Det är inte ofta jag ser kvinnor i niqab i gatubilden i centrala Stockholm. Men de senaste åren har kvinnor som bär den (ofta) svarta klädedräkten, bestående av heltäckande tyg i lager på lager, heltäckt ansikte sånär på en springa för ögonen samt handskar, börjat dyka upp.
Det är ett religiöst motiverat plagg som begränsar synfältet, försvårar upptagningen av ljud och även påverkar huden i hårbotten samt upptaget av D-vitamin i det redan solfattiga Sverige.
Den svarta heltäckande klädedräkten är ett extremt uttryck och val. Niqab är en underordningssymbol som sänder sitt tydliga budskap till mig, till andra kvinnor – och till män. Symbolen är en systemhotande, för det öppna samhället underminerande och aggressiv manifestation. Den som väljer niqab ropar ut sitt extrema religiösa och ideologiska budskap med megafon.
Häromdagen mötte jag två kvinnor i niqab som var på väg nedför trapporna till tunnelbanestationen. Av deras sätt att röra sig drog jag slutsatsen att båda var unga. Deras förkunnelse studsade mot mig med kraft: Den extrema könspolarisering, ytterlighetssynen och deras förakt för de västerländska värden jag håller för fundamentala, ja, heliga. Och det är givetvis meningen att jag ska uppfatta det hårdföra budskapet. Det synsätt som det svarta, begränsande, maskerade klädesplagget ropar ut till mig: Ett budskap om att jag som kvinna inte ska ta min frihet och min ohindrade kropp för given.
I Marocko har man förbjudit tillverkning och försäljning av burka. En del menar att det är första steget för att även ingripa mot niqab. Skälet är att man anser att plaggen inte har någon förankring i marockansk kultur, utan har blivit ett inslag genom salafismens ökande inflytande och sådana extrema hållningar vill man stävja och med alla medel motarbete. Niqab är förbjudet inom utbildningsväsendet. (Läs mer HÄR.)
Under hela mitt vuxna liv har jag arbetat med frågor om religion och kvinnosyn, som forskare och som skribent. Det jag i synnerhet har fokuserat på och undersökt är synen på kvinnors underordning och hur sådana religiösa system och praktiker tar sig uttryck. Burka och niqab är ytterlighetsuttryck för ett helt spektra av och system för kvinnounderordning, för syn på roller och sexualitet.
Nu är inte det här en text om förbud eller inte förbud, utan en allvarlig reflektion om en extrem yttring i gatubilden. Jag ser med oro på att dessa symboler normaliseras och legitimeras genom aningslösa liberala (inte i partipolitisk mening) uppfattningar om fenomenet. Tyvärr är den farhågan befogad – och stark.
Men det var inte enbart som reflekterande forskare jag reagerade där vid trapporna, utan som människa och kvinna. Jag vet vad jag ser. Precis som jag kan identifiera andra aggressiva och systemhotande symboler.
Annika Borg
KRISTEN OPINION 