Kyrkans politiska dubbelspel om Israel

Kyrkoledningen stödjer anti-judiska intressen och agerar med en cynism och ett dubbelspel som förbluffar: Med ena handen stöttas nätverk som vill svälta ut Israel och det judiska folket, med den andra medarrangeras seminarium mot antisemitism i Almedalen. År efter år sponsrar stift i Svenska kyrkan, tillsammans med islamister, folkhögskolor och representanter för S, propagandakonferenser mot Israel. Svenska kyrkan är medspelare i regeringens aktivistiska Mellanösternpolitik. (Missa inte uppdateringen från 29/7 längst ned)

Under årets Almedalsvecka var Svenska kyrkan medarrangör till ett seminarium om ny och gammal antisemitism (sammanfattat av Gabriel Ehrling HÄR). Medverkade gjorde Aron Verständig, ordförande för Judiska Centralrådet och Judiska församlingen i Stockholm, Ingrid Lomfors, överintendent för Forum för levande historia, forskaren Christer Mattson, föreståndare för Segerstedtinstitutet – och ärkebiskop Antje Jackelén.

Den optimistiskt lagda kunde nu få för sig att detta var tidpunkten då Svenska kyrkans ledning äntligen skulle stå upp mot all anti-judiskhet och antisemitism genom att i ord och handling ta avstånd från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS* och kapa kontakterna med deras viktiga infrastruktur, Kairos Palestina-nätverket. Men icke. Ärkebiskopen vidgick inte under seminariet att Svenska kyrkan legitimerar anti-judiskhet och modern antisemitism. Svenska kyrkans arbete mot nazism är naturligtvis oerhört viktigt, men att kyrkoledningen inte tar ansvar för den egna legitimeringen av den antisemitism som kommer från andra grupper är oacceptabelt. Men detta försök till ”whitewashing” i Almedalen i år kommer dock inte att vara framgångsrik. För: Verkligheten bjuder motstånd, fakta talar sitt tidiga språk och får alltid sista ordet.

Förra året arrangerade Svenska kyrkan seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och den svenskkyrkliga präst, som suttit i Svenska kyrkans läronämnd och nu sitter i Svenska kyrkans högsta verkställande beslutande organ kyrkostyrelsen och i kyrkomötet för S, Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda med antisemitiska bilder som framställer judar som hundar som tagit sin husses säng (sådana bilder sprider jag inte här). Att som ärkebiskopen året efter sitter i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.

Kyrkoledningen försöker blanda bort korten. Hur ser då kyrkoledningens metod ut för att bemöta den allt allvarligare kritiken av den svenskyrkliga ledningens och tjänstemännens Israelfientlighet? Man kan säga att det är en fyrstegsmanöver för att blanda bort korten. En manöver som när allvarliga frågor och fakta om kyrkans agerande kommer på tal, har följande ingredienser:

1. Kyrkoledningen lyfter fram det 13 sidor långa och arton år gamla dokumentet Guds vägar, ett samtalsdokument om förhållandet mellan judendom och kristendom. Det är i huvudsak ett teologiskt dokument som tar avstånd från antisemitism i historien och resonerar om så kallad ersättningsteologi (en syn där man ser judendomen som upphävd när kristendomen gjorde sitt intåg på den historiska scenen). Dokumentet har antagits av kyrkomötet 2001, men hamnade i pappkartonger och har aldrig implementerats, spridits eller fått något genomslag. Det skakas bara fram när Svenska kyrkans Israelfientlighet och legitimering av anti-judiskhet och antisemitism avslöjas och diskuteras. Guds vägar fungerar således som en brasklapp som slängs in. Och den börjar bli sliten nu. År 2014, efter diskussioner i medierna om vad som hänt med detta dokument, motionerade biskop Åke Bonnier i kyrkomötet om saken. Motionen hade den talande rubriken rubriken: Vart tog Guds vägar vägen?  Kyrkomötets beslut det året var att dokumentet nu skulle användas och att det skulle tas fram mer material. Men vad har hänt sedan? Ingenting. Intresset ljuger aldrig. Ändå slänger ärkebiskopen fram alibit Guds vägar som argument under seminariet i Almedalen i år.

2. Det dokument som istället har spridits och vars uppmaningar antagits av kyrkomötet 2012 , är det så kallade Kairos-dokumentet. Det är ett grunddokument för den antisemitiska BDS-rörelsen. Det legitimerar terrorism, använder modern antisemitisk retorik, är ersättningsteologiskt och uppmanar till totalbojkotter av Israel. Dokumentet, tillsammans med andra material från Kairos Palestina-nätverket, har spridits med frenesi på Svenska kyrkans hemsida, det har idkats studiecirklar, författats andaktsmaterial baserat på nätverkets propaganda, hållits seminarier och föredrag, utformats bojkottpaket för den som vill påverka sin lokala varubutik och en tjänsteman på kyrkokansliet i Uppsala hade (enligt hans egna och hans dåvarande chefs utsagor) till uppgift att sprida materialet från nätverket. Att ärkebiskopen dribblar med orden, fakta till trots, och menar att det inte är ”antaget” när inget annat dokument eller nätverk har alstrat lika mycket kyrklig aktivitet, och trots besluten i kyrkomötet 2012, är så nära en lögn man kan komma.

3. När frågorna om det faktiska agerandet med och legitimeringen av såväl BDS som Kairosdokumentet blir för initierade, vecklar kyrkoledningen in sig i resonemang om de ”policydokument” som utformats. Snåriga argumentationer, där man inte är för BDS, men heller inte tar avstånd, utan bara vill ha vissa bojkotter. Detta ordvrängande har obehagliga drag ,som ger associationer till auktoritära system: Ord på ett papper är mer verklighet än den faktiska verkligheten och agerandet. Står det i ett papper att himlen är grön, så är den det även om ögat otvetydigt säger att den är blå. Kairosdokumentet och annat material från Kairos Palestina-nätverket är i själva verket Svenska kyrkans mest spridda och mest legitimerade dokument och samarbetspartner. Intresset ljuger aldrig.

4. För att legitimera och stötta extrema röster som Anna Karin Hammar, heter det numera att ”i Svenska kyrkan hörs många röster om Israel”. Ärkebiskopen har exempelvis använt mig som ett exempel på en sådan röst. Hon vill således normalisera Hammars, och andras, extrema ståndpunkter genom att konstruera en bild av att jag, och andra, utgör den motsatta (extrema) polen. Det är intellektuellt ohederligt och falskt. En personlig kommentar i sammanhanget: Ärkebiskopen är ingen vän av olika röster. Jag har själv blivit uppkallad på samtal till henne, där hon lät påskina att jag genom mitt skrivande är illojal mot kyrkan och mina prästlöften. Jag hade en person med mig under samtalet, som lyssnade. Jag har plattformar och har under decennier varit verksam som fri skribent. Men används dessa metoder mot personer som är unga och unga i ämbetet, vilket jag har anledning att tro, tänker de sig säkert för innan de låter sina röster höras överhuvudtaget. Till dem vill jag säga: Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh 14:27).

Alla fyra ”strategier” användes under seminariet om antisemitism i år i Almedalen.

Kyrkliga BDS-konferenser med appeller varje år. Någon vecka innan Almedalsseminariet arrangerade Kairos Palestina-nätverket sitt årliga möte i Sverige. Svenska kyrkan är medarrangör. Konferensens uttalanden om bojkotter av Israel sändes ut till delar av den judiska kommuniteten i Sverige.

Ofta sker konferensen/mötet på Sjöviks folkhögskola, med bidrag av Västerås stift, men har även ägt rum i Skåne, då medfinansierat av Lunds och Uppsala stift. Medarrangör är även Kista folkhögskola, som har en islamistisk inriktning. Som alla år fanns här inbjudna gäster från Palestina, i år bland annat Nasser Nawaja, som bland annat varit anklagad för att rapportera de palestinier som vill sälja mark till judar till den palestinska myndigheten. En annan medverkande, Fariza Bsaisso från Civitas Institute Gaza, som finansieras av Anna Lindh Foundation, hade några dagar tidigare hållit ett inledningsanförande på Tro och Solidaritets förbundsstämma i Jönköping. Utrikesminister Margot Wallströms (S) politiskt sakkunnige Magnus Nilsson medverkade, jag har sökt honom för en kommentar. Deltog gjorde även Marita Ulvskog (S). Som alla år var bojkotter i fokus.

Som framgår finansieras konferensen, förutom av kursavgifterna, av Svenska kyrkans medlemmar och med statliga bidrag till folkhögskolor och föreningar.

Konferensen resulterade således i ett uttalande, som lades ut på den officiella, internationella sidan för Kairos Palestine-nätverket. I uttalandet, som är gemensamt för deltagarna och arrangörerna kan man bland annat läsa:

Israel is responsible for the undoing of Palestinian national self determination, responsible for a vicious system of oppression, of breaking international law and committing crimes against humanity.

 our compassion with the people of Gaza who has suffered the killings by snipers during mostly peaceful demonstrations for their Human Rights and their right to return.

our understanding of the position taken by many organizations to support Boycott, Divestment and Sanctions in the context of occupation, separation and siege.

 our plea to the European countries not to participate in the European Song Contest planned for Israel 2019. While Israel is expanding its colonial drive which also includes expulsion of Palestinians from their homes, from their land and from the country, the great majority of Israelis live as everything is normal. Having the European Song Contest in Israel is strengthening this line of wilful ignorance. Therefore the 2019 European Song Contest should not take place in Israel.

Uttalandet spreds, som jag nämnde ovan, även via mejl till bland annat den judiska kommuniteten i Sverige. Mejlavsändare var Ship to Gaza-aktivisten Stefan Garnér och Anna Karin Hammar.

2016 arrangerades Kairos Palestina-nätverkets BDS konferens i Lunds stift, medarrangör var även Uppsala stift. Medverkade gjorde biskopen i Lund, Johan Tyrberg och temat var bojkotter. Det året sändes appeller ut från stiftskansliet i Lund till församlingarna, som uppmanade till totala bojkotter av Israel.

Biskopen uttryckte, enligt källor jag har, att han inte ännu hade tagit ställning för eller emot de totalbojkotter BDS propagerar för: ”Jag har inte tagit ställning varken för eller emot denna bojkott. Det var första gången jag var med och lyssnade på aspekter av det som kallas BDS. Det jag framförde var att man kan se lite olika på frågan om huruvida man ska bojkotta varor från ockuperade områden eller hela staten.” I ett brev, senare, skrev han att uppmaningarna som sänts ut från stiftskansliet inte var på hans initiativ.

Flera frågor av olika art inställer sig. Förra året deltog Margot Wallströms kabinettsekreterare Annika Söder i det av det kyrkliga Kairos Palestina-nätverket och Tro och Solidaritet arrangerade Almedalsseminariet med, om och för BDS. (Jag närvarade själv.) I år är Wallströms sakkunnige med i programmet för BDS-konferensen. Är det så att UD vill driva på för totalbojkotter av Israel? Och hur rimmar det med det tydliga ställningstagande för Mellanösterns enda demokrati, som statsminister Stefan Löfven (S) gjorde i det tal han höll i Berwaldhallen i april i samband med firandet av Israels sjuttionde självständighetsdag? (Jag närvarade själv.)

Klart är att Svenska kyrkans medlemsavgifter och våra skattemedel går till att understödja extrema nätverk. Kyrkoledningen och regeringens politiska aktivister sitter i samma båt, tillsammans med islamister. Kairos Palestina-nätverket är en extrem politisk rörelse under kyrklig täckmantel. Intresset ljuger aldrig.

Annika Borg (missa inte uppdateringen nedan!)

*BDS (Boycott, Divestments and Sanctions) uppmanar och bedriver lobbying för ekonomiska, kulturella, sociala och akademiska bojkotter av Israel. Landet ska svältas ut. Förbundskansler Angela Merkel har definierat rörelsen som antisemitisk och den är förbjuden på flera håll i världen. Den tyska kyrkan EKD har liknat bojkotterna vid den nazistiska bojkotten och våldet ”Kauft nicht bei Juden”.

 *Svenska kyrkan finansierar årligen stipendier för politiska propagandakurser för journalister på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Inledningsanförandet på kurserna beskriver att detta handlar om att följa Kairos Palestina-nätverkets uppmaning ”Kom och se”. Parlamentariker inbjuds också, kurser finns givetvis för kyrkligt anställda. Studieförbund som Sensus och Bilda är involverade och det innebär att statsbidrag – skattemedel – går till denna Israelfientliga infrastruktur.

*Den som vill engagera sig i ett nätverk som motverkar kyrkans flirt med, understödjande och legitimering av extrema röster och rörelser: Kom med förslag, hör av er, starta ett upprop, skriv, påverka!

UPPDATERING 29/7 2018

Anna Karin Hammar, Margareta Winberg (som är ateist, men sitter för S i kyrkomöte och kyrkostyrelse) m.fl. har till årets kyrkomöte motionerat om 3 miljoner, initialt sedan fler, från Svenska kyrkan till en folkhögskola i Gaza, i samarbete med Sjöviks folkhögskola, Kista folkhögskola och Fariza Bsaissos organisation Civitas Gaza (Anna Lindh Foundation) och Palmecentret (på bl.a. Hammars initiativ gavs Palmepriset till den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb.) Lena Lönnqvist på Sjöviks folkhögskola, som ska vara kontaktperson, är en av Sveriges mest aktiva BDS-aktivister. Kvinnofrågor låter fint, men med dessa aktörerna finns ingen anledning att betvivla vad det här är för politisk aktivitet.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Johan Sundeen: Wejryds kamp mot väderkvarnar

För några veckor publicerade Dagens nyheters kultursida en helsidestext av tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, där han svepande kritiserade forskningen om 68-kyrkan. I en replik till Wejryd konstaterade docent Johan Sundeen att ärkebiskopens påståenden om 68-kyrkan vilseleder. I sin replik  till Sundeen både backar Wejryd från och framhärdar i sina påstående. Då Dagens nyheters kultursida redan har satt streck i debatten, publicerar istället Kristen Opinion docent Johan Sundeens andra genmäle till den tidigare ärkebiskopen:

Wejryds kamp mot väderkvarnar

Anders Wejryd är i sitt andra inlägg om kyrkan och 68-rörelsen glädjande nog mera saklig än i sin ursprungsartikel, vars vilseledande påståenden jag nödgades ägna en replik åt (16/7). Emellertid fortsätter Wejryd att slåss mot väderkvarnar.

Den som läser hans text utan att ha studerat min bok ”68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989” kan få intrycket att jag har skrivit Svenska kyrkans historia efter 1968. Jag studerar emellertid endast en inom stats- och frikyrklighet verksam generationselit.

Det som Wejryd beskriver ”som ett ensidigt fokus på marxism” är med forskningsterminologi en välavgränsad problemformulering. Bokens syfte anges till ”att kartlägga och analysera yttringar av kristen vänster i Sverige fram till 1989”.

De yttringar som jag enligt Wejryd döljer finns i min bok representerade i form av kritiker av den kristna 68-rörelsen. I ett kommande antologibidrag går jag närmare in på den saken.

Det pågår för närvarande ett försök att genom polemik mot min bok skriva ut Karl Marx ur kyrkans och teologins historia under 1960-, 70- och 80-talen. Den som är bekant med källmaterialet inser det orimliga i detta förfarande. I Kristet Forum, huvudorgan för den kristna 68-vänstern, redovisas 1974 ”vad kristna som med sig själva och andra diskuterat kristendom och marxism har kommit fram till, en slags presentation av synteser”.

Att det har gjorts ideologiska läsningar av min bok har Wejryd rätt i. Jag uppfattar emellertid att mittfåran bland de kyrkokritiker som har skrivit om boken ger uttryck för en önskan om ett fokus på evangelium och andlighet, parat med motstånd mot politisering av kyrkan och aktivism.

Johan Sundeen, Docent i idé- och lärdomshistoria

#kristenopinion #gästskribent

 

Judar förnekas mänskliga rättigheter

Tystnaden vad gäller antisemitismen med rötter i Mellanöstern och bristen på uppmärksamhet på och fördömanden av den terror Israels civilbefolkning drabbas av är talande.

Nazismen är idag inte det största hotet mot judar, utan det farligaste hotet utgörs av det till antalet betydligt större grupper som är marinerade i Mellanösterns och arabvärldens antisemitism och sprider den. Inte heller den antisemitismen är ny.

Vikten av att nazistiska och andra extrema politiska gruppers antisemitism uppmärksammas kan inte nog understrykas. Det krävs av oss alla, och av dem som har beslutsmakten i det öppna, demokratiska samhället, att uppmärksamma och bekämpa denna styggelse (om det har jag skrivit bl.a. HÄR). Men när det största hotet mot judar i Sverige och i världen inte adresseras och tas på samma allvar och bekämpas lika hårt, finns det anledning till djup oro för de värderingar en sådan assymetrisk syn baseras på.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden. Den som inte förstått det tidigare borde ha fått detta glasklart uppenbarat för sig under årets Almedalsvecka. Vänskapförbundet Sverige-Israels tält, mitt emot Aftonbladets scen, och de som bemannade det blev fysiskt attackerade av nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen, NMR, och upprepat verbalt attackerade av personer med ursprung i Mellanöstern. Det sistnämnda var jag själv vittne till. Uppmärksamheten kring just det hatet var dock minimal i medierna. (Man kan också notera, vilket jag gjorde, att DN-skribenten Niklas Orrenius i sin krönika om NMR:s vedervärdigheter i Almedalen underlät att ta upp attackerna mot Vänskapsförbundet Sverige-Israel.)

Förra veckan påtalade en representant för den judiska kommuniteten i Sverige på debattsajten SVT Opinion det faktum att de avsevärt flesta och allvarligaste hot de möter kommer från personer och grupperingar med rötter i Mellanöstern, inte nazister, och att fokus på denna hotbild måste öka. Säkerhetssituationen har i decennier varit allvarlig för judar i Sverige, skälet är antisemitismen med rötter i Mellanöstern. Det dröjde dock inte länge förrän SVT Opinion avpublicerade texten (något som är mycket ovanligt). Orsaken var hot mot skribenten. Ingen uppföljning har skett (jag talade idag med redaktionen för att få kronologi och fakta helt klarlagda för mig).

Det som hänt är således följande: En judisk person beskriver hur verkligheten och hotbilden mot judar ser ut i Sverige. Att de nazistiska hoten får mer fokus, fast hoten i huvudsak kommer från andra grupper. Personen mottar då hot som gör att texten försvinner från public service sajt. Jag förstår hur public service har resonerat. Men det som, förutom själva hotet/hoten, är djupt upprörande och som borde ha toppat nyheter och gett upphov till studiosamtal, rubriker och debattet är att en judisk person inte kan utöva sin i regeringsformen garanterade och skyddade mänskliga rättighet till yttrandefrihet och åsiktsfrihet, utan begränsas av hot från att delta i det offentliga samtalet. I Sverige. Utan att P1-morgon, Aktuellt, DO och en rad andra säger ett ord.

Ingen uppföljning har alltså skett. Inga rubriker. Inga demonstrationer. Och ingen klockringning från kyrktornen heller för den delen. I det svenska samhället ska vi således inte riktigt låtsas om antisemitismen när den kommer från de grupper som utgör det största hotet. Mellanösterns antisemitism liknar på flera sätt den nazistiska retoriken och speglar dess världsbild. En mycket störande parallell är exempelvis nazismens (NSDAP) användning av kristendomen: De rensade ut allt judiskt, Jesus blev arier inte jude. Bland dagens palestinska kristna finns en liknande retorik: Jesus är palestinier, inte jude. Obehagligt nog traderas den även bland västerländska kristna.

Det finns en tolerans mot det judehat som använder ”kritik” mot staten Israel som täckmantel. Det här sker inte i ett vakuum, utan genom den bild av Israels agerande som pumpas ut. Fullständigt förbluffande är att svenska medier generellt sett inte ens kan rapportera kronologin vad gäller våldets skeenden rätt. Israels försvar mot raketattacker från Gaza – verkligheten kan se ut så här: 200 attacker under en dag, 90 på 15 timmar – rubriceras regelmässigt med att Israel attackerar Gaza. Inte att Israel svarar på angrepp från raketer och mörsare (en sorts kanon). Exemplen på vilseledande rapportering kan mångfaldigas (jag undersökte det, läs HÄR. Systematiken i den vinklade rapporteringen i medierna väcker allvarliga frågor.)

För några dagar sedan ”drömde” en politiker från Feministiskt initiativ om att rensa Israel från judar. ”Feministiskt perspektiv ” publicerade intervjun (delar av den borttagen nu) och varken journalisten eller redaktören tycks ha reagerat. Det är skrämmande, men symptomatiskt för innötningen av Israel som den onda ockupationsmakten, som bär skulden för hela regionens bottenlösa våld och problem. Den som lånar sig till detta narrativ stärker och legitimerar hatet mot judar. Genom att staten Israel delegitimeras, frånerkänns judar den mänskliga rättigheten att ha en tillhörighet.

Aftonbladets Somar Al Naher, som åtminstone tidigare skrivit om antisemitism i Mellnöstern, ville skynda till den så kallade antirasismens hjälp (när den just visat prov på dess totala motsats) och skriver på Twitter: ”En riksdagskandidat från Fi drömmer om att driva bort judar från Israel. Repatriering hör inte hemma bland antirasister”

Repatriering? Judar är således något främmande i Mellanöstern för Somar Al Naher. Hon manifesterar det synsätt som även finns inom kyrkorna: Att ta avstånd från antisemitism, men samtidigt se judar i Mellanöstern som en anomali, en del, ett land – Israel – att demonisera, skära av. Det narrativ hon förmedlar blir tydligt i texter där hon använder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS retorik om Israel som en apartheidstat.

Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden.

Samtidigt som den svenska regeringen och Europa hyllar relationerna med mördarregimen och terrormaskineriet Iran, så ökar de i huvudsak av Iran finansierade terrorattackerna mot Israels civilbefolkning. Omfattningen gav jag en inblick i ovan. En synagoga attackerades från Gaza under bönen förra fredagen. Och lekplatser. Alarmen i Israel ljuder hela tiden. Och ”arson terrorism” (eldterrorism) förstör och föröder när terroristerna sänder drakar och annat material som brinner för att orsaka största möjliga skada, nu även levande falkar (djurplågeriet är fasansfullt). Israel brinner. Miljöförstöring och förstöring av grödor, naturområden och djurliv är katastrofala.

Och var är världssamfundet? Var är den fria världens fördömanden och rubriker? Var är EU:s fördömanden? FN:s krismöten? Var är alla NGO:s som talar sig varma för fred och säger sig bedriva fredsarbete? Var är kyrkorna? Var är Kyrkornas världsråd (WCC) som alltid uttalar sig om Israel? Var är alla de som kallat terroristerna ”demonstranter” och det som sker vid gränsen för ”fredliga demonstrationer”? Inget hörs. Det är tyst. Och den tystnaden har ingenting med verklighet, med fakta eller med rationella överväganden att göra. Tystnaden vittnar om att för judar och för staten Israel gäller inte samma mänskliga rättigheter som för andra: Rätten att försvara sitt land och sin civilbefolkning. Att slippa terror från sina grannar. Att våldet och terrorn som utövas mot Israels civilbefolkning och mot staten Israel erkänns och fördöms av världssamfundet. Och under det frånerkännandet av judars mänskliga rättigheter ligger ett synsätt som är så motbjudande och så skrämmande att vi alla måste hjälpas åt att uppmärksamma det och bekämpa det. Jag känner igen det. Vi är många som känner igen det. 

Annika Borg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

 

Babblande dvärgar, sa ärkebiskopen från predikstolen

Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är behandlingen av den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Svenska kyrkan har de senaste åren blivit mer och mer uppmärksammad i den allmänna samhällsdebatten. Det är givetvis av stor vikt att en så stor samhällsinstitution, sett till ekonomi, antalet arbetsplatser, personal och medlemmar samt, inte minst, som varande ett av kulturarvets fundament, granskas och analyseras i det offentliga samtalet.

Det är dock angeläget att komma ihåg att mycket av kritiken av exempelvis (sak)politiseringen inom Svenska kyrkan i sin kärna är teologisk och trosmässig (om det skrev jag t ex HÄR). De inomkyrkliga diskussionerna, debatterna och samtalen är många.

Det är således viktigt att vara medveten om de inomkyrkliga, teologiska och trosmässiga debatterna och utgångspunkterna för kritiken. Diskussionen om kyrkan handlar inte om en snäv höger-vänsterskala (det är som bekant bara för vänstern allt är politik). 

En av de riktigt omfattande diskussionerna inom kyrkan på senare år har varit den om den nya svenska kyrkohandboken, som togs i bruk denna pingsthelg, efter år av konflikter och kvalificerad kritik av såväl arbetet med handboken som av det musikaliska och teologiska innehållet. Diskussionen har även sträckt sig utanför kyrkan, men har i huvudsak böljat inom den och har alstrat kyrklig splittring. Handboken skapar ramarna för Svenska kyrkans gudstjänster, så här rör vi oss i själva hjärtat av kyrkan: Gudstjänsten. Och i själva den kristna trons själ: Vad vi uttrycker om Jesus Kristus, kyrkans Herre, om Gud och om den Heliga Anden. (Det är mycket skrivet i kyrkohandboksdebatten, så googla på Kyrkans tidning, Svenska Dagbladet, Dagens nyheter. Här finns allt från svidande kritik och expertutlåtanden till mörkade utredningar.)

Nu var det ju inte alls meningen att det överhuvudtaget skulle bli en ny kyrkohandbok. Det som beslutades i Svenska kyrkan var att en varsam översyn av 1986-års kyrkohandbok (den senaste) skulle göras. Det har ju bland annat kommit en ny bibelöversättning av Gamla testamentet (den hebreiska bibeln) vid millennieskiftet och det fanns andra språkliga aspekter som behövde överses. Men det i kyrkans ordning fattade beslutet, havererades genom att en grupp tjänstemän vid Kyrkokansliet i Uppsala och andra intressenter gav sig själva ett självpåtaget uppdrag att inom sitt nätverk skapa en ny kyrkohandbok. Så gick det som det gick. Experter på kyrkomusik drog i nödbroms, handbroms och fotbroms. Hela den på området kunniga musikaliska expertisen i Sverige (och utanför) lade in sina veton. Akademier och Akademier. Teologer drog i sina bromsar och undrade vad det var för teologi, eller snarare brist på luthersk och istället kalvinistisk, som gudstjänsten post 2018 skulle förmedla. Och vad var det för styrgrupp för kyrkohandboken med enbart kvinnor som var kompisar från förr? Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Det finns ett talande, övertydligt, exempel. Det är den predikan ärkebiskop Antje Jackelén höll på pingstdagen när den nya, sönderkritiserade och splittrande, kyrkohandboken tas i bruk. Socialdemokraterna i kyrkomötet ville ha den. Kyrkoledningen ville ha den. Kyrkokansliets tjänstemän ville mer än ha den. Så, vad behöver pingstdagens predikan göra? Fjärma kritikerna, uppenbarligen. Kalla dem babblande dvärgar. Ni tror att jag skämtar? Ni tror inte att kritiker, experter och alldeles vanliga undrande präster, musiker, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare och församlingsbor kan utpekas som ”babblande dvärgar” i en predikan från predikstolen i Uppsala domkyrka på pingstdagen 2018? Att den typen av (makt)missbruk av predikstol och fördunkling av prästlöftena att förkunna Ordet rent och klart tillhör svunna tider? Nej då, att värna människovärdet kan för kyrkoledningen stundtals vara på mycket långt avstånd och inte gälla dem på närmare håll.

HÄR kan ärkebiskop Antje Jackeléns, utlagd på Svenska kyrkans officiella hemsida läsas. Jag vill kommentera några saker.

Pingstens texter är såväl Babels torn med språkförbistringar som Apostlagärningarnas beskrivningar om hur människor med olika språk och sammanhang förstår varandra (i Jesus Kristus). Ärkebiskopen vill likna pingstundret, då de Heliga Anden utgjuts och människorna förstår varandra, med samsynen kring handboken. De som analyserat, varit oroliga för att det är en uppluckring av kulturarv och gudstjänstgemenskap, avfärdas som om de inte är på Jesu och Apostlarnas sida. Hon kallar det ”svekdebatt” och tycks sätta sig i Jesu ställe, som blev sviken av sina närmaste. Hennes kritiker är ”felfinnare”, de som alltid hittar hårstrået i soppan. Bland de egna, de som är med henne och Jesus och Apostlarna, ska inte finnas sådana. De ska inte tillhöra den egna gruppen, men ”felfinnarna” kan finnas i den egna gruppen. Men de hör inte hemma där. Vi och dem.

ÄB: ”Men även pingstundret skapar förvåning och förvirring: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en frimodig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan? (min fetstil)

Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”

Så används en predikan för att med ärkebiskopsämbetets status från domkyrkan i landets ärkebiskopssäte tala om vilka som är utanför. Att de som är utanför inte har Jesus och apostlarna på sin sida. Men det stannar inte där. Nej, det stannar inte där.

ÄB: ”Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det är djärva drömmar om en värld där barriärer faller och rättvis fred byggs – i Jerusalem och överallt i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans så att barn och vuxna kan blomstra. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots (min fetstil), ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.”

Den nya kyrkohandboken tas emot i Uppsala domkyrka med en predikan som pekar ut, förlöjligar och splittrar. Är du med eller mot? Innanför eller utanför? Budskapet är: Kyrkan är ett ”vi”, har du synpunkter, expertinvändningar, kritik, ingår du inte i detta ”vi”.

Att utmåla sina kritiker eller människor med annan uppfattning än den egna som ”babblande dvärgar” är självfallet en människosyn få skriver under på. Men, vad värre är, här används en grupp som har en funktionsvariation i förhållande till längd, en grupp som hånats och ställts ut genom historien, för att beskriva den som  är utanför och/eller värd förakt. Det säger mycket. Och det säger väldigt mycket om maktutövning i en institution vars ledning kallar sig öppen och tolerant.

ÄB:” Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest – och visst är du med?”

Annika Borg

Fotnot 1: Ärkebiskopens och de andra biskoparnas uppdrag i den kristna kyrkan är att vara enhetens tecken.

Fotnot 2: Pingstpredikan spreds flitigt på Svenska kyrkans officiella twitterkonton.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

Nazism är inget skämt och kyrkklockor ska ringa till gudstjänst

Två ämnen för dagens #fredagsbloggen.

1: Nazismen, Almedalen och samhällsdebatten.

2: Jag kommenterar domprosten i Visbys försök att tysta det fria ordet ur ett kyrkligt och prästerligt perspektiv.

1. För några år sedan skrev jag en text med den dramatiska rubriken ”Vi driver fram odjuret”. Upprinnelsen till den ganska dystopiska texten var att jag hade ägnat mig åt att skaffa en överblick över skilda publikationer och rörelser inom nazistiska och fascistiska miljöer i Sverige. Jag skrev texten i ett samtalsklimat anno 2015, som jag tror de flesta av oss minns. Då brunstämplar sedan flera år ven besinningslöst och orättfärdigt drabbade oss grundmurade demokrater och frihetligt sinnade på ett sätt som det för många av oss har tagit tid att läka ihop efter. Jag skrev om att samtalsklimatet måste bli friskare och klara av att urskilja vän från fiende:

”Det har länge varit min vilja att försöka värna det där området i mitten. Ibland har jag till och med trott att detta utrymme skulle gå att utvidga. Just nu är ett sådant ”ibland”. För om vi inte lyckas med det, och nu kommer min realistiska dystopi, om vi inte klarar det, så kommer polariseringen att öka ännu mer. I den polen som är långt högerut kommer grupper som idag är splittrade, och som får Sverigedemokraterna att verka välkammade, att växa. Det här förstår man, om man inte gjort det förut, genom att skaffa sig en bild av de olika grupper och tidningar – nu talar jag inte om den i jämförelse med detta milda sajten Avpixlat (nu Samnytt, min kursiv) – som finns. Många små sammanhang som av ett eller annat skäl knoppat av sig i nya grupper och nya tidningar.”

(Om vi nu bortser från att nationalsocialism också behöver placeras in på en annan plats på skalan än höger. Jag skrev det här 2015, utrymmet för just den diskussionen var noll.)

Tyvärr besannades min dystopi: I Almedalen hatar och hotar nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Och för bara något år sedan bildades Nordisk alternativhöger, med bland annat avhoppare från Sverigedemokraterna. Det är Nordisk alternativhöger som konstruerat de så kallade Finspång-memes. Jag återkommer till dem och till Finspång.

Den 11 juni släppte Segerstedtsinstitutet vid Göteborgs universitet en rapport med titeln Nordiska motståndsrörelsens ideologi, propaganda och livsåskådning. Det är forskaren Christer Mattson vid institutet som färdigställt rapporten, som gjorts på uppdrag av Svenska kyrkan i Västerås stift. I stiftet har diskussioner förts om NMR i relation till den egna organisationen och kyrkan vill ha mer kunskap. Rapporten är inte ny forskning, utan utgör en sammanställning av relevant kunskap om NMR och ger en lägesbild.

Av rapporten kan man dra slutsatsen att det funnits ett intresse från Svenska kyrkan att se om NMR har ett intresse av att använda kristendomen för sina syften. Under nazitidens 1930- och 1940-tal blev kyrkan (inte alla kristna) ett lydigt redskap i nazisternas vidriga ideologi och praktik. Men först efter att man rensat ut det judiska. Jesus var inte längre jude, utan arier. Gamla och Nya testamentets skulle separeras från varandra. Den slutgiltiga lösningen gällde såväl judar som judendomen.

Att det inom en kristen kyrka idag väcks tanken på om det kristna budskapet än en gång skulle gå att inkorporera med en bestialisk våldsideologi är därför, dessvärre, inte en orimlig undran. Rapporten konstaterar att NMR ser kristendomen som en av de falska och fientliga läror (demokrati är en annan) som – i enlighet med deras antisemitiska världsbild om en judisk världskonspiration – judar sprider för att manipulera.

NMR avser att med våld avskaffa demokratin, underkasta folket en essentialistisk, biologisk uppfattning om vilka som hör till och inte, deportera de människor som inte uppfattas som vita samt fängsla och mörda dem som samarbetat med den påstådda judiska ockupationen, det vill säga alla som förespråkar demokratiska och frihetliga värden. Att utplåna, förinta, världens judar är då som nu målet, drivkraften, hatet, fixeringen.

Homosexuella är en annan grupp NMR riktar sitt starka och dödliga hat mot. Den underliggande syn, som resulterar i uppmaning till förföljelse och mord på homosexuella, handlar om den nazistiska uppfattningen om manligt och kvinnligt. Kvinnans uppgift är att föda barn för att föra det ariska släktet vidare och till seger över alla de som besudlar det ariska blodet. Homosexualitet förstör könsrollerna och de som introducerat dessa liberala sätt att se på sexualitet är enligt den nazistiska ideologin – judarna.

I Almedalen attackerade NMR människor som bar eller symptiserade med regnbågsflaggor och med Israels flagga. Det är den nazistiska ideologins vidriga praktik. Det är djupgående hatiska drivkrafter som härbärgeras av medlemmar med starka våldskapital.

En del av de diskussioner som förts under den senaste tiden har mot denna bakgrund gjort mig ytterligt bekymrad. Det historierevisionistiska giftet har på allvar börjat sippra in i samhället när medier får för sig att under rubriken ”Faktakollen” undersöka om Zyklon B användes i Auschwitz. Det är fler än Svenska kyrkan som behöver ha insikt om att det är nödvändigt med mer kunskap samt lära sig analysera retoriken.

För några veckor sedan utbröt en debatt om de så kallade Finspång-memes. Finspång 2022 är benämningen på ett nazistisk narrativ om läger för och massavrättningar av politiska motståndare och lands- och rasförrädare (inte min terminologi). Det sprids i sociala medier med bilder, hashtags och filmer. Detta narrativ manifesteras bland annat i en videofilm om Finspång på drygt fem minuter, som fått stor spridning. (Man finner filmen med två knapptryckningar, jag tänker inte länka till den här.) Nordisk alternativhöger är upphovet till filmen och andra extrema grupper har spridit den och memes, exempelvis NMR.

Nordisk alternativhögers syfte är att påverka samhällsdebatten genom att få budskapen att uppfattas som satir. Rörelsen, som anser att nationalsocialister har hållit den vita nationalismen vid liv, vill förändra vårt sätt att se på världen, påverka språket och internetkulturen.

Videofilmen handlar om våld och är ett uttryck för en nazistisk ideologi. Till synes vardagliga situationer, som reklam för ett repslageri eller rullande grävmaskiner, åtföljs av en speakerröst som berättar om hur lätt det är hänga sina motståndare och gräva massgravar. En sekvens visar en blond och blåögd familj som bor i ett ombonat hus med rabatter. I närheten av lägret, säger speakerrösten. Precis som skedde under Förintelsen, då det bara var en promenad som skilde de överordnade nazisternas familjeliv i hus med trädgårdar från dödskamrarna. I Finspång finns duschar med både vatten och gas, fortsätter rösten, experiment utförs på levande personer som försökt förråda sitt eget folk. I Finspång finns aktiva dödsläger och arbete ger frihet. Här ser vi en negroid straffarbetare, säger rösten. Och runt omkring finns 1488 sjöar där det är lätt att ha ihjäl folk genom massdränkningar. Tradition är viktigt i Finspång, här tillverkas giljotinblad, fortsätter speakern.

Börjar dessa nazistiska budskap uppfattas och traderas som satir eller skämt i samhällsdebatten – vilket alltså har skett -, när det i själva verket är en medveten strategi av nazistiska rörelser för att påverka oss, luckra upp vår världsbild, våra värderingar och förvränga historien, då finns det anledning att vara djupt djupt bekymrad. 

  2. Avslutningsvis, denna djupt allvarliga fredagsblogg, ska jag kommentera Svenska kyrkans klockringning mot den fria åsiktsbildningen, som skedde i Almedalen i onsdags. Domprosten Mats Hermanssons anti-demokratiska tilltag mot företagaren och debattören Thomas Gürs seminarium ter sig än mer absurt mot bakgrund av de verkliga, på riktigt, autentiska problem vi har med hat och hot i Almedalen – och i samhället.

Mycket klokt och skarpt har redan sagts. Först ut var PJ Anders Linder på Axess blogg, som liksom jag var närvarande. Läsvärda är också Martin Tunström på Barometern och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet, med flera.

Jag vill här kommentera försöket att tysta andra människor ur ett prästerligt och kyrkligt perspektiv. Kyrkklockor ringer människor samman till gudstjänst. Även den som inte har möjlighet, eller vilja, att vara med kan höra klockornas klang och veta att nu sker snart bön och sakrament. Nu döps ett barn. Nu knäfaller konfirmanderna vid altarrunden och tar emot välsignelsen. Nu ger två människor varandra trohetslöften. Nu lyses frid över den som gått till den sista vilan. Och i orostider kan människor lita på att kyrkan vakar och kyrkklockorna varnar.

Genom sitt tilltag skymmer Mats Hermansson Kristus och gör Kyrkan till sin egen mänskliga domän och till sitt eget fögderi. Det är motsatsen till prästens uppdrag, som är att rent förkunna ordet, rätt förvalta sakramenten och att föra människor till Kristus. Djupast sett har Hermansson skadat förtroendet för institutionen Svenska kyrkan. Det är mycket allvarligt. I vår tid behöver vi en kyrka vi kan lita på. Det får inte tas ifrån oss av självsvåldiga aktivister som inte begriper sin uppgift och inte förstår vad kyrkan djupast sett förvaltar och är.

Dessutom har Svenska kyrkans Överklagandenämnd (Högsta domstol, om man så vill) redan 2007 klarlagt att en kyrkoherde (en domprost är kyrkoherde i en domkyrka) inte får använda kyrkklockorna om det inte är i samband med gudstjänst:

”Enligt vad som redogjorts för ovan kan kyrkoherdens beslut även tolkas så att det kan anses innefatta ett förbud mot klockningar som inte sker i direkt anslutning till huvudgudstjänsten. Enligt Överklagandenämndens mening kan sådana klockringningar däremot inte anses ha ett sådant omedelbart samband med huvudgudstjänsten att de kan anses vara en del därav. Det ingår därmed inte i kyrkoherdens befogenheter att fatta beslut därom utan skall bestämmas av kyrkorådet inom ramen för det i 2 kap. 5 § kyrkoordningen angivna kompetensområdet.”

Mats Hermansson får således överhuvudtaget inte använda Visby domkyrkas klockor för att markera sina sakpolitiska uppfattningar.

Annika Borg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog