Okristligt hyckleri svika Mellanösterns kristna

Hyckleri, rädsla och ovilja att stå upp för andra kristna är förmodligen de egenskaper som rimmar allra sämst med den kristna tron. Men frågan är ändå, om inte hyckleriet de senaste dagarna nått hittills okända höjder.

Det är bara några dagar sedan Förintelsens minnesdag, en minnesdag som i all sin ofattbara tragik är viktigare än någonsin att uppmärksamma. Även om såväl världsliga som kyrkliga ledare har stämt in i det obligatoriska ”aldrig mer!”, så är det ett faktum att det pågår ett folkmord just nu. Ett folkmord vars djävulska sadism och omänskliga ondska för tankarna till det totala mörker som rådde i Europa för 70 år sedan – men idag är det inte Europas judar som ska utrotas, utan Mellanösterns kristna. De judiska minoriteterna som fanns i muslimska länder har förföljts där och fördrivits därifrån för länge sedan.

Den tredje februari kommer Europaparlamentet att rösta om den pågående slakten ska betraktas som ett folkmord. Utgången borde vara självklar. Men den ordväxling mellan Nuri Kino (A Demand for Action) och Svenska kyrkans internationella chef Gunilla Hallonsten, som vi sett utspelas i tidningen Dagen den senaste veckan, har visat en märklig ovilja att tala klarspråk hos en av parterna.

Svenska kyrkan talar om att ”bevara en religiös mosaik”, om ”alla människors lika värde” och om religionsfrihet. Men vilken slags religionsfrihet inträder när alla oliktänkande är döda? Innebär allas lika värde verkligen att slaktaren bör tillskrivas samma värde som offret?

Det som behövs just nu är inte vackra visioner och fromma formuleringar. Alla goda krafter måste enas för att fysiskt stoppa slakten. De som just nu fruktar för sina liv behöver dessutom få känna att världens kristna ser deras lidande och kämpar för dem.

Att slå knut på sig själv för att undvika begreppet folkmord, förändrar ingenting. Det som pågår är ett systematiskt mördande i syfte att utradera de kristna från de områden de bebott sedan kristendomens födelse, och med dem den kristna tron och allt som påminner om den.

Det är sant att ondskan drabbar fler än de kristna. Alla som inte delar Daesh perverterade ideologi löper stor risk att fördrivas, dödas eller förslavas. Det måste uppmärksammas och bekämpas. Men. Som kristna har vi ett särskilt ansvar att skydda våra kristna syskon när de förföljs.

Bibelns texter är tydliga med detta. I samma ögonblick som någon blir kristen, upphör alla faktorer som skiljer oss åt att gälla. Kön, etnicitet, språk, ålder, ja allt annat blir sekundärt. Det primära är att vi blir en del av en kristen, världsvid familj. För den kristne är detta centralt. Det går inte att vara kristen och samtidigt separera sig från denna unika enhet.

Ja, vi är till och med så nära förbundna med varandra, att den kristna gemenskapen liknas vid en enda kropp: ”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. (—) Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” (1 Kor 12)

Att vara en del av en familj innebär ett ansvar för övriga familjemedlemmar, ett ansvar som är större än det vi har för andra. Kallar man sig kristen bör man ta detta på största allvar. Det är därför fullständigt obegripligt att den pågående utrotningen av våra syskon kan gå så spårlöst förbi.

Det är för sent att rädda människor som redan är döda. Men låt inte deras död ha varit förgäves. De som ännu lever, kan vi nämligen rädda. Men tiden går. För varje minut, släcks fler liv. Snart är det för sent. För alltid för sent. Det enda som då kommer att leva, är domen över oss som visste, men inget gjorde.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan och skribent

Flummigt värre i Nacka församling

I senaste numret Kyrkans tidning (21/1) berättas om Nacka församling och ett rött tält. I detta röda tält samlas kvinnor för att mötas i ”det kvinnliga”. Aha, tänker läsaren: ännu en könssegregerande praktik av det slag som numera uppstår dagligen i Europa på badhus och bussar? Och ännu ett bidrag till en essentialistisk och polariserad syn på kön?

I artikeln framgår att en av initiativtagarna till detta röda tält är kyrkopolitikern Ann Gripenlöf i Nacka församling. Gripenlöf är socialdemokrat och innehar uppdrag inom såväl partiet som Svenska kyrkan. Hennes engagemang i Svenska kyrkan startade för några år sedan när socialdemokraternas gruppledare i Nacka församling och ordförande i kyrkorådet frågade om Gripenlöf inte ville vara med och engagera sig i kyrkofullmäktige. På detta svarade Gripenlöf:

” – Jag har alltid varit intresserad av existentiella frågor men hade tidigare ingen direkt relation till Svenska kyrkan”

Gripenlöf är dock inte bara kyrkopolitiker, en inkomstkälla är olika former av healing. På hennes hemsida framgår att hon för 900 kronor under två timmar ger upplysningar om hur man har levt i tidigare liv. Det hela beskrivs så här:

”Regression är en resa tillbaka till ett tidigare liv, ett liv som påverkar dig i dag. I regresson [sic!] kan du läka situationer och relationer i det förflutna för att släppa blockeringar i kropp och sinne.”

Man kan också få healing på distans, 45 minuter kostar 300 kronor. Reikibehandling på plats tar 60 minuter och kostar 650 kronor.

Kyrkan bidrar genom det röda tältet till könssegregering genom att skapa miljöer där män inte får delta och där det finns någon slags outtalad/uttalad föreställning om kvinnors gemenskap utifrån kroppsliga erfarenheter. Nacka församling borde montera ner hela tältprojektet och stuva in tältpinnarna långt inne i något förråd. Istället borde de starta bibelstudium, förslagsvis kunde man inleda med att läsa och tolka Första Mosebok 34 och den våldsamma berättelsen om övergreppen på Dina, som var Jakobs dotter. Det är kring henne fantasierna om det röda tältet byggts upp.

Enligt Kyrkans tidning ska det röda tältet stå uppspänt i Nacka hela våren:

”Till våren fortsätter Det röda tältet och då kommer fokus att läggas på bland annat kroppsliga teman.”

Det framhålls också att man inte behöver vara kristen för att delta. Och det är väl svårt att invända mot. Kanske är det tvärtom så att det är lättare att ta del av det hela om man inte är kristen, vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Men varför Nacka församling då ska driva detta framstår som obegripligt.

(I boken Det röda tältet av journalisten Amy Diamant beskrivs den våldsamma berättelsen om Dinas utsatthet förskönande, så här:

”Vi får genom Dina inblick i de traditioner och förhållanden som kvinnor levde under i biblisk tid. I det röda tältet, en tillflyktsort för kvinnor under deras menstruationsperiod, när de föder och när de är sjuka, får Dina ta del av sina mödrars erfarenheter.”

Och denna spekulation är kanske spännande. Men det är inget som står i Bibeln.)

https://www.svenskakyrkan.se/nacka/Stillhet%20och%20meditation

Johanna Andersson

 

Ett könssegregerat Sverige?

Uppgifterna om att kvinnor – och även småflickor – sextrakasseras av gäng med killar och män med utomeuropeisk bakgrund har skapat en polariserad debatt i Sverige. Diskussionen liknar den om hedersvåld och hederskultur, som pågick i över ett decennium. Oviljan att diskutera skillnader i värderingar och beteenden osynliggjorde förtrycket av kvinnor, flickor och pojkar. Förnekelsen bidrog, och bidrar tyvärr fortfarande, till att könsnormer som kolliderar med vårt samhälles frihetliga värdegrund kunde växa sig starka och skapade lidande för dem som utsattes, och utsätts, för gruppens kollektiva kontroll och våld. Det är olyckligt om sådana låsningar ska komma att prägla även den nu uppkomna och angelägna debatten om kulturellt – och religiöst – formade uppfattningar om sexualitet och kön.

Ett skäl till att debatten polariseras mellan dem som menar att det finns kulturella skillnader och dem som hävdar att kvinnoförtryck är detsamma överallt, är att en genusteoretisk modell tillämpas på ett förenklat sätt. Det är riktigt att man inom forskningen kan se att kontroll av kvinnor och en lägre värdering av kvinnligt kön är en företeelse som skär genom tid och rum, genom klass, religion och kultur. Därför talar genusteoretiker om att kvinnoförtryck handlar om gradskillnader och inte artskillnader. I diskussionen sker dock en missuppfattning av teorin genom att likhetstecken sätts mellan alla uttryck för en underordnad kvinnoroll. Men att man kan känna igen olika fenomen innebär inte överensstämmelse eller att det inte finns stora skillnader.

Den kvinnosyn som sexualiserar även små flickor har sin grund i starkt essentialistiska föreställningar om kön. Könen ses som två olika behållare som inte ska blandas, konkret uttryckt i att könen segregeras i det offentliga rummet. I kulturer där flickor täcks från tidig ålder baseras denna praktik mindre på en tänkt gudsrelation än på uppfattningen om mannens blick. Till och med en flickkropp anses uppväcka mäns begär, och det är flickan och kvinnan som får vidta mått och steg för att inte väcka det begäret. Om hon underlåter att göra det får hon för det första skylla sig själv om hon råkar ut får sexuellt våld, för det andra räkna med att bli utsatt för trakasserier och för det tredje bli betraktad som ett lovligt byte. Att kvinnor inte får gå ut ensamma och inte kan röra sig i det offentliga rummet utan att täcka sig, kan i dessa kulturer uppfattas som omsorg om kvinnan. Trakasserier och sexualiseringen även av flickor är således kulturellt – och även religiöst – sanktionerat. Det genomsyrar hela samhällskroppen.

En återkommande uppfattning som uttryckts i den svenska diskussionen är att alla män är potentiella våldtäktsmän. Denna essentialistiska uppfattning om kön skulle samma debattörer däremot aldrig applicera på kvinnor och i alla andra sammanhang värja sig mot. Liknande stereotypa generaliseringar om kvinnor, som att de är passiva och omhändertagande, skulle väcka ramaskri på många håll. Att förknippa alla män med sexuell aggression är i själva verket en retorik som används för att förminska de särskilda problem med kollektiva och kollektivt sanktionerade övergrepp som vi nu bevittnat. Den som drar paralleller mellan kvinnoförtrycket i exempelvis Afghanistan och i Sverige har inte enbart missuppfattat teorin, utan bidrar aktivt till att relativsera en kvinnosyn det svenska samhället med kraft måste motverka.

Forskning har även visat att föreställningar om kön är oerhört svårruckbara. Hur det svenska samhället på bästa sätt ska ta sig an den stora grupp unga män och män, där många sannolikt är präglade av värderingar där kvinnan betraktas som underordnad, utan sexuellt självbestämmande och med starkt begränsad egenmakt i det privata livet och i det offentliga rummet, blir ingen lätt sak. Men om detta inte tas på allvar och adresseras i klartext kommer kvinnor och flickor i Sverige successivt att ändra sina beteenden, göra sig ansvariga för mannens blick och börja ta konsekvenserna av en eskalerande otrygghet i samhällets alla rum. Resultatet blir ett mer och mer könssegregerat Sverige, som kompromissat med kvinnors frihet och gett mannens blick tolkningsföreträde.

This is Sweden. Fortsättning följer.

Annika Borg

 

 

God fortsättning

God fortsättning på det nya året! (Bilden tagen efter en lång dag på 2015:års kyrkomöte.) /Annika och Johanna