Tystnaden vad gäller antisemitismen med rötter i Mellanöstern och bristen på uppmärksamhet på och fördömanden av den terror Israels civilbefolkning drabbas av är talande.
Nazismen är idag inte det största hotet mot judar, utan det farligaste hotet utgörs av det till antalet betydligt större grupper som är marinerade i Mellanösterns och arabvärldens antisemitism och sprider den. Inte heller den antisemitismen är ny.
Vikten av att nazistiska och andra extrema politiska gruppers antisemitism uppmärksammas kan inte nog understrykas. Det krävs av oss alla, och av dem som har beslutsmakten i det öppna, demokratiska samhället, att uppmärksamma och bekämpa denna styggelse (om det har jag skrivit bl.a. HÄR). Men när det största hotet mot judar i Sverige och i världen inte adresseras och tas på samma allvar och bekämpas lika hårt, finns det anledning till djup oro för de värderingar en sådan assymetrisk syn baseras på.
Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden. Den som inte förstått det tidigare borde ha fått detta glasklart uppenbarat för sig under årets Almedalsvecka. Vänskapförbundet Sverige-Israels tält, mitt emot Aftonbladets scen, och de som bemannade det blev fysiskt attackerade av nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen, NMR, och upprepat verbalt attackerade av personer med ursprung i Mellanöstern. Det sistnämnda var jag själv vittne till. Uppmärksamheten kring just det hatet var dock minimal i medierna. (Man kan också notera, vilket jag gjorde, att DN-skribenten Niklas Orrenius i sin krönika om NMR:s vedervärdigheter i Almedalen underlät att ta upp attackerna mot Vänskapsförbundet Sverige-Israel.)
Förra veckan påtalade en representant för den judiska kommuniteten i Sverige på debattsajten SVT Opinion det faktum att de avsevärt flesta och allvarligaste hot de möter kommer från personer och grupperingar med rötter i Mellanöstern, inte nazister, och att fokus på denna hotbild måste öka. Säkerhetssituationen har i decennier varit allvarlig för judar i Sverige, skälet är antisemitismen med rötter i Mellanöstern. Det dröjde dock inte länge förrän SVT Opinion avpublicerade texten (något som är mycket ovanligt). Orsaken var hot mot skribenten. Ingen uppföljning har skett (jag talade idag med redaktionen för att få kronologi och fakta helt klarlagda för mig).
Det som hänt är således följande: En judisk person beskriver hur verkligheten och hotbilden mot judar ser ut i Sverige. Att de nazistiska hoten får mer fokus, fast hoten i huvudsak kommer från andra grupper. Personen mottar då hot som gör att texten försvinner från public service sajt. Jag förstår hur public service har resonerat. Men det som, förutom själva hotet/hoten, är djupt upprörande och som borde ha toppat nyheter och gett upphov till studiosamtal, rubriker och debattet är att en judisk person inte kan utöva sin i regeringsformen garanterade och skyddade mänskliga rättighet till yttrandefrihet och åsiktsfrihet, utan begränsas av hot från att delta i det offentliga samtalet. I Sverige. Utan att P1-morgon, Aktuellt, DO och en rad andra säger ett ord.
Ingen uppföljning har alltså skett. Inga rubriker. Inga demonstrationer. Och ingen klockringning från kyrktornen heller för den delen. I det svenska samhället ska vi således inte riktigt låtsas om antisemitismen när den kommer från de grupper som utgör det största hotet. Mellanösterns antisemitism liknar på flera sätt den nazistiska retoriken och speglar dess världsbild. En mycket störande parallell är exempelvis nazismens (NSDAP) användning av kristendomen: De rensade ut allt judiskt, Jesus blev arier inte jude. Bland dagens palestinska kristna finns en liknande retorik: Jesus är palestinier, inte jude. Obehagligt nog traderas den även bland västerländska kristna.
Det finns en tolerans mot det judehat som använder ”kritik” mot staten Israel som täckmantel. Det här sker inte i ett vakuum, utan genom den bild av Israels agerande som pumpas ut. Fullständigt förbluffande är att svenska medier generellt sett inte ens kan rapportera kronologin vad gäller våldets skeenden rätt. Israels försvar mot raketattacker från Gaza – verkligheten kan se ut så här: 200 attacker under en dag, 90 på 15 timmar – rubriceras regelmässigt med att Israel attackerar Gaza. Inte att Israel svarar på angrepp från raketer och mörsare (en sorts kanon). Exemplen på vilseledande rapportering kan mångfaldigas (jag undersökte det, läs HÄR. Systematiken i den vinklade rapporteringen i medierna väcker allvarliga frågor.)
För några dagar sedan ”drömde” en politiker från Feministiskt initiativ om att rensa Israel från judar. ”Feministiskt perspektiv ” publicerade intervjun (delar av den borttagen nu) och varken journalisten eller redaktören tycks ha reagerat. Det är skrämmande, men symptomatiskt för innötningen av Israel som den onda ockupationsmakten, som bär skulden för hela regionens bottenlösa våld och problem. Den som lånar sig till detta narrativ stärker och legitimerar hatet mot judar. Genom att staten Israel delegitimeras, frånerkänns judar den mänskliga rättigheten att ha en tillhörighet.
Aftonbladets Somar Al Naher, som åtminstone tidigare skrivit om antisemitism i Mellnöstern, ville skynda till den så kallade antirasismens hjälp (när den just visat prov på dess totala motsats) och skriver på Twitter: ”En riksdagskandidat från Fi drömmer om att driva bort judar från Israel. Repatriering hör inte hemma bland antirasister”
Repatriering? Judar är således något främmande i Mellanöstern för Somar Al Naher. Hon manifesterar det synsätt som även finns inom kyrkorna: Att ta avstånd från antisemitism, men samtidigt se judar i Mellanöstern som en anomali, en del, ett land – Israel – att demonisera, skära av. Det narrativ hon förmedlar blir tydligt i texter där hon använder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS retorik om Israel som en apartheidstat.
Hatet mot staten Israel är hatet mot en judisk närvaro i judendomens ursprungsområden.
Samtidigt som den svenska regeringen och Europa hyllar relationerna med mördarregimen och terrormaskineriet Iran, så ökar de i huvudsak av Iran finansierade terrorattackerna mot Israels civilbefolkning. Omfattningen gav jag en inblick i ovan. En synagoga attackerades från Gaza under bönen förra fredagen. Och lekplatser. Alarmen i Israel ljuder hela tiden. Och ”arson terrorism” (eldterrorism) förstör och föröder när terroristerna sänder drakar och annat material som brinner för att orsaka största möjliga skada, nu även levande falkar (djurplågeriet är fasansfullt). Israel brinner. Miljöförstöring och förstöring av grödor, naturområden och djurliv är katastrofala.
Och var är världssamfundet? Var är den fria världens fördömanden och rubriker? Var är EU:s fördömanden? FN:s krismöten? Var är alla NGO:s som talar sig varma för fred och säger sig bedriva fredsarbete? Var är kyrkorna? Var är Kyrkornas världsråd (WCC) som alltid uttalar sig om Israel? Var är alla de som kallat terroristerna ”demonstranter” och det som sker vid gränsen för ”fredliga demonstrationer”? Inget hörs. Det är tyst. Och den tystnaden har ingenting med verklighet, med fakta eller med rationella överväganden att göra. Tystnaden vittnar om att för judar och för staten Israel gäller inte samma mänskliga rättigheter som för andra: Rätten att försvara sitt land och sin civilbefolkning. Att slippa terror från sina grannar. Att våldet och terrorn som utövas mot Israels civilbefolkning och mot staten Israel erkänns och fördöms av världssamfundet. Och under det frånerkännandet av judars mänskliga rättigheter ligger ett synsätt som är så motbjudande och så skrämmande att vi alla måste hjälpas åt att uppmärksamma det och bekämpa det. Jag känner igen det. Vi är många som känner igen det.
Annika Borg
Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog
KRISTEN OPINION 