här är första avsnittet på Kristen Opinion om Kyrkornas världsråd.

Mer om sommarens 68-debatter: Johan Sundeen DN. och Kristen Opinion.  Annika Borg/Johanna Andersson Kyrkans tidning, HÄR och HÄR.  Mer om kyrkliga 68:or och Kyrkornas världsråds möte 68 Smedjan/Timbro.

Annika Borg 

Annika KO

*I en krönika av prästen Anna Karin Hammar på sajten Dagens Seglora 2014 uppmanades kyrkorna till BDS.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

 

 

Hårdvinklad källa med sanningsanspråk

Svenska kyrkan på nationell nivå har startat en hemsida för att tillrättalägga olämpliga påståenden om sig själv. Dessa påståenden beskrivs vara falska eller, i mildare form, uttryck för missförstånd. På sidan, kallad #gåtillkällan, presenteras alltså fakta på ett tillrättalagt och maktvänligt sätt. Det innebär att en viss tolkning företräds, att långa och nyansrika debatter förenklas och att tongivande kyrkoetablissemangsföreträdares mindre lyckade utspel i en sakfråga inte redovisas utan behändigt nog utelämnas.

Två av ”gå-till-källan-faktaredovisningarna” har jag en viss inblick i. Opartiska kan jag inte uppfatta dem vara, snarare hårdvinklade. Den första handlar Svenska kyrkans inställning till Israel. Det som står på källanhemsidan är starkt förenklat och selekterat. Påståendet som där bemöts formuleras så här: ”Ibland har det felaktigt påståtts att Svenska kyrkan är emot Israels rätt att existera.”

Jag kan här ge kompletterande alternativa förslag på påståenden, som är lika sanna som det som lyfts fram på #gåtillkällan.

Exempel 1:

#Är det sant att Svenska kyrkan spridit antisemitism på sin hemsida?

Svar ja. Svenska kyrkan har varnat för en världsomspännande, illvillig judisk lobby, vilket är en klassisk antisemitisk tankefigur. Det aktuella dokumentet togs inte bort förrän saken uppmärksammades i en kyrkomötesmotion 2015.

Påstående 2:

#Är det sant att Svenska kyrkans högsta beslutande organ – kyrkomötet – trots detta inte tyckte att de behövde se över sina rutiner för vad man publicerade på sin hemsida?

Svar ja. Rutinerna uppgavs fungera fint, trots att ingen på kyrkokansliet uppmärksammade texten som varnade för en judisk lobby.

Denna typ av ställningstaganden har funnits länge i Svenska kyrkan. I detta sammanhang kan jag hänvisa till Marek Zytos bok I väntan på Messias. Att överleva Förintelsen (1998) där han ger följande exempel från ett svenskt seminarium om fred i Mellanöstern, med kyrklig medverkan:

En kvinnlig präst, djupt engagerad för rättvisa åt palestinierna, tillfrågades om vart då det judiska folket i Israel skulle ta vägen. Som om det vore naturligast i världen svarade hon: ’Jag vet inte… Till Tyskland och där bygga upp en egen stat. Det var ju tyskarna som ville förinta er, inte palestinierna.’

På #källan-hemsidan hänvisas i denna fråga till dokumentet ”Guds vägar”, ett sällan använt och kortfattat dokument om relationen judendom – kristendom som Svenska kyrkan alltid hänvisar till vid kritik för ensidiga ställningstaganden mot Israel.

Det andra exemplet handlar om #mitt kors. När det begav sig var en rad företrädare för Svenska kyrkan ute och misstänkliggjorde detta initiativ. Bland andra varnade ärkebiskopen för det antiislamiska tankekomplexet som doldes bakom initiativet. Biskopen i Härnösand kallade det hela ”en storm i ett vattenglas” och beskrev oss initiativtagare enligt följande:

” – Det som utspelas på sociala medier berör ofta en ganska snäv krets av personer som är vana att torgföra sina åsikter.” Här anar vi en klassisk härskarteknik som består i att förlöjliga människor och beskriva dem som på samma gång betydelselösa och uppblåsta. Men dessa perspektiv omnämns inte på ”gåtillkällan” när det handlar om #mitt kors. Istället återfinns där överslätande formuleringar, som följande:

Inom Svenska kyrkan ryms många olika åsikter och några personer, bland dem dåvarande kommunikationschefen på kyrkokansliet i Uppsala, menade att #mittkors-kampanjen riskerade att bidra till att grupper ställs emot varandra. Andra, präster, biskopar och lekfolk, inom Svenska kyrkan såg ingen fara med initiativet. Många deltog med bilder på sina kors och många skrev om vad det betyder för dem att bära korset.

Kort sagt: att gå till denna tillrättalagda #gåtillkällan-källa ger en tydlig bild av vilken hållning Svenska kyrkan på nationell nivå ser som den önskvärda i olika kontroversiella frågor. Felsteg försvinner behändigt, nyanser likaså. De kritiserades hållning reduceras till en förenklat formulerad fråga vars svar är givet på förhand. Den som vill gå till denna källa bör alltså förhålla sig synnerligen källkritiskt.

https://www.svenskakyrkan.se/ga-till-kallan/om-israel-palestinafragan

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/diskussionen-forsvaras-av-det-islamfientliga-tankekomplexet/

http://www.dagen.se/biskop-debatten-kring-mitt-kors-ar-en-storm-i-ett-vattenglas-1.768905

Johanna Andersson

Johanna KO

 

Svenska kyrkan och islamisterna

Under många år har jag skrivit om Svenska kyrkans lednings flört med islamister. Min enkla analys är att det är vänstern som känner igen sig i en ideologi om det totalitära samhället, världsordningen och kampen för världsherraväldet. Sedan finns det säkert ren naivitet, okunskap och dumhet också.

Salahuddin Barakat, imamen som i DN i helgen inte tog avstånd från dödsstraff om någon lämnar islam, har för kyrkan varit en samarbetspartner. Barakat säger i DN att i det perfekta islamistiska samhället, med rätt sanning, rätt tolkning, så vill ingen lämna islam. Diktatur kallas det. I samma cocktail som religion blir det riktigt riktigt giftigt. Trots det budskapet har han ändå lyckats förbli rumsren så länge.

Reportaget i DN, 2018 (!), beskriver det många av oss hävdat i decennier: Det går inte att skilja religion från kultur, religion kan bokstavligt talat vara på liv och död, religion kan vara fullständigt förtryckande och islams helveteslära tolkas bokstavligt. Jag är inte imponerad av Niklas Orrenius, men det säger väl något om DN att de nu publicerar en sådan text från verkligheten och förtrycket i Sverige.

Salahuddin Barakat, således. Som Svenska kyrkan odlat. Som ärkebiskop Antje Jackelén skrivit tillsammans med i DN. Religion kan hjälpa människor ur våldsbejakande extremism, skrev de tillsammans 2017, Barakat och Jackelén. Inte ett ord om att han anser att dödstraff för att lämna islam är ett alternativ eller förespråkar ett totalitärt teokratiskt samhälle. Hur kan man se så fel? Eller väljer Svenska kyrkan sällskapet? Oavsett vilket, kyrkan har bidragit till att legitimera klart uttalade totalitära ideologier.

När jag och två kollegor startade Facebook-gruppen Mitt Kors 2016 ansåg Barakat att det var ett korståg mot islam. Hans text på Facebook var mycket obehaglig. Svenska kyrkan nationellt lade ut den på kyrkomötets officiella facebooksida och kyrkligt anställda på kyrkokansliet skrev positiva kommentarer om Barakats inlägg. Svenska kyrkan spred således att vårt initiativ att sätta på sig ett kors, ta en bild och lägga ut den på Facebook i solidaritet med de kristna som utplånas i Mellanöstern var ett korståg mot islam.

Never forget.

Barakat Mitt Kors 2

Annika Borg

Annika KO

 

Härskartekniker del 2: Tekniska finter

Wanja Lundby Wedin (S)* vill inte kännas vid några härskartekniker och har kommenterat mitt förra blogginlägg på Facebook. Hon skriver:

”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra det. I samma stund redogjorde utskottets föredragande för att han just fått information om detta, vilket gjorde att jag avstod från att upprepa det. Så enkel är förklaringen – härskartekniker handlade det inte om. Kanske vore snyggt med en ursäkt efter en sådan fullkomlig utskåpning?”

Angående detta kan man reflektera över att Lundby Wedin tydligen inte läst utskottets betänkande innan debatten i plenum: ”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra detta”. Betänkandet är daterat till den 29 september, så det torde ha handlat mer om motivationsbrist än tidsbrist för Lundby Wedin. Man kan också notera att utskottets föredragande ”just fått information om detta”. Varför så sent? Behövde kyrkans hus flera veckor på sig för att informera utskottet om att de skrivit sitt betänkande baserat på felaktig information?

I en replik till Dag Sandahl sade sedan utskottets föredragande:

”Då kan jag ju ge ett konkret svar på frågan om det här förslaget då. Det står på sidan två i betänkandet här att ärendet behandlades av kyrkostyrelsen den 14 juni 2016 som återremitterade det till arbetsutskottet för vidare beredning. Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen så du kommer att få möta det på nytt igen när du kommer på möte med kyrkostyrelsen och då kan du ju lägga fram önskemål och synpunkter. Men jag tror att det här som kommer fram blir då en kanske en förkortning lite grand av det som ju lades fram när du träffade kyrkostyrelsen tidigare här i år.”

Av detta inlägg framgår inte att det står fel i betänkandet. Intressant är också följande passage: ”Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen…”. Kontakter idag! Utskottets föredragande hade alltså samma dag som ärendet varit uppe i plenum fått nya uppgifter från kyrkans hus. Varför så sent när betänkandet varit klart länge? Och hur tolka formuleringen att ”den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen”? Det var knappast ett svar på min motion. Knappast heller en redogörelse för att frågan om en policy för förtroendevalda trots allt är aktuell och att yttrandefrihetsfrågan för förtroendevalda fortsatt är hotad.

Jag ser i detta mest tekniska finter och hade önskat att ett ja kunde vara ett ja. Och ett nej ett nej.* Att Lundby Wedin har en rad lojala supportrar på Facebook som ironiserar över oss som vågar oss på kritik är kanske inte ägnat att förvåna.

Det hela kan följas här: https://www.facebook.com/groups/239957022707/10154793524077708/?comment_id=10154794182792708&notif_t=like&notif_id=1480613247529285

Johanna Andersson

Johanna KO

*Wanja Lundby Wedin är Kyrkostyrelsens förste vice ordförande *Matteusevangeliet 5:37

En försmak om vad som komma skall. Kyrkohandboksförslaget del 5.

I min förra text skrev jag att de små språkliga glidningarna för att genderneutralisera Gud inom en snar framtid kan innebära att vi ber till Gud, vår Moder. Utan att precisera vad eller vem vi menar med det.

Jag hade fel.

Vi är redan där. Ett utskick om kollekt från kyrkan centralt visar att det kommande beslutet om det kritiserade  kyrkohandboksförslaget i praktiken föregrips.

Idag söndag samlas det in rikskollekt till kyrkans internationella arbete. Gunilla Hallonsten, chef för Svenska kyrkans internationella arbete, har författat kollektcirkuläret som skickats ut till samtliga församlingar. Ett A4-papper med text. Svarta bokstäver mot vit bakgrund. Svenska kyrkans logga garanterar avsändare och seriositet.

Jag kommer inte att gå närmare in på, att det idag i kyrkoåret är Heliga Trefaldighets dag, som också är Missionsdagen, samtidigt som ”mission” i cirkuläret har fått en helt ny innebörd. Det kan ni läsa och reflektera över själva, cirkuläret i dess helhet finns bifogat längre ner i texten.

Jag kommer inte heller att grotta ner mig i hur kollektcirkuläret beskriver Svenska kyrkans uppdrag, men noterar att ordet ”evangelium” inte ens förekommer.

Inte heller kommer jag att försöka bena ut vad cirkuläret menar när det hävdar att ”vi delar tro med varandra”.

Istället kommer jag att berätta för dig att Svenska kyrkan inte längre är kristen. Den Treenige Guden – Fader, Son och Ande – är ersatt av en gud som beskrivs som ”Fader och Moder”, ”Syster och Broder” och ”livgiverska och inspiratör”.

Cirkulärets avslutande bön lyder nämligen:

”Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.”

Nu är täckelsen rivet undan skrymteriet. Nu är korten synade och jag konstaterar följande: Min kyrka är kidnappad. Är det här en kristen kyrka, eller en synkretistisk, allmänreligiös organisation med fokus på humanitärt arbete och klimatförändringar? En organisation vars ledning inte tvekar en sekund inför att avsätta Gud och skapa en ny, som bättre passar de egna syftena? En organisation som tillber en gud som är ”Fader och Moder” och som inte betonar vikten av Nåden utan talar om nåden med litet ”n”. Vem är denne ”dig” vi ber till?

Anna Karin Hammar, präst, teologie doktor och ledamot i Svenska kyrkans läronämnd, fällde under EuroPridefestivalen 2008 det numera klassiska uttalandet: ”Man avskaffar inte en religion bara för att man inte gillar den. Man ändrar den.” Så här åtta år senare är det tydligt att Anna Karin Hammar och hennes trosfränder i kyrkoledning menade allvar. För nog har man ändrat religionen, alltid.

Inom Svenska kyrkan har vi olika tolkningar av den kristna tron, det är som det ska vara. Men nu det handlar inte längre om olika tolkningar – den teologi som formuleras i kollektcirkulärets bön går inte, med bästa vilja i världen, att definiera som kristen.

Kanske har jag missat något, men när fattades beslutet att Gud är Moder, Syster, Broder? Vilka har fattat beslutet? Visa oss protokollet från mötet! Dessutom: Förväntas jag som präst stödja denna nya teologi och detta nya kyrkans uppdrag? Om så är fallet vill jag säga att min kallelse som präst i Svenska kyrkan är att verka i en kristen kyrka, att förkunna evangeliet om Jesus Kristus och Treenig Gud – Fader, Son och Ande. Något annat varken kan eller tänker jag göra.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Varje präst har genom prästvigningen accepterat ansvaret att förkunna den kristna tron så att människor bereds möjlighet att komma till tro på Kristus och därigenom bli frälsta. Prästämbetet är ett läroämbete. Det är inget litet ansvar vi tar på oss, och för den som tar detta ansvar på allvar är det helt omöjligt att be den bön Svenska kyrkans kollektcirkulär påbjuder. Vi känner igen bönens struktur och flera av formuleringarna, men det är inte den kristna guden vi ber till. Den präst som förkunnar en gud som är ”Fader och Moder, Syster och Broder” förleder människor.

Det är självfallet i sin ordning för varje individ att tro hur man vill, eller inte tro alls. Men en präst eller biskop som känner själva kristendomens kärna – Treenig Gud – skava så till den milda grad att prästen vill avskaffa den, bör vara sann mot sig själv.

Känner man att man, som Anna Karin Hammar uttryckte det, ”inte gillar” kristendomen, är mitt förslag följande: Gå ihop och starta eget! Var och en är fri att registrera ett trossamfund. Knyt de människor till er som delar era åsikter och visioner! Be Skatteverket om hjälp att samla in medlemsavgiften. Formulera vilken trosbekännelse ni vill och stöp er gudsbild i valfri form.

Idag kommer kyrkvärdar att läsa Gunilla Hallonstens beskrivning av kyrkans uppdrag för landets gudstjänstbesökare. Vissa kommer även att be den avslutande bönen och då är vi faktiskt redan där jag förutspådde härom dagen – men mycket, mycket tidigare än jag någonsin kunde ana. Då ber vi till avgudar i Svenska kyrkan och förutsatt att kollektcirkulärets utformning har godkänts av högre ort, så gör vi det på uppmaning av kyrkans ledning.

Nu måste vi börja prata teologi. Nu går det inte att ducka längre. Nu måste vi börja föra seriösa teologiska samtal inom Svenska kyrkan, både för att reda ut hur Svenska kyrkans tro och lära ska utformas, hur vi har hamnat där vi befinner oss idag och vad som egentligen är vårt uppdrag. Så här kan vi nämligen inte ha det. Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt och vill vi på allvar kyrkans väl så måste vi börja föra diskussionen.

I ljuset av det idag är Heliga Trefaldighets dag, Missionsdagen, vill jag avsluta med att påminna om hur Jesus själv formulerade vårt uppdrag i missionsbefallningen:

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Läs kollektcirkuläret: SKM_C224e16052014480

Helena Edlund

Helena

 

 

Kyrklig brist på självkritik

Jag arbetar på ett universitet och har med tiden fått en del lärda vänner. Universitetsmiljön skiljer sig från den kyrkliga miljön på ett sätt som i dessa dagar framstår mycket tydligt. Låt mig ge två enkla exempel:

En god vän tillhör de mest framstående, också i internationella sammanhang, inom sitt område. Med anledning av en bemärkelsedag ordnades ett större symposium till hans ära i en europeisk huvudstad. Nobelpristagare fanns bland talarna. Detta fick jag veta från andra personer, själv sa han inget förrän jag frågade. Och mitt förslag att han genast skulle skicka informationen till kommunikationsavdelningen för spridning avvisade han energiskt. Det skulle verka självgott att göra så. Hans narcissistiska ådra är svagt utvecklad.

Mitt andra exempel handlar om en person, också han framgångsrik forskare, verksam utanför Sverige vid ett av de mest ansedda universiteten i världen. Han har av och till varit utsatt för kritik för sin forskning, naturligtvis. Ibland av ett ganska hårdhänt slag. Hur gör du nu, undrade jag vid ett sådant tillfälle när han var särskilt ansatt. Jag bjuder in min kritiker, svarade vännen. Jag ordnar ett seminarium så fort som möjligt så att vi kan tala om saken. Det är viktigt för mig att få fördjupad förståelse för kritiken och ta reda på om det ligger något i den.

Varför kommer jag då att tänka på dessa två exempel just idag? Jag ser kyrkoledningens ständiga twittrande och spridande av egna utmärkelser och framgångar. Och jag noterar hur man nu försöker avfärda en granskande Timbro-rapport istället för att initiera ett samtal om den kritik som framförts. Och bakom kyrkoledningen finns ett helt Facebook-hov av kommunikatörer och andra lojala tillskyndare som snabbt uppfattar åt vilket håll vinden blåser. Sådana verkar vara betydligt svårare att uppbåda i universitetsvärlden.

Johanna Andersson

Johanna KO

Läs också: http://bloggardag.blogspot.se/2016/03/det-hemmablinda.html