Världens kristna är under attack

Världens kristna är under attack. Den besinningslösa terror som idag drabbade Frankrike, har under lång tid varit vardag för Mellanösterns kristna: En präst har avrättats under pågående mässa. Flera andra togs som gisslan. Symboliken är slående. Mördarna kränker kyrkorummet och manifesterar därigenom inte bara sitt förakt för livets helighet, utan även för kyrkan, dess sakrament, den kristna tron – ja, för Kristus själv.

Nu måste vi se verkligheten.

Den kristna tron är under attack. Angriparen bärs av den jihadistiska, apokalyptiska, hatiska visionen om de otrognas totala underkastelse. De som tillber och tillhör Kristus förnedras och förföljs. Attacker mot kyrkor i Europa och Sverige har skett tidigare. Synagogor har en ständig hotbild mot sig och har utsatts för attentat. Men aldrig tidigare i modern tid i Europa har en präst slaktats när han firar mässa och till Jesu åminnelse bryter brödet och blandar vinet.

Kristna värden är under attack. Den barmhärtighet och medmänsklighet som ska känneteckna dem som följer Jesus, och som sägs ha kännetecknat den mördade broder Jacques Hamel, har idag mötts av skoningslöst hat och förakt för livet.

Må kärlekens Gud driva hatet ur deras hjärtan.
Må vi stå enade i kampen mot Ondskan och barbariet.
I Jesu namn.
Amen.

Johanna Andersson, Annika Borg, Helena Edlund

Annonser

Terrorns offer

STOCKHOLM-BRYSSEL: Annika Borgs tal hölls vid en samling till minne och stöd för terrorns offer efter attentaten i Bryssel. Raoul Wallenbergs torg, Stockholm, den 24 mars 2016. 

Den här kvällen ville jag försöka förmedla hopp, men när jag tänkte på hur, så insåg jag att läget är för allvarligt. Det är allvaret vi behöver tala om.

Jag vill börja med några strofer ur en dikt av författarinnan Karin Boye. Dikten heter Rädda barnen och utkom i en postum diktsamling 1941. Hon skrev den när våldet blossat upp i Europa:

Jämmer i vinden, gråt i regnet

bryter freden i tigande kvällar.

Mitt ibland självtillräckliga stater

tvingas mänskorna bittert lära:

jorden har krympt och blivit liten;

aldrig var hela Europa så nära.

Våra tankar går i kväll till terrorns offer och till alla de anhöriga som i denna stund förtvivlar eller ännu inte vet vad som hänt sina anhöriga, som inte har hörts av sedan morgonen den 22 mars.

Paris. Köpenhamn. Paris. Bryssel. Bara det senaste året. Extremisternas attacker riktar sig mot våra samhällens hjärtan: mot de människor som bär upp våra samhällen, som tror på dem. Men attentaten riktar sig också mot yttrandefriheten, och den judiska minoriteten har vid flera attacker varit hatets måltavlor. Attackerna, med vapen och bomber konstruerade för att trasa sönder så mycket som möjligt, riktar sig mot vår livsstil, vår värld och de värden vi håller för heliga: frihet, jämlikhet, broderskap och systerskap.

Frankrikes president Francois Hollande säger att vi befinner oss i krig. Bara för att krigets dramaturgi inte följts är det många som inte förstått det. Det kommer ta tid för hans ord att sjunka in, det är starka ord. Men det är sanna ord.

Och våra ledares ansvar är inte bara att upprepa samma ord som efter Paris, Köpenhamn, Paris, när nu Bryssel drabbats av attentat. Det räcker inte att EU:s inrikesministrar träffas idag för att uttrycka solidaritet. Solidaritet uttrycker vi här i kväll. Deras uppgift och uppdrag är inte att tala om det öppna samhället utan att möjliggöra det.

Terror är inget nytt. Kunskapen om de miljöer som utgör grogrund för radikalisering är inte ny. Hotbilden är inte ny.

I torsdags hade en av vår tids viktigaste och mest aktuella filmer premiär: Watching the Moon at Night av filmarna Bo Persson och Joanna Helander. I filmen intervjuas anhörig till offer för terrorism, i Algeriet, i Nordirland, i Israel, i Spanien – över hela världen där denna farsot skördat liv. Terrorismens, hatets och antisemitismens mekanismer friläggs. Flera experter medverkar i filmen och förmedlar lager efter lager av kunskap. Två lärdomar kan vi dra av historien: Det första är att förbereda oss för det värsta. Det andra att aldrig tro att någonting löser sig av sig själv.

Det är nu detta Europas ledare och våra svenska beslutsfattare behöver ta till sig och agera utifrån.

I Sverige är vi ständigt nyvakna, yrvakna och naiva. Miljöer där extremism gror har vuxit, trots stora sociala insatser under många år. Statliga medel har gått till att finansiera religiös verksamhet där hat mot väst grott.

Anna Kinberg Batra sa i en intervju i dag i Svenska Dagbladet att hon inte hade kunnat förställa att terror skulle fortsätta att ta så stort politisk fokus efter attentatet mot Charlie Hebdo. Det är mer än naivt, det är djupt okunnigt. Där hon ser enstaka händelser, visar experter på mönster. Där hon ser ett slut, ser de som är insatta en upptrappning och som Hollande sa: ett krig.

Och inrikesminister Anders Ygeman talar om det öppna samhället och om solidaritet.

Men det öppna samhället förblir inte öppet för att vi säger det. Nu krävs att lagstiftning kommer på plats.

Inte ens det som EU:s ledare kom överens om efter dåden i Paris, om att utbyta information om passagerarlistor, har ännu realiserats. Ännu en gång talas om att säkerhetstjänsterna måste bli bättre på att utbyta information. För vilken gång i ordningen hör vi det?

I Sverige har vi inte ens en nationell säkerhetsstrategi. Vi har ett politiskt säkerhetsråd som ingen vet vad det gör. Ännu finns ingen lagstiftning på plats mot terrorresor. Och ändå ligger Sverige tvåa efter Belgien vad gäller antalet som rest för att begå terrorbrott i Mellanöstern, trots att man talat om att det behövs i åratal.

Det vi har lyckats med är en hjälptelefon.

Att visa solidaritet med terrorns är för oss som medmänniskor att kräva av våra makthavare att de nu agerar och ser till att genom lagar, resurser, samarbeten, expertgrupper, och genom att ta till sig den kunskap som finns, ser till att bevara det öppna, fria samhället.

Det är så, och endast så, våra ledare kan göra anspråk på att de visar solidaritet med terrorns offer.

Karin Boyes dikt Rädda barnen, som jag läste ur inledningsvis, slutar med en strof om att vi inte kan veta vad som sker, hur långt vi räcker till, men det vi kan veta är att vi kämpar på livets sida. Vi kämpar på livets sida.

Tack.

Annika Borg

Annika KO

Andra talare var Bo Persson, filmare, Fredrik Malm riksdagsledamot (L), Alan Adler, skådespelare, vars bror journalisten Martin Adler mördades i Mogadishu 2006. Arrangerade gjorde Maria Halkiewicz från Liberal Mångfald. Assyrisk TV var på plats och filmade. Samlingen avslutades med ljuständning för terrorns offer.

 

 

 

 

The world must come together

Last night we all saw, with dismay, the brutal, cold blooded terrorist attacks against France. There has not yet been a year since the attacks on Charlie Hebdo and the Jewish market. The freedom of speech and the Jewish community were then under attack. Last night the Western way of life was under attack, and over one hundred persons were killed and at least as many severely wounded. It reminds us, ones again, that Islamists extremists are a danger to the West in particular, but also, and not the least, to other Muslims.

Islamist extremists are a source of inspiration to terrorists and therefore continues to inflict pain and suffering on people all over the world. As a result, Muslim and Western leaders have both a big responsibility here, not to just only to deploy security efforts, but to mobilize all religious, economic and civil society efforts in order to eradicate this phenomena. Important to stress: It is not only a cause for Europe and the Western countries, it is vital to cooperate with partners in the MENA-region concerning the severe threat that terrorism constitutes.

The obvious partners in that collaboration are Jordan, Israel and Morocco. The struggle against global Islamistic terrorism now requires partnership and expanded exchange with these three countries in the region. In fact, among the Muslim Arab leaders the king of Morocco Mohammed VI was the first to strongly condemn last nights deadly attacks on innocent civilians in the very core of Europe and European history, Paris. In a letter to president Francois Hollande Morocco reaffirmed that the country will stand ready to support France, as it did during the aftermath of planed  attacks and attacks  in Copenhagen earlier.

The combat against terrorism is a global struggle. Europe has to increase and develop its relations with the above mentioned countries in the region. This since they can provide the experience, know-how and information needed to combat the threats to our way of life and our core values that we now are facing.

Annika Borg

Annika KO