Nästa #fredagsbloggen

 

Megafon
HÅLL UTKIK! UPPDATERING!

Uppdatering 4/11: På grund av den stora mängden tips till mig (tack alla och fortsätt med det!) och genom att denna blogg sköts after work, behöver jag nu sortera bland mängden info jag mottagit och ta en paus för att smälta ned detta till granskande texter. Jag återkommer senare under hösten! Håll utkik! 

I nästa  #fredagsbloggen följer jag upp händelserna på Svenska Teologiska Institutet  (STI) i Jerusalem och Svenska kyrkans lednings målmedvetna arbete för att släcka ned den judisk-kristna dialogen. Läs Kyrkans tidning om reaktionerna på nedmonteringen av den judisk-kristna dialogen på STI. 

Jag illustrera även hur kyrkoledningen hanterar kritik.

Hur Svenska kyrkan agerar som politisk remissinstans i samtidens sakpolitiska frågor är också ett ämne för #fredagsbloggen.

* * *

I veckan har en rapport från Human Rights Watch om övergrepp, tortyr och den skriande bristen på mänskliga rättigheter i palestinska områden uppmärksammats.

Jag skrev 2015 på Smålandspostens ledarsida om att:

Europarådet, som arbetar med att främja mänskliga rättigheter och demokrati, verkar bland annat genom att erbjuda icke-medlemsländer status som Partner för demokrati. Det är Europarådets parlamentariska församling (PACE) som beslutar om vilka som kan komma i fråga. 2011 beviljades en ansökan från palestinska Nationella rådet om sådan status

I en resolution från 2011 beskriver PACE  (Europarådets parlamentariska församling) de områden där förbättringar behöver ske i de palestinska områdena. Enligt den brister regim och myndigheter i Palestina på flera av de ovanstående punkterna. Även andra punkter listas, som diskriminering av kvinnor såväl i lagstiftningen som i praktiken. Ytterligare områden där förbättringar behöver komma till stånd är pressfrihet, att sätta stopp för vapensmuggling, upphöra med tortyr, explicit ta avstånd från terrorism, garantera religionsfrihet och bekämpa rasism. Konflikten med Israel berörs också. Nationella rådet uppmanas att öka ansträngningarna för att finna lösningar och att hålla ingångna avtal samt erkänna Israels rätt att existera.

En uppföljning publicerades av Europarådets parlamentariska församling 2014 och den visar bland annat att arbetet mot korruption skapat förbättringar samt att vapensmugglingen minskat. Men på många områden kvarstår en hel del att göra. Eftersom Nationella rådet själv uttryckt önskan om att medverka i Partner för demokrati, hade Sverige här haft ett underlag för att utforma villkor för såväl erkännandet som det fortsatta och höjda biståndet. Av någon anledning underlät den svenska regeringen att informera sig och att ställa krav. Varför man inte gjorde detta, är en fråga som behöver genomlysas i grunden. För det är väl inte så att engagemanget för det palestinska folket i huvudsak handlar om ideologiska markeringar?

Jag skrev 2015 om Hamas krigsbrott utifrån en Amnestyrapport, som inte nämnvärt rapporterades i svenska medier.

I det senaste numret av Axess skriver jag om palestinska kvinnors situation när det sekulära projektet fått gett vika för det islamistiska.

Följ #fredagsbloggen #weekend

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. #fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight #weekend

Annonser

Kyrkoledningen mobiliserar mot Israel

Bild logga rätt

Nu är professor Jesper Svartvik och Krister Stendahl-professuren borta från Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem och Svenska kyrkan kan, mitt i hjärtat av Jerusalem, vrida upp sin redan sedan åratal uppskruvade lobbying mot staten Israel och judendomen ännu mer. Vid ett biskopsmöte nyligen drev ärkebiskop Antje Jackelén på hårt för att biskopskollegiet skulle göra ett gemensamt politiskt uttalande mot Israel. Jag har fått oerhört många reaktioner på avslöjandet om kyrkostyrelsens resa och fortsätter granskningen av kyrkoledningens politiska aktiviteter och resorna till Israel och de palestinska områdena.

År 2015, när jag satt i kyrkomötet för Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan (POSK), skrev jag en motion och avslöjade att kyrkoledningen stod i begrepp att plocka bort Svenska Teologiska Institutet i Jerusalems (STI) huvudinriktning: den judisk-kristna dialogen. I motionen 2015 (2015: 105) skrev jag bland annat:

  1. Att Kyrkomötet beslutar att det första målet för STI:s verksamhet, att STI ska vara en plats där Svenska kyrkan ”utvecklas och fördjupas i frågan om kristnas möte med människor av annan tro, särskilt vad gäller mötet med judendomen” inte förändras till en mindre precis formulering om religionsmöten, utan förblir formulerat med judisk-kristna relationer som fokus. (min fetstil)

Motionens bakgrundstext beskriver vad som var i görningen:

”Nu står STI:s ramprogram, dess mål och verksamheter, inför en förändring. Förändringen initierades för flera år sedan av den styrelse för STI som inte längre existerar och har vidareutvecklats av tjänstemän på Kyrkokansliet. Förändringen är större än dessa vill påskina, då man kommer att plocka bort det första målet i ramprogrammet om STI som Svenska kyrkans plats för judisk-kristna relationer och ersätta det med en allmännare formulering om religionsmöten och ekumenik. /…/

Vidare kommer förändringar att ske som avser STI:s teman. Exempelvis kommer ett inte längre att heta som idag Bibelns land, utan Text och kontext eftersom man också vill ha fokus på Koranen. Vidare vill man vidga verksamheten i avseende på den politiska situationen i regionen, exempelvis med satsningar på kunskap om politisk islam och islamologi. /…/

Svenska kyrkan kan inte offentligt säga att judisk-kristna relationer är viktiga samtidigt som man i praktiken avslutar den satsningen på Svenska Teologiska Institutet genom att förändra målskrivning och verksamhet.

 Sedan den styrelse, som nu inte finns, initierade en förändring med denna inriktning har mycket i världen ändrats. Antisemitismen har ökat och läget i Mellanöstern är ännu mer spänt och oroväckande. Att i det läget sända en sådan signal som förändringen av STI:s ramprogram gör är djupt olyckligt och kan skada decennier av uppbyggd tillit mellan Svenska kyrkans och judendomens representanter.

En annan aspekt är att Svenska kyrkan är en gäst i det Heliga landet, i Israel, som aktör där bör man uppträda med lyhördhet och försiktighet. Denna förändring av STI vittnar om motsatsen.”

Under debatten i plenum ägnade sig prästen Daniel Tisell – som motionerat för och fick igenom att implementera Kairos Palestina-dokumentet i Svenska kyrkan och följa uppmaningarna från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS, nu ledamot i kyrkostyrelsen och därmed med på resan den 10-15 oktober – åt personangrepp. Det var absurt att under kyrkomötet 2015 höra krumbukterna, dimridåerna och lögnerna från kyrkoledning och tjänstemän när deras plan för STI kom ut i ljuset. Tisells agerande i talarstolen och att agerandet renderade applåder från Kyrkokansliets tjänstemän, som var åhörare, resulterade i att kyrkomötesledamoten prästen Jerker Schmidt avbröt för en ordningsfråga till kyrkomötets ordförande Karin Perers. Sedan dess applåderar man inte mot någon eller något utan för i kyrkomötet.

Karin Perers är fortfarande kyrkomötets ordförande och hon var med och inledde årets Kairos Palestina-läger på Sjöviks folkhögskola. Konferensens (som alltså är årlig) BDS-aktiviteter skrev jag om HÄR. Ur det senaste numret av Svenska Jerusalems föreningens tidskrift (som jag tidigare skrivit om i texten ”En dos israelhat i brevlådan” från 2013.):

Peres

Min motion bifölls inte. STI:s utveckling har blivit precis den jag ville förhindra. Idag, tre år senare, är det jag då varnade för och ville hindra genom min motion verklighet. Institutet är nu en reondlad ”hub” för Svenska kyrkans lednings målmedvetna politiska arbete mot Israel. De politiska, anti-israeliska och anti-judiska indoktrineringsresorna för kyrkligt anställda/aktiva, journalister och parlamentariker är en central verksamhet för STI.

Med direktor Maria Leppäkari har utvecklingen bort från det judisk-kristna sammanhanget – som är STI:s existensberättigande i det heliga landet – i själva verket accelererat.Orden som används för att beskriva STI:s verksamhet är nu istället just ”interfaith”, ”interreligious dialogue” ”interreligious encounters” – religionsdialog, religionsmöten. Fokus på den judisk-kristna dialogen är borta, såväl i ord som i handling. 

När jag studerade på STI i slutet av 1980-talet, när institutet under direktor – och den stora auktoriteten på området – Göran Larsson gav terminslånga akademiska teologiska kurser med fokus på judisk-kristen dialog, Bibeln, landets och regionens arkeologi, religionshistoria och språk, hade jag fått det första Krister Stendahl-stipendiet för min vistelse. En professur inrättad till minnet av Kristers Stendahls banbrytande gärning för judisk-kristen dialog och exegetisk kunskap om de heliga texterna, har tills alldeles nyligen funnits i Lund. Den har professor Jesper Svartvik innehaft, Svartvik är en internationellt erkänd expert på religionsteologi och judaistik.

Nu är såväl Krister Stendahl-professuren som Jesper Svartvik borta från STI. Så här säger professor Svartvik själv i det senaste numret av Kyrkans tidning:

 

Direktor Maria Leppäkaris agerande behöver undersökas närmare och också det team hon och kyrkoledningen väljer att ha på plats. Hur den akademiska spetskompetensen, som direktor Göran Larsson och Jesper Svartvik besitter, ska kompenseras är en mycket allvarlig fråga. Mitt svar är att denna kompetens inte kommer ersättes, utan att den senaste tidens händelser är ytterligare ett steg bort från det som ska vara STI:s huvuduppgift: den judisk-kristna dialogen.

Religionsdialog i vid mening kan Svenska kyrkan bedriva var som helst, men det finns bara en enda plats på jorden där en mångfacetterad judendom och judisk kultur existerar och det är Israel. Det var för denna unika plats och unika dialog som STI skapades. Av politiska skäl nedrustas detta av en enögd och aktivistisk kyrkoledning och tjänstemannakader.

Kyrkostyrelsens resa är enbart en i mängden av indoktrinerings- och propagandaresor som Svenska kyrkan arrangerar. Resor har gjorts av de flesta stift och med liknande upplägg som kyrkostyrelsens resa. Jag har samlat på mig program från olika håll och själv deltagit i en resa för journalister. Studenter erbjuds också kursmöjligheter. Det här är satt i system, men utan tillgången till STI och möjligheten att utgå från hjärtat av Jerusalem skulle de politiska aktiviteterna självklart försvåras.

Det var ingen tillfällighet att kyrkostyrelsen besökte checkpointen i Betlehem en fredag eftermiddag. Kyrkornas Världsråds (WCC) följelslagarprogram (EAPPI), som är en anti-israelisk, aktivistisk verksamhet med kopplingar till BDS och som grundades och utformades av Peter Weideruds hustru Salpy Eskidijan Weiderud , var kyrkostyrelsens guider. Det är nämligen på fredag eftermiddagarna det kan bli väldigt fullt med långa köer och också stökigt vid checkpointen, då det är en religiös helgdag för såväl islam som judendomen. Det var en sådan eventuell stökig situationen och de långa köerna guidningen med EAPPI avsåg att leverera, det var på det viset programmet var upplagt. Representanter för EAPPI har berättat för mig att de inte ser israeliska soldater i ögonen eller tar någon kontakt med dem. De värnpliktiga ungdomarna ses som ett kollektiv för övergrepp på palestinier. Det var således en sådan bild kyrkostyrelsen skulle ha på näthinnan inför kommande kyrkliga beslut och utspel. Istället kunde kyrkostyrelsens ha valt att besöka den judiska marknaden där människor handlade inför sabbatsmåltiden och leva med i när sabbaten inträdde och sänkte sig över Jerusalem.

Så här skrev Wanja Lundby Wedin, kyrkostyrelsens förste vice ordförande på Facebook, efter fredagens besök:

Wanja Israelresan

Så här skriver ledamoten kyrkostyrelsen Åsa Ingårda:

Ingårda

Ingårda 2

I min förra text skrev jag om Mustafa Abu Sway, som fanns med på programmet. Han var återigen inbjuden till STI för att presentera sin aggressiva hållning mot judendomen och Israel. Enligt uppgifter har Abu Sway kopplingar till Hamas och nämns i sammanhang som har att göra med utformningen av våldsbudskap i skolböcker för palestinska barn. Vad han har på STI att göra, inbjuden av Svenska kyrkan, är en fråga som behöver besvaras av såväl direktor Leppäkari som ärkebiskop Antje Jackelén. Jag upprepar det jag många gånger uppmärksammat: att tidigare ärkebiskop Anders Wejryd hade, tillsammans med ett flertal tongivande BDS-aktvister, ett möte med Hamasledaren Ismail Haniyeh i Gaza 2014. Bilden av Svenska kyrkans nätverk och aktiviteter i området reser allt fler mycket allvarliga frågor.

Kyrkoledningens utspel, ”policy” och enögdhet vad gäller konflikten är besvärande. De isolerar i sin ensidighet Israel och de palestinska områdena från den övriga regionen. Men aktörerna i de palestinska områdena och Gaza är från hela regionen inklusive gulfstaterna. De små landremsorna är en spelplan för ett stort antal grupperingar och länder, som Egypten, Iran, Qatar, Saudiarabien och en rad andra närliggande länder. Förstår man inte detta komplexa spel förstår man överhuvudtaget inget av det som sker. Men kyrkoledningen är inte intresserad av vad som sker och hur spelplanen ser ut, utan av att förse Israel med den roll judar tilldelats genom historien: som scapegoats. Det är besvärande och förfärligt.

Israel har runt omkring sig ett direkt existentiellt hot mot befolkningens och landets överlevnad. Aktiviteter som kyrkor och NGO:s ägnar sig är på sikt även det ett hot, om än på ett annat sätt, : Israels och det judiska folkets legitimitet undergrävs. I förlängningen kan sådana aktiviteter även förmildra och legitimera våld, något Kairos Palestina nätverket redan gör. För mig som kristen, svenskyrklig och präst är det med bestörtning jag år efter år påtalar de svenskkyrkliga aktiviteterna och ser dem trappas  upp.

Vid ett biskopsmöte nyligen krävde ärkebiskop Antje Jackelén att biskoparna skulle göra ett politiskt uttalande mot Israel om konflikten. Enligt uppgifter stötte hon på motstånd från åtminstone någon av biskoparna. Men jag hyser dock inga illusioner om att den frenetiska anti-israeliska aktiviteten inte kommer att fortsätta. Och jag fortsätter granska den. 

Ärkebiskop Antje Jackelén, kyrkoledningen och tjänstemännen på kyrkokansliet arbetar på att förvärra relationerna till Israel, från en redan bottenfrusen nivå.

Annika Borg

Annika KO

Följ också debatten om resan i Kyrkans tidning.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Nästa #fredagsbloggen

Megafon
Kristen Opinion granskar och avslöjar

Nästa vecka fortsätter jag granska kyrkoledningens anti-israeliska agenda och följer upp kyrkostyrelsens resa.

Jag har fått en stor mängd reaktioner efter mitt avslöjande om kyrkostyrelsens politiska resa till de palestinska områdena och Israel och deras vistelse på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Tack till er läsare och till alla er som spridit min text! En debatt har även startat i Kyrkans tidning och på andra bloggar samt i sociala medier.

Nästa #fredagsbloggen kommer jag beskriva hur kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, Svenska Teologiska Institutet på Profeternas gata (Rehov Haneviim) i Jerusalem förvandlades och kastade ut den judisk-kristna dialogen.

Jag kommer också borra djupare i kyrkostyrelsens program och de syften resan har och vilka effekterna den får. Även andra program på STI tittar jag på. De bottenfrusna relationerna mellan kyrkoledningen och det officiella Israel sätter jag under lupp.

Missa inte det!

Det här är vad saken gäller:

Min text på Kristen Opinion 

Leif Thybell i Kyrkans tidning här och här

Dag Sandahl här

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Svenska kyrkans anti-israeliska aktiviteter fortsätter

Bild logga rätt

Nästa vecka åker kyrkostyrelsen, Svenska kyrkans högsta verkställande organ, till Israel. Resan är en i raden av de politiska indoktrineringsresor Svenska kyrkan ordnar och finansierar för grupper inom och utanför kyrkan. Den som tror att Jesaja-rullen på Israel Museum intresserar kyrkostyrelsen har fel. Propaganda mot Israel och anti-judiska budskap är resans syfte och fokus. Jag har läst programmet och ställer mig frågan varför Israel överhuvudtaget ska släppa in ärkebiskopen och kyrkostyrelsen i landet. Att Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem fortsätter att vara platsen för politisk aktivism mot Israel står klart.

Kyrkostyrelsen, kyrkomötets verkställande organ, åker till Israel nästa vecka. Egentligen ska man sätta ”Israel” inom citationstecken, eftersom det inte är landet Israel eller dess historia som står i fokus, utan dagens politiska situation ur ett ensidigt palestinskt propagandistiskt perspektiv. På programmet saknas det som borde vara självklara punkter för ett kyrkligt besök bestående av kristna beslutsförfattare (undantagen Margareta Winberg (S) förstås, hon sitter i kyrkostyrelsen trots att hon är ateist).

Saknas gör ett besök på det stora Israel Museum, ett museum där det finns en modell av det andra templet och där regionen och landets storslagna arkeologiska fynd är samlade. Här finns möjlighet att se hur Dödahavsrullarna såg ut, i den magnifika byggnaden Shrine of the Book. Miniatyrgranatäpplet i lera finns ensamt i en glasmonter och tros vara från det första templet, Salomos tempel. Saknas gör ett besök vid de grottor nära Döda havet där man fann den unika samlingen handskrifter.

Saknas gör ett besök på den stora judiska marknaden Mahane Yehuda, som väl får sägas vara ett måste för den som befinner sig i Jerusalem på fredagar, då människor handlar inför sabbaten. Saknas gör en programpunkt där deltagarna får delta i en sabbatsmåltid på plats i Bibelns land. Ungefär när sabbaten infaller på fredag befinner sig gruppen istället vid checkpointen i Betlehem tillsammans med den Palestinaaaktivistiska, anti-israeliska organisationen EAPPI, följeslagarprogrammet (som har samarbete med aktivister inom den antisemitiska bojkottrörelsen BDS).

Saknas gör ett besök på Sveriges ambassad i Tel Aviv, vårt lands officiella representation i landet Israel. Istället kommer gruppen besöka generalkonsulatet i östra Jerusalem, navet för de pengar Sverige pumpar in i de palestinska områdena. Generalkonsulatet har större bemanning än ambassaden i Tel Aviv och arbetar enbart med palestinska frågor. Vår ambassadör i Tel Aviv får åka dit för att träffa gruppen. Kyrkostyrelsen vill uppenbarligen inte ge Israel legitimiteten att besöka den ambassad, i Tel Aviv, där det officiella Sverige och det officiella Israel möts.

Ingen officiell nu verksam representant för Israel har uppenbarligen bokats in. En tidigare statstjänsteman, Michael Melchior, finns på programmet. Hans politiska inställning representerar enbart honom själv och riskerar inte att rucka den politiska bild man vill sätta och förmedla på STI.

Saknas gör också en föredragspunkt om antisemitism. Däremot ska Mustafa Abu Sway tala om ”Islam phobia”. Jag hörde själv honom på en indoktrineringskurs för journalister på Svenska Teologiska Institutet, arrangerad av Svenska kyrkan och Diakonia, som jag deltog i 2016. Då menade han att judarna inte hade någon historisk eller teologisk koppling till Tempelplatsen och till landet. Han menade vidare att Israel inte ska få använda klippmoskén på sina vykort. När jag frågade om han verkligen menade att judarna inte hade någon historisk länk till landet, bad han mig vara tyst. ”Jag predikar” sa han. Efteråt beklagade STI:s direktor Maria Leppäkari inför vår grupp att Mustafa Abu Sway hade gett uttryck för dessa synsätt. Det hindrar dock inte att han ska få ”predika” för kyrkostyrelsen på torsdag. Och det är värt att upprepa: Punkten antisemitism finns överhuvudtaget inte med. Inte heller ett besök på Yad Vashem, det stora, officiella Förintelsemuseet, som består av ett helt område med byggnader, promenader och parker.

Valet av Mustafa Abu Sway är genomtänkt. Programmet speglar hans historierevisionistiska syn på judarnas historia. På morgonen på torsdagen besöker nämligen gruppen ”Al Haram el-Shareef”. Det är Tempelplatsen, alltså ovanför judarnas heligaste plats Klagomuren, Västra muren, som här benämns enbart med sitt arabiska/islamiska namn. Det är i linje även med den UNESCO-resolution som gav uttryck för samma historierevisionism (och som S-regeringen med Margit Walltsöm ställde sig bakom). Att platsen är området där Jerusalems tempel en gång låg benämns inte i programmet. Judarnas historia raderas. Och jag upprepar: det är Svenska kyrkans högsta styrelse som är på resa. Kristna, som borde vara intresserade av kristendomens rötter. Kristendomens rötter är judendomen. Jesus var jude. Att Svenska Teologiska Institutet, vars kärna ska vara judisk-kristen dialog, upprepat står som värd för dessa program och kurser är mer än uppseendeväckande. På programmet finns inte ens uttalat att besöka Västra muren.

Precis som på journalistkursen ska deltagarna får en ensidig politisk dos om ockupationen, bosättare och skyddsbarriären (muren) av OCHA (ett FN organ). Detta sker även det tidigt på torsdagen. Dragningen är helt ensidig och bilden av den politiska situationen sätts. Programmet innehåller även möten med samarbetskyrkan ELCIHL, Evangelical Lutheran Church i the Holy Land and Jordan, BDS-aktivistenoch prästen Mitri Rahebs kyrka.

Den guidade bussturen i Jerusalem rör sig i östra Jerusalem och handlar även om bosättningar. Saknas gör ett besök i den judiska ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim. Inte ens ett besök på en restaurang i västra Jerusalem är inplanerat. Äter gör man istället i östra Jerusalem, i den palestinska delen. Är det för att bojkotta judiska näringsidkare? Judiskt och israeliskt liv undviks, det är mer än anmärkningsvärt.

En föreläsare som bjudits in är den katolske prästen David Neuhaus, som när jag lyssnade till honom 2016 förmedlade ren historieförfalskning. Han förfalskade kristendomens mångfacetterade tidiga historia och påstod att de första kristna var palestinier. När jag frågade om hur han såg på att förtrycket mot kristna ökat i de palestinska områdena enligt organisationen Open Doors, fick han ett mindre utbrott och fräste att Open Doors var en sionistisk organisation (sionism var ett skällsord).

Politiska frågor är resans fokus. Judiskt liv, judisk historia och de kristna rötterna i judendomen lyser med sin frånvaro. Det är ännu ett uttryck för den anti-israeliska och anti-judiska inställning kyrkoledningen har, och som finns inom Svenska kyrkan (och Equmeniakyrkan), och som jag beskrivit i en riklig mängd texter under många år.

Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem åtnjuter en särskild status som religiös och teologiska institution i Israel. Det utnyttjar Svenska kyrkan för att ensidigt engagera sig i och driva politiska frågor. Det är skamligt.

Annika Borg

Annika KO

Några av de svenska personerna i programmet:

Erika Brundin, tidigare ställf. generalsekreterare i Svenska kyrkan, gift med Thomas Brundin, tidigare UD under Margot Wallström, nu vid Generalkonsulatet i Östra Jerusalem (E Brundin medföljande). Tomas Brundin har sedan länge engagemang i frågorna, var tidigare internationell sekreterare för Broderskapsrörelsen och har uppmanat till bojkotter av israeliska varor.

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans ”utsända”, som till och med anser att man bör bojkotta och därmed förhindra att Israel får stå som värd för Melodifestivalen.

Ärkebiskop Antje Jackelén, ordförande i kyrkostyrelsen (1:e vice ordförande är Wanja Lundby Wedin)

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

S är beroende av SD

Bild logga rätt

Socialdemokraterna har gjort sig beroende av SD för sina kampanjer mot borgerligheten, skriver jag och drar mig till minnes valet 2010. Svenska kyrkans vänsterpolitiska tankesmedja hade också en roll i det S-politiska spelet. Är du god, är du vänster, är en tankefigur som förstört samtalsklimatet och verklighetsbilden.

Socialdemokraternas lågintensiva krigföring för att fasciststämpla borgerligheten har pågått med kraftigt ökad styrka sedan år 2010. Det finns således en punkt som tydligt markerar när kampanjen startade: Den valnatt då Sverigedemokraterna hamnade över fyraprocentsspärren och fick platser i Sveriges riksdag.

Två händelser år 2010 förebådade för mig vad som skulle komma att bli verklighet i det land där valresultatet chockade många. De inträffade morgonen efter valdagen, i samband med mitt uppdrag att göra en direktsänd Tankar för dagen i P1 (lyssna genom att klicka). Det är ett program jag gjort vid en mycket stor mängd andra tillfällen under decennier, både vanliga dagar och när något särskilt eller allvarligt inträffat. Jag inledde min existentiella reflektion denna måndag genom att säga ”oavsett vilka som vunnit valet igår, vaknar vi upp till en måndag med demokrati och välfärd”. Chockvågorna lämnade jag därhän.

I studion fanns, förutom morgonens programledare och jag, även ett tungt namn inom Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, som kommenterade valet strax innan jag skulle sända. Efteråt hann vi byta några ord. Det är så otäckt med Sverigedemokraterna, sa S-politikern, tur att du som präst är här så jag kan hoppa bakom dig och gömma mig om Jimmie Åkesson kommer.

Åkesson var mycket riktigt på väg till radiohuset. När jag min vana trogen stannade kvar i den så kallade hangaren för att ta en kopp kaffe, så uppstod tumult vid ingången några tiotal meter längre fram. Journalister sprang baklänges, blixtar smattrade och människor ropade. Jag trodde att det var Moderaternas ledare och statsminister Fredrik Reinfeldt som anlänt. Men den som skapade uppmärksamheten, upphetsningen och uppbådet var Jimmie Åkesson.

Dessa båda skeenden, en socialdemokratisk toppolitiker som vill gömma sig för stora stygga vargen och journalisternas upphetsning, utgjorde för mig ett omen och åtföljdes av en insikt: Den här mannen (Åkesson) och detta parti (SD) kommer att dominera den politiska och mediala scenen i Sverige på ett abnormt, oproportionerligt och i det närmaste vidskepligt sätt.

Reaktionerna den morgonen finslipades sedan till målmedveten politisk metod och medial strategi: Socialdemokraternas och vänsterns trolltrummor har stämplat dem som inte befinner sig i deras självutnämnda rödfärgade godhetsbubbla som fascister. De anklagades skara har hela tiden kunnat utökas med hänvisning till att stora stygga vargen är här. Hela borgerligheten har misstänkliggjorts. Socialdemokraterna och vänsterideologin har kapat åt sig godhetstolkningsföreträdet. Det har blivit så effektivt och självalstrande, en ständigt pågående valkampanjernas valkampanj, att valet i Sverige 2018 kom att handla om att de, socialdemokraterna och de vänsterut, är de enda garanterna mot Sverigedemokraterna och fascismen.

Metoden prövades faktiskt först i Svenska kyrkan. Under år 2011 började en ny retorik dyka upp i kyrkliga sammanhang, genererade av den vänsterpolitiska kyrkliga tankesmedjan Seglora smedja. De som menade att kyrkan hade Kristi uppdrag att förkunna evangeliet, och uttryckte denna kallelse i traditionella teologiska termer, blev nu associerade med mörka krafter i samhället – Sverigedemokraterna, fascism och nazism. Den som talade om kristen identitet och kristologi (kristendomens och teologins grundämne) fick veta att detta var att gå Sverigedemokraternas ärende. Det räckte med att inte anamma ett vänsterpolitiskt synsätt för att bli misstänkliggjord. Metoden var effektiv, den fick människor att tystna, skämmas och lära sig veta hut angående vem som är ond och vem som är god. Seglora smedjas verksamhet, som finansierades av Svenska kyrkan, gav Socialdemokraterna övning och slutsatser att dra.

En socialdemokrati fattig på politiska idéer har i Sverigedemokraterna funnit en perpetuum mobile för sina kampanjer mot borgerligheten. Sveavägen 68 är helt enkelt beroende av Jimmie Åkesson för sin politiska överlevnad. Talet om anständighet skulle inte ha samma effekt om den mörka fonden Sverigedemokraterna inte kunde målas upp. Är du god, är du vänster och inte borgerlig, stavas den underliggande tankefigur som djupt har skadat och förvridit det svenska politiska samtalet. Det är hög tid att verkligheten dras rätt igen.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Forum för levande historia bjuder in svenskkyrklig Palestinaaktivist

Fredagsbloggen bild

Forum för levande historia behöver granskas och Svenska kyrkans Palestinaaktivism går som vanlig på högvarv, skriver jag i dagens #fredagsbloggen.

Myndigheten Forum för levande historia skapades 2003. Några år tidigare hade dåvarande statsminister Göran Persson (S) tagit initiativet till framtagandet av skriften ”…om detta må ni berätta…” för att öka kunskapen om nazismen och Förintelsens fasor. Initiativets stora vikt kan inte överskattas och myndigheten har en ytterst angelägen funktion och uppgift.

Men det finns frågetecken om hur väl Forum för levande historia förvaltar  sitt uppdrag. Ett av dessa frågetecken skrev jag om i augusti. I skriften ”…om detta må ni berätta…” förmedlas nämligen en falsk och förmildrande bild av vårt land under nazitiden.

Så här skrev jag i texten ”Historien är inte ‘fake news'” på denna blogg i augusti:

Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

’Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.’ 

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

 ’Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.’

 Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

Ytterligare frågetecken uppkommer om man läser i Forum för levande historias kalendarium för hösten. Den 24 oktober har myndigheten bjudit in bland andra den svenskkyrkliga Palestinaaktivisten Anna Hjälm för att tala om mod. Det är såväl uppseendeväckande som tondövt. Hjälm har varit en av Svenska kyrkans många utsända i Israel och Palestina och därifrån spridit den Palestinaaktivistiska propagandan. Hennes ockupationsretorik och legitimering av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Divestment and Sanctions) centrala gestalter, som den palestinske prästen Mitri Raheb, kan man ta del av på den blogg som finns på Svenska kyrkans officiella hemsida  HÄR (och HÄR publicerar hon en annan aktivist).

Kairos Palestina-nätverket, som Raheb har en ledande roll i, är en del av BDS:s infrastruktur. I den infrastrukturen ingår även Svenska kyrkans ledning och internationella avdelning, med olika förgreningar ut i församlingarna, samt Kyrkornas världsråd, något jag bland annat skrivit om på denna blogg under sommaren.

Hjälm går exempelvis, precis som andra av dessa aktivister, till  angrepp mot legitimering av Jerusalem som Israels huvudstad genom flytten av USA:s ambassad dit. Oavsett vilken position man intar i den frågan borde det vara fullständigt otänkbart för Forum för levande historia, vars uppdrag handlar om att verka mot antisemitism, att bjuda in aktörer som förstår så lite av Jerusalems betydelse för judar och av landet Israels konkreta och symboliska roll som hemvist för det judiska folket efter Förintelsen.

Svenska kyrkans Palestinaaktivister har inget i Forum för levande historias paneler att göra överhuvudtaget. Det är dags att myndigheten granskas av nästa regeringen. Verksamhet, fokus och publikationer behöver nagelfaras. I det uppdraget ska även ingå att göra en ny version av ”…om detta må ni berätta…”, som inte ger en tillrättalagd bild av socialdemokraternas Sverige under nazitiden.

Vad gäller Svenska kyrkan, så är Hjälm bara en i raden av utsända som bedriver systematisk anti-israelisk och bitvis anti-judisk verksamhet. En annan svenskkyrklig utsänd på plats är Jessica Lindberg Dik , som inte ens kunde avhålla sig från att på twitter sprida uppmaningar till bojkotter och kampanjer emot att melodifestivalen, som Israel vann, går av stapeln i Israel.

Dik Israel Mello

Det är BDS och dess kulturella bojkotter som talar genom dessa svenskkyrkliga språkrör. Talet om fred eller mod ändrar inte det faktum att dessa aktivister bedriver aggressiva kampanjer mot Israel, med Svenska kyrkan som plattform.

Det sänker Forum för levande historias trovärdighet att figuera i ett sådant politiskt sällskap och det strider mot myndighetens uppdrag. Uppdraget – att informera om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten – är alltför viktigt, och blir bara mer och mer angeläget, för att dessa frågetecken ska behöva resas. 

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Kristendomen är inte partipolitisk

Megafon
KRISTEN OPINIONS VALSPECIAL!

Att politiska partier i egenskap av ideologidrivna verksamheter har inflytande över kyrka, tro och teologi är, förutom världsunikt, eroderande för den kristna tron. Sympatisörer till ytterlighetspartierna V och SD ser sina partier som det sanna kristna alternativet. Det är en av effekterna av en långvarig politisering av kyrka och tro, reflekterar jag i denna valspecial med några timmar kvar till vallokalerna stänger. Och så tittar jag ärkebiskopens knappast klimatsmarta resande.

I kyrkovalet 2017 kopplade de kyrkopolitiska grupper som fortfarande är partipolitiska, S, SD och C, ett hårdare grepp om Svenska kyrkan. Dessa partier håller sig kvar vid de kyrkliga köttgrytorna – plattformen och pengarna – trots att det gått arton år sedan kyrka och stat separerades genom den reform som infördes vid millenieskiftet. För Svenska kyrkan och kristendomen i Sverige är detta en ödesfråga. Partierna kallas i kyrkliga sammanhang för nomineringsgrupper, men de ska kallas vid den rätta beteckningen: De är politiska partier. Med inflytande över ett av världens största lutherska samfund. Om det skrev jag på Smedjan/Timbro i artikeln Kampen om salighetsverket. Johanna Andersson och jag skrev inför kyrkovalet 2017 i DN Dags för Svenska kyrkan och staten att gå skilda vägar. 

Vi skrev:

  • Lagen om Svenska kyrkan behöver upphävas om kyrkan ska vara fri. Inte minst eftersom den reglering som säger att kyrkan ska vara rikstäckande ställer till problem. Istället borde alla kyrkotillhöriga själva få välja vilken församling de vill tillhöra. Det skulle också bli ett lackmustest på vad de kyrkotillhöriga önskar av sin kyrka. De undersökningar som finns visar att de kyrkotillhöriga inte vill att Svenska kyrkan ägnar sig åt politiska utspel, utan åt sina kärnuppgifter. När människor kan välja vilken församling de vill tillhöra, kommer en välbehövlig kyrklig självsanering av uppgifter och förkunnelse ske.
  • Ett annat exempel på att Svenska kyrkan och staten inte skiljts åt är den så kallade ”medlemsavgiften” eller kyrkoavgiften. I praktiken är det fortfarande en skatt. Den är proportionell sett till inkomst och fungerar ungefär som kommunalskatt. I snitt rör det sig om några tusenlappar om året, men kan bli mycket mer. Kyrkliga röster har upprepat höjts för att det måste finnas ett tak för kyrkoavgiften och även ett golv. Detta förefaller givetvis helt rimligt, men förslagen har inte vunnit gehör. Svenska kyrkan får hjälp att ta upp avgiften via skattsedeln. Det är offentliga medel som används för att täcka kostnader för Skatteverkets administration. En uppskattning, om man jämför med den avgift som andra trossamfund betalar för tjänsten, är att det kan röra sig om upp till 100 miljoner per år. Det är givetvis orimligt att Svenska kyrkan får denna service betald med våra allmänna medel.

Att politiska partier i egenskap av ideologidrivna verksamheter har inflytande över kyrka, tro och teologi i Sverige är, förutom världsunikt, eroderande för den kristna tron. Bland kristna finns istället en hel palett av skilda politiska åsikter och även extremister får ta emot nattvarden, förlåtelsen och välsignelse. Det kristna budskapet är en dårskap och en stötesten sedan 2000 år i sin kompromisslösa människosyn: Vi är alla syndare och rättfärdiga i Guds blick. Guds rike är inte av denna världen och kristna är kallade att leva i världen, inte av den. Det andliga och det världsliga regementena är inte samma sak. Det finns en annan sfär, en rymd, i människans liv. En sfär att värna och som i kristen tro handlar om nåden, att födas till ett nytt liv i Kristus, både nu och i evigheten.

Det innebär inte att kristen trostolkning behöver eller ska vara världsfrånvänd eller att den inte är samhällsengagerad, men den är inte ett partipolitiskt program, inte en ideologi, inte en gärningslära och inte ett åtgärdspaket. Intryckt i den formeln eroderar och förtvinar tron.

Det kristna budskapet kallar alla och kan aldrig infångas i en (parti)politisk formel.  Kyrkan är platsen där Kristi evangelium förkunnas: Där lagen väcker människan och evangeliet ger löfte om förlåtelse, upprättelse och ett nytt liv i Kristus.

Att kyrkan görs till och erbjuds som plattform för politiska partiers populistiska försök att sätta likhetstecken mellan sig själva och den kristna tron, är helt främmande för kristendomens och kyrkans väsen. KYRKAN är en annan plats, ett annat rum, såväl bokstavligt som bildligt och symboliskt.

I valet 2014 satsade Svenska kyrkans ledning på att hjälpa till i valarbetet för att göra klimatet till en valfråga. För det anlitade man den kostsamma PR-byrån Westander. Att skapelsen är ett imperativ i kristen tro är det ingen som ifrågasätter. Men när retoriken liknar och sammanfaller med de politiska partiernas, och i synnerhet vissa partiers, missar kyrkan målet. Om det har jag skrivit HÄR.

En annan aspekt av att missa målet är att kyrkliga företrädare agerar med samma dubbelmoral som minister Isabella Lövin (MP) uppvisat och uppmärksammats för. Lövin har fått kritik för sina många och dyra flygresor samt att hennes parti vill förbjuda de bilar hon anser att hennes man kan få fortsätta köra. Krav, livsomställning och förbud gäller andra, men inte henne. 

Jag håller på att gå igenom ärkebiskop Antje Jackeléns resande de senaste åren. Flera som följer henne i sociala medier har konstaterat att hon uppseendeväckande ofta besöker olika delar av världen på konferenser och möten. Något som påverkar arbetet på hemmaplan i bland annat kyrkostyrelsen (jämförbart med kommunsstyrelsen), där hon är ordförande. Jackelén är starkt profilerad i klimatfrågan och flyger till klimatmöten över jordklotet. Inte heller till andra möten åker Jackelén tåg. Eller verkar föreslå att möten kan ske via Skype eller liknande verktyg. 

Nyligen skrev ärkebiskopen tillsammans med bland andra Malena Ernman i DN om klimathotet. Inte om det egna resandet förstås, utan om andras. Vi andra ska lägga om våra liv. Gärningslära kallas det, för det första. Och för det andra: Att förkunna lag för människor, innebär för dem med kyrkliga/prästerliga/biskopliga uppdrag att den behöver åtföljas av evangeliets ord om förlåtelse och upprättelse. Men så är det inte i de återkommande kyrkliga utspelen om klimatet. I tider där inte minst unga människor har klimatångest och oro borde en kyrkas uppdrag vara av en mer själavårdande natur. Även själavården ligger som ett huvudstråk i uppgiften att vara präst eller biskop.

En tredje aspekt är att artikelförfattarna i DN ligger farligt nära MP:s populism, när de försöker anspela på den varma sommaren.

Malena Ernman tar givetvis inte heller tåget till världens operascener. 

En av de andra frågor, förutom klimatet, som blivit partipolitisk i Svenska kyrkan är den polariserade, samhällssplittrande, migrationspolitiken (om det skrev jag HÄR Svenska kyrkan som valarbetare). Centerpartiet är exempelvis ett av de stora partierna bland kyrkliga väljare. Det är intressant, eftersom Centerns starkt marknadsliberala politik sällan lyfts fram av dessa kyrkliga väljare, trots att det är den grund Centern vilar på.

Jag ska ta två exempel på hur kyrkan och kristendomen kidnappas i valtider och associeras med ytterlighetspartierna V och SD, en spegel av hur den svenska kartan inför valet ser ut således. Det första är hämtad från en känd profil, med stor spridning i magasins- och bloggvärlden, som skriver under namnet Underbara Clara. Så här skriver hon på sin blogg:

”För mig som kristen känns Vänsterpartiet som ett rimligare alternativ som ligger mer i linje med min gudstro. Att vi som har mycket ska dela med oss till de som har mindre.”

På den andra ytterlighetskanten finns kristna som är övertygade om att SD är frälsningen. Så har säger den frikyrkliga pastorn Lars Enarson:

”Det som sker nu i Sverige ingår i en medveten strategi att bryta ner samhället för att kunna införa antikrists diktatur. Det enda parti som erbjuder ett alternativ till denna utveckling är Sverigedemokraterna.”

Jesu Kristi uppdrag var, är, frälsningen, han startade inget parti och hade ingen ideologi. I världen, men inte av den. När frälsningen blir inomvärldslig och enbart handlar om samhällsbygge och politiska system skyms evangeliets kärna och stjärna. Den rymd som öppnats krymper och evighetsperspektiv reduceras till det dagsaktuellas timliga villkor. Det är också ett perspektiv denna valdag 2018.

Annika KO

#valblogg2018

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Val 2018

Bild logga rätt

Snart: VALSPECIAL!

Bland annat:

  • Ytterlighetspartierna kidnappar Svenska kyrkan
  • Ärkebiskopen gör en Isabella Lövin: Jag får flyga, men inte du.

Missa inte det!

Annika Borg

Annika KO

 Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Svenska kyrkan som valarbetare

Bild logga rätt

Valpåverkan handlar inte enbart om ”botar” i sociala medier och andra aktiviteter i cyberspace, utan också om att en av världens största lutherska kyrkor försöker påverka de svenska väljarna. Svenska kyrkan bedriver runt om i stiften valkampanj i en av samtidens mest polariserade frågor: migration. Och kallar samarbetet med #vistårinteut/ #röstamermänskligt, som driver på för amnesti för dem som fått avslag i asylprocessen, för politiskt ”obundet”.

Om 9 dagar är det val i Sverige. En av de frågor som polariserat den politiska debatten såväl i Sverige som i Europa är migrationsfrågan. I sakfrågorna finns olika uppfattningar bland människor, bland partierna och även inom partierna.

Det är i den frågan Svenska kyrkan valt att ta tydlig ställning för sina närmare sex miljoner medlemmars räkning. Runt om i stiften i Svenska kyrkan sker, genom signaler från biskopsmötet, politisk påverkan inför valet.

I klartext handlar det om den åsikt som företräds av de partier som röstade för den så kallade gymnasielagen. En lag som avvisades av Lagrådet och som just nu är under överprövning, då flera domstolar bedömer att den strider mot våra och EU:s grundläggande lagar, alltså är grundlagsstridig. Att också kräva amnesti för dem som i en svensk asylprocess inte bedömt ha flyktingskäl, är den andra sakpolitiska fråga som Svenska kyrkan vill utöva politisk påtryckning i tillsammans med rörelsen #vistårinteut/#röstamermänskligt.

Mer:vi står inte.jpeg

Denna påverkan har intensifierats inför valet. Kyrkliga företrädare använder den kristna plattformen för att utmåla dem som tänker på ett annat sätt – en stor del av de folkvalda i Sveriges riksdag – som omänskliga. Den kyrkliga kampanjen sker genom en rad aktiviteter i församlingarna och genom uppmaning till politiskt agerande. Svenska kyrkan väljer partipolitisk valsedel.

Så här ser denna kampanj ut i en församling i Göteborg.

Mer mänskligt Gbg

Längre ned på sidan kan man läsa:

 ” #röstamermänskligt Göteborg

En riksomfattande kampanj som är partipolitiskt och religiöst obunden. Rörelsen består av privatpersoner som vill bidra till en valrörelse där vi uppmuntrar att rösta för ett samhälle med mer mänsklighet den 9 september 2018.

Genom att bemanna valbyråer runt om i Göteborg kan du stödja ett demokratisk samtal om demokratins väsen, mänskliga rättigheter, jämställdhet, hållbar utveckling och allas lika värde. 

I denna grupp vill vi samla människor från olika aktörer med syftet att peppa, tipsa och mobilisera kring valkampanjen och bemanning av valbyråer i Göteborg.

Vill du hjälpa till?

UPPSTARTSMÖTE

 Den 20 augusti  kl 18–20 har vi vårt uppstartsmöte. Under kvällen kommer vi få höra mer kom valkampanjen #röstamermänskligt och konceptet med valbyråer. ”

 Vad betyder det att mobilisera ”kring valkampanjen och bemanning av valbyrårer”?

Rörelsen i Skövde ger besked:

”Valbyråerna som nämns kan vem som helst starta upp i kampanjens namn. Tanken är att valstugor ska sättas upp två veckor innan valet och parallellt med de politiska partierna informera lokalbefolkningen om hur deras röst påverkar mänskliga rättigheter.”

Svenska kyrkan ska således mobilisera för att påverka väljare i valet av politiskt parti.

I Dalarna kan det se ut så här:

Bild LeksandsBild Leksand

”Eventet arrangeras av #röstamermänskligt, ett partipolitiskt obundet initiativ från Vistårinteut, i samarbete med Svenska kyrkan i Leksand Djura och Siljansnäs pastorat och Nedansiljans FN-förening”, kan vi läsa.

Vad är det då #röstamermänskligt, den nya kampanjen från #vistårinteut, kräver?

” #vistårinteut ser ensamkommande barn och unga som bärare av rättigheter enligt FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, FNs barnkonvention och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.  

Vi står inte ut

Vi kräver:

  1. Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.
  2. Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.
  3. Att våra politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

The network #vistårinteut, ”We can’t stand it”, contents 11 000 teachers, psychologists, social workers, lawyers, nurses, aid workers and volunteers. Our Facebookpage has 75 000 followers. We are not affiliated to any political party or religious group.

The movement #vistårinteut demands

  1. That the Swedish Migration Agency immediately freezes all deportations of all unaccompanied minors and youth due to the legal uncertainty and lack of knowledge of the United Nations Convention on the Rights of the Child (UNCRC) which currently is predominant at the Swedish Migration Agency
  2. That our politicians grant a refugee amnesty giving asylum to all children and youth who have been in Sweden for more than a year
  3. That the state and local governments immediately stop the relocation within Sweden of thousands of unaccompanied minors and youth during their asylum process as a mean to prevent more suicides in Sweden by young refugees

We are not politically affiliated to any political party and we are not affiliated to any religious group.” (Min fetstil)

Hur denna rörelse fullständigt cyniskt utnyttjar personer (unga män) för sina politiska syften belyste jag i en krönika i Axess (6/2017):

”En del av det som bekymrar mig i samtiden är exploateringen av hjälpbehövande människor. Jag har exempelvis blivit rasande över att de migranter och flyktingar som uppgetts ha uttryckt självmordstankar efter avvisningsbeslut eller andra beslut används som kortsiktig politisk hårdvaluta och exploateras i medierna. Allt detta sker under en förment godhets mantel och anses vara uttryck för högtstående moral.

 Men det finns inget moraliskt med att göra politik eller mediedramaturgi av panik och självmordsbenägenhet. En människa med självmordstankar kan aldrig garanteras att livet som genom ett trollslag kommer att bli som han eller hon vill. Inte heller kan någon annan ta på sig ansvaret för en annan människas liv, i detta fall genom löften om att deras politiska påverkan för förändring kommer att ge resultat.

 Det är cyniskt att väcka förhoppningar som inte säkert kan infrias och det kan skada den enskilda människan. Att använda människors självmordstankar för att driva en politisk linje och på så sätt öka på den utsatta människans panik genom att själv dras med i den och förstärka den, är huvudlöst.

 En människa med självmordstankar behöver hjälp och även vård. Han eller hon ska inte användassom en bricka i ett spel och göras till ett exempel i en pågående kamp, oavsett om den kampen gäller amnesti eller något annat.

 Självmordsbenägenhet är komplext. Att få tillbaka lusten att leva handlar om något mer och djupare än att ett enskilt beslut kan göra all skillnad. Att invagga en människa i att allting kommer att bli bra om bara det ena eller det andra går hennes väg, vittnar om en farlig brist på förståelse för det livshotande tillstånd en önskan om att ta sitt liv är.

 Självmordstankar ska tas på största allvar och den människa som plågas av dem ska mötas av professionell hjälp och inte av självutnämnda godhetsapostlar. ”Det här handlar om människor” är ett argument som dessa apostlar ofta framför. Det är sant och därför ska de behandlas som människor och inte som exempel eller policyverktyg.”

Genom att kyrkliga företrädare cyniskt, hand i hand med #vistårinteut och deras olika kampanjer, politiserar och exploaterar själslig nöd, som självmordstankar, har man vänt en av kyrkans kärnfunktioner ryggen: Den pastorala omsorgen.

När Svenska kyrkan agerar valarbetare för partipolitiken resulterar det i att man fördömer andra människor och deras uppfattningar genom att peka ut dem och döma dem som omänskliga. Då sviker man sitt kärnuppdrag som kristen kyrka.

Svenska kyrkan bidrar till politisk splittring och ytterligare polarisering i samhället genom sina sakpolitiska kampanjer. Att utmåla en stor del av den svenska väljarkåren som omänsklig, är ett ovärdigt övertramp som kan få för Svenska kyrkan svårläkta konsekvenser.

Mer läsning: När biskoparna hoppade in i realpolitiska frågor om migration försökte jag få dem att ge svar och ta ansvar för det de krävde. Men istället för svar drog de sig tillbaka till sin kyrkliga plattform. Biskopar har inget större eller djupare politiskt förnuft än andra. De behöver heller inte ta hänsyn till väljare och mandatperioder. De behöver inte ta något som helst ansvar för sitt politiska påverkansarbete.

Annika Borg

Annika KO

 Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Till den liberala demokratins försvar

GÄSTSKRIBENT Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna, som SD, behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. Maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter, är bärande principer i en liberal demokrati. Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, skriver om faran med majoritetens förtryck.

Enligt vår vanliga uppfattning – den liberala – är demokratins poäng att ingen ska vara suverän, varken kung eller ett politiskt parti som har majoritet. Demokratins syfte är att kontrollera dem som innehar makten. Eller med den liberale filosofen Karl Poppers ord, då han skriver att det inte är vemsom ska styra som är den fråga vi ska ställa oss utan snarare: ”hur skall vi organisera samhället så att dåliga härskare gör så liten skada som möjligt? /…/ genom att se till att härskarnas makt balanseras och kontrolleras och att de själva kan bytas ut i fria val.

Den i särklass allra vanligaste metoden för maktskifte under den mänskliga artens historia är våldet. Men demokratin ersätter giljotinen eller ett skott i nacken med röstsedeln och rättigheter. Ytterst är demokratin den enda fredliga metoden för att byta ut dem som styr utan våld.

Men demokratin är en skör planta, en sen uppfinning i mänsklighetens historia, och inget – vilket vår samtida historia visat oss – som vi kan ta för givet.

Under demokratins korta period har det också funnits olika uppfattningar om vad demokratin är. Den vanliga, som vi alla i den fria världen lever under, är just den liberala demokratin.

I vår demokrati är politiska beslut alltid provisoriska och kan alltid justeras genom nya politiska majoriteter. Alla demokratier har olika grader av maktbalans mellan demokratins olika funktioner: Domstolar som är oberoende av staten och den politiska majoriteten, fria medier som även de är oberoende av den tillfälliga politiska majoriteten och konstitutionella garantier för individer och minoriteters rättigheter, som är till just för att skydda den enskilda människan från majoritetens maktutövning.

Pressfrihet, yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet och religionsfrihet garanterar individer och minoriteters rättigheter. Majoriteten styr, men alltid med omfattande hänsyn till olika minoriteter. Detta är också till ömsesidig nytta för olika grupper; när majoriteten skiftar skyddas de nya minoriteterna, precis som den gamla skyddades tidigare.

Sverigedemokratern har en annan demokratisyn, som kan kallas för majoritetsdemokrati. Den har ungefär en lika lång historia som den liberala demokratisynen, men skiljer sig från denna. Majoritetsdemokratin anser att den viktigaste funktionen för demokratin är att majoriteten ska förverkliga den så kallade folkviljan. Det vill säga att majoriteten har rätt eftersom den påstås vila på folkets vilja.

I den demokratitraditionen spelar minoriteters rättigheter och maktbalansen mellan samhällets olika institutioner – som en fri press och ett oberoende domstolsväsende – mindre, ringa eller ingen roll alls. 

I SD:s principprogram från 2011, som fortfarande är det gällande, tar partiet tydligt ställning för demokrati som majoritetsprincip. Inte någonstans i kapitlet om demokrati förs resonemang om politiska rättigheter som skydd för minoriteter eller om maktbalans mellan statens olika funktioner. Det är istället ”folket” och ”nationen” som betonas.

Ett stycke är värt att citeras i sin helhet:
Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”

SD nämner inte ens det begrepp som alltsedan franska revolutionen 1789 har varit vägledande för demokratin, nämligen ”medborgare”. Istället talar de om det kollektiva begreppet ”folk”.

Uppfattningen om ”folket” eller ”nationen”, som SD talar om, kommer från den idétradition som var en reaktion mot franska revolutionen och Upplysningens idéer om frihet och jämlikhet, nämligen romantiken och mot-upplysningen. Det är från tyska 1700- och 1800-talsfilosofer som Herder och Fichte som SD hämtar sitt begrepp om folk. Och de ställer det i motsats till individen, medborgarskapet och mänskliga rättigheter.

Men med begreppet folk avser inte SD alla medborgare eller majoriteten av medborgarna. Alla vi som inte stödjer SD är inte folket, vi är det liberala etablissemanget eller något liknande. Folket är dem som av SD ska räknas till folket. Det är en av förklaringarna till varför SD är besatta av till vilka (folk)grupper eller nationer alla ska räknas; besatta av alla andras rötter förutom sina egna.

Detta blir särskilt tydligt i Björn Söders (SD) resonemang i en intervju i Dagens Nyheter 14 december 2014. DN:s journalist Niklas Orrenius frågar Björn Söder om innebörden i det av SD ofta upprepade påståendet att folket måste vara enhetligt för att demokratin ska fungera (ungefär som det uttrycks i citatet ovan från SD:s principprogram) och om människor endast kan ha en nationell identitet.

Björn Söder lägger ut texten om judar och kurder och påstår bland annat (utan belägg) att de allra flesta med judisk bakgrund har ”lämnat sin judiska identitet” och därför kan de räknas som svenskar. Och om de inte har gjort det ”behöver det inte vara ett problem” eftersom judar kan få vara svenskar även om de inte tillhör den svenska nationen. Återigen: upptagenheten med vilka som tillhör vilken grupp. Här är vi inte endast medborgare i samma stat med likhet inför lagen och med samma rätt till hänsyn och respekt. Nej, först måste det utredas (enligt SDs definitioner) vilka som hör till vilken ”nation”. En uppfattning som är den rakt motsatta till den människosyn som ligger till grund för den liberala demokratin.

Ytterligare citat på samma tema är SD:s partisekreterare Richard Jomshof som intervjuades den 9 april 2015 av Expressen om religionsfrihet, islam och judar. På frågan om han anser att det är ett problem att det finns en judisk minoritet i Sverige svarar han: ”Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Den vanliga innebörden av religionsfrihet är annars att politiker och politiska majoriteter inte ska bry sig om vilken religion människor har utan att låta var och en själv ta ställning. Ända sedan trettioåriga kriget på 1600-talet har liberaler och andra förstått att religionen gör sig bäst som en privatsak, bortom suveräners eller politiska majoriteters domän.

Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. I dag är idéer som tidigare avvisats av den socialistiska vänstern och av socialdemokraterna nödvändiga att diskutera. Författningsdomstol eller andra åtgärder som gör det svårare att ändra grundlagen och som stärker skyddet för individers rättigheter är sådana förslag som skulle säkra Sverige för de förändringar av oberoende institutioner som media och domstolar som vi ser i exempelvis Polen och Ungern. Förändringar som SD vill göra även här.

SD är ett idéparti som har en genomtänkt syn på demokrati som grundar sig på en bestämd människouppfattning. Det är en uppfattning och en människosyn som leder till en politik som undergräver den liberala demokratin med maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter. Deras politik innebär det som brukar kallas för majoritetens förtryck.

Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
fverberg-e1427304542486