I en viktig debattartikel i det senaste numret av Kyrkans tidning pekar domkyrkoorganisten i Kalmar Jan H Börjesson på allvarliga missförhållanden i de allt mer bisarra turerna kring arbetet med en ny kyrkohandbok.
Det handlar om frågan om jäv. Situationen är följande:
Wanja Lundby-Wedin sitter som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen – det organ som ska verkställa kyrkomötets beslut -, som bland annat beslutar om den nya kyrkohandboken. Hon är även ledamot av mediekoncernen Berling Medias styrelse. I koncernen ingår bokförlaget Verbum som ska trycka och sälja jätteupplagan av nya kyrkohandböcker.
Börjesson påtalar, mycket riktigt, att jäv föreligger. Lundby-Wedin kan inte delta i beslut i de båda styrelserna, beslut som gör henne till såväl uppdragsgivare som uppdragstagare. Det är en klassisk jävssituation och självklart även en fråga om den enskildas omdöme.
I ett svar till Börjesson snurrar Lundby-Wedin (samt prästen Mats Hagelin) in sig i ett resonemang om att man inte bryter mot reglerna och påstår att ”frågan om ett eventuellt jävsförhållande inte aktuellt”. Det är felaktigt och det vet förstås Wanja Lundby-Wedin. Om inte annat borde hon lärt sig det genom tidigare händelser i yrkeslivet där hon anklagats för att sitta på flera stolar.
Förutom juridik och regler, så handlar jäv om moral och integritet. Det är bättre att avstå en gång för mycket än en gång för lite. Lundby-Wedin kan inte både besluta om kyrkohandboken och sitta i en koncernstyrelse och delta i beslut om frågan och andra relaterade frågor där. Det är jäv. Om hon inte tar reglerna på allvar eller förstår dem, så borde hennes moral, omdöme och integritet signalera rött ljus och få henne att tvärnita.
Lundby-Wedin sitter dessutom på fler än två stolar vad gäller kyrkohandboken: Hon är ute och opinionsbildar för den, fast kyrkomötet ännu inte tagit ställning. Dessutom har Kyrkostyrelsen med henne i spetsen föregått kyrkomötets beslut och den demokratiska processen genom att redan nu bestämma att Svenska kyrkan nationellt ska ta hela kostnaden för att den nya mässboken (musiken i kyrkohandboken) köps in och sänds ut till alla kyrkor i Sverige. Men något beslut om att överhuvudtaget anta denna nya mässbok har alltså ännu inte behandlats och fattats av kyrkomötet eller Kyrkostyrelsen. Verbum (i vars moderbolags styrelse hon alltså sitter) gynnas av beslutet, det handlar om mycket stora summor pengar för stora upplagor av påkostade böcker.
För några månader sedan påpekade jag i en kommentar i den Facebook-grupp som diskuterar kyrkohandboksförslaget, att det ekonomiska skälet till att man förhastar och forcerar processen med kyrkohandboken kommit i skymundan. För Svenska kyrkans bokförlag Verbum är kyrkohandboken en kassako som man räknat med, skrev jag i kommentaren. Det dröjde inte länge förrän jag blev uppringd av Verbums utgivningschef Jonas Eek (vid 19-tiden på kvällen). Jag uppfattade honom som upprörd och han ville att jag skulle förstå att Verbum inte alls hade räknat med att få intäkterna. Det där är rent nonsens, givetvis. Verbum är ett vinstdrivande företag som behöver och räknar med sin kassako. Det inträffade visar att frågan är känslig och att hela processen brister i transparens. Det här är sammantaget en cirkus som behöver få ett slut.
Det är nämligen en hel del som står på spel: trovärdigheten, kyrkans inre liv – hennes gudstjänstliv- och det svenska kulturarvet. Jag är inte bekväm med att allt detta tycks vara i händerna på helt andra än experter och sakkunniga i teologi, liturgi och kyrkomusik i en process som saknar transparens, där det trixas med dokument (se Överklagandenämnden) och i vilken det väcks jävsfrågor. Förutom då de brister i det nya förslaget som gång efter annan i åratal påtalats av experter, i debatten och i remissvar (Kyrkokansliet har dessutom använt en oortodox metod för remiss, med färdiga frågor).
Kyrkomusikerna har gjort – och gör – ett enormt arbete för att uppmärksamma de stora och allvarliga bristerna i förslaget. Kyrkomusikeruppropet på Facebook, som har samlat hundratals deltagare, är ett exempel på det engagemang och den djupa kunskap som finns hos Sveriges kyrkomusiker i frågan.
Nu kan man tycka att det är prästernas tur och ansvar att göra sina röster hörda, för de teologiska bristerna är även de avsevärda och allvarliga. Är det inte dags för ett Prästupprop med några Teser om kyrkohandboken detta reformationsår 2017? Teserna kan med fördel tejpas upp på glaset på dörren in till Kyrkokansliet i Uppsala och spikas upp på porten till ärkebiskopsgården. Det är enkelt att skapa en Facebook-grupp, vet jag av erfarenhet. #Teser2017 #Prästuppropet. Kom ihåg var ni läste det först.
Sedan kan man önska att biskopsmötet tog sig samman. Det är nog ingen som tror att de fjorton biskoparna är överens och ”gillar lika”. Den illusoriska enade fasaden beror på att det kostar att ”gilla olika”. En besvärande omständighet är att en av biskoparna sitter i, precis, Verbums styrelse och koncernstyrelsen.
Frågorna Svenska kyrkans biskopar behöver ställa sig är vad det kommer att stå om dem i de kyrko- och teologihistoriska böckerna. Vad hände med Svenska kyrkans gudstjänst och det svenska kulturarvet under ”their watch”? Är det verkligen värt att låtsas konsensus i kyrkohandboksfrågan i det perspektivet, även om det kortsiktigt är bekvämast?
Annika Borg
Den som vill läsa om teologisk kyrkokritik, kan göra det i min essä om Martin Luther i Axess magasin.
KRISTEN OPINION 