Medlem i Svenska kyrkan – tvångsansluten till S?

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Det säger statsminister Stefan Löfven i en stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning lagom till midsommar (22/6). Socialdemokraternas kyrkovalskampanj har dragit igång. Men i statsministerns svar på de välvilliga frågorna från reportern lyser anomalierna och motsägelsefulheterna igenom. I den här lite längre texten ska jag resonera om det och om varför S kidnappar Svenska kyrkan. En process som pågått en stor del av 1900-talet och som tyvärr – och motsägelsefullt nog – har accelererat efter millennieskiftet.

En grundläggande fråga är varför statsministern och hans fru Ulla Löfven, tidigare kyrkopolitisk ombudsman för S och förtroendevald för S i Stockholms stift (kyrkoråd samt tidigare stiftsstyrelsen) och nu även kandidat på S-listan inför kyrkovalet i år, som inte själva är troende ska engagera sig i Svenska kyrkan och styra och ställa med den. Med vilket mandat då? En skarp fråga om det borde Kyrkans tidning ställt. Det är uppenbart att Löfven själv har svårt att förklara och försvara det.

En annan fråga är varför paret engagerar sig i Svenska kyrkans vigslar, då de själva valde att gifta sig borgerligt.

En tredje fråga är hur statsministern samtidigt vill verka för en minskning av konfessionella inslag i skolan och värna Svenska kyrkan. Det blir ganska svårt med dessa olika hattar. Återigen, här hade det behövts skarpa frågor av reportern.

En fjärde fråga är varför statsministern bekymrar sig över de fåtal som inte viger samkönade par i Svenska kyrkan. Verkligheten är tvärtom den att det inte finns tillräckligt med samkönade par som vill vigas för alla oss präster som med glädje bejakar samkönade vigselpar.

Präster i Svenska kyrkan har dessutom ingen vigselplikt överhuvudtaget, utan vigselrätt, och vigseln är inget sakrament i Svenska kyrkan. En präst kan neka vigsel av en mängd skäl. Detta är dock extremt ovanligt. Och som sagt: det finns inte tillräckligt med samkönade par för alla präster som väntar på en förfrågan om vigsel och som med glädje bejakar den.

Bakgrunden till att Löfven tar upp frågan om att ingen ska kunna bli präst utan att viga samkönade par, och att också rubriken drar på det, är en motion i förra årets kyrkomöte där S driver vigselplikt för alla präster. Biskopsmötet uttalade sig mot motionens förslag på tvångsåtgärder och underströk vad vigselrätten innebär. Motionen avslogs. Wanja Lundby Wedin (S) lovade återkomma med en ny motion i saken. Och nu har således Löfven dragit igång vallokomotivet åt henne och S i kyrkomötet i frågan. Det blir intressant att se i höst om S i kyrkomötet kör över biskopsmötets uttalande. Löfven, som icke-troende, vill här skramla inför kyrkomötet och tala om var skåpet ska stå i Svenska kyrkan. Det är en maktdemonstration. Politikens värld som tränger sig in i kyrkans sfär.

Statsministern borde istället sopa rent i de egna hörnen. Tidigare Broderskapsrörelsen numera Tro och Solidaritet, som tyvärr har ett stort inflytande i Svenska kyrkan och som precis som kyrkoledningen legitimerar och bygger upp kontakter med Muslimska Brödraskapet, tog bort sin bejakande formulering om samkönade relationer när de övergick till att bli interreligiösa. Tidigare ledaren för Tro och Solidaritet Peter Weideruds paternalistiska förklaring var att muslimerna inte var mogna för detta. Det är något att ta tag i för Stefan Löfven, istället för att ha åsikter på kraven för att bli präst i Svenska kyrkan. Statsministern borde se till att den egna rörelsen Tro och Solidaritet står upp för den egna devisen ”alla människors lika värde” istället för att föregripa årets kyrkomötesbeslut i Svenska kyrkan och trycka till biskoparna.

Wanja Lundby Wedin svingade sig från ingenstans (kyrkligt sett) upp till en riktig maktposition i Svenska kyrkan i samband med kyrkovalet 2013 när hon valdes in i kyrkomötet. Då fick hon platsen som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Där har hon, som hon enligt uppgifter från andra håll brukar, konstruerat ett presidium. I praktiken är det hon och ärkebiskop Antje Jackelén, som är ordförande, som utgör maktkoncentrationen.

Svenska kyrkan har en kvinnlig generalsekreterare också. Samt en kvinnlig ordförande i kyrkomötet. Andelen män och kvinnor i ämbetet är totalt sett jämn. Kvinnoprästmotståndare blir inte prästvigda och de som redan är det enligt äldre ordningar och överenskommelser kan inte göra karriär, som kyrkoherdar till exempel. Så kvinnoprästmotståndarkortet torde S ha svårt att dra inför valet 2017, men det har inte hindrat dem från att försöka.

Den kyrkligt orienterade höjer på ögonbrynet inför Löfvens avslutande kommentar i intervjun om att han gärna vill tala mer och djupare med ärkebiskop Antje Jackelén. De har bara träffats ett par gånger, säger Löfven.

Men tillräckligt djupt har de i alla fall talat eftersom den kyrkopolitik den socialdemokratiske statsministern bedriver kan läggas som ett karbonpapper på de frågor som med emfas kommuniceras ut från ärkebiskopen, ärkebiskopens kansli och Kyrkokansliet i Uppsala: som flyktingkrisen, den interreligiösa dialogen och hyllningar till påvebesöket i höstas. Därav det höjda ögonbrynet från kyrkligt initierade läsare.

Löfven får i intervjun även med det citat från ärkebiskopen där hon retoriskt försökte komma runt och undan den starka kritiken mot Svenska kyrkans monumentala svek mot utsatta kristna. Kyrkan har exempelvis vägrat att ta de tidiga larmen om kristnas utsatthet på asylboende i Sverige på allvar och hjälpa till med säkra platser för dem. Svenska kyrkan drev inte heller på för att folkmordet på kristna och andra minoriteter ska benämnas just folkmord, utan avstod från kampanjer. När det gällde de egna trossyskonens lidande underlät således Svenska kyrkan att bedriva så kallat ”påverkansarbete”, till skillnad från när det gäller andra rent politiska frågor. Ärkebiskopens retoriska räddningsförsök var att formulera sig om att ”vi inte ska hjälpa de utsatta kristna för att de är kristna, utan för att vi är kristna”. Det var starkt sagt, menar Löfven. Men satt i sin kontext uppfattades ärkebiskopens uttalande som ett hån, som ytterligare ett sätt att vägra benämna kristnas utsatthet. I sin självdefinition inkluderar sig statsministern inte heller i ”vi kristna”, så vad han egentligen menar är inte glasklart. Det kunde reporten frågat om.

Intervjun är ett övertydligt exempel på den samsyn och de intensiva kontakter som råder mellan kyrkoledningen och Partiet. Sverige är ensamt i den demokratiska världen om att ha en kyrka vars tro, teologi och lära påverkas av ett statsbärande parti och ett biskopsmöte som tillåter det. Sveavägen 68 ska givetvis inte utforma något alls i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali i den kyrkliga världen. Men med ett biskopsmöte där vissa är fusionerade med Partiet, rödgrön politik och allmän aktivism, andra för fega för att säga något och en tredje kategori knyter näven i fickan fortsätter politiseringen. Ett biskopsmöte som inte hade varit så kastrerat skulle kunnat göra skillnad för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

Ett problem är att biskoparna så att säga avskaffat sig själva i kyrkomötet och inte har rösträtt. En del biskopar anser att det är bra. Skälet är att de då kan låta de förtroendevalda driva frågorna och själva som biskopar slippa ta ansvar för besluten.

Det behövs en ny reformation där hela det nuvarande kyrkopolitiska systemet rivs upp. Dagens system har byggts upp efter politisk modell och metod och har nått vägs ände. Lagen om Svenska kyrkan behöver ändras så att medlemmarna får välja församling, då skulle de församlingar som bedrev kristen tro och kyrkligt arbete växa och de som ville vara filialer till den rödgröna politiken eller allmän aktivism få det svårare. Studie efter studie har visat att medlemmarna inte vill att Svenska kyrkan ska vara partipolitisk.

Men S vill partipolitiseringen eftersom Partiet anser att kyrkan, precis som Löfven säger, är en intressant arena. Svenska kyrkan är rik och rikstäckande, en utmärkt plattform för att föra ut Partiets budskap, en folkrörelse till och med. Det är så socialdemokratiska kyrkopolitiker talar om kyrkan, som en folkrörelse och ser Svenska kyrkan som en del av den egna rörelsen.

Socialdemokraterna efterlevde inte den kyrka-statreform de själva drev igenom där kyrkan och staten skulle åtskiljas. I efterhand kan det ses som ett smart drag, då flertalet andra kyrkopolitiska gruppers formella kopplingar till moderpartierna kapades när de tog konsekvenserna av reformen. Kvar som parti höll sig den största gruppen i kyrkomötet: Partiet S. Och Partiet fick ännu större och eget spelrum för att göra kyrkan till sin politiska arena.

En sidoeffekt var dock att S agerande öppnade för partiet SD att göra sitt intåg i kyrkopolitiken. Det är viktigt att hålla det i minnet när S ånyo kommer att gå till kyrkoval i september på den konstruerade nidbilden att Svenska håller på att tas över av mörka krafter som SD, homofober och kvinnoprästmotståndare. För det första är bilden inte sann och för det andra var det S som gav SD möjligheten och därmed utrymmet. Hade S lämnat Svenska kyrkan i fred och efterlevt den egna reformen hade inte dagens situation med SD i kyrkomötet uppkommit. Den frågan borde Kyrkans tidning ställt till Löfven.

Redan valet 2013 skulle denna polarisering och stämpling av kristna som är motståndare till partipolitiseringen ge S röster i kyrkovalet. S såg sig då och ser sig nu som en garant för att kyrkan håller sig på rätt etisk och demokratisk kurs. Om inte S fanns i Svenska kyrkan skulle mörkerkrafter, homofober och kvinnoprästmotståndare ta över, tror man om kyrkan och om sig själv. Nidbilden av Svenska kyrkan stämde inte då och den stämmer inte nu heller. Kyrkovalen är för S ett slags övningsval ett år innan riksdagsvalen. Kyrkan blir den politiska övningsarenan.

Och den egna synen på Partiet som moralgarant är anakronistisk och högmodig. Kristen tro och det judiskt-kristna kulturarvet i vid mening har format den västerländska etiken under årtusenden, för att ge lite perspektiv på Socialdemokraternas självbild. Partiet vill således vinna medlemmarnas röster i kyrkovalet för att de är det etiska alternativ som står för alla människors lika värde (en felöversättning av deklarationen om mänskliga rättigheter, där står ”värdighet”).

Man kan hoppas att högmod går före kyrkopolitiskt fall.

Kritiska röster inom S finns naturligtvis också. De resonerar sansat och logiskt: S ska vara ett religiöst neutralt parti, därför kan Partiet inte vara lierat med en kyrka. Självklart kan och ska partipolitiskt aktiva engagera sig i kyrkan, men inte som företrädare för ett moderparti, utan som kyrkligt engagerade med en enda agenda: Kyrkan, Tron, Teologin, det uppdrag som den brokiga skaran av Jesu lärjungar kallats till.

De grupper i kyrkomötet som tar avstånd från partipolitiken och är fristående (kyrkliga om man så vill) är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) är en annan grupp som anger sig vara partipolitiskt fristående.

Sedan finns de kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, men vars partier lämnat kyrkopolitiken i enlighet med den reform som trädde i kraft vid millennieskiftet. Nu heter de grupper vars partier lämnat kyrkopolitiken Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) och Miljöpartister i Svenska kyrkan.

De kyrkopolitiska grupper som vill hålla Svenska kyrkan kvar i den partipolitiska tvångströjan och är politiska partier är S, C och SD.

Valdeltagandet i kyrkovalet är oerhört lågt, ungefär 12 procent. De flesta förstår vad som kan hända med så lågt valdeltagande och vad som skedde när S i det närmaste kuppartat tvingade sig kvar i kyrkan efter reformen.

Den medlem i Svenska kyrkan som vill förhindra det fortsatta socialdemokratiska maktövertagandet behöver således rösta på andra grupper i kyrkovalet än de tre partipolitiska.

Det finns givetvis, som jag tidigare nämnde, ett övergripande svar på S ”engagemang”, som Löfven omskriver det socialdemokratiska maktövertagandet, i Svenska kyrkan: S vill ha Svenska kyrkan som en rik och rikstäckande plattform för Partiets budskap.

Om inte denna utveckling stoppas kommer ett medlemskap i Svenska kyrkan snart att vara synonymt med en tvångsanslutning till S.

Annika Borg

För övrigt, några påpekanden:

 *Kritiken av partipolitisering är teologiskt motiverad.

 *Att alla arenor i tillvaron också är politiska är en ideologisk uppfattning på vänsterkanten, inte en sanning.

*Jag förutsätter att Kyrkans tidning levererar stort uppslagna intervjuer utan kritiska frågor och med många porträttbilder även med företrädare för alla andra kyrkopolitiska grupper. (Förtydligande: Stefan Löfven är inte förtroendevald i Svenska kyrkan, men görs i intervjun till kyrkopolitisk talesperson. Det är hans fru som kandiderar till kyrkomötet och hon som varit kyrkopolitisk ombudsman för S samt även tidigare och nu förtroendevald i Stockholms stift. Tidigare LO-ordförande redan på plats, statsministern som kyrkovalslokomotiv och hans fru snart i kyrkomötet. S har sannerligen ambitioner för Svenska kyrkan.)

Mer läsning (intervjun samt texter på temat av mig.)

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/

http://www.smp.se/ledare/tron-en-forutsattning-for-levande-kulturarv/

Socialism som evangelium: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293#.WU-goBT7Zfg

Evangeliet glöms, Luther göms: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WU-g9RT7Zfghttps://

timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/

 

 

 

Om Luthereffekten och okunniga tyskor

Mitt blygsamma inlägg om Lutherutställningen i Berlin ledde till en intressant diskussion på Facebook. I denna diskussion kan två linjer urskiljas. Den ena linjen säger att Svenska kyrkan inte alls medverkat till att påverka bilden av Svenska kyrkan, sådan den framställs vid utställningen. Den andra linjen, som inte haft någon offentlig företrädare, driver rimligen uppfattningen att Svenska kyrkan i Berlin tvärtom framställs på precis ett sådant sätt som man från Svenska kyrkan officiellt önskar.

Låt oss pröva dessa två argumentationslinjer.

Linje 1. Deutsches Historisches Museum har utan kontakter med Svenska kyrkan, eller med bristfälliga sådana, själva tagit sig före att presentera en bild av Svenska kyrkan av idag. Denna linje förfäktas bland annat av en journalist, Marie Starck, som i ett inlägg på Facebook hävdar följande angående vem som haft ett avgörande inflytande över utformningen av utställningen:

varför utgår ni från att SvK är involverad i utställningen? Det var i alla fall ingenting som utställningscuratorn nämnde när jag träffade henne på pressträffen i våras. Jag kan ha många invändningar mot utställningens svenska del men jag fick snarare uppfattningen att det är en tyska som varit bosatt i Sverige och inte har så bra koll på svenska teologer och på Svenska kyrkan.

Här antyds alltså att en icke namngiven ”tyska” med bristfälliga kunskaper i sakfrågan utformat den bild av Svenska kyrkan som framställs vid Lutherutställningen. Om det förhåller sig på detta sätt bör det föranleda en kraftfull protest från Svenska kyrkans kommunikationsavdelning. Enskilda personer, dessutom utan ”bra koll”, ska naturligtvis inte kunna forma bilden av Svenska kyrkan i ett så viktigt sammanhang. Starck uppger vidare:

Det är ingen i Sverige som varit ansvarig för utställningen.

Att Svenska kyrkan skulle fått ansvara för utställningen är kanske mycket begärt. Deutsches Historisches Museum har rimligtvis sina egna krav och rutiner när de sätter ihop utställningar. Om en enskild person utan ”bra koll” ges ett sådant förtroende har museet ifråga härmed hos mig ådragit sig ett ordentligt trovärdighetsproblem, som tyvärr återverkar på fler utställningar än de som berör kyrkliga frågor.

Det blir värre. Starck skriver att hon själv är kritisk mot utställningen och framhåller att den har tagits fram utan kontakt med Svenska kyrkan:

Jag har självklart inte varit involverad i arbetet med utställningen men vet en hel del eftersom jag skrivit två artiklar om den och hade ett ganska ingående samtal med curatorn i samband med pressträffen i våras. Just för att jag faktiskt själv är starkt kritisk till den svenska delen. Hon nämnde dock ingenting om kontakter i Svenska kyrkan, däremot kontakten med museer. Finns heller inga svenska namn nämnda i den tegelstenstunga katalogen där alla inblandades namn står uppradade. Att man lånar ut bilder är inte samma sak som att man har något inflytande i urvalet.

Att det inte skulle förekommit några kontakter med Svenska kyrkan verkar märkligt. Om inte annat kan man undra hur Deutsches Historisches Museum kommit i kontakt med de intervjuade anställda i Svenska kyrkan som presenteras vid utställningen? Troligen har inte heller bilden och citatet av ärkebiskop Jackelén tillkommit helt utan kontakt med Svenska kyrkan? Den är knappast hämtad från något museum.  (En ledtråd: Enligt utställningskatalogen har Svenska kyrkan bidragit med bildmaterial.) Men, som sagt, kanske läge för en protest om en okunnig enskild person tillåtits utforma bilden av Svenska kyrkan vid utställningen.

Linje 2. Om en okunnig tyska utan kunskap eller närmare kontakter med Svenska kyrkan satt samman utställningen kan man ändå reflektera över hur nära hon har lyckats komma den bild som Svenska kyrkan centralt vill kommunicera. Här finns den problematiska historien angående försyndelser mot samerna, det omnämns att Gud är större och att Gud är större, alla människors lika värde framhålls, HBTQ lyfts fram liksom vad som kan uppfattas vara allmänreligiöst och allmänetiskt tankegods. Möjligen saknas de i svenskyrkliga sammanhang så vanliga och till Palestinastöd maskerade angreppen på Israel. Det kan ha att göra med det land i vilket utställningen äger rum.

Ärkebiskop Antje Jackelén har dessutom twittrat om utställningen den 26 maj 2017. Hon skriver:

Så har man då hamnat på museum i Berlin! I utställningen: Der #Luthereffekt, 500 Jahre Protetantismus in der Welt

Om det innebär att hon sett hela utställningen framgår inte. Men vad som framgår är att Jackelén inte, i alla fall inte i detta sammanhang, protesterade mot hur Svenska kyrkan framställs i denna utställning.

Johanna Andersson

Luthereffekten – allmänetiska plattityder?

Förra veckan besökte maken och jag den stora Lutherutställningen i Martin-Gropius-Bau i Berlin: Der Luthereffekt. 500 Jahre Protestantismus in der Welt.

Sverige upptar ett visst utrymme i denna utställning. Bland annat handlar det om Gustav II Adolf och dennes insatser för protestantismen. Denna del av utställningen kallas Luthers lejon. Livrustkammaren har lånat ut en ”jacka” som kungen burit vid slaget i Dirschau. Han överlevde, om än svårt skadad, och tolkade detta som att Gud höll en skyddande hand över honom och hans protestantiska tro.

För några länder beskrev utställningen även hur det lutherska arvet ser ut idag. Dit hörde, vid sidan av Sydkorea, USA och Tanzania, också Sverige. Uppenbarligen måste denna del av utställningen tagits fram i samverkan med Svenska kyrkan. Maken och jag inträdde i detta utställningsrum med viss förväntan. En kvart senare gick vi till museibaren för att inhämta något stärkande. Detta intogs under dyster tystnad.

I utställningens svenska rum kunde vi, på därför avsedda hängande tygstycken, ta del av en rad olika personers uppfattningar om Svenska kyrkan i korta textfragment. En same talade om kyrkans övergrepp mot ursprungsbefolkningen. Jonas Gardell, i behagfull pose och exponerad överkropp, talade om profeters hårda ord. Ingmar Bergman skildrade barndomens förnedring under prästfaderns våld. Några för mig okända lekmän talade om alla människors lika värde och vikten av att inte döma (en av dem hade kommit till tro hos kristna i Tanzania, inte i Svenska kyrkan). En säger, citat:

Jag är inte djupt troende och går inte i kyrkan. Trots det är jag lycklig och glad att få tillhöra den här församlingen.

Selma Lagerlöf förstod inte predikningarna, kan vi läsa på ett ställe. Ytterligare några personers uppfattningar presenteras i rummet. Naturligtvis intog ärkebiskop Antje Jackelén en central plats. Hon lyckades få sagt att ”Gud är större” två gånger, vilket är beundransvärt i en text som omfattar några knappa rader. Så här citerades Jackelén (också på tyska och engelska):

”Gud är större” är en läkande störning av alla totalitära anspråk. Insikten att Gud är större sporrar till samarbete och ett frimodigt sanningssökande.

Var säger ärkebiskopen här egentligen? Är det djupsinnigt eller uttryck för en total och banal relativism? Kanske kan man vänta att en ärkebiskop har om inte totalitära så i alla fall någon slags sanningsanspråk? Och kunde hon inte citerat Luther denna gång och inte bara sig själv?

Jesus Kristus? Nja, vi såg inte hans namn uttryckt i det svenska utställningsrummet. Vi såg inte den Helige Ande åkallad heller. Det lutherska arvet, som det uppvisades förvaltat i Svenska kyrkan idag, var kort sagt en ganska beklämmande blandning av allmänetiska plattityder och historiskt betingat skuldmedvetande.

(Tyvärr fick man inte fotografera utställningen, vilket jag fick erfara när jag försökte dokumentera det ”svenska rummet”. Antagligen berodde detta på att utställningen rymde en rad historiska dokument. Och Cranach-målningar, förstås. De senare gör att ”Der Luthereffekt” är väl värd ett besök.)

Johanna Andersson