Till den liberala demokratins försvar

GÄSTSKRIBENT Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna, som SD, behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. Maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter, är bärande principer i en liberal demokrati. Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, skriver om faran med majoritetens förtryck.

Enligt vår vanliga uppfattning – den liberala – är demokratins poäng att ingen ska vara suverän, varken kung eller ett politiskt parti som har majoritet. Demokratins syfte är att kontrollera dem som innehar makten. Eller med den liberale filosofen Karl Poppers ord, då han skriver att det inte är vemsom ska styra som är den fråga vi ska ställa oss utan snarare: ”hur skall vi organisera samhället så att dåliga härskare gör så liten skada som möjligt? /…/ genom att se till att härskarnas makt balanseras och kontrolleras och att de själva kan bytas ut i fria val.”

Den i särklass allra vanligaste metoden för maktskifte under den mänskliga artens historia är våldet. Men demokratin ersätter giljotinen eller ett skott i nacken med röstsedeln och rättigheter. Ytterst är demokratin den enda fredliga metoden för att byta ut dem som styr utan våld.

Men demokratin är en skör planta, en sen uppfinning i mänsklighetens historia, och inget – vilket vår samtida historia visat oss – som vi kan ta för givet.

Under demokratins korta period har det också funnits olika uppfattningar om vad demokratin är. Den vanliga, som vi alla i den fria världen lever under, är just den liberala demokratin.

I vår demokrati är politiska beslut alltid provisoriska och kan alltid justeras genom nya politiska majoriteter. Alla demokratier har olika grader av maktbalans mellan demokratins olika funktioner: Domstolar som är oberoende av staten och den politiska majoriteten, fria medier som även de är oberoende av den tillfälliga politiska majoriteten och konstitutionella garantier för individer och minoriteters rättigheter, som är till just för att skydda den enskilda människan från majoritetens maktutövning.

Pressfrihet, yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet och religionsfrihet garanterar individer och minoriteters rättigheter. Majoriteten styr, men alltid med omfattande hänsyn till olika minoriteter. Detta är också till ömsesidig nytta för olika grupper; när majoriteten skiftar skyddas de nya minoriteterna, precis som den gamla skyddades tidigare.

Sverigedemokratern har en annan demokratisyn, som kan kallas för majoritetsdemokrati. Den har ungefär en lika lång historia som den liberala demokratisynen, men skiljer sig från denna. Majoritetsdemokratin anser att den viktigaste funktionen för demokratin är att majoriteten ska förverkliga den så kallade folkviljan. Det vill säga att majoriteten har rätt eftersom den påstås vila på folkets vilja.

I den demokratitraditionen spelar minoriteters rättigheter och maktbalansen mellan samhällets olika institutioner – som en fri press och ett oberoende domstolsväsende – mindre, ringa eller ingen roll alls. 

I SD:s principprogram från 2011, som fortfarande är det gällande, tar partiet tydligt ställning för demokrati som majoritetsprincip. Inte någonstans i kapitlet om demokrati förs resonemang om politiska rättigheter som skydd för minoriteter eller om maktbalans mellan statens olika funktioner. Det är istället ”folket” och ”nationen” som betonas.

Ett stycke är värt att citeras i sin helhet:
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”

SD nämner inte ens det begrepp som alltsedan franska revolutionen 1789 har varit vägledande för demokratin, nämligen ”medborgare”. Istället talar de om det kollektiva begreppet ”folk”.

Uppfattningen om ”folket” eller ”nationen”, som SD talar om, kommer från den idétradition som var en reaktion mot franska revolutionen och Upplysningens idéer om frihet och jämlikhet, nämligen romantiken och mot-upplysningen. Det är från tyska 1700- och 1800-talsfilosofer som Herder och Fichte som SD hämtar sitt begrepp om folk. Och de ställer det i motsats till individen, medborgarskapet och mänskliga rättigheter.

Men med begreppet folk avser inte SD alla medborgare eller majoriteten av medborgarna. Alla vi som inte stödjer SD är inte folket, vi är det liberala etablissemanget eller något liknande. Folket är dem som av SD ska räknas till folket. Det är en av förklaringarna till varför SD är besatta av till vilka (folk)grupper eller nationer alla ska räknas; besatta av alla andras rötter förutom sina egna.

Detta blir särskilt tydligt i Björn Söders (SD) resonemang i en intervju i Dagens Nyheter 14 december 2014. DN:s journalist Niklas Orrenius frågar Björn Söder om innebörden i det av SD ofta upprepade påståendet att folket måste vara enhetligt för att demokratin ska fungera (ungefär som det uttrycks i citatet ovan från SD:s principprogram) och om människor endast kan ha en nationell identitet.

Björn Söder lägger ut texten om judar och kurder och påstår bland annat (utan belägg) att de allra flesta med judisk bakgrund har ”lämnat sin judiska identitet” och därför kan de räknas som svenskar. Och om de inte har gjort det ”behöver det inte vara ett problem” eftersom judar kan få vara svenskar även om de inte tillhör den svenska nationen. Återigen: upptagenheten med vilka som tillhör vilken grupp. Här är vi inte endast medborgare i samma stat med likhet inför lagen och med samma rätt till hänsyn och respekt. Nej, först måste det utredas (enligt SDs definitioner) vilka som hör till vilken ”nation”. En uppfattning som är den rakt motsatta till den människosyn som ligger till grund för den liberala demokratin.

Ytterligare citat på samma tema är SD:s partisekreterare Richard Jomshof som intervjuades den 9 april 2015 av Expressen om religionsfrihet, islam och judar. På frågan om han anser att det är ett problem att det finns en judisk minoritet i Sverige svarar han: ”Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Den vanliga innebörden av religionsfrihet är annars att politiker och politiska majoriteter inte ska bry sig om vilken religion människor har utan att låta var och en själv ta ställning. Ända sedan trettioåriga kriget på 1600-talet har liberaler och andra förstått att religionen gör sig bäst som en privatsak, bortom suveräners eller politiska majoriteters domän.

Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. I dag är idéer som tidigare avvisats av den socialistiska vänstern och av socialdemokraterna nödvändiga att diskutera. Författningsdomstol eller andra åtgärder som gör det svårare att ändra grundlagen och som stärker skyddet för individers rättigheter är sådana förslag som skulle säkra Sverige för de förändringar av oberoende institutioner som media och domstolar som vi ser i exempelvis Polen och Ungern. Förändringar som SD vill göra även här.

SD är ett idéparti som har en genomtänkt syn på demokrati som grundar sig på en bestämd människouppfattning. Det är en uppfattning och en människosyn som leder till en politik som undergräver den liberala demokratin med maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter. Deras politik innebär det som brukar kallas för majoritetens förtryck.

Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

 

Johan Sundeen: Wejryds kamp mot väderkvarnar

För några veckor publicerade Dagens nyheters kultursida en helsidestext av tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, där han svepande kritiserade forskningen om 68-kyrkan. I en replik till Wejryd konstaterade docent Johan Sundeen att ärkebiskopens påståenden om 68-kyrkan vilseleder. I sin replik  till Sundeen både backar Wejryd från och framhärdar i sina påstående. Då Dagens nyheters kultursida redan har satt streck i debatten, publicerar istället Kristen Opinion docent Johan Sundeens andra genmäle till den tidigare ärkebiskopen:

Wejryds kamp mot väderkvarnar

Anders Wejryd är i sitt andra inlägg om kyrkan och 68-rörelsen glädjande nog mera saklig än i sin ursprungsartikel, vars vilseledande påståenden jag nödgades ägna en replik åt (16/7). Emellertid fortsätter Wejryd att slåss mot väderkvarnar.

Den som läser hans text utan att ha studerat min bok ”68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989” kan få intrycket att jag har skrivit Svenska kyrkans historia efter 1968. Jag studerar emellertid endast en inom stats- och frikyrklighet verksam generationselit.

Det som Wejryd beskriver ”som ett ensidigt fokus på marxism” är med forskningsterminologi en välavgränsad problemformulering. Bokens syfte anges till ”att kartlägga och analysera yttringar av kristen vänster i Sverige fram till 1989”.

De yttringar som jag enligt Wejryd döljer finns i min bok representerade i form av kritiker av den kristna 68-rörelsen. I ett kommande antologibidrag går jag närmare in på den saken.

Det pågår för närvarande ett försök att genom polemik mot min bok skriva ut Karl Marx ur kyrkans och teologins historia under 1960-, 70- och 80-talen. Den som är bekant med källmaterialet inser det orimliga i detta förfarande. I Kristet Forum, huvudorgan för den kristna 68-vänstern, redovisas 1974 ”vad kristna som med sig själva och andra diskuterat kristendom och marxism har kommit fram till, en slags presentation av synteser”.

Att det har gjorts ideologiska läsningar av min bok har Wejryd rätt i. Jag uppfattar emellertid att mittfåran bland de kyrkokritiker som har skrivit om boken ger uttryck för en önskan om ett fokus på evangelium och andlighet, parat med motstånd mot politisering av kyrkan och aktivism.

Johan Sundeen, Docent i idé- och lärdomshistoria

#kristenopinion #gästskribent

 

Svenska kyrkan behöver fortsatt granskning

Anders Lundberg, gästskribent på Kristen Opinion, visar att det finns anledning att fortsätta granskningen av Svenska kyrkan. Han har tittat närmare på resor gjorda av Nacka församling.

Sveriges riksdag har bestämt att Svenska kyrkan ska vara en demokratisk folkkyrka. Demokrati betyder här i överförd bemärkelse medlemsstyre, och folkkyrka uttrycker en varierande ambition att verka hos hela svenska folket.

Denna enormt högt ställda ambition kräver, med en verksamhetsbredd som ibland återspeglar hela det civila samhällets variationer, ett högt medlemsantal och en stor bas av medlemmar som betalar sina avgifter. Problemet är alltså att om ett stort antal medlemmar går ur kyrkan måste hon sluta att vara den allt-åt-alla-folkkyrka, som hon hos den styrande delen av kyrkan ofta kommit att uppfattas som. Med en medlemsbas på ca 6 miljoner, och där en stor del kan antas inte instämma i kyrkans trosbekännelse, antar man att steget för att gå ur är relativt kort.

När kyrkan granskas – vilket hon faktiskt mycket sällan gör i förhållande till sitt inflytande och sina tillgångar – ställer det stora krav på kommunikation till medlemmarna så att dessa inte blir besvikna och begär utträde.

Jag ska därför här beskriva hur en enskild församling agerar när drevet går mot Svenska kyrkan. Mitt exempel är Nacka församling i Stockholms stift. I en mening är det ett tacksamt exempel, för här finns flera märkligheter som inte finns på andra håll i Svenska kyrkan; avlönade kyrkvärdar, ett medium i kyrkorådet, ett moskébygge, ett värdskap för den marxistiskt-progressiva Seglora smedja etc. Men med flera hårt arbetande anställda som verkligen gör sitt bästa för att få verksamheten att gå runt och att hjälpa människor som har det svårt, säger församlingens hantering av Sveriges Radios granskning också något om en typisk församling i Svenska kyrkan.

Två dagar innan granskningen toppar Dagens Eko och diskuteras i Studio Ett, skickas ett mail ut från Nacka församlingskansli till alla anställda och kyrkopolitiker. Innehållet i det är att Nacka inte ”nämns” i granskningen och att ”om du får en fråga om detta eller om det kommer frågor i växeln – hänvisa till infon på vår webb eller till [kyrkoherden]. [Kyrkoherden] svarar på ev. frågor från media.”.

Samma dag som granskningen sänds publiceras även ett pressmeddelande på församlingens hemsida. Syftet är att skapa en bild av att de problem som presenteras i granskningen inte förekommer i Nacka församling. Texten är uppbyggd för att maximera församlingens ethos.

Nacka församling ”nämns inte i granskningen”, heter det. ”Syftet måste alltid vara att använda våra medel på allra bästa sätt.” ”Det ska alltid finnas ett välmotiverat syfte när vi reser […] Sedan några år tillbaka har vi en resepolicy och en alkoholpolicy som reglerar vad som gäller för medarbetare och förtroendevalda i församlingen. Vi ska välja det mest miljövänliga färdmedlet och samtidigt ta hänsyn till kostnader och arbetstid […].” ”Vi välkomnar Ekots granskning.” En Nacka-bo som känner adrenalinet stiga vid morgonkaffet och sträcker sig efter läsplattan för att skicka ett arg mail, ska direkt tro att just hans medlemsavgift förvaltas väl.

Men hur ser det egentligen ut när Nacka församling reser?

På en resa till London 2013 reser 16 anställda iväg under fyra dagar. Räknar man bort resa och transfer uppgår arbetstiden den längsta arbetsdagen till fyra timmar och en av dagarna endast två timmar. Alkohol dricks, fastän i modesta mängder, och nöjes- och fritidsinslag dominerar programmet.

Ett annat exempel är en resa till Berlin 2015 med åtta personer. På en fyra dagars resa planerar man in sammanlagt fyra och en halv timmar möten i olika sammanhang. Därutöver inbjuds resenärerna att delta på ett antal frivilliga aktiviteter, men med låg uppslutning vad jag kunnat kontrollera. Än mer märkligt är att i stort sett hela resegruppen utgörs av styrelsen för en insamlingsstiftelse, vilken församlingen beslutat ska stå för sina egna kostnader.

Enligt underlagen jag tagit del av skulle Helle Klein varit med på resan (som jag uppgav i en tidigare version av texten), men hon följde enligt uppgift sedan inte med. Kleins resa och hotell är dock inte avbokade enligt verifikationerna, utan betalda av Nacka församling. Bland resenärerna märks en PR-konsult som insamlingsstiftelsen kontrakterat för att arbeta med sin kommunikation, två företrädare för en muslimsk förening och en företrädare för Stockholms katolska stift. Samtliga dessa benämns på pappret som ”i verksamhet”, men som sagt i en verksamhet som ligger utanför församlingen. Församlingen betalar vartenda öre och dessutom åker man idel taxi i Europas kanske bästa stad för kollektivtrafik.

Ett tredje exempel är när två av kyrkogårdsutskottets politiker tillsammans med två kyrkogårdsanställda åker till Italien 2015. Sex dagar reser man med Göran Hägg som guide för att titta på trädgårdar och kyrkor, i ett program som man inte naturligt associerar med heltidsjobb. Kyrkopolitikerna tar emellertid ut fullt arvode för alla dagar. Dessutom begär politikerna ersättning för utlägg av vin i strid med en alkoholpolicy de tidigare under året beslutat om (vilket dock ej godtas av församlingens ekonomienhet). Och, ja, man besöker två kyrkogårdar: en i Milano och en i Venedig under knappt en förmiddag vardera.

När jag såg underlagen för dessa resor ringde jag Bo-Göran Bodin på Sveriges Radio och frågade varför inte Nacka församling nämns i Ekots granskning. Hans svar var att när de begärde in materialet blev det ett överflöd. Det fanns för mycket av allt utlandsresande, och de fick rikta in sig på att få ett representativt urval.

Nacka församling reste på exakt samma sätt som övriga församlingar som nämndes i inslaget, men genom ren tur slapp man undan, säkerligen tillsammans med många andra församlingar, att bli omnämnd. Trots detta agerar man enligt en kommunikationsplan och publicerar ett pressmeddelande som går ut på att distansera sig från granskningen och att skapa ett intryck av att de problem som dykt upp, inte gäller för Nacka: Medlemmarna kan vara trygga och journalisterna på Nacka-Värmdö Posten kan ta bort fingret från avtryckaren.

Till en kyrkoherde i en helt annan församling av Nackas storlek, som inte gjort en enda utlandsresa under samma period som granskningen skedde, ställde jag frågan varför det ser så olika ut i olika församlingar. Detta trots att en resa i Sverige mycket väl kan kosta mer än en resa utomlands (högre boendekostnad, högre alkoholskatt etc.). Hans svar var att detta sker ”just för att det inte ska stöta sig med församlingsbor”.

Om vi lyfter blicken något inser vi att Nacka församlings agerande är en produkt av Svenska kyrkans självdestruktiva organisation. Vi har gått från ett statskyrkosystem till ett annat statskyrkosystem och kyrkan är inte fri. Inriktningen på det folkkyrkliga, i bemärkelsen allt-åt-alla, skapar en situation där minsta stötesten med vad som uppfattas som en åsiktsyttring av den diffusa storheten medlemmarna måste elimineras eller sopas under mattan.

Jag förespråkar kyrklig demokrati med den dubbla ansvarslinjen som grund, men vi måste på allvar ställa oss frågan om inte Svenska kyrkans nuvarande system (med lagen om Svenska kyrkan och Kyrkoordningen som grund) alltmer framträder som en konstitutionell sumpmark. Dels kan rena missbruk av kyrkans medel passera helt obemärkt, dels kan det implicita fokuset på medlemmarna som avgiftsbas få en församling att ta till alla möjliga märkligheter för att framstå som ansvarstagande och fortsätta precis som förut.

Anders Lundberg, teolog och jurist, f d förtroendevald i Svenska kyrkan