Babblande dvärgar, sa ärkebiskopen från predikstolen

Bild logga rätt

Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är behandlingen av den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Svenska kyrkan har de senaste åren blivit mer och mer uppmärksammad i den allmänna samhällsdebatten. Det är givetvis av stor vikt att en så stor samhällsinstitution, sett till ekonomi, antalet arbetsplatser, personal och medlemmar samt, inte minst, som varande ett av kulturarvets fundament, granskas och analyseras i det offentliga samtalet.

Det är dock angeläget att komma ihåg att mycket av kritiken av exempelvis (sak)politiseringen inom Svenska kyrkan i sin kärna är teologisk och trosmässig (om det skrev jag t ex HÄR). De inomkyrkliga diskussionerna, debatterna och samtalen är många.

Det är således viktigt att vara medveten om de inomkyrkliga, teologiska och trosmässiga debatterna och utgångspunkterna för kritiken. Diskussionen om kyrkan handlar inte om en snäv höger-vänsterskala (det är som bekant bara för vänstern allt är politik). 

En av de riktigt omfattande diskussionerna inom kyrkan på senare år har varit den om den nya svenska kyrkohandboken, som togs i bruk denna pingsthelg, efter år av konflikter och kvalificerad kritik av såväl arbetet med handboken som av det musikaliska och teologiska innehållet. Diskussionen har även sträckt sig utanför kyrkan, men har i huvudsak böljat inom den och har alstrat kyrklig splittring. Handboken skapar ramarna för Svenska kyrkans gudstjänster, så här rör vi oss i själva hjärtat av kyrkan: Gudstjänsten. Och i själva den kristna trons själ: Vad vi uttrycker om Jesus Kristus, kyrkans Herre, om Gud och om den Heliga Anden. (Det är mycket skrivet i kyrkohandboksdebatten, så googla på Kyrkans tidning, Svenska Dagbladet, Dagens nyheter. Här finns allt från svidande kritik och expertutlåtanden till mörkade utredningar.)

Nu var det ju inte alls meningen att det överhuvudtaget skulle bli en ny kyrkohandbok. Det som beslutades i Svenska kyrkan var att en varsam översyn av 1986-års kyrkohandbok (den senaste) skulle göras. Det har ju bland annat kommit en ny bibelöversättning av Gamla testamentet (den hebreiska bibeln) vid millennieskiftet och det fanns andra språkliga aspekter som behövde överses. Men det i kyrkans ordning fattade beslutet, havererades genom att en grupp tjänstemän vid Kyrkokansliet i Uppsala och andra intressenter gav sig själva ett självpåtaget uppdrag att inom sitt nätverk skapa en ny kyrkohandbok. Så gick det som det gick. Experter på kyrkomusik drog i nödbroms, handbroms och fotbroms. Hela den på området kunniga musikaliska expertisen i Sverige (och utanför) lade in sina veton. Akademier och Akademier. Teologer drog i sina bromsar och undrade vad det var för teologi, eller snarare brist på luthersk och istället kalvinistisk, som gudstjänsten post 2018 skulle förmedla. Och vad var det för styrgrupp för kyrkohandboken med enbart kvinnor som var kompisar från förr? Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Det finns ett talande, övertydligt, exempel. Det är den predikan ärkebiskop Antje Jackelén höll på pingstdagen när den nya, sönderkritiserade och splittrande, kyrkohandboken tas i bruk. Socialdemokraterna i kyrkomötet ville ha den. Kyrkoledningen ville ha den. Kyrkokansliets tjänstemän ville mer än ha den. Så, vad behöver pingstdagens predikan göra? Fjärma kritikerna, uppenbarligen. Kalla dem babblande dvärgar. Ni tror att jag skämtar? Ni tror inte att kritiker, experter och alldeles vanliga undrande präster, musiker, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare och församlingsbor kan utpekas som ”babblande dvärgar” i en predikan från predikstolen i Uppsala domkyrka på pingstdagen 2018? Att den typen av (makt)missbruk av predikstol och fördunkling av prästlöftena att förkunna Ordet rent och klart tillhör svunna tider? Nej då, att värna människovärdet kan för kyrkoledningen stundtals vara på mycket långt avstånd och inte gälla dem på närmare håll.

HÄR kan ärkebiskop Antje Jackeléns, utlagd på Svenska kyrkans officiella hemsida läsas. Jag vill kommentera några saker.

Pingstens texter är såväl Babels torn med språkförbistringar som Apostlagärningarnas beskrivningar om hur människor med olika språk och sammanhang förstår varandra (i Jesus Kristus). Ärkebiskopen vill likna pingstundret, då de Heliga Anden utgjuts och människorna förstår varandra, med samsynen kring handboken. De som analyserat, varit oroliga för att det är en uppluckring av kulturarv och gudstjänstgemenskap, avfärdas som om de inte är på Jesu och Apostlarnas sida. Hon kallar det ”svekdebatt” och tycks sätta sig i Jesu ställe, som blev sviken av sina närmaste. Hennes kritiker är ”felfinnare”, de som alltid hittar hårstrået i soppan. Bland de egna, de som är med henne och Jesus och Apostlarna, ska inte finnas sådana. De ska inte tillhöra den egna gruppen, men ”felfinnarna” kan finnas i den egna gruppen. Men de hör inte hemma där. Vi och dem.

ÄB: ”Men även pingstundret skapar förvåning och förvirring: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en frimodig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan? (min fetstil)

Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”

Så används en predikan för att med ärkebiskopsämbetets status från domkyrkan i landets ärkebiskopssäte tala om vilka som är utanför. Att de som är utanför inte har Jesus och apostlarna på sin sida. Men det stannar inte där. Nej, det stannar inte där.

ÄB: ”Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det är djärva drömmar om en värld där barriärer faller och rättvis fred byggs – i Jerusalem och överallt i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans så att barn och vuxna kan blomstra. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots (min fetstil), ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.”

Den nya kyrkohandboken tas emot i Uppsala domkyrka med en predikan som pekar ut, förlöjligar och splittrar. Är du med eller mot? Innanför eller utanför? Budskapet är: Kyrkan är ett ”vi”, har du synpunkter, expertinvändningar, kritik, ingår du inte i detta ”vi”.

Att utmåla sina kritiker eller människor med annan uppfattning än den egna som ”babblande dvärgar” är självfallet en människosyn få skriver under på. Men, vad värre är, här används en grupp som har en funktionsvariation i förhållande till längd, en grupp som hånats och ställts ut genom historien, för att beskriva den som  är utanför och/eller värd förakt. Det säger mycket. Och det säger väldigt mycket om maktutövning i en institution vars ledning kallar sig öppen och tolerant.

ÄB:” Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest – och visst är du med?”

Annika Borg

Annika KO

Fotnot 1: Ärkebiskopens och de andra biskoparnas uppdrag i den kristna kyrkan är att vara enhetens tecken.

Fotnot 2: Pingstpredikan spreds flitigt på Svenska kyrkans officiella twitterkonton.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

Annonser

Nazism är inget skämt och kyrkklockor ska ringa till gudstjänst

Bild logga rätt

Två ämnen för dagens #fredagsbloggen.

1: Nazismen, Almedalen och samhällsdebatten.

2: Jag kommenterar domprosten i Visbys försök att tysta det fria ordet ur ett kyrkligt och prästerligt perspektiv.

1. För några år sedan skrev jag en text med den dramatiska rubriken ”Vi driver fram odjuret”. Upprinnelsen till den ganska dystopiska texten var att jag hade ägnat mig åt att skaffa en överblick över skilda publikationer och rörelser inom nazistiska och fascistiska miljöer i Sverige. Jag skrev texten i ett samtalsklimat anno 2015, som jag tror de flesta av oss minns. Då brunstämplar sedan flera år ven besinningslöst och orättfärdigt drabbade oss grundmurade demokrater och frihetligt sinnade på ett sätt som det för många av oss har tagit tid att läka ihop efter. Jag skrev om att samtalsklimatet måste bli friskare och klara av att urskilja vän från fiende:

”Det har länge varit min vilja att försöka värna det där området i mitten. Ibland har jag till och med trott att detta utrymme skulle gå att utvidga. Just nu är ett sådant ”ibland”. För om vi inte lyckas med det, och nu kommer min realistiska dystopi, om vi inte klarar det, så kommer polariseringen att öka ännu mer. I den polen som är långt högerut kommer grupper som idag är splittrade, och som får Sverigedemokraterna att verka välkammade, att växa. Det här förstår man, om man inte gjort det förut, genom att skaffa sig en bild av de olika grupper och tidningar – nu talar jag inte om den i jämförelse med detta milda sajten Avpixlat (nu Samnytt, min kursiv) – som finns. Många små sammanhang som av ett eller annat skäl knoppat av sig i nya grupper och nya tidningar.”

(Om vi nu bortser från att nationalsocialism också behöver placeras in på en annan plats på skalan än höger. Jag skrev det här 2015, utrymmet för just den diskussionen var noll.)

Tyvärr besannades min dystopi: I Almedalen hatar och hotar nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Och för bara något år sedan bildades Nordisk alternativhöger, med bland annat avhoppare från Sverigedemokraterna. Det är Nordisk alternativhöger som konstruerat de så kallade Finspång-memes. Jag återkommer till dem och till Finspång.

Den 11 juni släppte Segerstedtsinstitutet vid Göteborgs universitet en rapport med titeln Nordiska motståndsrörelsens ideologi, propaganda och livsåskådning. Det är forskaren Christer Mattson vid institutet som färdigställt rapporten, som gjorts på uppdrag av Svenska kyrkan i Västerås stift. I stiftet har diskussioner förts om NMR i relation till den egna organisationen och kyrkan vill ha mer kunskap. Rapporten är inte ny forskning, utan utgör en sammanställning av relevant kunskap om NMR och ger en lägesbild.

Av rapporten kan man dra slutsatsen att det funnits ett intresse från Svenska kyrkan att se om NMR har ett intresse av att använda kristendomen för sina syften. Under nazitidens 1930- och 1940-tal blev kyrkan (inte alla kristna) ett lydigt redskap i nazisternas vidriga ideologi och praktik. Men först efter att man rensat ut det judiska. Jesus var inte längre jude, utan arier. Gamla och Nya testamentets skulle separeras från varandra. Den slutgiltiga lösningen gällde såväl judar som judendomen.

Att det inom en kristen kyrka idag väcks tanken på om det kristna budskapet än en gång skulle gå att inkorporera med en bestialisk våldsideologi är därför, dessvärre, inte en orimlig undran. Rapporten konstaterar att NMR ser kristendomen som en av de falska och fientliga läror (demokrati är en annan) som – i enlighet med deras antisemitiska världsbild om en judisk världskonspiration – judar sprider för att manipulera.

NMR avser att med våld avskaffa demokratin, underkasta folket en essentialistisk, biologisk uppfattning om vilka som hör till och inte, deportera de människor som inte uppfattas som vita samt fängsla och mörda dem som samarbetat med den påstådda judiska ockupationen, det vill säga alla som förespråkar demokratiska och frihetliga värden. Att utplåna, förinta, världens judar är då som nu målet, drivkraften, hatet, fixeringen.

Homosexuella är en annan grupp NMR riktar sitt starka och dödliga hat mot. Den underliggande syn, som resulterar i uppmaning till förföljelse och mord på homosexuella, handlar om den nazistiska uppfattningen om manligt och kvinnligt. Kvinnans uppgift är att föda barn för att föra det ariska släktet vidare och till seger över alla de som besudlar det ariska blodet. Homosexualitet förstör könsrollerna och de som introducerat dessa liberala sätt att se på sexualitet är enligt den nazistiska ideologin – judarna.

I Almedalen attackerade NMR människor som bar eller symptiserade med regnbågsflaggor och med Israels flagga. Det är den nazistiska ideologins vidriga praktik. Det är djupgående hatiska drivkrafter som härbärgeras av medlemmar med starka våldskapital.

En del av de diskussioner som förts under den senaste tiden har mot denna bakgrund gjort mig ytterligt bekymrad. Det historierevisionistiska giftet har på allvar börjat sippra in i samhället när medier får för sig att under rubriken ”Faktakollen” undersöka om Zyklon B användes i Auschwitz. Det är fler än Svenska kyrkan som behöver ha insikt om att det är nödvändigt med mer kunskap samt lära sig analysera retoriken.

För några veckor sedan utbröt en debatt om de så kallade Finspång-memes. Finspång 2022 är benämningen på ett nazistisk narrativ om läger för och massavrättningar av politiska motståndare och lands- och rasförrädare (inte min terminologi). Det sprids i sociala medier med bilder, hashtags och filmer. Detta narrativ manifesteras bland annat i en videofilm om Finspång på drygt fem minuter, som fått stor spridning. (Man finner filmen med två knapptryckningar, jag tänker inte länka till den här.) Nordisk alternativhöger är upphovet till filmen och andra extrema grupper har spridit den och memes, exempelvis NMR.

Nordisk alternativhögers syfte är att påverka samhällsdebatten genom att få budskapen att uppfattas som satir. Rörelsen, som anser att nationalsocialister har hållit den vita nationalismen vid liv, vill förändra vårt sätt att se på världen, påverka språket och internetkulturen.

Videofilmen handlar om våld och är ett uttryck för en nazistisk ideologi. Till synes vardagliga situationer, som reklam för ett repslageri eller rullande grävmaskiner, åtföljs av en speakerröst som berättar om hur lätt det är hänga sina motståndare och gräva massgravar. En sekvens visar en blond och blåögd familj som bor i ett ombonat hus med rabatter. I närheten av lägret, säger speakerrösten. Precis som skedde under Förintelsen, då det bara var en promenad som skilde de överordnade nazisternas familjeliv i hus med trädgårdar från dödskamrarna. I Finspång finns duschar med både vatten och gas, fortsätter rösten, experiment utförs på levande personer som försökt förråda sitt eget folk. I Finspång finns aktiva dödsläger och arbete ger frihet. Här ser vi en negroid straffarbetare, säger rösten. Och runt omkring finns 1488 sjöar där det är lätt att ha ihjäl folk genom massdränkningar. Tradition är viktigt i Finspång, här tillverkas giljotinblad, fortsätter speakern.

Börjar dessa nazistiska budskap uppfattas och traderas som satir eller skämt i samhällsdebatten – vilket alltså har skett -, när det i själva verket är en medveten strategi av nazistiska rörelser för att påverka oss, luckra upp vår världsbild, våra värderingar och förvränga historien, då finns det anledning att vara djupt djupt bekymrad. 

Domkyrkan  2. Avslutningsvis, denna djupt allvarliga fredagsblogg, ska jag kommentera Svenska kyrkans klockringning mot den fria åsiktsbildningen, som skedde i Almedalen i onsdags. Domprosten Mats Hermanssons anti-demokratiska tilltag mot företagaren och debattören Thomas Gürs seminarium ter sig än mer absurt mot bakgrund av de verkliga, på riktigt, autentiska problem vi har med hat och hot i Almedalen – och i samhället.

Mycket klokt och skarpt har redan sagts. Först ut var PJ Anders Linder på Axess blogg, som liksom jag var närvarande. Läsvärda är också Martin Tunström på Barometern och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet, med flera.

Jag vill här kommentera försöket att tysta andra människor ur ett prästerligt och kyrkligt perspektiv. Kyrkklockor ringer människor samman till gudstjänst. Även den som inte har möjlighet, eller vilja, att vara med kan höra klockornas klang och veta att nu sker snart bön och sakrament. Nu döps ett barn. Nu knäfaller konfirmanderna vid altarrunden och tar emot välsignelsen. Nu ger två människor varandra trohetslöften. Nu lyses frid över den som gått till den sista vilan. Och i orostider kan människor lita på att kyrkan vakar och kyrkklockorna varnar.

Genom sitt tilltag skymmer Mats Hermansson Kristus och gör Kyrkan till sin egen mänskliga domän och till sitt eget fögderi. Det är motsatsen till prästens uppdrag, som är att rent förkunna ordet, rätt förvalta sakramenten och att föra människor till Kristus. Djupast sett har Hermansson skadat förtroendet för institutionen Svenska kyrkan. Det är mycket allvarligt. I vår tid behöver vi en kyrka vi kan lita på. Det får inte tas ifrån oss av självsvåldiga aktivister som inte begriper sin uppgift och inte förstår vad kyrkan djupast sett förvaltar och är.

Dessutom har Svenska kyrkans Överklagandenämnd (Högsta domstol, om man så vill) redan 2007 klarlagt att en kyrkoherde (en domprost är kyrkoherde i en domkyrka) inte får använda kyrkklockorna om det inte är i samband med gudstjänst:

”Enligt vad som redogjorts för ovan kan kyrkoherdens beslut även tolkas så att det kan anses innefatta ett förbud mot klockningar som inte sker i direkt anslutning till huvudgudstjänsten. Enligt Överklagandenämndens mening kan sådana klockringningar däremot inte anses ha ett sådant omedelbart samband med huvudgudstjänsten att de kan anses vara en del därav. Det ingår därmed inte i kyrkoherdens befogenheter att fatta beslut därom utan skall bestämmas av kyrkorådet inom ramen för det i 2 kap. 5 § kyrkoordningen angivna kompetensområdet.”

Mats Hermansson får således överhuvudtaget inte använda Visby domkyrkas klockor för att markera sina sakpolitiska uppfattningar.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

Svenska kyrkans Israelfientlighet – a never ending story

Bild logga rätt

Så var det dags igen. Svenska kyrkan bekostar ytterligare en publikation som sprider Kairos Palestina nätverkets (Kairos Palestine) propaganda mot Israel. Denna gång är det biskop Munib Younans föredrag som sammanställts i en bok, med förord av ärkebiskop Antje Jackelén och inledning av direktor Maria Leppäkari vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Svenska kyrkan finansierar boken, trycker den och sprider den utan kostnad. Svenska Teologiska Institutet, en gång kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, anordnade en stor mottagning när boken lanserades. På kyrkostyrelsens (Svenska kyrkans högsta verkställande organ) senaste sammanträde delades boken ut till alla ledamöter.

Bok Younan bild

Kairos Palestina nätverket, som Younan stödjer och är en del av, utgör en infrastruktur för den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott, Sanctions and Divestements) som driver totalbojkotter – ekonomiska, akademiska, kulturella, sociala – av Israel. Den tyska lutherska kyrkan, EKD, menar att dessa kampanjer ekar nazismens ”Kauft Nicht bei Juden”. Annan kritik har påvisat likheterna mellan BDS’ kampanjer och de nazistiska lagar som förbjöd judar att forska och inneha akademiska positioner. Rörelsen är förbjuden på flera håll i den fria världen och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har definierat BDS som en antisemitisk rörelse.

BDS är en rörelse ingen kristen kyrka, eller annan institution, naturligtvis överhuvudtaget borde eller vilja ha med att göra, än mindre legitimera genom att sprida företrädarnas skrifter eller finansiera rörelsens verksamheter. Men genom att hänvisa till palestinska kristnas rop på hjälp och svåra situation, har Svenska kyrkans ledning och andra aktivister lagt ut dimridåer runt de politiska syften Kairos Palestina nätverket har som aktörer för BDS. De dimridåerna kan givetvis enbart virvla runt så länge okunskapen om Kairos Palestina nätverket, om BDS och om den moderna antisemitismen består.

Under Svenska kyrkans kyrkomöte 2012 bifölls motioner som förordade utvidgade bojkotter, BDS, av Israel och utmålade Israel som en apartheidstat. Det var under kyrkomötet 2012 som ett genomfattande och långsiktigt arbete för att sprida Kairos Palestina nätverkets propaganda fick sin startpunkt. Inte mindre än tre motioner uppmanade kyrkomötet att hörsamma nätverkets appeller för BDS-bojkotter, ersättningsteologi och legitimering av terror. Och i kärnfrågorna bifölls motionerna. Kairos-dokumentet från 2009, som uppmanar till BDS, proklamerar staten Israels bildande som ett rasistiskt projekt från början och som en apartheidstat, ser judendomen som döda bokstäver och obsolet och ersatt av kristendomen samt rättfärdigar terror, har sedan dess varit ett centralt dokument för Svenska kyrkans ledning.

Kyrkoetablissemanget är djupt involverad i Kairos Palestina nätverkets aktiviteter, som befrämjar och legitimerar BDS-rörelsens syften. Några exempel är att Svenska kyrkan 2015 bjöd in en av den mest tongivande företrädaren, Mitri Raheb, till den så kallade Teologifestivalen. Kyrkan bekostade publiceringen av en av hans böcker och spred propagandan. Varje år är Svenska kyrkan med och finansierar nätverket och rörelsens sommarläger i Sverige. Kairos Palestina nätverket har fått Svenska kyrkan att i en julkampanj sprida budskap om en ”judisk lobby” och vid andra högtider uppmana till bojkotter. Exemplen kan mångfaldigas.

En av BDS´ ambitioner har varit att bedriva lobbying för att sätta likhetstecken mellan Israel och apartheidtidens Sydafrika. Det är därför ingen tillfällighet att ärkebiskop Antje Jackelén, i ett svar på en artikel av Israels ambassadör Ilan Ben-Dov nyligen, räknar upp Israel vid sidan av stater som Colombia, Pakistan och Sydafrika. Hon jämför således Mellanösterns enda demokrati med stater som Pakistan och Colombia, men hennes utsagas fokus är att sätta likhetstecken mellan Israel och Sydafrika. Det är genom att nöta in en sådan (falsk) parallell som BDS väckt fientlig opinion mot Israel.

Och nu var det således dags igen, med en satsning på Kairos Palestina nätverket och därmed BDS från Svenska kyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelén skriver ett lovprisande förord till boken:

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar. Och kanske vill läsaren instämma i psalmens ord:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,

gör något nytt, något brinnande av oss,

led oss att bygga en värld av rättfärdighet –

handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern, hans Ande, hans Son.”

Direktor Maria Leppäkaris ord är likaledes hyllande:

”Genom begrepp som rättvisa och jämlikhet vill han (biskop Younan, min kursiv) uppmuntra oss till försoning.”

Men hon känner sig ändå föranledd att nämna Kairosdokumentet:

”Biskop Younan och tolv andra kyrkoledare i Jerusalem skrev ett brev för att visa sitt stöd till insatsen. Kairosdokumentet kräver ett slut på den israeliska ockupationen och förespråkar en rättvis fred. Kairos Palestina-rörelsen som föddes ur Kairos-dokumentet har genom åren varit föremål för teologisk kritik och debatt.”

Leppäkari undviker att nämna att Kairosdokumentet ingår i BDS infrastruktur för att svälta ut staten Israel. Hon signalerar ingen medvetenhet om hur protestantiska kyrkor uppträder som villiga brickor i spelet för att driva denna fientliga politik. Ändå har jag svårt att tro att hon är omedveten om det. Mycket svårt är dock att respektera att hon som forskare lånar sig till att osynliggöra vad det egentligen handlar om.

Vad får vi då läsa i biskop Younans texter?

Om Kairosdokumentet, som Younan ställer sig bakom, står till exempel:

”Det formulerar med kraft och tydlighet i en profetisk anda, utan tvetydigheter, och framhåller att den lösning som kan leda till rättvis fred måste innebära ett slut på den israeliska ockupationen av palestinsk mark liksom alla former av diskriminering.” (sid 43-44)

Kairos Younan bild

Det finns återkommande teman i hans föredrag. Några av dem: Kärnkonflikten i hela regionen är för Younan konflikten mellan Israel och Palestina. För den bär Israel den största skulden och Israel bär huvudansvar för att lösa den. Om Israel slutade att vara en ockupationsmakt så skulle alla arabstater erkänna Israel. Alla palestiniers rätt till återvändande formuleras och slås fast. Religionsdialogen handlar för Younan om kristna och muslimer. Problemen i de palestinska områdena tillskrivs i huvudsak ockupationen, arbetslöshet och den tilltagande extremismen bland palestinier och israeler. Vad gäller det sistnämnda tycks Younan likställa utvecklingen i demokratiska Israel med extrema grupper som Islamiska Jihad och Hamas. Younan lyfter frågan om palestinska och israeliska läromedel som ger en främmandegörande bild av ”den andre”. Men ingenstans finner jag att han tar upp att palestinska läromedel och barnprogram sprider hat mot Israel, antisemitism och även uppmanar till våld.

Younan är kristen i ett sammanhang där islamism och extremistisk islamism dominerar. Jag har förståelse för att han som minoritet inte vågar och kan förlägga någon tydlig, uttalad skuld för sin situation på de egna regimerna, utan att han måste göra Israel till huvudfiende. Precis som de egna extrema regimerna gör. Ockupationen är den viktigaste frågan för dialogen mellan muslimer och kristna, menar han. Israel blir ”the scapegoat”. På så sätt slipper de egna regimerna granskas och ansvarsutkrävas. Utifrån hans kontext kan jag, som jag påpekat, förstå det. Men att Svenska kyrkan legitimerar och sprider denna ensidighet är direkt oansvarigt. Det cementerar och späder på polariseringen, orden om försoning till trots. Kyrkor, NGO:s och västerländska intellektuella bidrar till denna polarisering och profiterar på olika sätt på konflikten.

Munib Younan grundade efter den andra, mycket blodiga, intifadan i början av 2000-talet följeslagarprogrammet EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme In Palestine and Israel) inom ramen för Kyrkornas världsråd (WCC World Council of Churches). Under den andra intifadan pumpade WCC ut den narrativ som legitimerar palestinskt våld genom att ge Israel hela skulden för konflikten och den avstannade fredsprocessen. Yonan beskriver i boken den andra intifadan som att Israel genomförde en ”extrem upptrappning av våld”. De civila israeliska offer som sprängdes i terrordåd ingår inte i hans beskrivning.

*Jag kommer i en uppföljande blogg ta upp den centrala del av kyrkornas Israelfientliga infrastruktur som Kyrkornas världsråd (WCC) utgör.

Syftet med EAPPI var och är att rekrytera volontärer som ett slags övervakare av Israels agerande vid skilda checkpoints. Volontärerna ska inte ha någon kontakt alls med de israeliska unga soldaterna. Den politiska utgångspunkt de arbetar efter är helt ensidig vad gäller fördelning av skuld och i synen på offer och förövare. EAPPI samarbetar med organisationer som kräver och är involverade i BDS´ totalbojkotter av Israel och har en delegitimerande syn på statens Israels rätta att existera.

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar.”, skriver ärkebiskopen i förordet.

Bakom trons kodord förs en Israelfientlig politik. Tron korrumperas än mer genom kyrkoledningens försök till förnekelse, som i ärkebiskopens svar till Israels ambassadör, och dimridåer. Vad är det egentligen missionen och passionen ska väcka och uppmuntra?

Fotnot 1: Den som vill förstå något av Svenska kyrkans religionsdialogprojekt och syn på interreligiös samverkan, behöver veta att idéerna och ideologin är direkt hämtade från palestinska kristna som Munib Younan och Mitri Raheb.

Fotnot 2: Younan skriver om byggprogram på Olivberget. Svenska kyrkans kyrkomöte beslutade 2007 om 30 miljoner till det programmet. Pengarna överfördes till Lutherska Världsförbundet där Younan var ordförande. Att projektet inte kommit vidare har skyllts på Israel.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

Den nya orientalismen

Bild logga rätt

(Under vinjetten #fredagsbloggen kommer jag regelbundet skriva om det jag ser i samtiden.)

Med visst darr på rösten och med emfas berättade Sveriges radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén i en krönika nyligen (31/5) om hur hon och hennes vänner åt ”drypande honungsostkaka i basarkvarteren under fullmånen” när dagens fasta brutits i Kairo under ramadan. I vanlig ordning samspråkade hon enbart med män och målade upp en bild av sammanhanget som inte var olik Disneys föreställningar om ”de andra”. Hon beskrev känslosamt den blå timmen av tystnad, en ”magisk stund”, i väntan på det böneutrop som är signalen att fastan är bruten och måltiden iftar kan börja. I kvarteren hördes sedan slamret av porslin och aluminium eller av ”händer som skopar upp en vitlöksdoftande röra med bröd”, fortsatte Uddén. Hon beskrev den dagliga feststämningen med dadlar, nötter, fikon och aprikoser.

Uddén ondgjorde sig över européer som inte förstår att inte ens cigarettrök får passera strupen mellan soluppgång och solnedgång och såg med sned blick på den kristna familj som åt synligt innan ramadan var bruten för dagen. Så skulle hon själv aldrig göra. Samtidigt visste hon att berätta att muslimer sätter en ära i att utsätta sig för prövning och truga andra att dricka i värmen, medan de själva avstår.

Ett parti i Cecilia Uddéns krönika är mycket anmärkningsvärd och speglar hur hon utvecklat ryggmärgsreflexer för att hantera och anpassa sig till den miljö hon arbetar i. Eller hur hon internaliserat ett synsätt. Hon beskrev att hon inte vågar ha samma råa skämtsamma ton mot muslimer som en av hennes kristna (givetvis manliga) vänner har och berättade: Vid ett tillfälle när den muslimske vännen Ali trugade både Uddén och den kristne vännen med drycker under dagen och de båda avböjt hans erbjudande om vatten, juicer och te, sa den kristne vännen: Lägg av, försök inte att skaffa poäng hos Gud bakom min nacke. Uddén återgav hur hon ryckte till av obehag, men andades ut när den muslimske Ali reagerade med att skratta.

Orientalism är ett ord som allt sedan Edward Saids bok med samma namn utkom (1978) förknippas med hur västvärlden beskriver den muslimska världen genom schabloniserande och stereotypiserande föreställningar. Till det hör romantiserande, endimensionella och ensidiga bilder som främmandegör istället för att skapa en fördjupad, mer komplex, förståelse för muslimers kulturella och religiösa världar. Said menar att västvärldens blick på den muslimska världen är kolonial.

Även om Said senare kritiserades för såväl faktafel som för att själv bidra med en endimensionell analys, är det han uppmärksammade värt att lyfta fram när en utrikeskrönika om ramadan i public service flaggskepp Sveriges radio kan innehålla just sådana föreställningar och förmedla stereotypiserande, romantiserande bilder av muslimers liv.

Den ännu allvarligare aspekten är att Uddéns krönika implicerar att muslimer inte kan hantera en kritisk kommentar om sin religionsutövning från en kristen och kräver att andra av annan tro ska anpassa sig till dem. Hon beskriver hur ett skämt om Gud får henne att rycka till av obehag, men blir lättad när muslimske Ali accepterar den kristne vännens kommentar. Vad hade annars hänt? Vad fruktade hon? Passagen i krönikan borde ge upphov till en diskussion inom public service om anpassning och vad det gör med det journalistiska uppdraget. Likaså behöver public service reflektera över förmedlade stereotyper och ansvaret för att inte sprida den orientalism Said påtalade.

Det finns många exempel på hur viljan att visa samhörighet med muslimer har drag av orientalism och blir en förmedling av stereotyper som låser in muslimer i en av den västerländska betraktaren konstruerad värld av beteenden, uppfattningar och val. Stereotyperna fungerar främmandegörande och segregerande istället för inkluderande.

I Dagens nyheters lördagsbilaga publicerades nyligen ett reportage (15/6) med recept på måltider för eid al-fitr, högtiden som avslutar ramadan. Här är det inte som i Uddéns radiokrönikor män som är i fokus, utan kvinnor. En bild visar de tre kvinnorna, som alla bär tätt sittande hijab. Alldeles oavsett att de är dessa tre kvinnors recept och att de väljer att manifestera sin religiösa tro och könsuppfattning genom att bära plagget, borde större redaktioner inom svensk media reflektera över hur man istället skulle kunna bidra till att göra bilden av muslimska kvinnor mer mångfacetterad och nyanserad. Det publicerade fotot förstärker synsättet att muslimska kvinnor deltar i det religiösa livet genom att vara i köket och genom att täcka sig. Det borde 2018 vara hög tid att låta dessa stereotyper utmanas rejält.

DN

Ett tredje exempel är en tecknad hälsning som Sveriges regering officiellt spred på twitter och Facebook genom generalkonsulatet i Östra Jerusalem (bilden är nu borttagen). Det säger något om den svenska politiska blicken på den muslimska världen att man vill framställa islam som hämtad från filmen om Aladdin (med tillagda blå ögon). Karikatyren befinner sig långt ifrån gatulivet i Jerusalem och förstärker en alienerande bild av och ett särartstänkande vad gäller muslimskt liv.

Konslutatet bild

Den västerländska orientalismen är tillbaka med full kraft. Vad man än anser om teoribildningen angående västvärldens koloniala blick, så finns det anledning att kritiskt analysera den ”välvilliga” västerländska blicken på den muslimska världen och vilka värderingar den utgår ifrån, förmedlar och befäster.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen kommer jag regelbundet skriva om det jag ser i samtiden.

Hårdvinklad källa med sanningsanspråk

Svenska kyrkan på nationell nivå har startat en hemsida för att tillrättalägga olämpliga påståenden om sig själv. Dessa påståenden beskrivs vara falska eller, i mildare form, uttryck för missförstånd. På sidan, kallad #gåtillkällan, presenteras alltså fakta på ett tillrättalagt och maktvänligt sätt. Det innebär att en viss tolkning företräds, att långa och nyansrika debatter förenklas och att tongivande kyrkoetablissemangsföreträdares mindre lyckade utspel i en sakfråga inte redovisas utan behändigt nog utelämnas.

Två av ”gå-till-källan-faktaredovisningarna” har jag en viss inblick i. Opartiska kan jag inte uppfatta dem vara, snarare hårdvinklade. Den första handlar Svenska kyrkans inställning till Israel. Det som står på källanhemsidan är starkt förenklat och selekterat. Påståendet som där bemöts formuleras så här: ”Ibland har det felaktigt påståtts att Svenska kyrkan är emot Israels rätt att existera.”

Jag kan här ge kompletterande alternativa förslag på påståenden, som är lika sanna som det som lyfts fram på #gåtillkällan.

Exempel 1:

#Är det sant att Svenska kyrkan spridit antisemitism på sin hemsida?

Svar ja. Svenska kyrkan har varnat för en världsomspännande, illvillig judisk lobby, vilket är en klassisk antisemitisk tankefigur. Det aktuella dokumentet togs inte bort förrän saken uppmärksammades i en kyrkomötesmotion 2015.

Påstående 2:

#Är det sant att Svenska kyrkans högsta beslutande organ – kyrkomötet – trots detta inte tyckte att de behövde se över sina rutiner för vad man publicerade på sin hemsida?

Svar ja. Rutinerna uppgavs fungera fint, trots att ingen på kyrkokansliet uppmärksammade texten som varnade för en judisk lobby.

Denna typ av ställningstaganden har funnits länge i Svenska kyrkan. I detta sammanhang kan jag hänvisa till Marek Zytos bok I väntan på Messias. Att överleva Förintelsen (1998) där han ger följande exempel från ett svenskt seminarium om fred i Mellanöstern, med kyrklig medverkan:

En kvinnlig präst, djupt engagerad för rättvisa åt palestinierna, tillfrågades om vart då det judiska folket i Israel skulle ta vägen. Som om det vore naturligast i världen svarade hon: ’Jag vet inte… Till Tyskland och där bygga upp en egen stat. Det var ju tyskarna som ville förinta er, inte palestinierna.’

På #källan-hemsidan hänvisas i denna fråga till dokumentet ”Guds vägar”, ett sällan använt och kortfattat dokument om relationen judendom – kristendom som Svenska kyrkan alltid hänvisar till vid kritik för ensidiga ställningstaganden mot Israel.

Det andra exemplet handlar om #mitt kors. När det begav sig var en rad företrädare för Svenska kyrkan ute och misstänkliggjorde detta initiativ. Bland andra varnade ärkebiskopen för det antiislamiska tankekomplexet som doldes bakom initiativet. Biskopen i Härnösand kallade det hela ”en storm i ett vattenglas” och beskrev oss initiativtagare enligt följande:

” – Det som utspelas på sociala medier berör ofta en ganska snäv krets av personer som är vana att torgföra sina åsikter.” Här anar vi en klassisk härskarteknik som består i att förlöjliga människor och beskriva dem som på samma gång betydelselösa och uppblåsta. Men dessa perspektiv omnämns inte på ”gåtillkällan” när det handlar om #mitt kors. Istället återfinns där överslätande formuleringar, som följande:

Inom Svenska kyrkan ryms många olika åsikter och några personer, bland dem dåvarande kommunikationschefen på kyrkokansliet i Uppsala, menade att #mittkors-kampanjen riskerade att bidra till att grupper ställs emot varandra. Andra, präster, biskopar och lekfolk, inom Svenska kyrkan såg ingen fara med initiativet. Många deltog med bilder på sina kors och många skrev om vad det betyder för dem att bära korset.

Kort sagt: att gå till denna tillrättalagda #gåtillkällan-källa ger en tydlig bild av vilken hållning Svenska kyrkan på nationell nivå ser som den önskvärda i olika kontroversiella frågor. Felsteg försvinner behändigt, nyanser likaså. De kritiserades hållning reduceras till en förenklat formulerad fråga vars svar är givet på förhand. Den som vill gå till denna källa bör alltså förhålla sig synnerligen källkritiskt.

https://www.svenskakyrkan.se/ga-till-kallan/om-israel-palestinafragan

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/diskussionen-forsvaras-av-det-islamfientliga-tankekomplexet/

http://www.dagen.se/biskop-debatten-kring-mitt-kors-ar-en-storm-i-ett-vattenglas-1.768905

Johanna Andersson

Johanna KO

 

Svenska kyrkan och islamisterna

Under många år har jag skrivit om Svenska kyrkans lednings flört med islamister. Min enkla analys är att det är vänstern som känner igen sig i en ideologi om det totalitära samhället, världsordningen och kampen för världsherraväldet. Sedan finns det säkert ren naivitet, okunskap och dumhet också.

Salahuddin Barakat, imamen som i DN i helgen inte tog avstånd från dödsstraff om någon lämnar islam, har för kyrkan varit en samarbetspartner. Barakat säger i DN att i det perfekta islamistiska samhället, med rätt sanning, rätt tolkning, så vill ingen lämna islam. Diktatur kallas det. I samma cocktail som religion blir det riktigt riktigt giftigt. Trots det budskapet har han ändå lyckats förbli rumsren så länge.

Reportaget i DN, 2018 (!), beskriver det många av oss hävdat i decennier: Det går inte att skilja religion från kultur, religion kan bokstavligt talat vara på liv och död, religion kan vara fullständigt förtryckande och islams helveteslära tolkas bokstavligt. Jag är inte imponerad av Niklas Orrenius, men det säger väl något om DN att de nu publicerar en sådan text från verkligheten och förtrycket i Sverige.

Salahuddin Barakat, således. Som Svenska kyrkan odlat. Som ärkebiskop Antje Jackelén skrivit tillsammans med i DN. Religion kan hjälpa människor ur våldsbejakande extremism, skrev de tillsammans 2017, Barakat och Jackelén. Inte ett ord om att han anser att dödstraff för att lämna islam är ett alternativ eller förespråkar ett totalitärt teokratiskt samhälle. Hur kan man se så fel? Eller väljer Svenska kyrkan sällskapet? Oavsett vilket, kyrkan har bidragit till att legitimera klart uttalade totalitära ideologier.

När jag och två kollegor startade Facebook-gruppen Mitt Kors 2016 ansåg Barakat att det var ett korståg mot islam. Hans text på Facebook var mycket obehaglig. Svenska kyrkan nationellt lade ut den på kyrkomötets officiella facebooksida och kyrkligt anställda på kyrkokansliet skrev positiva kommentarer om Barakats inlägg. Svenska kyrkan spred således att vårt initiativ att sätta på sig ett kors, ta en bild och lägga ut den på Facebook i solidaritet med de kristna som utplånas i Mellanöstern var ett korståg mot islam.

Never forget.

Barakat Mitt Kors 2

Annika Borg

Annika KO

 

Om att ta kvinnor i hand

Apropå de återkommande diskussionerna om män som vägrar ta kvinnor i hand återpublicerar jag här en krönika jag skrev i Kyrkans tidning 2011. Att inte anse sig kunna vidröra kvinnor handlar om ett helt paket föreställningar. Med ibland dödlig utgång. Läs här:

I en paneldiskussion på Kulturhuset i Stockholm om religionskritik sa journalisten Sakine Madon att det har blivit svårare att tala om kvinnoförtryck.

Hon exemplifierade med att de som arbetar mot hedersrelaterat våld ofta blir anklagade för främlingsfientlighet eller islamofobi och tystnar.
Jag blev påmind om Sakine Madons dystra konstaterande när jag med stigande obehag tog till mig innehållet i Räddningsverkets handbok för jämställdhet. Det dör nämligen betydligt fler kvinnor än män i många av världens naturkatastrofer. Skälet är att de just är kvinnor.

Ett exempel är jordbävningen i Pakistan 2005. Det könssegregerade samhället gör att kvinnor måste vistas inomhus, i byggnader som rasade samman. Det Räddningsverket beskriver som landets ”klädkod”, alltså att kvinnor av kulturella och religiösa skäl är beslöjade på olika sätt, utgjorde ett hinder för kvinnorna att röra sig och förflytta sig.
Ett annat skäl är de synsätt på kroppen som genomsyrar könsrollstänkandet. En man får inte röra vid en okänd kvinna. Därför underlät män att rädda kvinnor som var fastklämda och skadade. Det fanns även kvinnor som avböjde hjälp, alltså hellre dog, än att bli berörda av en man och därmed förlora sin heder.

När västerländska feminister diskuterar andra kulturers och religioners krav på särskild och täckande klädsel för kvinnor använder man ofta argument som ”frivillighet” eller kvinnors rätt att få ”definiera sig själva” och göra ”egna val”. Om dessa feminister öppnade ett fönster mot världen, skulle de antagligen inse vilken kort räckvidd denna västerländska syn på frivillighet och val har. För några år visade sig samma aningslöshet när Diskrimineringsombudsmannen fastslog att det är rätt att en man med annan kulturell bakgrund än svensk ska slippa vidröra en främmande kvinna. Fallet handlade om en man som ville slippa skaka hand med sin kvinnliga chef.

Men kroppslig beröringsskräck på grund av ett könsrollstänkande som bygger på uppfattningar om renhet, orenhet och sexualitet, får konsekvenser. Könssegregation och täckande klädsel för kvinnor får konsekvenser. Svart på vitt kan man läsa om dessa i Räddningsverkets handbok. Konsekvenserna i skarpt läge är död. Flosklerna om tolerans för sedvänjor och religiösa uppfattningar upplöses i mötet med naturkatastrofernas verklighet. Om vi nu ska låtsas om den, vill säga. Och om vi nu får benämna den utan att kallas fientliga.”

Annika Borg

Annika KO

 

Den smaklösa Akademien

Det var Akademiens vilja att jag skulle lämna mitt uppdrag som ständig sekreterare. (Sara Danius 12/4 2018)

Så är då ordningen återställd. Det kotteri runt Forum och Arnault/Frostenson som dominerat Akademien och svenskt kulturliv i decennier behåller sitt grepp. Ingen roll spelar det att missförhållanden, vänskapskorruption, relationer och utdelande av subsidier existerat lika länge. Ordningen är återställd. Det är remarkabelt och makabert.

Utredningen där alla ledamöters relation till Arnault skulle kontrolleras, som Sara Danius gav en advokatbyrå i uppdrag att utföra, är hemlig. Och kommer så förbli. Det som skulle publiceras var ett pressmeddelande med information silad genom Akademiens kotteri. Majoriteten av Akademiens ledamöter har kopplingar och band till Forum och Arnault. En del tätare än andra. Forum, stipendier, en relation, en stol, lojalitet och så börjar det om igen. Men i det ska vi, svenska folket, inte få full insyn. Den sekt som ska vårda Sveriges viktigaste varumärke, vår gemensamma symbol, och själva signuminstitution anser inte att vi förtjänar den insynen. Den enkla förklaringen är att det givetvis finns mer kladdigt och unket att visa upp.

Och nu är Sara Danius ute ur leken. Hon fattade två beslut som ledde till att hon tvingades bort: Hon gav uppdraget att utredningen om kopplingar skulle genomföras och hon såg till att allt samarbete med och alla subsidier till Arnault upphörde. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Anders Olssons uttalande i P1-morgon i fredags (13 april).

Vi måste ha en mycket närmare kontakt med ledningen och ledamöterna. Vi måste ta beslut som ska vara förankrade i Akademien som helhet. Vi måste fungera som en stark gemenskap. (Min fetstil)

Beslut har tagits utan förankring och beredning av ärenden har varit förhastade, säger Olsson i intervjun. Ja, Sara Danius tog på sig ett ledarskap och drev igenom beslut. Självklart ville inte alla de som i decennier hållit Arnault om ryggen ha en genomlysning. Vi ska vara en stark gemenskap. Vi ska vara lojala, som innan det besvärliga #metoo. ”Forumflickorna” har gått så bra att vifta bort. Varför ändra på det? Varför riskera en genomlysning som visar alla kopplingar och att hela institutionen är korrupt? En korruption som dessutom har haft en fysisk plats som nav, en källare.

Sex, makt, pengar. Den eviga treenigheten. Sara Danius har själv berättat om att hon fått skamliga och närgångna förslag av Arnault. I Olssons värld är det dock Danius som är problemet (läs det andra citatet flera gånger):

Vi var ense om att vi har två stora problem. Det ena är Frostenson-problemet och det andra är ett en förtroendekris, som har skakat Akademien under våren. Och den måste man lösa på ett annat sätt än att bara utesluta en ledamot.

 – Nu har vi i alla fall fått också en lösning på Frostenson-problemet.

Ja, han säger så, Anders Olsson, Nu har vi i alla fall fått också en lösning på Frostenson-problemet. Det är Danius som är problem nummer ett, huvudproblemet. Det som går under benämningen ”förtroendekris”. Hon fattade beslut som inte är förankrade, det vill säga hon ägnade sig åt ledarskap och försökte komma till rätta med det som är de verkliga problemen. En kvinna göre sig icke besvär. Kvinnan tige i församlingen.

Under hela intervjun talar Olsson om ett ”vi”. Ett vi där inte Sara Danius ingår och där de som stöttat hennes arbete och ställning inte heller ingår. Så snabbt det gick att konstruera ett annat vi, en annan Akademien. Fast i själva verket är det väl så att detta vi existerat hela tiden. Cementerat och befäst sina positioner, bevakat sina intressen, haft ögonen på sina hållhakar på andra och på de hållhakar andra har på dem. Ordningen är återställd. Rättning i leden.

Anders Olsson:

– Det är en opinion inom Akademien som mognat.

 Vi tog två viktiga beslut.

 Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

 Intervjun med Olsson är en studie i patriarkal arrogans och paternalism:

– Sara Danius är en enormt viktig ledamot som vi gärna lyssnar på i fortsättningen.

Som om hon vore en skolflicka som skrivit sin första uppsats. Vi lyssnar gärna på Sara. Sara är inte inkluderad i Akademiens vi. Vi. Nu stänger vi dörren och drar för gardinerna och rekonstruerar oss inifrån. Business as usual.

Vi vill inte vara domstol.

Säger Anders Olsson. Fast att Horace Engdahl tar ära och heder av Sara Danius offentligt i Expressen har han, den nu tillfällige ständige sekreteraren (den maskulina formen är nu återställd i den rent fysiska gestaltningen av ämbetet också) inte så stora problem med. Här glider han undan, Olsson. Vi ska tala sansat med varandra. Men ingen reprimand till Horace. Horace får vara domare över Sara. Men vi vill inte döma den och dem som är upphovet till att institutionen faller sönder. (Det skulle innebära att vi dömde oss själva.)

Det är fortfarande mycket som är höljt i dunkel och kommer sannolikt att förbli så om inte den grävande journalistiken ändrar på det. Olsson försöker skylla på Danius för att utredningen inte publicerades, fast det är ett pressmeddelande med silad information han syftar på. Det var det vi ville publicera. Kanske ville Danius öppna alla fönster och dörrar på vid gavel och vädra ut alltsammans en gång för alla. Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

Akademiens skandal och smaklöshet handlar i allra högsta grad om kön. Från att det skapats en miljö där tafsande och trakasserier normaliserats till behandlingen av Sara Danius och beskyddet av de män – och kvinnor – som upprätthåller grava missförhållanden och inte är öppna med sina motiv.

Anders Olsson vill tona ned dramatiken som medierna speglar. Medierna blir problemet. Att Danius tvingas bort är i själva verket ingen våldsam dramatik. Ja, han säger så. Ur vems perspektiv då? Han vill tona ned, fortsätter han. Det klart han vill. Tona ned, osynliggöra. Det har fungerat bra i decennier. Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

Förminskningen av Sara Danius, hennes person, position och uppdrag som ständig sekreterare genom att ”tona ned” och bestämma och definiera hur hon och vi ska uppfatta det som sker är klassisk härskarteknik. Hon har inte tvingats bort. Det är inte en så våldsam dramatik. Vi lyssnar gärna på Sara.

De som nu röstat för att tvinga ut Danius borde samtliga få frågan: Var det verkligen för Akademiens bästa eller var det för ditt eget? För att du stöttar det par som verkat för dina stipendier, din position? Har du i själva verket personliga motiv?

Om dessa relationer och kopplingar handlar den utredning vi aldrig lär få läsa. Men om ett uns av förtroende ska kunna finnas kvar för Akademien i framtiden, och om kotteriets ledamöter hade en droppe heder, skulle de innan de själva lämnade sina stolar öppet visa sina kopplingar, relationer, subsidier.

Ovidkommande hänsyn. Tvivelaktiga hänsyn. Obskyra hänsyn. Det var skälen till att tre ledamöter nyligen valde att lämna Svenska Akademien.

Akademien kan inte fortsätta och inte överleva i händerna på Arnaults och Frostensons kotteri.

Annika Borg

Annika KO

* Jag minns i slutet av 1990-talet när Expressen skrev om Arnault och unga flickor. Jag kommer ihåg att jag, som alltid haft poesin som själslig samtalspartner, blev väldigt besviken på och mycket konfunderad över Frostensons reaktion, det var något som var skevt. Frostensons poesi är dock fortfarande viktig för mig. Sedan kan det vara intressant för alla att läsa Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” samt Carina Rydbergs författarskap.

SVT:s Agenda har en agenda

Eminente och kunnige Erik Helmerson kommer att göra en lysande insats i debatten mellan honom och Anna Karin Hammar, som kandiderar till kyrkomötet för partipolitiska nomineringsgruppen S, om Svenska kyrkan i kvällens Agenda.

Efter visst övervägande har jag nu beslutat att berätta om mina egna turer med SVT:s Agenda inför kvällens sändning. Jag tror det kanske kan vara intressant för er som kommer att se programmet.

I början av veckan ringde Agendas redaktion till mig och undrade om jag kunde tänka mig att vara med i en studiodebatt om Svenska kyrkan och vänstervridningen, politiseringen. Jag svarade som jag brukar: Det vill jag gärna. Redaktionen sa att det var mig de ringde först för att försäkra sig om att jag kunde på söndag. Den jag talade med sa att de nu skulle söka meningsmotståndare och hade tänkt börja med biskop Brunné (ja, precis, uttalat så). Jag insåg då att Svenska kyrkan kanske inte var redaktionens expertområde och frågade om jag skulle sända några texter om saken. Svenska kyrkan, strukturen, frågorna, kotterier och nätverk är inte så enkla att tränga igenom och få överblick över. I ett av mina samtal med redaktionen nämnde jag att frågan om vänstervridning inte var en åsikt, utan att detta finns klarlagt i forskningen genom Johan Sundeens omfattande genomlysning i boken 68-kyrkan.

Det gick någon dag och så hörde de av sig igen och sa att de hade lite svårt att få någon meningsmotståndare att ställa upp. Det där är jag van vid. Kyrkoledningen vill sällan mötas i debatter, trots att de talar sig röda om ”dialog”, om att de ”gillar olika” och vill tala ”med och inte om” andra. Jag minns hur många redaktioner (bl a Aktuellt) ärkebiskop Antje Jackelén nobbade innan hon slutligen gick med på att möta mig för ett direktsänt samtal om Facebook-gruppen Mitt kors förra året. Av någon outgrundlig anledning valde hon och kyrkokansliets kommunikationsavdelning att debatten skulle ske i det bisarra programmet Opinion Live (går att se klipp på nätet). Det blev ett ganska bra samtal tyckte jag nog, trots det gapiga programformatet. Minus det faktum att ärkebiskopen inte var sanningsenlig vad gäller hur hon agerat när det gällde #mittkors förstås. Men det är en annan historia.

Hur som helst, det gick någon dag till och så blev det torsdag i en för mig oerhört intensiv arbetsvecka i det världsliga regementet (för att tala teologispråk). Då hade jag missade samtal i båda mina telefoner samt sms och mejl om att redaktionen vill komma i kontakt med mig. I en kort lucka ringde jag och fick då veta att de istället för en direktsänd debatt nu ville göra en bandad intervju med mig och undrade om jag kunde det, samma dag. Tidsmässigt visste jag att det inte fanns en chans för mig denna torsdag. Men nu är det ju så att jag varit med länge i medierna. Jag ställde därför vidare frågor om upplägget. Vem var det tänkt de skulle ställa upp mig mot? Det var inte så att svaret kom som ett rinnande vatten, utan jag fick ställa några frågor till. Då visade det sig att de redan intervjuat biskop Eva Brunne och Helle Klein. Jag sa då att detta blir väl ändå assymetriskt. Jag frågade om de kände till att detta är två kompisar i det täta kyrkliga maktnätverket av likasinnade. Eftersom jag ändå inte kunde göra någon intervju avslutade vi samtalet. Efter någon timme ringde redaktionen igen. Uppenbarligen hade de inte kommunicerat internt, för den som ringde undrade om jag kan ställa upp på en intervju. De hade ”bubbat om” lite i upplägget. Personen hade inte klart för sig att jag mycket väl visste hur de ”bubbat om” det hela.

På torsdagens kväll meddelade en nära vän att det blir en studiodebatt i Agenda i alla fall. Mellan Anna Karin Hammar (S) och Erik Helmerson (som jag skrev ovan: han kommer att göra en lysande insats). Eftersom jag vid det här laget börjat tröttna på det hela och på den uppenbara vinkling Agenda höll på med, så sms:ade jag redaktionen. Så det blev en studiodebatt, skrev jag. Ja, så blev det, blev svaret. Jag undrade då hur de tänkte. Brunne och Klein intervjuade och så Hammar i studion? Jag meddelade att de som kan något om Svenska kyrkan kommer att tro: a) Agenda har inte en susning om ämnet b) Agenda väljer medvetet att låta en tät vänkrets inom makkotteriet dominera. Redaktionen menade att vi fick höras efter sändningen, när jag sett vad de gör av det på söndag. Jag svarade: ”NN, jag har varit med mycket länge. Jag förstår vad ett upplägg är och vad en vinkel är”.

Det blev fredag och nya turer. Redaktionen var angelägen om att ”få med min åsikt” i en intervju får jag veta via sms. Fredagen såg likadan ut för mig arbetsmässigt, men jag hade tio minuter så jag kunde ringa och den här gången ta ett rejält samtal med dem. Jag undrade om de visste att Brunne, trots att många i stiftsstyrelsen försökt få stopp på det, i åratal drivit igenom bidrag och kollekt till vänstersmedjan Seglora smedja som Klein driver och där Hammar publicerar alster. Seglora smedja skulle således få total överrepresentation. Hur kan en redaktion komma fram till ett sådant beslut? Nu när Hammar kommer till studion kunde jag ju komma, jag hade ändå vikt min söndag, föreslog jag för att testa upplägget. Men självklart var det som jag trodde: Hammar vägrade möta mig. Jag undrade då varför de lät detta kyrkliga maktnätverk sätta Agendas agenda, rent publicistiskt. Man kunde istället tänkt sig ett upplägg där jag var i studion och kommenterade intervjuerna. Om Brunne och Klein inte ville komma till studion, och ingen annan representant för kyrkoledningen heller, kunde det meddelas tittarna och jag få kommentera intervjuerna. Och självklart svara på kritiska frågor från programledaren. Ja, så hade man kunnat göra sa redaktionen och drog lite på det. Precis. Så, hur tänker ni kring maktperspektiv, att granska makten och ert upplägg och vilka ni låter sätta Agendas agenda, undrade jag. Inga tydliga svar på det.

Det är ett problem att maktkotteriet i Svenska kyrkan inte ställer upp i offentliga och öppna samtal med sina meningsmotståndare inom kyrkan. Det är ett publicistiskt problem och för kyrkan är det helt förödande. Genom Agendas agerande att gå dem till mötes går public service tyvärr också den kyrkliga nomenklaturens ärenden.

Jodå, Agenda, vi kan höras efter sändningen och tala om ert upplägg och era vinklar. Nu har ni några timmar på er. Överraska mig!

(Nu kanske någon tror att det är min högsta önskan att ta den här direktsända debatten. Det är det inte, det har varit och är en ansträngande debatt på alla sätt under många år. Men jag har sett det som min plikt, ett slags värnplikt. Pudelns kärna är att jag inte gillar att bli dribblad med och att jag är urless på att medierna själva ser till att förtroendet för dem urholkas.)

Annika Borg

Annika KO

Texten publicerades först på min Facebook-sida.

Dåligt pastoralt omdöme på twitter, Limhamns kyrka!

På olika nivåer i Svenska kyrkan twittras det flitigt. Inte sällan är den bakomliggande meningen med denna aktivitet svår att greppa, undantaget möjligen att det verkar bottna i en allmän uppfattning om att det är ”bra att synas”. Anspråken på legitimitet bakom olika twitterkonton kan också vara förvirrande. Ett exempel på det senare utgörs av de kommunikatörer på kyrkokansliet hos ärkebiskopen i Uppsala, som twittrar en blandning av banaliteter och bibeltexter, i Svenska kyrkans namn. En twitterläsande allmänhet kan få uppfattningen att det är Karin, Lotta och Fredrik på kyrkokansliet som har att uttala sig å Svenska kyrkans vägnar. I regel är det hela dock harmlöst, om än ibland generande. (Man kan undra hur biskoparna uppfattar twittren om tron som en resväska eller strumpbyxor.)

Önskan om att synas, i kombination med en otydlig uppfattning om syfte och uppdrag –samt den redan påtalade banaliteten – må vara besvärande, men detta utgör inte pastorala problem. Det gör dock nedanstående twitter från Limhamns kyrka:

170804 Limhamns kyrka

 

Här används en enskild, namngiven och utpekad person för att synliggöra ett ”erbjudande” från Limhamns kyrka. Limhamns kyrka menar alltså att personen i fråga –som i skrivande stund är föremål för rubriker i samtliga större svenska medier – behöver samtalshjälp.

Twittret kan, om man är välvillig, tolkas som att Limhamns kyrka – vem som nu talar å deras vägnar – tycker synd om personen i fråga, och vill erbjuda sin hjälp. Men då är verkligen inte twitter den lämpliga kontaktvägen. Om Limhamns kyrka hyser oro för en enskild person och vill erbjuda stöd är det rimliga istället att vända sig direkt till denna person, inte att gå via ett offentligt twitterkonto.

Det finns roliga poänger att göra av offentliga skandaler, naturligtvis. Politiker, idrottare, ateister, näringslivstoppar, USA:s president – twittret från Limhamns kyrka kan återanvändas gång på gång. Erbjudande om stöd rymmer också en maktdimension. Någon behöver stöd och någon anser att denna person behöver stöd och borde använda sig av den möjligheten. Tänk exempelvis att någon offentligt skriver: ”Du som ansvarar för Limhamns kyrkas twitterkonto; akutpsykiatrin finns till också för dig.” Detta kan givetvis vara en helt riktig iakttagelse, men det pekar ut en person som i varande i behov av hjälp. Detta sätt att måla ut någon som hjälpbehövande kan vara roligt, och Limhamns kyrka avsåg säkert också att vara lustiga. Men det är ett stort avsteg från kyrkans själavårdstradition och vittnar om dåligt pastoralt omdöme.

Själavård är ett erbjudande, inte ett offentligt utpekande. Den strikta tystnadsplikten ska garantera integritet och anonymitet. Som ung präst lärde jag mig att aldrig anteckna namn i min kalender på personer som kom för själavård. Jag skulle inte bekräfta att samtal överhuvudtaget ägt rum, om någon frågade. Möter jag en konfident på stan hälsar jag naturligtvis inte, om inte den personen hälsar först. Det hela ska vara en sak strikt mellan Gud, konfident och präst.

Om det hela kan följande reflektioner göras: Varför skulle någon i känsligt läge vända sig till Limhamns kyrka för ”samtalsstöd”? Varför lita till att en församling, som pekar ut enskilda personer som hjälpbehövande, skulle kunna bevara djupa förtroenden och vägleda i känsliga situationer? Limhamns kyrka förefaller använda pastorala erbjudanden för att göra en lustig och politisk poäng. Annorlunda uttryckt: Limhamns kyrka gör politik av en pastoral situation. Om församlingar hanterar människor i svåra livssituationer så här, kommer tilliten till Svenska kyrkan att urholkas snabbt. Om församlingar offentligt börjar namnge personer de menar är i behov av samtalsstöd, inträder en ny era i Svenska kyrkans själavårdstradition.

Limhamns kyrka borde avsätta en arbetsdag, eller många, till att ha en rejäl diskussion om människosyn, omdöme och integritet på nätet. Snarast. Jag hoppas att biskopen i fråga också funderar över sitt episkopala ansvar i denna situation.

Johanna Andersson

Johanna KO