De kyrkliga 68:orna i motvind

Bild logga rätt

68-kyrkan och dess efterföljare tycker inte om att förlora tolkningsföreträdet. Det har sommarens debatter visat, skriver jag. Och vad har tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, biskop Eva Brunne och tidigare ordförande i Tro och Solidaritet Peter Weiderud gemensamt? Jo, Kyrkornas världsråd, World Council of Churches (WCC). En politisk verksamhet under kyrklig täckmantel att hålla ögonen på. Och vad WCC brukar hålla ögonen på? Israel. Så klart.

Ett och ett halvt år efter att docent Johan Sundeens forskningsinsats om 68-kyrkan publicerades, har ett antal personer som är obekväma med forskningsresultaten tagit till orda. Man kan fundera på varför det tagit så lång tid för dem att reagera. En enkel förklaring är Bommersviksstrategin: Tig ihjäl dem som synar maktutövningen/ideologin, och när inte det går, förneka och går inte det heller, så misskreditera avsändaren. Sommarens debatter har visat prov på den strategin.

En av dem som representerar det kyrkopolitiska tolkningsföreträde som varit förhärskande, men som mer och mer löses upp, är tidigare ärkebiskop Anders Wejryd. I en stort uppslagen artikel i DN i juli ansåg han att hans personliga upplevelser av 68-kyrkan bevisade att det inte funnits en av 68-marxismen influerad vänster, som såg kyrkorna som lukrativa och nyttiga plattformar för den politiska omformningen av samhället.

I den tidigare facktidskriften för präster, Svensk Kyrkotidning (jag var själv redaktionsmedlem under 1990-talet, när tidskriften hade en sådan inriktning) – en tidning med mer oklar ambition idag – skriver Wejryd på samma tema i det senaste numret.

Jag noterar att den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora*, som Svenska kyrkan finansierat, fortfarande annonserar i SKT.

SKT:Seglora bild

Det enda Wejryd lyckas med i artikeln är att leverera exempel på det som forskningen om 68-kyrkan visat: Hur ett nätverk, en krets, en generationselit, blinda för sitt eget tolkningsföreträde, sätter likhetstecken mellan sig själva och Svenska kyrkan.

Att Wejryd inte tycks begripa något idéhistoriskt om marxismen och dess förgreningar är besvärande. Att han visar upp den bristen såväl i Dagens Nyheter som i Svensk Kyrkotidning är informationsbärande. Om det är ett uttryck för Wejryds blindhet för det egna tolkningsföreträdet, ren okunskap eller maktarrogans, eller en kombination av denna treenighet, låter jag vara osagt.

Några nyckelcitat ur Wejryds artikel i SKT:

Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala sommaren 1968 öppnade kyrkan för samhället och för många i samhället öppnade den ögonen för kyrkan. Så här femtio år efteråt finns försök att sprida en bild att mötet stängde kyrkan för många, i och med att ”marxisterna” skulle ha tagit över och liksom kidnappat kyrkan.

 Unga människor, påverkade av sextiotalets frihetlighet, kom påfallande snabbt att kliva in på de kyrkliga arenorna. För det fanns många skäl. Dels att de faktiskt hade idéer som de ville förverkliga, dels att många av dem (oss) fostrats i ett (utgående) folkrörelsesverige. Vi kunde skriva motioner, göra propositionsordningar och var vana vid tröga sammanträden. Dessutom var det, åtminstone i Svenska kyrkan, ett stort generationsskifte bland prästerna med många lediga tjänster. 

 Det är lättare att göra nyheter av politik och uppenbarligen också lättare att skriva modern historia utifrån ställningstaganden mot rasism, stöd till befrielserörelser, ifrågasättande av ekonomiska ordningar eller överförsiktighet mot Sovjet, vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid.

Wejryd ägnar sig, fortfarande, åt den historierevisionism och eufemism om kommunistiska diktaturer som var signifikant i 68-rörelsen. Så här skriver han om Sovjet: ”vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid”. 1968 och tiden som följde skulle alltså inte Sovjets aggressioner, Gulag, Stalin och Berlinmuren vara kända verkligheter?

Intressant är att Wejryd i sin artikel förfäktar att kampen mot ersättningsteologin, det vill säga den teologi där judendomen ses som upphävd av kristendomen, fanns som en viktig punkt på agendan vid Kyrkornas världsrådsmöte i Uppsala 68. Det speglar snarare 68-kyrkans anhängares önskan att förknippa sin politiska uppfattning med allt gott och riktigt. Wejryd försöker med manövern bemöta den samtida kritiken mot Svenska kyrkans lednings flathet inför att att avstånd från allersättningsteologin, även den som palestinska kristna förkunnar. Frågan om Israel och Palestina var och är central för 68-kyrkan, men då ur ett politiskt perspektiv.

Professor emeritus och prästen Carl-Henric Grenholm, tongivande i 68-rörelsen, speglar i boken Palestinafrågan och den kristna opinionen(1972) generationselitens uppfattning: den judiska staten Israel är ett uttryck för imperialistisk kolonialism. Nu intog Grenholm en extrem position och menade att palestiniers politiska kamp för att utplåna Israel borde stödjas. Men han var dock inte ensam om den synen. Precis som Wejryd ser Grenholm tillbaka på 68-tiden som djupt formande. Så här uttryckte Grenholm det i tidningen Dagen 2016:

– Jag tänker på de frågor som diskuterades vid Uppsala 68 varje dag. Det har präglat hela mitt liv, säger Carl-Henric Grenholm, präst och professor emeritus i etik vid Uppsala universitet.

Tidigare biskopen Martin Lind, som i likhet med biskop Eva Brunne och tidigare ärkebiskop KG Hammar (som uttalat sig på liknande sätt om inflytandet från 68) är anhängare av Ship to Gaza, beskrev formandet under 68-rörelsen på liknande sätt i samma artikel:

– Hela mitt liv fick ett nytt förtecken, som jag fortfarande bär. Det har gjort mitt liv rikare, mer spännande och definitivt närmare livets källåder, säger Martin Lind med syfte på vad 68-rörelsen har betytt för honom.

– Men jag skulle inte säga att dagens kyrka uppfyller våra drömmar, fortsätter han.

– Även om Svenska kyrkan och en rad andra kyrkor i vårt land har radikaliserats, ja till och med nuvarande påven får inkluderas bland de radikala så återstår mycket att förändra.

Wejryd skriver också om det radikala engagemanget. Analysen av, diskussionen om och kritiken av 68-kyrkan betecknar Anders Wejryd som ”aggressivitet mot Svenska kyrkan”. Tydligare än så här kan det inte uttryckas att han uppfattar det som att hans och 68-generations påverkan och deras tolkningsföreträde utgör och är Svenska kyrkan:

När det nu väckts en aggressivitet mot Svenska kyrkans utveckling av olika, sinsemellan oförenliga, anledningar, så funderar jag på vad som skulle varit annorlunda utan förändringarna som började på sextiotalet.

Anders Wejryd lyfter fram Kyrkornas världsråd möte i Uppsala 68. World Council of Churches (WCC), med säte i Genève, bildades 1948 och är en stor ekumenisk organisation med i huvudsak protestantiska och ortodoxa kyrkor som medlemmar. Det rör sig om över trehundra medlemskyrkor från fler än hundra länder. För Svenska kyrkan är Kyrkornas världsråd en viktig aktör. Kyrkornas världsråd bedriver påverkansarbete och särskilt tydligt har det varit och är det i frågan om Israel och Palestina.

Kyrkornas världsråd grundade följeslagarprogrammet (EAPPI) efter den andra intifadan i början av 2000-talet. EAPPI sänder volontärer för att bevaka Israels agerande. I själva verket är EAPPI en pro-palestinsk politisk rörelse under kyrklig täckmantel, som samarbetar med organisationer som företräder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS.

PIEF (Palestine Israel Ecumenical Forum) är en annan del av Kyrkornas världsråds förgrenigar. PIEF har bland annat varit aktiva i publiceringen av det så kallade Kairosdokumentet, som är produkt från BDS-nätverket.

Anders Wejryd blev 2013 Kyrkornas världsråds president i Europa, efter att ha haft en position i exekutivkommittén. Samma år, 2013, valdes biskop Eva Brunne in i Kyrkornas världsråds centralkommitté.

Peter Weiderud, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet/Broderskap och utrikeschef i Svenska kyrkan, blev direkt efter tiden som utrikeschef i Svenska kyrkan chef för Kyrkornas världsråds internationella avdelning (2002-2006). Hans intresse då var att bedriva påverkansarbete för ekonomiska bojkotter mot Israel.

Kyrkornas världsråds nuvarande generalsekreterare Olav Fykse Tveit fullföljer linjen och det har hänt att Kyrkornas världsråds representanter inte släpps in i Israel då de anklagas för att stödja BDS.

Kyrkornas världsråds fixering vid Israel går långt tillbaka i tiden. I en omfattande rapport beskrivs hur Kyrkornas världsråd, likt FN, har långtgående kritiskt fokus på Israel. Politik spelar en central roll i världsrådets agerande och aktiviteter. De arabiska kristna fick världsrådet att tona ned sitt stöd för staten Israels bildande. De rysk-ortodoxa medlemmarna fick Kyrkornas världsråd att avstå från att fördöma Sovjets invasion i Afghanistan. Kyrkornas världsråd har haft en överslätande hållning i förhållande till PLO:s och PFPL:s våld. Problemet med terrorn var enligt Kyrkornas världsråd att det kunde försämra palestiniernas sak.

Rapporten är en skakande läsning om Kyrkornas världsråd fixering vid Israel och överseende med totalitära regimer. Kyrkornas världsråd, WCC, är en organisation, en plattform, en infrastruktur, med en politisk agenda under en kyrklig täckmantel – och med sedvanlig retorik om fred och rättvisa.

Det här är första avsnittet på Kristen Opinion om Kyrkornas världsråd.

Mer om sommarens 68-debatter: Johan Sundeen DN. och Kristen Opinion.  Annika Borg/Johanna Andersson Kyrkans tidning, HÄR och HÄR.  Mer om kyrkliga 68:or och Kyrkornas världsråds möte 68 Smedjan/Timbro.

Annika Borg 

Annika KO

*I en krönika av prästen Anna Karin Hammar på sajten Dagens Seglora 2014 uppmanades kyrkorna till BDS.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

 

 

Annonser