Wallström underkastar sig Iran

Under regeringen Löfven I, år 2015, for näringsministern Mikael Damberg (S) på friarstråt till Iran och utrikesminister Margot Wallström hyllade tidernas sämsta avtal – Iranavtalet. Ett avtal om vilket exempelvis Kanadas tidigare utrikesminister och människorättsaktivisten Irwin Cotler sagt att västvärlden passerade alla sina ”red lines”, men Iran inga. Exempelvis gick västvärlden med på det fullständigt graverande att inte få utföra oanmälda inspektioner av anläggningar.

Sedan dröjde det inte länge förrän nästa resa till Iran gick av stapeln. 2018 kunde vi se en kader av kvinnliga regeringsföreträdare, såsom Ann Linde (S), och kvinnliga tjänstemän, paradera förbi mullorna iförda slöjor, som ett tecken på sin underordning. En av dem vara kabinettsekreterare Annika Söder. Söder, som brukar delta i paneler på kyrkligt arrangerade seminarier i Almedalen tillsammans med anti-judiska Palestinaaktivister.

Linde bar under Iranresan 2018 för säkerhets skull även en fotsid dräkt och alla kvinnliga representanter respekterade att undantas från handskakning med män. Således reste de till Iran som könsvarelser, inte i sina officiella roller. Det svenska besöket visade Irans folk och världen att svenska kvinnor underkastar sig och synliggjorde än en gång att Sverige sannerligen inte har en feministiska regering. S-regeringen gjorde det tydligt för det globala samfundet att talet om den svenska jämställdheten bara är ord. Budskapet från Sveriges regering var att kvinnor på den internationella arenan inte kan representera sin stat eller sitt ämbetet, utan reduceras istället till sitt kön vid officiella besök. Hade regeringen däremot sett kvinnor som representanter för Sverige på samma vis som män är, hade kvinnor självklart krävt att bli behandlad på samma vis som män och inte underkastat sig könssegregerande bruk som manifesterar kvinnors underordnade roll.

De bleka försvarstalen från minister Linde och andra efter Iranresan gick ut på att de valde att följa lagarna i Iran och seder och bruk. Nonsens. Regeringens kvinnor agerar nämligen på samma undfallande sätt vad gäller kvinnors underordning när företrädare för Iran är i Sverige.

För i dagarna, under regeringen Löfven II,  var det dags igen med ytterligare toppmöten med Iran. Denna gång kom terrormotorn och mördarregimen Irans utrikesminister Javad Zarif till Sverige. Och än en gång visar Sverige att vi är ett land som underkastar oss och att kvinnliga företrädare möter Iran som könsvarelser och inte som representanter för sina officiella positioner, funktioner och ämbeten: Utrikesminister Margot Wallström  (S) går till och med på hemmaplan, på hennes eget utrikesdepartement, i Sverige, med på att en en man som bekänner kvinnors underordning inte behöver ta seden dit han kommer och hälsa genom att ta en kvinna i hand. Wallström reducerar därmed sig själv till kön. Hon har således inte tolkningsföreträdet och makten ens på sin egen hemmaplan.

Faktum är att Wallström går ännu längre: Hon försvarar och legitimerar till och med sin egen underordning genom att vifta bort detta symboliska och signifikanta och underkastande agerande genom att uttala att ”iranier hälsar tyvärr inte på kvinnor i hand, så det gör vi aldrig var vi än är, och vi gör inte det här heller” och att bristen på handskakning inte är det största problemet.

Sedan tycks hon på allvar tro att utrikesminister Zarif och hon har haft seriösa diskussioner om behandling av kvinnorättsaktivister och homosexuella. Och att han och därmed Iran skulle ha lyssnat på henne. (Frågan om synen på judar och Iran som motor för antisemitism tycks inte ha varit agendan. Inte heller synen på andra minoriteter och religionsfriheten (den frihet Zarif själv tar för given för sig själv).)

Genom den signifikanta och symboliska handlingen att hon underkastar sig även på sin egen hemmaplan – i sitt eget hus – går hon till mötes allt det som terror- och mördarregimen Iran står för. Att inte Wallström eller någon annan på UD begriper det, är en skam. En skam är det också att Sverige öppnar famnen för Iran, igen.

LÄS några av de senaste texterna jag skrivit om könssegregation: Expressen om handskakning och könssegregation 2018.  KRISTEN OPINION om könssegregation och slöjan 2019.

LÄS min krönika ”IRAN SOM KOM IN FRÅN KYLAN”, Axess nr 2 2016:

”Näringsminister Mikael Damberg ler stort på bilderna från den svenska delegationens besök i Iran i december. Iran är ett land med 82 miljoner invånare. När Europa och USA hävt sanktionerna och välkomnat diktaturen in i värmen, är förhoppningarna om en ny marknad stora. Snart kommer Business Sweden, vars avsändare är staten och näringslivet, vara på plats i Teheran.

De hävda sanktionerna, som frigör ett stort kapital, ses av Damberg som ”en seger för diplomatin”. Det kan få stor betydelse ”för konflikterna i regionen”. Omvärlden är heller inte naiv, utan kommer att se till att ledningen lever upp till det man sagt, slår Damberg fast. Håll kvar de utsagorna i tanken.

I reportaget jag läser har journalisten och fotografen för säkerhets skull tagit på sig slöjor på bylinebilden. Det ska antagligen signalera respekt. Fast inte för de iranska kvinnor som sedan några år gjort uppror. En protest som resulterat i en grupp på Facebook, där de lägger upp bilder av sig själva utan slöja. Inte heller för de många kvinnor på Irans gator och torg som successivt skjuter tillbaka slöjan och visar lite av håret.

EU:s utrikeschef Federica Mogherini tog för säkerhets skull på sig sjal och täckande klädsel när hon besökte Irans utrikesminister Mohamad Javad Zarif i somras. Då skulle det så kallade Iranavtalet börja implementeras. Även Mogherini ler stort på bilderna. Varför hon valde att bära sjal och representera sitt kön istället för att vara en representant för sitt ämbete är svårbegripligt. Obetänksamhet? Medvetet? Leka lite med underordningssymboler och ge sken av att det är respekt? I min bekantskapskrets finns ett talesätt som är tillämpligt: ”Så skulle Madeleine Albright aldrig ha gjort.”

Irwin Cotler, kanadensisk människorättsaktivist, parlamentsledamot och tidigare justitieminister, är glasklar när jag lyssnar till honom under en säkerhetskonferens om regionen: Iran borde dras inför internationell domstol för sina brott mot mänskligheten. Under den nuvarande regimen har antalet avrättningar fördubblats. Hans bild av utfallet av Iranavtalet ger varken Mikael Damberg eller Federica Mogherini anledning att le. Cotler menar att Iran fick igenom allt de ville och att västvärlden passerade samtliga sina ”red lines”. Ett av många graverande inslag i avtalet är att väst inte försäkrade sig om rätten att få inspektera anläggningar när de vill, utan förvarning.

I glädjeyran över avtalet, utrikesminister Margot Wallström välkomnade ”varmt överenskommelsen” och hyllade Mogherinis målmedvetenhet, tycktes en hel del om Irans roll i konflikterna i regionen ha glömts bort. Undanskymd blev retoriken om mänskliga rättigheter, som den nuvarande rödgröna regeringen, förvisso selektivt, brukar vara petig med. Det är knappast så att Iran har färre minus på det kontot än Saudiarabien.

När sanktionerna nu upphör frigörs pengar som hamnar hos terrororganisationerna Hizbollah och Hamas. I detta terrormaskineri är Iran motorn. Med IS på näthinnan tycks dock andra våldsaktörer i Mellanöstern hamna i skymundan. Ingen förändring av landets synsätt har heller skett sedan Khomeini deklarerade att det bara finns en lösning på Israel-Palestinakonflikten: att Israel utplånas. Avtalet kan sannerligen påverka regionen. Men knappast i den riktning Mikael Damberg hade i åtanke under sitt glada Iranbesök.

Iran är en mördarregim, en teokratisk diktatur som enligt väst nu kommer att utveckla ”fredlig” kärnteknologi. Naivitet är inte enbart en svensk företeelse. Att världens oljebolag och andra marknadsaktörer står vid regimens dörr är ett faktum. Det kan i sin tur skapa bättre materiella villkor för befolkningen. Men det är inte säkert. Frigjorda tillgångar och ökad ekonomi ger regimen mer resurser till repression av den egna befolkningen.

Västvärlden har inte Iran som granne, då är det möjligen enkelt att tala om en seger för diplomatin och om tillit. Det finns många slutsatser att dra av de upptinade relationerna med Iran. En av dem är hur det demokratiska väst möter en diktatur och en herrefolksideologi. Med tillit. Och respekt. När Irans president Hassan Rouhani besökte Rom nyligen täckte man för säkerhets skull över nakna statyer. Det signalerar bara en sak: underkastelse.”

Annika Borg

Niqab – en extrem och oroande symbol

Det är inte ofta jag ser kvinnor i niqab i gatubilden i centrala Stockholm. Men de senaste åren har kvinnor som bär den (ofta) svarta klädedräkten, bestående av heltäckande tyg i lager på lager, heltäckt ansikte sånär på en springa för ögonen samt handskar, börjat dyka upp.

Det är ett religiöst motiverat plagg som begränsar synfältet, försvårar upptagningen av ljud och även påverkar huden i hårbotten samt upptaget av D-vitamin i det redan solfattiga Sverige.

Den svarta heltäckande klädedräkten är ett extremt uttryck och val. Niqab är en underordningssymbol som sänder sitt tydliga budskap till mig, till andra kvinnor – och till män. Symbolen är en systemhotande, för det öppna samhället underminerande och aggressiv manifestation. Den som väljer niqab ropar ut sitt extrema religiösa och ideologiska budskap med megafon.

Häromdagen mötte jag två kvinnor i niqab som var på väg nedför trapporna till tunnelbanestationen. Av deras sätt att röra sig drog jag slutsatsen att båda var unga. Deras förkunnelse studsade mot mig med kraft: Den extrema könspolarisering, ytterlighetssynen och deras förakt för de västerländska värden jag håller för fundamentala, ja, heliga. Och det är givetvis meningen att jag ska uppfatta det hårdföra budskapet. Det synsätt som det svarta, begränsande, maskerade klädesplagget ropar ut till mig: Ett budskap om att jag som kvinna inte ska ta min frihet och min ohindrade kropp för given.

I Marocko har man förbjudit tillverkning och försäljning av burka. En del menar att det är första steget för att även ingripa mot niqab. Skälet är att man anser att plaggen inte har någon förankring i marockansk kultur, utan har blivit ett inslag genom salafismens ökande inflytande och sådana extrema hållningar vill man stävja och med alla medel motarbete. Niqab är förbjudet inom utbildningsväsendet. (Läs mer HÄR.)

Under hela mitt vuxna liv har jag arbetat med frågor om religion och kvinnosyn, som forskare och som skribent. Det jag i synnerhet har fokuserat på och undersökt är synen på kvinnors underordning och hur sådana religiösa system och praktiker tar sig uttryck. Burka och niqab är ytterlighetsuttryck för ett helt spektra av och system för kvinnounderordning, för syn på roller och sexualitet.

Nu är inte det här en text om förbud eller inte förbud, utan en allvarlig reflektion om en extrem yttring i gatubilden. Jag ser med oro på att dessa symboler normaliseras och legitimeras genom aningslösa liberala (inte i partipolitisk mening) uppfattningar om fenomenet. Tyvärr är den farhågan befogad – och stark.

Men det var inte enbart som reflekterande forskare jag reagerade där vid trapporna, utan som människa och kvinna. Jag vet vad jag ser. Precis som jag kan identifiera andra aggressiva och systemhotande symboler.

Annika Borg

 

Illa att sluta annonsera gudstjänster

Predikoturer, gudstjänster, musik: Svenska kyrkans annonser i dagspressen handlar inte enbart om informations- och kommunikationsservice utan är i allra högsta grad även en viktig signal om att Kyrkan existerar och erbjuder andlig spis till alla. Annonseringen är i själva verket ett slags förkunnelse.

I en tid där digitaliseringsklyftan skapar avstånd mellan människor och utanförskap i samhället, är kyrkans annonser om gudstjänster och annan gemenskap ett sätt att upprätthålla banden och visa att åtminstone inte kyrkan tar för givet att alla är digitaliserade.

Därför är det bedrövligt att Stockholms stift nu upphör med att annonsera i dagspress och hänvisar människor till nätet och till en app. 

Hur har de som fattat beslutet tänkt? Har de tänkt alls? Med medlemstapp och sviktande gudstjänstbesök ska stiftet alltså upphöra att annonsera församlingarnas gudstjänster och erbjudanden om aktiviteter och gemenskap? Hur ska de som inte är bekväma med att använda nätet eller inte har tillgång till det och de som inte går med näsan i sina smarta telefoner och använder appar göra? Vad är det för människo- och samhällssyn som väglett Svenska kyrkan i Stockholms stift rakt ned i diket?

Under december har jag skrivit en krönikeserie på Barometerns ledarsida på temat upprätthåll institutionerna. På nyårsafton publicerades del tre, ”Kyrkan får inte falla”, som handlar om Svenska kyrkans roll i digitaliseringsklyftans tid. Jag skrev bland annat så här:

När även samhällsservice och välfärdstjänster kräver grundläggande digitala redskap och kunskap, så sviks inte enbart demokratins grundvalar utan även människan. Kyrkan ska inte vara en teknikfientlig broms, men, likt profeterna, ropa när förutsättningarna och kraven för kontakt och dialog utesluter stora grupper i det svenska samhället.

Läs hela min krönika HÄR.

Jag kan konstatera att Stockholms stifts beslut vänder människor ryggen och uppvisar en tondövhet för samtiden och för sin roll som kyrka. Stiftet behöver ompröva sitt beslut, göra om och göra rätt!

Annika Borg

Läs del ett i krönikeserien på Barometerns ledarsida  ”Vuxenvärlden får inte falla” och del två ”Postmodern politik, nej tack”.

#fredagsbloggen #Fridayblog

Gott Nytt 2019!

Kära läsare,

Kristen Opinion med #fredagsbloggen driver jag helt på ideell basis och under intensiva perioder i mitt arbetsliv och skrivande i övrigt krymper tidsutrymmet för att leverera högkvalitativa och granskande texter här på bloggen. Jag ber därför er läsare om tålamod och hoppas på ert fortsatta intresse. Fortsätt att mejla mig tips, de är ovärderliga! 

GOTT NYTT ÅR! /Annika Borg

P.S Här på Kristen Opinion finns mycket att läsa i arkiven, inte minst om Svenska kyrkans ledning och det farliga Israelhatet.

 

 

 

Nästa #fredagsbloggen

 

HÅLL UTKIK! UPPDATERING!

Uppdatering 4/11: På grund av den stora mängden tips till mig (tack alla och fortsätt med det!) och genom att denna blogg sköts after work, behöver jag nu sortera bland mängden info jag mottagit och ta en paus för att smälta ned detta till granskande texter. Jag återkommer senare under hösten! Håll utkik! 

I nästa  #fredagsbloggen följer jag upp händelserna på Svenska Teologiska Institutet  (STI) i Jerusalem och Svenska kyrkans lednings målmedvetna arbete för att släcka ned den judisk-kristna dialogen. Läs Kyrkans tidning om reaktionerna på nedmonteringen av den judisk-kristna dialogen på STI. 

Jag illustrera även hur kyrkoledningen hanterar kritik.

Hur Svenska kyrkan agerar som politisk remissinstans i samtidens sakpolitiska frågor är också ett ämne för #fredagsbloggen.

* * *

I veckan har en rapport från Human Rights Watch om övergrepp, tortyr och den skriande bristen på mänskliga rättigheter i palestinska områden uppmärksammats.

Jag skrev 2015 på Smålandspostens ledarsida om att:

Europarådet, som arbetar med att främja mänskliga rättigheter och demokrati, verkar bland annat genom att erbjuda icke-medlemsländer status som Partner för demokrati. Det är Europarådets parlamentariska församling (PACE) som beslutar om vilka som kan komma i fråga. 2011 beviljades en ansökan från palestinska Nationella rådet om sådan status

I en resolution från 2011 beskriver PACE  (Europarådets parlamentariska församling) de områden där förbättringar behöver ske i de palestinska områdena. Enligt den brister regim och myndigheter i Palestina på flera av de ovanstående punkterna. Även andra punkter listas, som diskriminering av kvinnor såväl i lagstiftningen som i praktiken. Ytterligare områden där förbättringar behöver komma till stånd är pressfrihet, att sätta stopp för vapensmuggling, upphöra med tortyr, explicit ta avstånd från terrorism, garantera religionsfrihet och bekämpa rasism. Konflikten med Israel berörs också. Nationella rådet uppmanas att öka ansträngningarna för att finna lösningar och att hålla ingångna avtal samt erkänna Israels rätt att existera.

En uppföljning publicerades av Europarådets parlamentariska församling 2014 och den visar bland annat att arbetet mot korruption skapat förbättringar samt att vapensmugglingen minskat. Men på många områden kvarstår en hel del att göra. Eftersom Nationella rådet själv uttryckt önskan om att medverka i Partner för demokrati, hade Sverige här haft ett underlag för att utforma villkor för såväl erkännandet som det fortsatta och höjda biståndet. Av någon anledning underlät den svenska regeringen att informera sig och att ställa krav. Varför man inte gjorde detta, är en fråga som behöver genomlysas i grunden. För det är väl inte så att engagemanget för det palestinska folket i huvudsak handlar om ideologiska markeringar?

Jag skrev 2015 om Hamas krigsbrott utifrån en Amnestyrapport, som inte nämnvärt rapporterades i svenska medier.

I det senaste numret av Axess skriver jag om palestinska kvinnors situation när det sekulära projektet fått gett vika för det islamistiska.

Följ #fredagsbloggen #weekend

Annika Borg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. #fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight #weekend

Kyrkoledningen mobiliserar mot Israel

Nu är professor Jesper Svartvik och Krister Stendahl-professuren borta från Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem och Svenska kyrkan kan, mitt i hjärtat av Jerusalem, vrida upp sin redan sedan åratal uppskruvade lobbying mot staten Israel och judendomen ännu mer. Vid ett biskopsmöte nyligen drev ärkebiskop Antje Jackelén på hårt för att biskopskollegiet skulle göra ett gemensamt politiskt uttalande mot Israel. Jag har fått oerhört många reaktioner på avslöjandet om kyrkostyrelsens resa och fortsätter granskningen av kyrkoledningens politiska aktiviteter och resorna till Israel och de palestinska områdena.

År 2015, när jag satt i kyrkomötet för Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan (POSK), skrev jag en motion och avslöjade att kyrkoledningen stod i begrepp att plocka bort Svenska Teologiska Institutet i Jerusalems (STI) huvudinriktning: den judisk-kristna dialogen. I motionen 2015 (2015: 105) skrev jag bland annat:

1. Att Kyrkomötet beslutar att det första målet för STI:s verksamhet, att STI ska vara en plats där Svenska kyrkan ”utvecklas och fördjupas i frågan om kristnas möte med människor av annan tro, särskilt vad gäller mötet med judendomen” inte förändras till en mindre precis formulering om religionsmöten, utan förblir formulerat med judisk-kristna relationer som fokus. (min fetstil)

Motionens bakgrundstext beskriver vad som var i görningen:

”Nu står STI:s ramprogram, dess mål och verksamheter, inför en förändring. Förändringen initierades för flera år sedan av den styrelse för STI som inte längre existerar och har vidareutvecklats av tjänstemän på Kyrkokansliet. Förändringen är större än dessa vill påskina, då man kommer att plocka bort det första målet i ramprogrammet om STI som Svenska kyrkans plats för judisk-kristna relationer och ersätta det med en allmännare formulering om religionsmöten och ekumenik. /…/

Vidare kommer förändringar att ske som avser STI:s teman. Exempelvis kommer ett inte längre att heta som idag Bibelns land, utan Text och kontext eftersom man också vill ha fokus på Koranen. Vidare vill man vidga verksamheten i avseende på den politiska situationen i regionen, exempelvis med satsningar på kunskap om politisk islam och islamologi. /…/

Svenska kyrkan kan inte offentligt säga att judisk-kristna relationer är viktiga samtidigt som man i praktiken avslutar den satsningen på Svenska Teologiska Institutet genom att förändra målskrivning och verksamhet.

 Sedan den styrelse, som nu inte finns, initierade en förändring med denna inriktning har mycket i världen ändrats. Antisemitismen har ökat och läget i Mellanöstern är ännu mer spänt och oroväckande. Att i det läget sända en sådan signal som förändringen av STI:s ramprogram gör är djupt olyckligt och kan skada decennier av uppbyggd tillit mellan Svenska kyrkans och judendomens representanter.

En annan aspekt är att Svenska kyrkan är en gäst i det Heliga landet, i Israel, som aktör där bör man uppträda med lyhördhet och försiktighet. Denna förändring av STI vittnar om motsatsen.”

Under debatten i plenum ägnade sig prästen Daniel Tisell – som motionerat för och fick igenom att implementera Kairos Palestina-dokumentet i Svenska kyrkan och följa uppmaningarna från den antisemitiska bojkottrörelsen BDS, nu ledamot i kyrkostyrelsen och därmed med på resan den 10-15 oktober – åt personangrepp. Det var absurt att under kyrkomötet 2015 höra krumbukterna, dimridåerna och lögnerna från kyrkoledning och tjänstemän när deras plan för STI kom ut i ljuset. Tisells agerande i talarstolen och att agerandet renderade applåder från Kyrkokansliets tjänstemän, som var åhörare, resulterade i att kyrkomötesledamoten prästen Jerker Schmidt avbröt för en ordningsfråga till kyrkomötets ordförande Karin Perers. Sedan dess applåderar man inte mot någon eller något utan för i kyrkomötet.

Karin Perers är fortfarande kyrkomötets ordförande och hon var med och inledde årets Kairos Palestina-läger på Sjöviks folkhögskola. Konferensens (som alltså är årlig) BDS-aktiviteter skrev jag om HÄR. Ur det senaste numret av Svenska Jerusalems föreningens tidskrift (som jag tidigare skrivit om i texten ”En dos israelhat i brevlådan” från 2013.):

Min motion bifölls inte. STI:s utveckling har blivit precis den jag ville förhindra. Idag, tre år senare, är det jag då varnade för och ville hindra genom min motion verklighet. Institutet är nu en reondlad ”hub” för Svenska kyrkans lednings målmedvetna politiska arbete mot Israel. De politiska, anti-israeliska och anti-judiska indoktrineringsresorna för kyrkligt anställda/aktiva, journalister och parlamentariker är en central verksamhet för STI.

Med direktor Maria Leppäkari har utvecklingen bort från det judisk-kristna sammanhanget – som är STI:s existensberättigande i det heliga landet – i själva verket accelererat.Orden som används för att beskriva STI:s verksamhet är nu istället just ”interfaith”, ”interreligious dialogue” ”interreligious encounters” – religionsdialog, religionsmöten. Fokus på den judisk-kristna dialogen är borta, såväl i ord som i handling. 

När jag studerade på STI i slutet av 1980-talet, när institutet under direktor – och den stora auktoriteten på området – Göran Larsson gav terminslånga akademiska teologiska kurser med fokus på judisk-kristen dialog, Bibeln, landets och regionens arkeologi, religionshistoria och språk, hade jag fått det första Krister Stendahl-stipendiet för min vistelse. En professur inrättad till minnet av Kristers Stendahls banbrytande gärning för judisk-kristen dialog och exegetisk kunskap om de heliga texterna, har tills alldeles nyligen funnits i Lund. Den har professor Jesper Svartvik innehaft, Svartvik är en internationellt erkänd expert på religionsteologi och judaistik.

Nu är såväl Krister Stendahl-professuren som Jesper Svartvik borta från STI. Så här säger professor Svartvik själv i det senaste numret av Kyrkans tidning:

 

Direktor Maria Leppäkaris agerande behöver undersökas närmare och också det team hon och kyrkoledningen väljer att ha på plats. Hur den akademiska spetskompetensen, som direktor Göran Larsson och Jesper Svartvik besitter, ska kompenseras är en mycket allvarlig fråga. Mitt svar är att denna kompetens inte kommer ersättes, utan att den senaste tidens händelser är ytterligare ett steg bort från det som ska vara STI:s huvuduppgift: den judisk-kristna dialogen.

Religionsdialog i vid mening kan Svenska kyrkan bedriva var som helst, men det finns bara en enda plats på jorden där en mångfacetterad judendom och judisk kultur existerar och det är Israel. Det var för denna unika plats och unika dialog som STI skapades. Av politiska skäl nedrustas detta av en enögd och aktivistisk kyrkoledning och tjänstemannakader.

Kyrkostyrelsens resa är enbart en i mängden av indoktrinerings- och propagandaresor som Svenska kyrkan arrangerar. Resor har gjorts av de flesta stift och med liknande upplägg som kyrkostyrelsens resa. Jag har samlat på mig program från olika håll och själv deltagit i en resa för journalister. Studenter erbjuds också kursmöjligheter. Det här är satt i system, men utan tillgången till STI och möjligheten att utgå från hjärtat av Jerusalem skulle de politiska aktiviteterna självklart försvåras.

Det var ingen tillfällighet att kyrkostyrelsen besökte checkpointen i Betlehem en fredag eftermiddag. Kyrkornas Världsråds (WCC) följelslagarprogram (EAPPI), som är en anti-israelisk, aktivistisk verksamhet med kopplingar till BDS och som grundades och utformades av Peter Weideruds hustru Salpy Eskidijan Weiderud , var kyrkostyrelsens guider. Det är nämligen på fredag eftermiddagarna det kan bli väldigt fullt med långa köer och också stökigt vid checkpointen, då det är en religiös helgdag för såväl islam som judendomen. Det var en sådan eventuell stökig situationen och de långa köerna guidningen med EAPPI avsåg att leverera, det var på det viset programmet var upplagt. Representanter för EAPPI har berättat för mig att de inte ser israeliska soldater i ögonen eller tar någon kontakt med dem. De värnpliktiga ungdomarna ses som ett kollektiv för övergrepp på palestinier. Det var således en sådan bild kyrkostyrelsen skulle ha på näthinnan inför kommande kyrkliga beslut och utspel. Istället kunde kyrkostyrelsens ha valt att besöka den judiska marknaden där människor handlade inför sabbatsmåltiden och leva med i när sabbaten inträdde och sänkte sig över Jerusalem.

Så här skrev Wanja Lundby Wedin, kyrkostyrelsens förste vice ordförande på Facebook, efter fredagens besök:

Så här skriver ledamoten kyrkostyrelsen Åsa Ingårda:

I min förra text skrev jag om Mustafa Abu Sway, som fanns med på programmet. Han var återigen inbjuden till STI för att presentera sin aggressiva hållning mot judendomen och Israel. Enligt uppgifter har Abu Sway kopplingar till Hamas och nämns i sammanhang som har att göra med utformningen av våldsbudskap i skolböcker för palestinska barn. Vad han har på STI att göra, inbjuden av Svenska kyrkan, är en fråga som behöver besvaras av såväl direktor Leppäkari som ärkebiskop Antje Jackelén. Jag upprepar det jag många gånger uppmärksammat: att tidigare ärkebiskop Anders Wejryd hade, tillsammans med ett flertal tongivande BDS-aktvister, ett möte med Hamasledaren Ismail Haniyeh i Gaza 2014. Bilden av Svenska kyrkans nätverk och aktiviteter i området reser allt fler mycket allvarliga frågor.

Kyrkoledningens utspel, ”policy” och enögdhet vad gäller konflikten är besvärande. De isolerar i sin ensidighet Israel och de palestinska områdena från den övriga regionen. Men aktörerna i de palestinska områdena och Gaza är från hela regionen inklusive gulfstaterna. De små landremsorna är en spelplan för ett stort antal grupperingar och länder, som Egypten, Iran, Qatar, Saudiarabien och en rad andra närliggande länder. Förstår man inte detta komplexa spel förstår man överhuvudtaget inget av det som sker. Men kyrkoledningen är inte intresserad av vad som sker och hur spelplanen ser ut, utan av att förse Israel med den roll judar tilldelats genom historien: som scapegoats. Det är besvärande och förfärligt.

Israel har runt omkring sig ett direkt existentiellt hot mot befolkningens och landets överlevnad. Aktiviteter som kyrkor och NGO:s ägnar sig är på sikt även det ett hot, om än på ett annat sätt, : Israels och det judiska folkets legitimitet undergrävs. I förlängningen kan sådana aktiviteter även förmildra och legitimera våld, något Kairos Palestina nätverket redan gör. För mig som kristen, svenskyrklig och präst är det med bestörtning jag år efter år påtalar de svenskkyrkliga aktiviteterna och ser dem trappas  upp.

Vid ett biskopsmöte nyligen krävde ärkebiskop Antje Jackelén att biskoparna skulle göra ett politiskt uttalande mot Israel om konflikten. Enligt uppgifter stötte hon på motstånd från åtminstone någon av biskoparna. Men jag hyser dock inga illusioner om att den frenetiska anti-israeliska aktiviteten inte kommer att fortsätta. Och jag fortsätter granska den. 

Ärkebiskop Antje Jackelén, kyrkoledningen och tjänstemännen på kyrkokansliet arbetar på att förvärra relationerna till Israel, från en redan bottenfrusen nivå.

Annika Borg

Följ också debatten om resan i Kyrkans tidning.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Nästa #fredagsbloggen

Kristen Opinion granskar och avslöjar

Nästa vecka fortsätter jag granska kyrkoledningens anti-israeliska agenda och följer upp kyrkostyrelsens resa.

Jag har fått en stor mängd reaktioner efter mitt avslöjande om kyrkostyrelsens politiska resa till de palestinska områdena och Israel och deras vistelse på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Tack till er läsare och till alla er som spridit min text! En debatt har även startat i Kyrkans tidning och på andra bloggar samt i sociala medier.

Nästa #fredagsbloggen kommer jag beskriva hur kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, Svenska Teologiska Institutet på Profeternas gata (Rehov Haneviim) i Jerusalem förvandlades och kastade ut den judisk-kristna dialogen.

Jag kommer också borra djupare i kyrkostyrelsens program och de syften resan har och vilka effekterna den får. Även andra program på STI tittar jag på. De bottenfrusna relationerna mellan kyrkoledningen och det officiella Israel sätter jag under lupp.

Missa inte det!

Det här är vad saken gäller:

Min text på Kristen Opinion 

Leif Thybell i Kyrkans tidning här och här

Dag Sandahl här

Annika Borg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Svenska kyrkans anti-israeliska aktiviteter fortsätter

Nästa vecka åker kyrkostyrelsen, Svenska kyrkans högsta verkställande organ, till Israel. Resan är en i raden av de politiska indoktrineringsresor Svenska kyrkan ordnar och finansierar för grupper inom och utanför kyrkan. Den som tror att Jesaja-rullen på Israel Museum intresserar kyrkostyrelsen har fel. Propaganda mot Israel och anti-judiska budskap är resans syfte och fokus. Jag har läst programmet och ställer mig frågan varför Israel överhuvudtaget ska släppa in ärkebiskopen och kyrkostyrelsen i landet. Att Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem fortsätter att vara platsen för politisk aktivism mot Israel står klart.

Kyrkostyrelsen, kyrkomötets verkställande organ, åker till Israel nästa vecka. Egentligen ska man sätta ”Israel” inom citationstecken, eftersom det inte är landet Israel eller dess historia som står i fokus, utan dagens politiska situation ur ett ensidigt palestinskt propagandistiskt perspektiv. På programmet saknas det som borde vara självklara punkter för ett kyrkligt besök bestående av kristna beslutsförfattare (undantagen Margareta Winberg (S) förstås, hon sitter i kyrkostyrelsen trots att hon är ateist).

Saknas gör ett besök på det stora Israel Museum, ett museum där det finns en modell av det andra templet och där regionen och landets storslagna arkeologiska fynd är samlade. Här finns möjlighet att se hur Dödahavsrullarna såg ut, i den magnifika byggnaden Shrine of the Book. Miniatyrgranatäpplet i lera finns ensamt i en glasmonter och tros vara från det första templet, Salomos tempel. Saknas gör ett besök vid de grottor nära Döda havet där man fann den unika samlingen handskrifter.

Saknas gör ett besök på den stora judiska marknaden Mahane Yehuda, som väl får sägas vara ett måste för den som befinner sig i Jerusalem på fredagar, då människor handlar inför sabbaten. Saknas gör en programpunkt där deltagarna får delta i en sabbatsmåltid på plats i Bibelns land. Ungefär när sabbaten infaller på fredag befinner sig gruppen istället vid checkpointen i Betlehem tillsammans med den Palestinaaaktivistiska, anti-israeliska organisationen EAPPI, följeslagarprogrammet (som har samarbete med aktivister inom den antisemitiska bojkottrörelsen BDS).

Saknas gör ett besök på Sveriges ambassad i Tel Aviv, vårt lands officiella representation i landet Israel. Istället kommer gruppen besöka generalkonsulatet i östra Jerusalem, navet för de pengar Sverige pumpar in i de palestinska områdena. Generalkonsulatet har större bemanning än ambassaden i Tel Aviv och arbetar enbart med palestinska frågor. Vår ambassadör i Tel Aviv får åka dit för att träffa gruppen. Kyrkostyrelsen vill uppenbarligen inte ge Israel legitimiteten att besöka den ambassad, i Tel Aviv, där det officiella Sverige och det officiella Israel möts.

Ingen officiell nu verksam representant för Israel har uppenbarligen bokats in. En tidigare statstjänsteman, Michael Melchior, finns på programmet. Hans politiska inställning representerar enbart honom själv och riskerar inte att rucka den politiska bild man vill sätta och förmedla på STI.

Saknas gör också en föredragspunkt om antisemitism. Däremot ska Mustafa Abu Sway tala om ”Islam phobia”. Jag hörde själv honom på en indoktrineringskurs för journalister på Svenska Teologiska Institutet, arrangerad av Svenska kyrkan och Diakonia, som jag deltog i 2016. Då menade han att judarna inte hade någon historisk eller teologisk koppling till Tempelplatsen och till landet. Han menade vidare att Israel inte ska få använda klippmoskén på sina vykort. När jag frågade om han verkligen menade att judarna inte hade någon historisk länk till landet, bad han mig vara tyst. ”Jag predikar” sa han. Efteråt beklagade STI:s direktor Maria Leppäkari inför vår grupp att Mustafa Abu Sway hade gett uttryck för dessa synsätt. Det hindrar dock inte att han ska få ”predika” för kyrkostyrelsen på torsdag. Och det är värt att upprepa: Punkten antisemitism finns överhuvudtaget inte med. Inte heller ett besök på Yad Vashem, det stora, officiella Förintelsemuseet, som består av ett helt område med byggnader, promenader och parker.

Valet av Mustafa Abu Sway är genomtänkt. Programmet speglar hans historierevisionistiska syn på judarnas historia. På morgonen på torsdagen besöker nämligen gruppen ”Al Haram el-Shareef”. Det är Tempelplatsen, alltså ovanför judarnas heligaste plats Klagomuren, Västra muren, som här benämns enbart med sitt arabiska/islamiska namn. Det är i linje även med den UNESCO-resolution som gav uttryck för samma historierevisionism (och som S-regeringen med Margit Walltsöm ställde sig bakom). Att platsen är området där Jerusalems tempel en gång låg benämns inte i programmet. Judarnas historia raderas. Och jag upprepar: det är Svenska kyrkans högsta styrelse som är på resa. Kristna, som borde vara intresserade av kristendomens rötter. Kristendomens rötter är judendomen. Jesus var jude. Att Svenska Teologiska Institutet, vars kärna ska vara judisk-kristen dialog, upprepat står som värd för dessa program och kurser är mer än uppseendeväckande. På programmet finns inte ens uttalat att besöka Västra muren.

Precis som på journalistkursen ska deltagarna får en ensidig politisk dos om ockupationen, bosättare och skyddsbarriären (muren) av OCHA (ett FN organ). Detta sker även det tidigt på torsdagen. Dragningen är helt ensidig och bilden av den politiska situationen sätts. Programmet innehåller även möten med samarbetskyrkan ELCIHL, Evangelical Lutheran Church i the Holy Land and Jordan, BDS-aktivistenoch prästen Mitri Rahebs kyrka.

Den guidade bussturen i Jerusalem rör sig i östra Jerusalem och handlar även om bosättningar. Saknas gör ett besök i den judiska ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim. Inte ens ett besök på en restaurang i västra Jerusalem är inplanerat. Äter gör man istället i östra Jerusalem, i den palestinska delen. Är det för att bojkotta judiska näringsidkare? Judiskt och israeliskt liv undviks, det är mer än anmärkningsvärt.

En föreläsare som bjudits in är den katolske prästen David Neuhaus, som när jag lyssnade till honom 2016 förmedlade ren historieförfalskning. Han förfalskade kristendomens mångfacetterade tidiga historia och påstod att de första kristna var palestinier. När jag frågade om hur han såg på att förtrycket mot kristna ökat i de palestinska områdena enligt organisationen Open Doors, fick han ett mindre utbrott och fräste att Open Doors var en sionistisk organisation (sionism var ett skällsord).

Politiska frågor är resans fokus. Judiskt liv, judisk historia och de kristna rötterna i judendomen lyser med sin frånvaro. Det är ännu ett uttryck för den anti-israeliska och anti-judiska inställning kyrkoledningen har, och som finns inom Svenska kyrkan (och Equmeniakyrkan), och som jag beskrivit i en riklig mängd texter under många år.

Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem åtnjuter en särskild status som religiös och teologiska institution i Israel. Det utnyttjar Svenska kyrkan för att ensidigt engagera sig i och driva politiska frågor. Det är skamligt.

Annika Borg

Några av de svenska personerna i programmet:

Erika Brundin, tidigare ställf. generalsekreterare i Svenska kyrkan, gift med Thomas Brundin, tidigare UD under Margot Wallström, nu vid Generalkonsulatet i Östra Jerusalem (E Brundin medföljande). Tomas Brundin har sedan länge engagemang i frågorna, var tidigare internationell sekreterare för Broderskapsrörelsen och har uppmanat till bojkotter av israeliska varor.

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans ”utsända”, som till och med anser att man bör bojkotta och därmed förhindra att Israel får stå som värd för Melodifestivalen.

Ärkebiskop Antje Jackelén, ordförande i kyrkostyrelsen (1:e vice ordförande är Wanja Lundby Wedin)

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

S är beroende av SD

Socialdemokraterna har gjort sig beroende av SD för sina kampanjer mot borgerligheten, skriver jag och drar mig till minnes valet 2010. Svenska kyrkans vänsterpolitiska tankesmedja hade också en roll i det S-politiska spelet. Är du god, är du vänster, är en tankefigur som förstört samtalsklimatet och verklighetsbilden.

Socialdemokraternas lågintensiva krigföring för att fasciststämpla borgerligheten har pågått med kraftigt ökad styrka sedan år 2010. Det finns således en punkt som tydligt markerar när kampanjen startade: Den valnatt då Sverigedemokraterna hamnade över fyraprocentsspärren och fick platser i Sveriges riksdag.

Två händelser år 2010 förebådade för mig vad som skulle komma att bli verklighet i det land där valresultatet chockade många. De inträffade morgonen efter valdagen, i samband med mitt uppdrag att göra en direktsänd Tankar för dagen i P1 (lyssna genom att klicka). Det är ett program jag gjort vid en mycket stor mängd andra tillfällen under decennier, både vanliga dagar och när något särskilt eller allvarligt inträffat. Jag inledde min existentiella reflektion denna måndag genom att säga ”oavsett vilka som vunnit valet igår, vaknar vi upp till en måndag med demokrati och välfärd”. Chockvågorna lämnade jag därhän.

I studion fanns, förutom morgonens programledare och jag, även ett tungt namn inom Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, som kommenterade valet strax innan jag skulle sända. Efteråt hann vi byta några ord. Det är så otäckt med Sverigedemokraterna, sa S-politikern, tur att du som präst är här så jag kan hoppa bakom dig och gömma mig om Jimmie Åkesson kommer.

Åkesson var mycket riktigt på väg till radiohuset. När jag min vana trogen stannade kvar i den så kallade hangaren för att ta en kopp kaffe, så uppstod tumult vid ingången några tiotal meter längre fram. Journalister sprang baklänges, blixtar smattrade och människor ropade. Jag trodde att det var Moderaternas ledare och statsminister Fredrik Reinfeldt som anlänt. Men den som skapade uppmärksamheten, upphetsningen och uppbådet var Jimmie Åkesson.

Dessa båda skeenden, en socialdemokratisk toppolitiker som vill gömma sig för stora stygga vargen och journalisternas upphetsning, utgjorde för mig ett omen och åtföljdes av en insikt: Den här mannen (Åkesson) och detta parti (SD) kommer att dominera den politiska och mediala scenen i Sverige på ett abnormt, oproportionerligt och i det närmaste vidskepligt sätt.

Reaktionerna den morgonen finslipades sedan till målmedveten politisk metod och medial strategi: Socialdemokraternas och vänsterns trolltrummor har stämplat dem som inte befinner sig i deras självutnämnda rödfärgade godhetsbubbla som fascister. De anklagades skara har hela tiden kunnat utökas med hänvisning till att stora stygga vargen är här. Hela borgerligheten har misstänkliggjorts. Socialdemokraterna och vänsterideologin har kapat åt sig godhetstolkningsföreträdet. Det har blivit så effektivt och självalstrande, en ständigt pågående valkampanjernas valkampanj, att valet i Sverige 2018 kom att handla om att de, socialdemokraterna och de vänsterut, är de enda garanterna mot Sverigedemokraterna och fascismen.

Metoden prövades faktiskt först i Svenska kyrkan. Under år 2011 började en ny retorik dyka upp i kyrkliga sammanhang, genererade av den vänsterpolitiska kyrkliga tankesmedjan Seglora smedja. De som menade att kyrkan hade Kristi uppdrag att förkunna evangeliet, och uttryckte denna kallelse i traditionella teologiska termer, blev nu associerade med mörka krafter i samhället – Sverigedemokraterna, fascism och nazism. Den som talade om kristen identitet och kristologi (kristendomens och teologins grundämne) fick veta att detta var att gå Sverigedemokraternas ärende. Det räckte med att inte anamma ett vänsterpolitiskt synsätt för att bli misstänkliggjord. Metoden var effektiv, den fick människor att tystna, skämmas och lära sig veta hut angående vem som är ond och vem som är god. Seglora smedjas verksamhet, som finansierades av Svenska kyrkan, gav Socialdemokraterna övning och slutsatser att dra.

En socialdemokrati fattig på politiska idéer har i Sverigedemokraterna funnit en perpetuum mobile för sina kampanjer mot borgerligheten. Sveavägen 68 är helt enkelt beroende av Jimmie Åkesson för sin politiska överlevnad. Talet om anständighet skulle inte ha samma effekt om den mörka fonden Sverigedemokraterna inte kunde målas upp. Är du god, är du vänster och inte borgerlig, stavas den underliggande tankefigur som djupt har skadat och förvridit det svenska politiska samtalet. Det är hög tid att verkligheten dras rätt igen.

Annika Borg

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Forum för levande historia bjuder in svenskkyrklig Palestinaaktivist

Forum för levande historia behöver granskas och Svenska kyrkans Palestinaaktivism går som vanlig på högvarv, skriver jag i dagens #fredagsbloggen.

Myndigheten Forum för levande historia skapades 2003. Några år tidigare hade dåvarande statsminister Göran Persson (S) tagit initiativet till framtagandet av skriften ”…om detta må ni berätta…” för att öka kunskapen om nazismen och Förintelsens fasor. Initiativets stora vikt kan inte överskattas och myndigheten har en ytterst angelägen funktion och uppgift.

Men det finns frågetecken om hur väl Forum för levande historia förvaltar  sitt uppdrag. Ett av dessa frågetecken skrev jag om i augusti. I skriften ”…om detta må ni berätta…” förmedlas nämligen en falsk och förmildrande bild av vårt land under nazitiden.

Så här skrev jag i texten ”Historien är inte ‘fake news'” på denna blogg i augusti:

”Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

’Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.’ 

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

 ’Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.’

 Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.”

Ytterligare frågetecken uppkommer om man läser i Forum för levande historias kalendarium för hösten. Den 24 oktober har myndigheten bjudit in bland andra den svenskkyrkliga Palestinaaktivisten Anna Hjälm för att tala om mod. Det är såväl uppseendeväckande som tondövt. Hjälm har varit en av Svenska kyrkans många utsända i Israel och Palestina och därifrån spridit den Palestinaaktivistiska propagandan. Hennes ockupationsretorik och legitimering av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Divestment and Sanctions) centrala gestalter, som den palestinske prästen Mitri Raheb, kan man ta del av på den blogg som finns på Svenska kyrkans officiella hemsida  HÄR (och HÄR publicerar hon en annan aktivist).

Kairos Palestina-nätverket, som Raheb har en ledande roll i, är en del av BDS:s infrastruktur. I den infrastrukturen ingår även Svenska kyrkans ledning och internationella avdelning, med olika förgreningar ut i församlingarna, samt Kyrkornas världsråd, något jag bland annat skrivit om på denna blogg under sommaren.

Hjälm går exempelvis, precis som andra av dessa aktivister, till  angrepp mot legitimering av Jerusalem som Israels huvudstad genom flytten av USA:s ambassad dit. Oavsett vilken position man intar i den frågan borde det vara fullständigt otänkbart för Forum för levande historia, vars uppdrag handlar om att verka mot antisemitism, att bjuda in aktörer som förstår så lite av Jerusalems betydelse för judar och av landet Israels konkreta och symboliska roll som hemvist för det judiska folket efter Förintelsen.

Svenska kyrkans Palestinaaktivister har inget i Forum för levande historias paneler att göra överhuvudtaget. Det är dags att myndigheten granskas av nästa regeringen. Verksamhet, fokus och publikationer behöver nagelfaras. I det uppdraget ska även ingå att göra en ny version av ”…om detta må ni berätta…”, som inte ger en tillrättalagd bild av socialdemokraternas Sverige under nazitiden.

Vad gäller Svenska kyrkan, så är Hjälm bara en i raden av utsända som bedriver systematisk anti-israelisk och bitvis anti-judisk verksamhet. En annan svenskkyrklig utsänd på plats är Jessica Lindberg Dik , som inte ens kunde avhålla sig från att på twitter sprida uppmaningar till bojkotter och kampanjer emot att melodifestivalen, som Israel vann, går av stapeln i Israel.

Det är BDS och dess kulturella bojkotter som talar genom dessa svenskkyrkliga språkrör. Talet om fred eller mod ändrar inte det faktum att dessa aktivister bedriver aggressiva kampanjer mot Israel, med Svenska kyrkan som plattform.

Det sänker Forum för levande historias trovärdighet att figuera i ett sådant politiskt sällskap och det strider mot myndighetens uppdrag. Uppdraget – att informera om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten – är alltför viktigt, och blir bara mer och mer angeläget, för att dessa frågetecken ska behöva resas. 

Annika Borg 

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight