Till sist har jag fått nog. Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor har länge utgjort en källa till djup besvikelse. Också de ständiga utfallen mot Israel från kyrkans ledning har varit en prövning. Men till sist blev det oviljan att uttrycka stöd för förföljda kristna som blev det avgörande. Jag har sett kyrkliga solidaritetsuttryck i form av färger på kläder, sockar, knappar och sjalar samt klockringningar och paradmedverkan för och emot en rad olika grupper. Men något så enkelt som en uppmaning att bära ett kors i solidaritet med förföljda kristna har lett till upprepade misstänkliggöranden och kampanjer!
Kyrkoledningen har i flera veckor drivit just en kampanj mot oss som startade gruppen ”Mitt Kors”. I denna kampanj har jag misstänkliggjorts, kallats ”tvivelaktig”, ”solkig”, ”uppviglare”, ”okristlig” och tillskrivits främlingsfientliga dolda agendor. Det började med kommunikationschefen och prästen Gunnar Sjöberg och stiftsadjunkten och prästen Anna-Karin Hammar, sedan har det fortsatt med ytterligare kyrklig personal i en rad olika sammanhang. Dit hör inte minst ärkebiskopens obehagliga insinuationer om en ”kulturkamp”. Jag har jämförts med IS, förklarats stå nära SD, hetsa mot muslimer och önska ett religionskrig. En del av dessa kommentarer är av sådan art att jag ska diskutera dem med en advokat. På ett känslomässigt plan är det mest smärtsamma att jag inte uppfattas vara värdig att bära mitt kors runt halsen.
Som enskild person har jag naturligtvis varken möjlighet eller lust längre att bemöta påhopp. Semestern är slut och jag har ett heltidsarbete att sköta. Eller enklare uttryckt: mobbning i flock är mig motbjudande, särskilt när den utövas professionellt av avlönad personal i en organisation som påstår sig rymma mångfald och särskild dialogkompetens. Jag har därför begärt utträde ur Svenska kyrkan. Jag vill inte längre bidra med mitt engagemang eller mina pengar för att stödja Svenska kyrkan under nuvarande ledning. Nu går jag.
Mitt utträde innebär att jag lämnar mina förtroendeuppdrag för POSK i församling och kyrkomöte. Gruppledaren är informerad. Jag vill här tacka er som visade mig förtroende att representera er. Jag har också informerat biskopen i Göteborgs stift om mitt utträde och förklarat att jag är medveten om dess konsekvenser för mig som präst. Rent konkret innebär ett utträde att jag inte längre kan tjänstgöra som präst, naturligtvis. Kragen åker av. Är man inte medlem i Svenska kyrkan kan man inte vara präst i Svenska kyrkan.
Känslan av tomhet är just nu större än känslan av frihet. Det var med tunga steg maken och jag gick till pastorsexpeditionen i Haga med våra utträdesblanketter. Vi vet inte i vilken församling vi kommer att fira gudstjänst nu.
Uppmaningen att bära kors har problematiserats och svärtats ner av ledande kyrkliga företrädare för att det är just vi, jag, som uppmanar. De har påstått att det kan tolkas som ”mot” och inte ”för”, leda till polarisering och ställa ett ”vi” mot ett ”de”. Jag vill betona att detta handlar om rena spekulationer, inga konkreta exempel har hittills anförts. Den som går in i Facebook-gruppen ”Mitt Kors” kommer istället att mötas av vackra bilder och många personliga berättelser om tron på Jesus Kristus. Gå gärna in och se! Gruppen har i skrivande stund över 5500 medlemmar. Jag är tacksam över att alla försök att misstänkliggöra bl. a. mig inte skrämt människor från att gå in och dela och delta.
Jag skulle önska att åtminstone präster som fortsatt angriper ”Mitt Kors” visar något mått av pastoral omsorg om gruppens många medlemmar.
Johanna Andersson
KRISTEN OPINION 