Under regeringen Löfven I, år 2015, for näringsministern Mikael Damberg (S) på friarstråt till Iran och utrikesminister Margot Wallström hyllade tidernas sämsta avtal – Iranavtalet. Ett avtal om vilket exempelvis Kanadas tidigare utrikesminister och människorättsaktivisten Irwin Cotler sagt att västvärlden passerade alla sina ”red lines”, men Iran inga. Exempelvis gick västvärlden med på det fullständigt graverande att inte få utföra oanmälda inspektioner av anläggningar.
Sedan dröjde det inte länge förrän nästa resa till Iran gick av stapeln. 2018 kunde vi se en kader av kvinnliga regeringsföreträdare, såsom Ann Linde (S), och kvinnliga tjänstemän, paradera förbi mullorna iförda slöjor, som ett tecken på sin underordning. En av dem vara kabinettsekreterare Annika Söder. Söder, som brukar delta i paneler på kyrkligt arrangerade seminarier i Almedalen tillsammans med anti-judiska Palestinaaktivister.
Linde bar under Iranresan 2018 för säkerhets skull även en fotsid dräkt och alla kvinnliga representanter respekterade att undantas från handskakning med män. Således reste de till Iran som könsvarelser, inte i sina officiella roller. Det svenska besöket visade Irans folk och världen att svenska kvinnor underkastar sig och synliggjorde än en gång att Sverige sannerligen inte har en feministiska regering. S-regeringen gjorde det tydligt för det globala samfundet att talet om den svenska jämställdheten bara är ord. Budskapet från Sveriges regering var att kvinnor på den internationella arenan inte kan representera sin stat eller sitt ämbetet, utan reduceras istället till sitt kön vid officiella besök. Hade regeringen däremot sett kvinnor som representanter för Sverige på samma vis som män är, hade kvinnor självklart krävt att bli behandlad på samma vis som män och inte underkastat sig könssegregerande bruk som manifesterar kvinnors underordnade roll.
De bleka försvarstalen från minister Linde och andra efter Iranresan gick ut på att de valde att följa lagarna i Iran och seder och bruk. Nonsens. Regeringens kvinnor agerar nämligen på samma undfallande sätt vad gäller kvinnors underordning när företrädare för Iran är i Sverige.
För i dagarna, under regeringen Löfven II, var det dags igen med ytterligare toppmöten med Iran. Denna gång kom terrormotorn och mördarregimen Irans utrikesminister Javad Zarif till Sverige. Och än en gång visar Sverige att vi är ett land som underkastar oss och att kvinnliga företrädare möter Iran som könsvarelser och inte som representanter för sina officiella positioner, funktioner och ämbeten: Utrikesminister Margot Wallström (S) går till och med på hemmaplan, på hennes eget utrikesdepartement, i Sverige, med på att en en man som bekänner kvinnors underordning inte behöver ta seden dit han kommer och hälsa genom att ta en kvinna i hand. Wallström reducerar därmed sig själv till kön. Hon har således inte tolkningsföreträdet och makten ens på sin egen hemmaplan.
Faktum är att Wallström går ännu längre: Hon försvarar och legitimerar till och med sin egen underordning genom att vifta bort detta symboliska och signifikanta och underkastande agerande genom att uttala att ”iranier hälsar tyvärr inte på kvinnor i hand, så det gör vi aldrig var vi än är, och vi gör inte det här heller” och att bristen på handskakning inte är det största problemet.
Sedan tycks hon på allvar tro att utrikesminister Zarif och hon har haft seriösa diskussioner om behandling av kvinnorättsaktivister och homosexuella. Och att han och därmed Iran skulle ha lyssnat på henne. (Frågan om synen på judar och Iran som motor för antisemitism tycks inte ha varit agendan. Inte heller synen på andra minoriteter och religionsfriheten (den frihet Zarif själv tar för given för sig själv).)
Genom den signifikanta och symboliska handlingen att hon underkastar sig även på sin egen hemmaplan – i sitt eget hus – går hon till mötes allt det som terror- och mördarregimen Iran står för. Att inte Wallström eller någon annan på UD begriper det, är en skam. En skam är det också att Sverige öppnar famnen för Iran, igen.
LÄS några av de senaste texterna jag skrivit om könssegregation: Expressen om handskakning och könssegregation 2018. KRISTEN OPINION om könssegregation och slöjan 2019.
LÄS min krönika ”IRAN SOM KOM IN FRÅN KYLAN”, Axess nr 2 2016:
”Näringsminister Mikael Damberg ler stort på bilderna från den svenska delegationens besök i Iran i december. Iran är ett land med 82 miljoner invånare. När Europa och USA hävt sanktionerna och välkomnat diktaturen in i värmen, är förhoppningarna om en ny marknad stora. Snart kommer Business Sweden, vars avsändare är staten och näringslivet, vara på plats i Teheran.
De hävda sanktionerna, som frigör ett stort kapital, ses av Damberg som ”en seger för diplomatin”. Det kan få stor betydelse ”för konflikterna i regionen”. Omvärlden är heller inte naiv, utan kommer att se till att ledningen lever upp till det man sagt, slår Damberg fast. Håll kvar de utsagorna i tanken.
I reportaget jag läser har journalisten och fotografen för säkerhets skull tagit på sig slöjor på bylinebilden. Det ska antagligen signalera respekt. Fast inte för de iranska kvinnor som sedan några år gjort uppror. En protest som resulterat i en grupp på Facebook, där de lägger upp bilder av sig själva utan slöja. Inte heller för de många kvinnor på Irans gator och torg som successivt skjuter tillbaka slöjan och visar lite av håret.
EU:s utrikeschef Federica Mogherini tog för säkerhets skull på sig sjal och täckande klädsel när hon besökte Irans utrikesminister Mohamad Javad Zarif i somras. Då skulle det så kallade Iranavtalet börja implementeras. Även Mogherini ler stort på bilderna. Varför hon valde att bära sjal och representera sitt kön istället för att vara en representant för sitt ämbete är svårbegripligt. Obetänksamhet? Medvetet? Leka lite med underordningssymboler och ge sken av att det är respekt? I min bekantskapskrets finns ett talesätt som är tillämpligt: ”Så skulle Madeleine Albright aldrig ha gjort.”
Irwin Cotler, kanadensisk människorättsaktivist, parlamentsledamot och tidigare justitieminister, är glasklar när jag lyssnar till honom under en säkerhetskonferens om regionen: Iran borde dras inför internationell domstol för sina brott mot mänskligheten. Under den nuvarande regimen har antalet avrättningar fördubblats. Hans bild av utfallet av Iranavtalet ger varken Mikael Damberg eller Federica Mogherini anledning att le. Cotler menar att Iran fick igenom allt de ville och att västvärlden passerade samtliga sina ”red lines”. Ett av många graverande inslag i avtalet är att väst inte försäkrade sig om rätten att få inspektera anläggningar när de vill, utan förvarning.
I glädjeyran över avtalet, utrikesminister Margot Wallström välkomnade ”varmt överenskommelsen” och hyllade Mogherinis målmedvetenhet, tycktes en hel del om Irans roll i konflikterna i regionen ha glömts bort. Undanskymd blev retoriken om mänskliga rättigheter, som den nuvarande rödgröna regeringen, förvisso selektivt, brukar vara petig med. Det är knappast så att Iran har färre minus på det kontot än Saudiarabien.
När sanktionerna nu upphör frigörs pengar som hamnar hos terrororganisationerna Hizbollah och Hamas. I detta terrormaskineri är Iran motorn. Med IS på näthinnan tycks dock andra våldsaktörer i Mellanöstern hamna i skymundan. Ingen förändring av landets synsätt har heller skett sedan Khomeini deklarerade att det bara finns en lösning på Israel-Palestinakonflikten: att Israel utplånas. Avtalet kan sannerligen påverka regionen. Men knappast i den riktning Mikael Damberg hade i åtanke under sitt glada Iranbesök.
Iran är en mördarregim, en teokratisk diktatur som enligt väst nu kommer att utveckla ”fredlig” kärnteknologi. Naivitet är inte enbart en svensk företeelse. Att världens oljebolag och andra marknadsaktörer står vid regimens dörr är ett faktum. Det kan i sin tur skapa bättre materiella villkor för befolkningen. Men det är inte säkert. Frigjorda tillgångar och ökad ekonomi ger regimen mer resurser till repression av den egna befolkningen.
Västvärlden har inte Iran som granne, då är det möjligen enkelt att tala om en seger för diplomatin och om tillit. Det finns många slutsatser att dra av de upptinade relationerna med Iran. En av dem är hur det demokratiska väst möter en diktatur och en herrefolksideologi. Med tillit. Och respekt. När Irans president Hassan Rouhani besökte Rom nyligen täckte man för säkerhets skull över nakna statyer. Det signalerar bara en sak: underkastelse.”
Annika Borg